5000 dagar i tystnad

 

mittmedia_2_0

Just nu rullar två kampanjfilmer på op.se och Mittmedias övriga nyhetssajter.

I en av filmerna gestaltas en presskonferens. Dörren till ett tillbommat mötesrum öppnas och ut strömmar vad som skulle kunna vara en politiskt vald styrelse. Ledamöterna slår sig ner på en scen och förklarar pliktskyldigt att de avsatt hela den tidigare ledningen.

Samt att den politiska cupen de just genomfört förstås kommer att få konsekvenser. Oklart vilka.

Till sist utbrister ordföranden kort: ”Frågor på det?” Även det enbart retorisk eftersom det inte finns några journalister som kan ställa frågor i lokalen.

I den andra filmen ber en ung kvinna om att bli insläppt. Hon står i skum gatubelysning vid ett järnstaket. Runt henne en lång kö av fler väntande. Framför kvinnan en bastant ordningsvakt i uniform. Tålamodet inför hennes vädjanden brister plötsligt för vakten som ilsket ryter: ”Gå härifrån. Ta ett varv runt kvarteret så kanske du mår bättre”.

Bilden klipps ut till en översikt. Det som föreföll vara en krogkö visar sig vara ingången till sjukhusets akutmottagning.

Vad vi vill säga är att ”Utan journalister kan vem som helst ta makten”.

Det kanske är långsökt. Kan uppfattas som överdrivet och provocerande. Att föreställa sig ett Sverige utan journalister även om tidsandan är att allt färre värdesätter oberoende journalistik. Allt fler vill jämställa journalistik med information. Men ibland finns skäl att sätta fingret på det självklara:

Om ingen finns som granskar informationsflödet kan vad som helst bli sant.

Just idag finns ett annat särskilt skäl att fundera över innebörden i kampanjen.

Journalisten Davit Isaak har suttit inspärrad i Eritrea i 5000 dagar. För att han som svensk journalist ville berätta och granska makten i sitt gamla hemland. Om de värsta skurkstaterna när det gäller pressfrihet och yttrandefrihet ska pekas ut så är Eritrea en av de självklara toppkandidaterna.

Där är det med livet som insats frågorna ställs när makten frågar ”frågor på det?”. För Dawit Isaak har innebar det 5000 dagar av tystnad, hittills.

Just idag är det många som stöder kampen för Davit Isaaks rättigheter. Expressen Kultur har gjort en talande grafik (länka och dela):

kulturdawit-520x377

I morse hörde jag en intervju med Dawit Isaaks 21-åriga dotter Betlehem. Tio år har gått sedan hon senast fick ett livstecken från sin pappa.

Inför en av dagens manifestationer hade hon tillbringat natten instängd i en modell av vad som tros vara Davit Isaaks fängelsecell några kvadratmeter stor.

I intervjun förklarade hon hur svårt det var att sova, hur känslan av att vara bortglömd snabbt kom över henne trots vetskapen att det bara handlade om några timmar innan dörren öppnades.

Det går överhuvudtaget inte att föreställa sig 5000 dagar av tystnad. Dawit Isaak får inte glömmas bort!

Jag vet. Det är närmast utopiskt att försöka jämställa förhållanden i Sverige med Eritrea men värdet av fri, oberoende journalistik förtjänar alltid att lyftas fram. Det kan göras utifrån ett med svenska  mått mätt otänkbart perspektiv: Utan journalister…

Men det går att föreställa sig Eritrea. Där händer det. Tystnadens land där ordet sitter inspärrat.

 

 

 

 

Publicerat av

Hans Lindeberg

Hans Lindeberg

Publicerat av: Hans Lindeberg Chefredaktör Östersunds-Posten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *