Det räcker med att läsa efternamnen.
Namnen på spelarna som gjorde Östersunds FK till Allsvenskt fotbollslag talar ett tydligt språk. Mångfaldens språk.
Aiesh, Nouri, Azulay, Bala, Smajic, Morgan, Stadler, Kapcevic, Hopcutt, Moon, Bala, Widgren, Lundbäck och Bergqvist…
Från Nigeria, Kongo, Kroatien, Slovakien, Storbritannien, Sydkorea, Island och Östersund.
Det var mycket länge sedan som fotbollsunderverk kunde beskrivas som Åshöjdens BK eller Degerfors. Det kämpande, sammansvetsade klubblaget från den lilla bruksorten som utmanade de stora elefanterna och slog sig ända in i fotbollens finrum.
Laget med de talangfulla och hårt tränande grabbarna från byn som lyckades med det oväntade.
Absolut inget ont om den epoken i svensk fotboll, men tiderna förändras.
Just nu sveper en kall främlingsfientlig vind genom Sverige och Europa. En iskall vind som bygger på rädsla och osäkerhet inför det okända. På en ideologi som utgår från att människor kan delas upp i raser och värderas utifrån hudfärg och efternamn.
Det är enfalden mot mångfalden.
Just därför betyder ÖFK:s segertåg mot Allsvenskan som fullbordades igår med oavgjort mot just Syrianska i Södertälje något mer än bara ett steg upp i högsta serien.
Det är det globala fotbollsgänget från jordens olika hörn som svetsats samman under mästercoachen Potters ledning och skrivit en helt ny fotbollshistoria.
ÖFK var tidigt ute och sa två saker:
Vi ska till Allsvenskan!
Vi ska göra det med mångkulturen som vapen.
Nu är de där.
Tillsammans skapade laget, spelare, tränare och ledare, sin egen programförklaring ”Styrka genom mångfald”.
Jag såg andra halvlek av den avgörande matchen mot Syrianska ikväll på en av Östersunds fullpackade sportbaren. Stämningen runt bardisken när bara 20-talet minuter återstod var rätt så krampaktig och nervös, möjligen avspeglade det också vad spelarna på gräsplanen i Södertälje kände.
Den 1-0 ledning som Syrianska skaffade sig efter ett misslyckat målvaktsingripande på en hörna i slutet av första halvlek kan ju knappast kallas annat än ett skitmål.
Och det var vad vi stod och pratade om. Skulle det sluta så här. Då blir det tufft och nerverna utanpå i sista matchen. Och vad händer då, tänk om det snöar…typ så.
Så kom det förlösande 1-1. Hopcutt trixade sig fram på vänsterkanten efter en fantastiskt framspelning. Ett förlösande jubel.
Jag vet inte om alla vi just på den där något stereotypiskt designade sportbaren – de ser ju likadant ut överallt – just då greppade vad målet innebar, egentligen:
En seger för mångfalden.
En käftsmäll mot enfalden.
Grattis ÖFK! Och tack.