En del av min historia möter en annan

Ränderna går aldrig ur. Jag sitter länge och tänker på det gröna och vita. Ser den gröna tunnelbanelinjen snirkla sig fram mellan stationerna i lummig försommargrönska. Namnen på de välkända stationerna inristade som minnesspår, omöjliga att glömma sedan många år. Stureby, Svedmyra, Sockenplan och så framme vid Isstadion. Alldeles intill låg Söderstadion, hemmaplan för det gröna och vita. Nu utbytt mot den väldiga Tele2Arena.
Jag håller på att köpa en biljett till Östersund FK:s hemmamatch mot Hammarby på Jämtkraft Arena. Känner att nu äntligen ska det bli av. Jag ska se Hammarby i ett toppmöte mot ÖFK i Superettan. Förväntningarna säger att det kan bli något av årets match.
En del av min historia möter en annan. Men hur ska jag göra nu? Sätta mig mitt i bajenklacken på ena sidan av B-läktaren? Nej det törs man väl aldrig i livet.
Letar på nätet och hittar en av de sista lediga stolarna långt ut på huvudläktaren. Slår till och köper min biljett där, lagom på avstånd både från hemmalagets VIP-avdelning och klacken på andra sidan planen. Jag tror jag behöver känna mig för, ha lite distans. Så att jag ska förhålla mig, som med ena foten i vardera lägret. Fylld av glädje inför den väntande matchen men samtidigt brottas jag med motstridiga tankar.
Okej för att sitta på huvudläktaren men det måste i så fall bli med en grönvit halsduk, minst. Börjar leta efter en sådan. Har ingen kvar, jäklar anamma. Går det att beställa? Jag kan helt enkelt inte totalt överge mitt arv, det grönvita. Måste finnas synligt på något sätt när jag går på matchen med stort M. Misslyckas med att köpa på nätet, grönvita lagets webbshop har sju dagars leveranstid.
Vad gör jag när Bajen gör mål? För det kommer de självklart göra, Pinones-Acre, Lars Fuhre, den gamla Bakircioglu eller någon av de andra söderbröderna. Det är konstigt hur det alltid dyker upp en massa nostalgipjunk när det handlar om fotboll. Får jag tillägga mest manligt pjunk. Hustrun till mittfältsstrategen Jonas Thern är väl den enda kvinna som syns i en kort scen på verandan hemma i en herrgårdsliknande villa i Småland där bronslaget från fotbolls-VM 1994 har återträff.
Ja, självklart kunde jag inte hålla mig ifrån de två timmarna dokumentärfilm om VM 1994 på SVT-play. Filmen ger inblick i lagets tjugoårsjubileum och består egentligen bara av tre moment. Arkivbilderna från matcherna i USA, ett återbesök på arenan i San Francisco där Sverige slog ut Rumänien i semifinalen efter Thomas Ravellis makalösa straffräddning och de nu medelålders fotbollshjältarna som äter en allt trevligare middag på Therns herrgård. Ravelli, Thomas Brolin, Martin Dahlin, Kenneth Andersson och de andra ramlar snabbt in i sin gamla omklädningsrumsjargong från åren i landslaget. Bakom skämten framträder fortfarande styrkan i det unika lagbygge som ledde fram till ett VM-brons då för 20 år sedan.
Jag känner igen varenda sekvens från matcherna. Minns exakt hur interiören såg ut i en stekhet lägenhet mitt i Köpenhamn när Kenneth Andersson nickade in 2-2 i förlängningen mot Rumänien och känslan av att pendla mellan hopp och förtvivlan innan allt slutade i en enorm glädje efter Ravellis straffräddning. Minns besvikelsen över Brasiliens utskåpning i semin som jag följde från en sommarstuga i Sörmland. Bilder som har etsats sig fast på näthinnan. Bilderna på oss tokiga svenskar som plötsligt badade i fontäner och dansade på gator.
Egentligen utgår väl i stort sett allt som görs inom svensk herrlandslagsfotboll från önskedrömmen om att återuppleva sommaren 1994 igen, eller? Alla framgångar och motgångar, från Lagerbäck till Hamrén, mäts efter måttstocken från 1994. Nostalgipjunkets förbannelse, som gör det svårt att se utvecklingen framåt. Jag tänker inte skriva att fotboll var bättre förr.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 15 juni 2014

Publicerat av

Hans Lindeberg

Hans Lindeberg

Publicerat av: Hans Lindeberg Chefredaktör Östersunds-Posten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *