Varför går jag igång på Vasaloppet?

Klockan är strax efter sju en måndagsmorgon i slutet av februari. Morgonmörkt ute och kring tio minus.
Jag mår illa. Är så proppmätt att magen står i fyra hörn. Har haft ont i huvudet i flera dagar. Först senare förstår jag att huvudvärken kom sig av att jag överdoserat sportdryck för att ladda musklerna extra mycket.
Bussen stannar. Vi kliver ut och försvinner in i en gående rad av tysta ryggar. Målmedvetet rör vi oss framåt i mörkret. Genomför en slags gemensam ritual. Lämna ryggsäcken här, överdragskläderna där. Står i toakön.
Nu fortsätter framåtrörelsen i kön med skidor på fötterna. Gryningsljuset är på väg. Dragspel kommer från högtalare utan bas. Det skräller mest.
Farten i kön ökar. Det går att åka med mer pådrivande stavtag. Datachipet som sitter i ett band runt ena benet gör att klockslaget när jag passerar startlinjen registreras exakt på sekunden i en stor låda.
Jag hör en pipsignal. Min start är bokförd bland tusentals andras i en datalåda som till slut tjuter av tusentals pipsignaler.
Det var tio år sedan men jag kan fortfarande återuppleva känslan den där morgonen när jag startade igen. En slags comeback efter många år. På nytt blev jag en del i massrörelsen mellan Sälen och Mora.
Och då var det inte ens det rätta Vasaloppet utan bara öppet spår en vanlig simpel måndagsmorgon.
Ögonblicket kändes högtidligt. Fyllt av sinnesrörelse. En tår fanns nog i ögonvrån.
Det är den känslan jag kommer ihåg. Hur jag startade i gryningen i en slags gråtmild sinnestämning.
Antar att resten av dagen inte var lika stämningsfull. Det kan ha varit den gången magen pajjade riktigt ordentligt så jag bara kunde dricka välling. Landade i Mora kring sju och en halv timme. Eller så var det året då glidet var otroligt bra fram till Evertsberg.
Inget lopp är det andra likt. Från de nio milen finns bilder sparade i minnessekvenser, en del härliga skidupplevelser i ett fantastiskt skidspår har etsat sig fast. Andra handlar mest om ryggvärk och illamående.
Att i efterhand skilja ut vad som hör till vilket lopp är omöjligt. Upplevelserna från spåret flyter ihop till ett enda långt lopp som ringlar sig genom åren.
Även om jag tänkte ”aldrig mer” efteråt så känner jag en saknad varje gång jag inte åker.
Det går inte att komma förbi. Vasaloppet betyder något speciellt, för oss åkare och för folksjälen….
Men å andra sidan. Är inte Vasaloppet väldigt upphaussat och övervärderat. Jag kan tänka så ibland när jag läser att försvarsministrar och näringslivshöjdare ska övertalas att köpa Jas-plan med hjälp av startplatser i Vasaloppet.
När antalet Vasalopp ingår i faktarutan då en nybakad börs-VD presenteras eller i det personliga CV:et som en tung merit för den (han!) som söker toppjobben.
Trots allt handlar det ju bara om nio mils längdåkning i svag utförsbacke. Inget märkvärdigt alls.
Egentligen fattar jag inte varför jag går igång så på Vasaloppet.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 23 februari 2014

Publicerat av

Hans Lindeberg

Hans Lindeberg

Publicerat av: Hans Lindeberg Chefredaktör Östersunds-Posten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *