Månad: oktober 2015

 

Det räcker med att läsa efternamnen.

Namnen på spelarna som gjorde Östersunds FK till Allsvenskt fotbollslag talar ett tydligt språk. Mångfaldens språk.

Aiesh, Nouri, Azulay, Bala, Smajic, Morgan, Stadler, Kapcevic, Hopcutt, Moon, Bala, Widgren, Lundbäck och Bergqvist…

Från Nigeria, Kongo, Kroatien, Slovakien, Storbritannien, Sydkorea, Island och Östersund.

Det var mycket länge sedan som fotbollsunderverk kunde beskrivas som Åshöjdens BK eller Degerfors. Det kämpande, sammansvetsade klubblaget från den lilla bruksorten som utmanade de stora elefanterna och slog sig ända in i fotbollens finrum.

Laget med de talangfulla och hårt tränande grabbarna från byn som lyckades med det oväntade.

Absolut inget ont om den epoken i svensk fotboll, men tiderna förändras.

Just nu sveper en kall främlingsfientlig vind genom Sverige och Europa. En iskall vind som bygger på rädsla och osäkerhet inför det okända. På en ideologi som utgår från att människor kan delas upp i raser och värderas utifrån hudfärg och efternamn.

Det är enfalden mot mångfalden.

Just därför betyder ÖFK:s segertåg mot Allsvenskan som fullbordades igår med oavgjort mot just Syrianska i Södertälje något mer än bara ett steg upp i högsta serien.

Det är det globala fotbollsgänget från jordens olika hörn som svetsats samman under mästercoachen Potters ledning och skrivit en helt ny fotbollshistoria.

ÖFK var tidigt ute och sa två saker:

Vi ska till Allsvenskan!

Vi ska göra det med mångkulturen som vapen.

Nu är de där.

Tillsammans skapade laget, spelare, tränare och ledare, sin egen programförklaring ”Styrka genom mångfald”.

Jag såg andra halvlek av den avgörande matchen mot Syrianska ikväll på en av Östersunds fullpackade sportbaren. Stämningen runt bardisken när bara 20-talet minuter återstod var rätt så krampaktig och nervös, möjligen avspeglade det också vad spelarna på gräsplanen i Södertälje kände.

Den 1-0 ledning som Syrianska skaffade sig efter ett misslyckat målvaktsingripande på en hörna i slutet av första halvlek kan ju knappast kallas annat än ett skitmål.

Och det var vad vi stod och pratade om. Skulle det sluta så här. Då blir det tufft och nerverna utanpå i sista matchen. Och vad händer då, tänk om det snöar…typ så.

Så kom det förlösande 1-1. Hopcutt trixade sig fram på vänsterkanten efter en fantastiskt framspelning. Ett förlösande jubel.

Jag vet inte om alla vi just på den där något stereotypiskt designade sportbaren – de ser ju likadant ut överallt – just då greppade vad målet innebar, egentligen:

En seger för mångfalden.

En käftsmäll mot enfalden.

Grattis ÖFK! Och tack.

 

 

Hammarbys mittfältare Erik Israelsson krockade med en försvarande AIK-spelare samtidigt som han avgjorde Stockholmsderbyt i fotbollsallsvenskan förra helgen.

Erik Israelsson blev liggande medvetslös i flera minuter. Först på sjukhuset fick han veta att hans nick gått i mål.

Samtidigt som en svårt medtagen Erik Israelsson togs om hand av ambulans och sjukvårdspersonal nere på gräsmattan kokade det på läktarna på Tele2 Arena i södra Stockholm.

En uppretad del av AIK:s hejarklack skanderade ”Låt han dö”.

Sedan dess har händelsen diskuterats och fördömts. AIK fotboll har bett om ursäkt för fansens uppträdande. Andra har vittnat om hur barnfamiljer känt sig hotade och skrämda av fotbollsfans på tunnelbanan på väg till matchen.

Supporterkulturen har våldsamma och hotfulla uttryckssätt som i sin mest extrema form ibland övergår i handling, det vill säga rena slagsmål.

Och den domineras helt av män.

Hur fotbollsfans hotar, skrämmer och slår är tydligt för alla och på agendan i samhällsdebatten. Våldet sker i offentligheten.

Men vad händer om en liknande manlig våldskultur flyttar in i det fördolda? Där det är som mest osynligt, skuldbelagt, nära vardagen och svårt att prata om.

När våldet flyttar in i hemmet och familjen.

I dag startar ÖP:s artikelserie om det osynliga våldet. Förra året polisanmäldes 316 personer för att ha utövat våld i nära relationer i Jämtlands län. I fyra av fem fall var den misstänkta förövaren en man, i fyra av fem fall var offret en kvinna.

ÖP:s reporter Linda Hedenljung har läst varenda anmälan och förundersökning som kom in och upprättades under 2014. Det har inte varit något lätt arbete. ”Det är som ett krig där ute som sker i hemmets vrår”, skriver hon idag.

I serien kommer vi berätta om kvinnor som själva tar på sig skulden för att mannen slår, om hur få fall som leder till åtal och dom, om polisen som saknar rätt utrustning för att utreda brotten.

Om Ida som sex år gammal utsattes för sexuella övergrepp av någon hon litade på och då trodde att vuxna vet väl bäst.

Om förövare som ber om förlåt och lovar att det aldrig ska ske igen i handskrivna brev. Löften som sällan infrias. Om män som skyller på att de varit berusade när de dunkat sin partners huvud hårt i väggen upprepade gånger.

Och om poliser som säger ”Vi har hört det förr”.

Fotbollsvåldet är per definition synligt. Våld i hemmet behöver synliggöras. Därför har vi också valt att återge detaljerade berättelser om hur våldet kan se ut i enskilda fall.  Uppgifterna är helt anonyma och hämtade från redan offentliggjorda domar.

På sajten op.se synliggör vi bland annat genom en interaktiv tidslinje. Ett års anmälda fall av våld i nära relationer samlade i ett långt flöde. För varje nytt fall kommer tidslinjen förlängas. Sex nya anmälningar i veckan, nästan ett fall per dag, tills någon säger stopp.

Det är en skrämmande, jobbig läsning som i vissa stycken kan kännas kränkande.

Framförallt handlar det här om brist på jämställdhet och en manlig maktstruktur som ur tar sig i uttryck i våld och övergrepp.  Även mekanismerna bakom det osynliga våldet måste lyftas fram och diskuteras mer i offentlighetens ljus.

Därför vill vi att du hjälper oss genom att skriva ner din egen berättelse under taggen #minhistoria på op.se eller mejla på adressen: [email protected]

Framförallt handlar det här om att vi män behöver ta vårt ansvar och säga stopp.