Tyst från politikerna i flyktingfrågan

Ghader Ghalamere är hemma i Torvalla igen. I tisdags släpptes han från Migrationsverkets förvar i Gävle. Efter dygnen inlåst i väntan på utvisning till Iran.
Samma dag demonstrerade över 800 personer på Östersunds gator.
Fallet är ännu ett som visar på hur omänsklig och okänslig den svenska flyktingpolitiken är.
Skälet till att Ghader inte redan skickats till Iran utan nu väntar på ny prövning är all uppmärksamhet kring polisens ingripande. I media var vi snabba att rapportera om protesterna mot utvisningen en tidig morgon på Östersunds flygplats.
Ghader Ghalamere var aktiv i en kurdiska motståndsrörelse. Nu är han omskriven som terrorist i Iran tack vare mediebevakningen. Hotet att han fängslas och döms har ökat. Därför finns plötsligt nya omständigheter i fallet.
Vänsterpartisten Malin Björk är Ghader Ghalemeres stora hjälte. Om inte hon uppmanat medpassagerarna i planet att vägra knäppa sina säkerhetsbälten hade historien ganska säkert slutat på ett helt annat sätt.
Frågan är självklar: Hur många andra drabbas av samma stelbenta byråkrati men skickas ut i tysthet? Ghader Ghalemere berättar i en av ÖP:s artiklar om andra i samma situation han träffade inlåsta i Gävle.
Vad är det då som är så obegripligt med fallet Ghader Ghalemere?
Jo, att till och med ansvariga på svenska gränspolisen säger att det är för tokigt, han kommer ju få uppehållstillstånd i Sverige tillsammans med fru och sina små barn.
I princip solklart, eftersom våra politiker har sagt sig hylla barnkonventionens krav på att hålla ihop familjer mycket högt.
Om det inte var så att samma politiska system tvingar honom att åka till Teheran, ta sig till svenska ambassaden, söka politisk asyl där och absolut ingenannanstans. Och samtidigt riskera livet.
Så skulle saken alltså vara klar.
Jag antar att det handlar om att fylla i en blankett samt få den försedd med lämpliga stämplar.
Inom vilken annan samhällssektor skulle vi acceptera en liknande byråkratisk formalia?
Malin Björk är förresten en ovanlig politiker.
Hon kunde inte vara tyst.
ÖP har under ett halvår skrivit mängder av artiklar om människor på flykt. De flesta från krigets Syrien.
Våra reportrar har i serien Nya Jämtar berättat om livsöden, väntan på återförening, flyktvägar med livet som insats, smuggling genom Europa, ångest, glädje och rädsla.
Vi har berättat om de som sitter fast i systemet, utan vare sig gammalt eller nytt hemland. Om pappan som råkade sätta ett fingeravtryck på ett papper i Italien utan att veta följderna för hela sin familj.
Vi har fått många reaktioner från engagerade läsare. Utom från ett håll. Från de som har det politiska ansvaret har det hela tiden mest varit mycket tyst.
Därför utgör Malin Björk ett undantag.
Vad tycker till exempel länets fyra riksdagsledamöter Per Åsling (C), Saila Quicklund (M), Marie Norden och Gunnar Sandberg (S) om hanteringen av Ghader Ghalamere och hans familj, fallet som engagerat så många av deras potentiella väljare. Att lagar och politik påverkar människor på olika sätt är ofrånkomligt i ett fungerade samhälle, men är den här processen rimlig?
På ÖP upplåter vi gärna utrymme om ni vill förklara er!
Tystnaden skulle ju kunna tolkas som tecken på brist på engagemang eller i värsta fall beröringsskräck i frågan.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 27 april 2014

Publicerat av

Hans Lindeberg

Hans Lindeberg

Publicerat av: Hans Lindeberg Chefredaktör Östersunds-Posten

En kommentar till “Tyst från politikerna i flyktingfrågan”

  1. Så har det kommit ännu ett inlägg med anledning av den omänskliga och okänsliga flyktingpolitik som är utmärkande för Sverige.

    Det väcker en fråga. Hur kan komma sig att så många kommer just hit till detta omänskliga land? Det finns ju så många andra länder som måste vara
    betydligt mer attraktiva. Svara gärna utförligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *