Svårt att tro att barn är funtade på annat sätt nu

”I en tid då samhällsklyftorna ökar, läsförståelsen sjunker och många unga mår dåligt av ständig stress och ständiga krav på prestation varje timme under dygnet tycker utbildningsminister Jan Björklund att tidigare betyg är lösningen. Tidigare utsortering går det också att kalla det.”
Så skrev ÖP Söndags krönikör Elin Olofsson förra söndagen. Jag tänkte först hålla mig ifrån skolämnet men känner att jag inte kan låta bli. Fast ämnesvalet blir lite repris.
Skoldebatten som pågår just nu är egentligen mest ett bevis på hur svårt politiker har – och det gäller nog fler läger – att föra en debatt med minsta antydan av djupare förståelse och långsiktighet när ett halvår återstår till nästa val.
Supervalåret har det kallats. Det betyder att superslagorden vässas och ska trummas in, nej nästan bankas fram. Följer man den politiska delen av skoldebatten som förs nu är det väldigt lite som faktiskt utgår från hur barn lever och vilka utmaningar de ställs inför när samhället förändras med modern informationsteknik.
I början av 1980-talet gick det en våg av uppvaknande genom svensk ungdomsidrott. Många började förstå – även jag som ungdomsledare – faran med tidig tävlingshets. Att mäta och fokusera på resultat fick många barn att tappa sugen och sluta idrotta. De slogs ut av systemet långt innan de ens fått möjlighet att utveckla sin talang. Sin kreativitet.
Ungefär samtidigt jobbade jag på en skola i ett så kallat problemområde, det vill säga ett betongbostadsområde utanför Sundsvall. Jag har nog aldrig sett ett så engagerat lärarlag jobba med barn och ungdomar som jag gjorde då.
Det är svårt att tro att barn skulle vara funtade på ett annat sätt nu 30 år senare. Jag har också svårt att tro att de allra flesta som arbetar inom skolan inte är väldigt engagerade i sina elevers utveckling.
– Att möta kreativa och ifrågasättande elever är en fråga om bra ledarskap och resurser. Inte hot och bestraffning, är en åsikt jag fångat upp i debatten, men den kom inte från en politiker utan en forskare.
I veckan kom en ny Pisarapport om skolresultat i olika länder. Den förra visade att svenska elevers kunskap rasat i matematik, läsförståelse och naturkunskap när resultat från 65 länder jämfördes. Elever från Kina (Shanghai och Hongkong), Singapore och Japan var i topp i samtliga tre mätningar.
Undersökningen nu mätte något annat: problemlösning. Rimligen borde det då till stor del handla om att testa elevernas kreativa förmåga. Även där låg Sverige efter, sämst i Norden.
Jag funderar på hur det gått om Markus ”Notch” Persson blivit tidigt utsorterad. Det låg i farans riktning. Markus Persson föddes i Farsta och växte upp i Edsbyn. När han sa till en studievägledare att han ville bli spelutvecklare blev svaret att ”det lär aldrig hända”.
Han gick ut gýmnasiet med ofullständiga betyg utan högskolekompetens och tyckte möjligen att matte var roligt men fick inget stöd eftersom han ansågs vara för lat.
Saken är bara den att Markus Persson visade sig vara en jäkel på problemlösning. Besitta en enorm intelligens (uppmätt i IQ-test) och ha en fantastisk kreativitet. Med vars hjälp han skapade dataspelet Minecraft.
Om ni inte spelat Minecraft så pröva. Bara för att se hur det funkar. Jag har sett hur små späda barnfingrar far fram över läsplattan med en otrolig snabbhet och bygger allt från fantasifulla hus till hela städer. De löser problem och tränar sin kreativitet.
Ingen skulle väl komma på att sätta betyg på ett Minecrafthus byggt av en 10-årings fantasi … i stället fascineras man av deras otroliga skapelser.
Spelet har nu över 30 miljoner användare, barn och vuxna runt om i världen. Markus Persson är mångmiljonär.
Ja, jag vet alla invändningar dataspel som skadliga. Å andra sidan är det väl precis den risken som en skola med utrymme för bra ledarskap och gott om resurser ska motverka. Till exempel genom att låta alla elever – inte bara de med föräldrar som har råd – lära sig lösa problem med de mest innovativa läromedlen som tänkas kan. Än har jag inte hört vallöftet ”superdigitalisera skolan för alla”. (Något som däremot sker inom varje svenskt företag som inte vill gå under).
Däremot pratar Jan Björklund och andra ofta om hur stort problem det är när eleverna sitter och pillar på sina mobiltelefoner under skoltid. Varför gör de det? Kan man undra. Kanske spelar de Minecraft?

 

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 6/4 2014

Publicerat av

Hans Lindeberg

Hans Lindeberg

Publicerat av: Hans Lindeberg Chefredaktör Östersunds-Posten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *