Bombhotet stoppar inte GD:s granskning

I går skrev jag att journalistik just nu är viktigare än på mycket länge.

Idag kom ett nytt bevis. Gefle Dagblad (GD) bombhotades.

Det finns skäl att tillägga att vi lever i en tid när det krävs stort journalistiskt mod. Det har GD:s redaktion visat idag.

I en serie artiklar har Gefle Dagblad granskat kopplingar mellan moskén i Gävle och extremism.

I en krönika förklarar tidningens chefredaktör Anna Gullberg bakgrunden till granskningen så här:

”I en serie artiklar med start idag berättar vi om moskéns kopplingar till extremism, och den radikalisering som finns inom moskéns ledande skikt. Muslimer i Gävle har hört av sig till oss, bekymrade över den riktning som moskén tagit, och vi har tagit deras funderingar på allvar.”

Idag på morgonen publicerade GD uppgifter där moskéns imam pekas ut som ledande inom den militanta islamismen i Sverige.

Vid lunchtid fick polisen i Gävle ett telefonsamtal. En anonym person krävde att artiklarna skulle tas bort. Samtidigt bombhotades Gefle Dagblad.

Redaktionen var beredda på att artikelserien skulle väcka reaktioner men bombhotet gjorde att säkerhetsnivån omedelbart höjdes. Polisen har idag hårdbevakat GD-huset i Gävle.

Samtidigt har redaktionen fortsatt att jobba. Nu under eftermiddagen chattade tidningens reportrar med läsarna om sin granskning. Många gav GD stöd för att fortsätta gräva vidare.

Att ge efter för hotet har förstås aldrig varit ett alternativ.

Det kommer fler och fler hot för att försöka tysta journalister. En kartläggning visar att antalet hot ökat markant på senare år och det leder till att medier ibland tvekar inför kontroversiella publiceringar. Det är en allvarlig utveckling.

Genom sitt agerande idag visar Gefle Dagblad på motsatsen.

Att genom bombhot försöka stoppa en tidning är en extrem yttring. Det finns en lång glidande skala innan påtryckningarna når så långt.

Även i det dagliga jobbet har den oresonliga attityden mot media hårdnat.

På Östersunds-Posten möts vi till exempel allt oftare av krav på att publicera uppgifter om EU-migranter och flyktingar som går långt utöver vad de pressetiska reglerna tillåter. Det handlar om etnicitet, detaljer som skulle göra det möjligt att identifiera brottsoffer och andra uppenbart kränkande uppgifter.

Sådant som det är självklart att inte publicera i andra sammanhang. När vi avstår anklagas vi för att inte ge hela bilden.

Journalistiskt mod i vår tid handlar om att stå emot och stå upp för rätten att i alla lägen ställa obekväma men berättigade frågor.

Men också om att försvara pressetiken som gällande lika för alla.

 

Journalistik viktigare än på mycket länge

På stranden i den turkiska badorten Bodrum tog fotografen Nilufer Demir bilden som i ett slag förändrade synen på flyktingkrisen.

Bilden på den döde Alan Kurdi, tre år gammal.

Nilufer Demir arbetar som professionell fotograf för den turkiska nyhetsbyrån DHA. Den bildsvit som blev resultatet av hennes arbete den här tidiga morgonen på stranden visar hur Alans kropp bärgas ur vattnet.

Bilderna spreds i sociala medier, plockades upp av den internationella nyhetsbyrån AP och landade på redaktioner världen över.

Där gjorde redaktörer och publicister olika bedömningar. Bilderna var skrämmande, sådana som de flesta medier här i Sverige normalt inte skulle publicera. En del gjorde ett urval bland bilderna, andra valde till en början att inte lägga ut dem men berätta om reaktionerna. Med tiden blev bilden på Alan liggande på mage i vattenlinjen och räddningsarbetaren som böjer sig fram över hans lilla kropp en symbol för hela flyktingskrisen.

Den journalistiska bild som nu beskrivs som en väckarklocka.

På ÖP valde vi ganska snabbt att gå ut med bilderna in i anslutning till en text som vår krönikör Elin Olofsson skrivit. Samtidigt skrev jag ett inlägg här i bloggen för att förklarade bakgrunden till varför bilderna publicerades.

Blogginlägget fick signaturen Svenne Svensson att höra av sig. Så här skriver han i en kommentar som nu ligger ute i anslutning till inlägget:

”tror du verkligen att det var slumpen som gjorde att bilden på aylan togs när den togs? opinionsbildande journalistik?, nu har öppna gränser fanatiker och vänsterdårar snart gapat sig hesa och fått som de vill ett europa på väg tillbaka till medeltiden..

Och även du lär väl inse att med SD`s politik så hade dessa (kanske inte alla såklart) som dött på medelhavet levt idag så egentligen är det sådana som du som INTE gett sitt stöd för SD`s flyktingpolitik som bär ansvar för dessa människors öde på havet idag.

Så jag hoppas verkligen folk tar ställning för såhär kan det inte fortsätta, ta gärna och googla immigrants i ungern så får du se hur de har det där.
Och du det dör ca 18000 artontusen barn varje dag.”

Jag känner inte inte Svenne närmare men en sak är ju tydlig: att vi har totalt olika åsikter om mycket, bland annat om hur bilden på Alan kom till.

Sverigedemokraten Bo Lindholm i Sala är ännu mer rakt på sak när det gäller bilden på Alan. På Facebook påstår han att bilden är arrangerad. Alans kropp ska ha spolats upp i en klippskreva men sedan flyttats till stranden för att fotot ska bli bättre. Hävdar han.

Vilket är en uppfattning som inte bara sprids av Bo Lindholm utan många fler på sociala medier och på nätsajter. En är Lindholms partikamrat,  Patrik Silfverklinga från Borås.

–  Snacket som går om den här stackars lilla pojken har gjort mig så vansinnigt förbannad. Jag tycker att det är fruktansvärt att arrangera bilden och spela på den här lilla grabben, säger Bo Lindholm till tidningen Sala Allehanda om sin FB-status.

Reporten Niklas Norén frågar SD-politikern om var han fått uppgiften att bilderna arrangerats från så svarar han:

–  Det påstås att fotot är arrangerat, om det är så så är det fruktansvärt. Men det finns ingen i hela Sverige som kan säga vad som hänt. Allt är bara spekulationer, säger Bo Lindholm.

Problemet för Bo Lindholm är att han har fel. Att det faktiskt finns de som kan säga vad som har hänt. Som kontrollerar med ursprungskällor och faktagranskar

Till exempel journalisterna på tidningen Metros Viralgranskaren som bestämde sig för att gå till botten med påståendet om arrangerade bilder.

Efter några enkla kollar kan de sätta rubriken:

”Nej, Alan Kurdis kropp blev inte flyttad för ”bättre snyftbilder”

Den bild som påstods vara beviset. Pojken som hittades bland stenarna visade sig istället vara Alans bror fem år gammal och även han drunknad.

Men frågan är om det har någon betydelse. Spekulationerna har redan tagit fart, de sprids av ”sanningssägare” och delas medvetet eller omedvetet som ringar på vattnet.

Möjligheten finns ju att Svenne Svensson redan hunnit läsa Bo Lindholms tvärsäkra påstående om att ingen vet vad som hänt, att bilden är arrangerad och att allt är spekulationer.

Svenne verkar ju rätt så säker i sin uppfattning om att bilden på Alan producerats utifrån speciella syften möjligtvis styrda av ”fanatiker och vänsterdårar.”

Jag för min del är övertygad om att vi lever i en tid där värdet av journalistiskt granskning är viktigare än på mycket länge.

 

 

Bilderna på Aylan kan inte missförstås

Det finns de som kräver att flyktingbåtarna på Medelhavet ska tvingas vända.
Det finns de som applåderar när stängsel av taggtråd byggs längs gränser, som avsiktligt misstolkar nyhetshändelser vi i media rapporterar om. Som vrider och vänder på fakta för att gynna sina egna mörka intressen.
Som försöker få det tragiska dubbelmordet på IKEA i Västerås för en tid sedan att framstå som orsakat av ett solidariskt svenskt flyktingmottagande.
Som sprider rykten med ursprung i främlingsfientliga hatsajter, uppgifter som delas och förkläds till bekräftade sanningar.
Och det blir allt fler som vägrar se vad som pågår framför våra ögon just nu. En flyktingkris, den värsta sedan Andra Världskriget, men också en kris för det demokratiska och humantära samhällssystemet vi trodde vi hade.
Därför publicerar ÖP idag bilderna på Aylan, 3 år gammal, som flydde tillsammans med sin familj från krigets Syrien. Från en verklighet inget barn ska behöva uppleva.
Om han i sin lilla barnkropp hade kunnat föreställa sig vad som väntade bakom det stora havet så var det kanske möjligheter att leka, drömma och få växa upp i trygghet.
Nu blev det inte så. Aylan tillhör en av tusentals som drunknat i Medelhavet när vi misslyckats med att skapa säkra flyktingvägar genom Europa.
Hans döda kropp spolades upp på stranden vid en turkisk badort.
Bilderna på Aylan och hur han bärs bort av räddningsarbetare är fruktansvärda.
Men det är också bilder som inte lämnar utrymme för att missförstås. Som inte kan vantolkas utan i ett slag säger vad det handlar om:
En mänsklig katastrof. En kris för ett samhälle byggt på mänskliga rättigheter.
Aylan på stranden med röd tröja och sina fina sneakers på fötterna är ett av katastrofens offer. Bilden på honom måste vi våga se.

Vem i hela friidrottsvärlden kan man lita på

Frågan i rubriken är tillspetsad.

Men inte omöjlig att ställa.

Det är med en växande känsla av olust jag följt sändningar och rapporter från friidrotts-VM i Peking den senaste veckan.

Friidrotten befinner sig i en djup kris. Före VM kom det fram att internationella förbundet mörkat uppgifter om 55 medaljörer från olika mästerskap som lämnat misstänkta blodprov.

Ingen har fällts för dopning men avslöjandet kastar på nytt en lång skugga över såväl oupptäckta fuskare som alla ickefuskare. I vissa fall berättigad skugga, i andra fall inte. Vad som är vad kommer framtiden antagligen att utvisa.

Idrottens kris kan beskrivas som att det så fort ett överlägset segerresultat dyker upp, efter varje fantastisk prestation, undermedvetet skrivs ett stort frågetecken. Fuskare eller inte?

Vilket förstås är djupt kränkande för stjärnor som faktiskt är rena. Om det nu inte visar sig om något år eller så att de faktiskt hade petat i sig förbjudna piller, trots allt. Och i ögonblicket när just den frågan behöver ställas förstår man krisens djup.

Det är länge sedan jag var i Söul och bevakade OS 1988 när sprintern Ben Johnson från Kanada föll tungt. Johnson vann 100-meterstiteln på nytt världsrekord. Några dagar senare avslöjades han som dopad och blev av med både OS-medaljer och VM-titlar.

Det blev ett uppvaknande men samtidigt visar den fortsatta storyn kring Ben Johnson friidrottens oförmåga att hantera sin egen kris. Tre gånger ertappades han som fuskare, likafullt tilläts han göra comeback. Tre gånger.

Så har det fortsatt. Detta vankelmodiga sätt att se på hela dopingproblematiken som nu misstänkliggör allt och alla. Å ena sidan showen som måste ”go on” till varje pris, å andra sidan otillräckliga resurser för att jaga dopare, hysschanden om resultat och öppet för juridiskt trixande.

Åtminstone i mina ögon behövs ett riktigt reningsbad. Möjligen är det ett sådant cykelsporten går igenom just nu. Exemplet cykel visar också att badet är smärtsamt. Årets Tour de France var en av av de mest slätstrukna på länge. Cyklisterna – förutsatt odopade – orkade helt enkelt inte köra som galningar uppför alptopparna längre. Som Armstrong, Ulrich, Pantani och de andra gjorde med sina uppumpade blodvärden.

Prestationerna var inte längre lika spektakulära. Showen hade tappat i lyskraft, vilket kostar på för förbundspamparna. Risken är stor att TV-miljonerna slutar rinna in.

Hur djup krisen är visas av att den till och med förlamar sportjournalistiken. Återblickarna på gamla världsrekord i SVT:s rapportering känns som en demonstration i tvehågsenhet.

Efter 400-metersfinalen rullas bilder från en tävling i Australien 1985 när Marita Koch, östtysk världsstjärna, slog det ännu gällande världsrekordet på distansen. Koch sprang på 47.60, vilket är 1 sekund och 66 hundradelar snabbare än årets världsmästare.

Före längdfinalen får vi se hur Galina Tjistakova, Sovjet, 1988 hoppade 7,52 även det fortfarande världsrekord. Längsta hoppet i årets VM var 38 centimeter kortare.

I studiosnacket som inramar arkivklippen kommer olusten krypande.

Rekorden framställs som närmast omöjliga att slå idag, som från en annan tid, som om de inte längre räknades. Fast de gör ju det. De syns ju i grafiken i TV-rutan, men det ska vi kanske inte bry oss om?

Varken Kock eller Tjistakova åkte fast som fuskare med hjälp av dåtidens dopingtester. Ändå är de misstänkta.

Är bilderna på ”omöjliga” rekord något som katten släpat in i sändningen? Som alibi för att påminna om friidrottens kris utan att den sabbar feststämningen alltför mycket?

Ännu värre blir det i rapporteringen från sprinterduellen mellan Usain Bolt mot Justin Gatlin. Varken experter eller kommentatorer kan dölja sin ohämmade glädje över att Bolt slår den två gånger dopingfällde Gatlin.

Det formligen bubblar av lycka ur sändningarna. Nästan mer över det faktum att den gode slog den onde med en hundradel än över Bolts segerlopp på 100 meter.

Alla journalistiska ramar sprängs på några sekunder. Bolts seger beskrivs som en seger för idrotten trots att Gatlin är lika fri och ren att tävla som alla andra. Han får istället bära hundhuvudet som krisens syndabock i Peking-VM.

Man kan ana vilka diskussioner om saklighet och opartiskhet som följde efter sändningarna. För när Bolt och Gatlin möttes igen på 200 häromdagen hörde jag inga frågor om tidigare dopingavstängningar.

Då handlade storyn enbart om Bolts återkomst efter alla skador. Han har visst bara tävlat en enstaka gång tidigare i sommar. Misstänkt eller?

 

 

 

 

 

 

 

Hej Främling kan vara nästa yra

När Östersunds-Posten premiärsände Yran-TV från krogstråket i torsdags var mässtältet proppfullt av publik.

Men dragplåstret var absolut inte vår sändning.

Organisationen ”Hej Främling” och flyktingarna från Grytan hade bjudit in till en mångkulturdag. Hela tiden strömmade folk in och ut i tältet. Människor från alla möjliga länder, kulturer och med olika språk kom.

Det var kort sagt drag i tältet. Att vi stod i ena hörnet och pratade live med yrans artister passerade nästan obemärkt förbi. Det viktiga pågick någon annanstans.

Hej Främling skulle kunna vara starten på nästa Yran-projekt.

Det var hösten 2013 som kompisarna Emma Arnesson, Anne Lundberg och Sara Ottosson insåg att de måste göra något.

”Omvärlden upplevdes plötsligt så nära. Det kändes omöjligt att bara titta på när flyktingar i en strid ström bussades till den gamla militäranläggningen”, förklarar de på sin Facebooksida.

Sedan dess har Hej Främling och flyktingarna gjort saker tillsammans. Jobbat ihop och bjudit in till löpträningar, naturupplevelser, cykelutflykter, konstnärsträffar, spelningar och tränat körsång. I morgon sjunger kören ”The Rockin Pots” från Grytan tillsammans med Tomas Ledin på Yrans stora scen i Östersund.

Tanken är att ”visa att ett bra liv i Jämtland faktiskt är ett alternativ för de som varken kan eller vill återvända till den plats de flytt från.”

Om man aldrig träffas uppstår ingen integration, helt enkelt.

Hej Främling har uppmärksammats i hela landet och fått olika utmärkelser men arbetet bygger fortfarande mest på engagemang och idealitet. Som ett solidariskt frivilligt alternativ.

För två år sedan sände ÖP Ewert Ljusbergs Storsjöyrans jubileumstal  från stora scenen. Festivalen firade 30 år sedan omstarten 1983. Historien om yran berättades så här i SR Radio Jämtland.

Mitt tydligaste minne av omstarten är hur regnet strilade och husbandet från då, Hardda Ku, Hardda Geit med H.P Burman och Arne Rubensson, rev av Heim till Kluk frampå nattkröken. Jag tror i alla fall det var så det gick till.

Vägen har varit lång från Hardda till Sting och Lady Gaga. Var och en kan säkert skriva sin egen yranhistoria, av olika längd. Det har varit toppar och missräkningar. Gratiskonserter och konkurshot.

– Yran är en speciell festival, säger Joppe Pihlgren, artist och verksamhetschef på festivalernas branschorganisation Livemusik i Sverige i dagens ÖP.

Jubileumsåret 2013 handlade mycket om festivaldöd. Små festivaler har det fortfarande tufft enligt Anders Nordvall, doktorand på Mittuniversitetet i Östersund.

– Vi som bor här kanske ska fråga oss om vi vill ha festivalen kvar. Vill vi det kanske vi ska visa vårt stöd, säger han i dagens intervju med ÖP:s reporter Maria Lindholm.

Vad Storsjöyran inneburit för Östersund och Jämtland finns även det många svar på, från att skapa identitet och yransjälen till affärsutveckling, gästnätter, plats på kartan och krogstråket.

Att yran haft stor betydelse för Östersunds utveckling under tre decennier håller nog de flesta med om.

Just av det skälet är det intressant att göra jämförelsen med Hej Främling och titta framåt.

Läser man artiklarna som föregick omstarten 1983 finns många likheter. Även yran började som ett kompisgäng. Efter gymnasiet försvann några från stan, kom tillbaka och insåg att de måste göra något.

”Här var ju så tråkigt, hände alldeles för lite. Vi måste hitta på något”, ungefär så lät det.

Från början alltså ett slags ideellt engagemang. En skillnad är att yran startades på kommersiella grunder. Drygt 8000 besökare krävdes för att gå runt, ett par tusen fler löste biljett. Det blev startpunkten för aktiebolaget Yrangruppen.

Resten är som sagt historia.

Hej Främling skulle kunna vara embryot till något som det om 30 år finns anledning att både doktorera om och känna stolthet över att ha varit med om.

Festivalen, företagscentret – eller vad det nu kan vara – som gjorde Östersund till den fullständigt mångkulturella staden som visade vägen när den solidariska integrationspolitiken var på väg att haverera!

Tyvärr, säger erfarenheten är det svårt att se hur det faktiskt skulle kunna hända. Frågan är vilket stöd och vilken support unga gäng som kanske är något viktigt på spåren får i dagens samhälle.

När – om de vill – försöker ta steget från frivilligt engagemang och idealitet till företagsamhet. När de som brinner för sin sak ska bokföra och momsdeklarera är det lätt att tappa glöden.

När arbetsförmedlingen, försäkringskassan, skatteverket, migrationsverket, bidragsverket eller vad det nu kan vara sitter med sitt eget regelverk som följs till punkt och pricka utan att se möjligheterna man lyfter blicken.

I Hej Främlings fall gäller det även misstänksamheten, näthat och den växande rasismen.

Om samhället fungerade lika stelbent för unga eldsjälar 1983 som idag vet jag inte. Ni kan väl alltid fråga någon i den ursprungliga Yrangruppen om ni träffar på de på stan under helgen.

Vad jag vet är att framgångsrika historier alltid har en början. Ofta  i formen av unga kompisgäng.

Initiativ som kan vara otroligt avgörande att se och ta tillvara om man vill utveckla en stad eller ett land.

För den som tittar i backspegeln finns något att lära av historien om Storsjöyran – den speciella festivalen.

 

 

 

 

 

 

 

Chefredaktörens blogg: låt inte politikerna lura er om mobil täckning

Mobilnät med lika villkor i hela landet är en ödesfråga. Därför vill vi på Mittmediatidningarna lyfta fram utbyggnaden av mobilnätet på Almedalsveckan.

På tisdag arrangeras seminariet ”Ett uppkopplat Sverige – en förutsättning för demokratin”.

Låt inte politikerna blanda bort korten när ni följer debatten. Var och när det byggs nya 4G och så småningom 5G-nät är fortfarande en fråga som ligger helt i marknadskrafternas händer.

I våras stod IT-minister Mehmet Kaplan i SVT Aktuellts studio och lovade göra allt för att problemen med den ojämnlika bredbandstäckningen som uppenbart missgynnar mer glest befolkade landsdelar skulle lösas.

Vad studioreportern aldrig förstod att han skulle fråga om var hur statliga bidrag till nergrävd fiberkabel in i bostäder skulle kunna ge bättre mobil täckning?

Möjligen hade han inte med sitt perspektiv som programledare centralt placerad på en riksredaktion möjlighet att förstå skillnaden?

Trots att SVT just då lade ner stora resurser på att nyhetsmässigt visa hur småföretagare och andra entreprenörer utanför storstäderna kämpar mot ett undermåligt nät.

Memhet Kaplan fick gå från studion i TV-huset vid Gärdet efter att ha utlovat pengar till fiber men utan att behöva förklara varför frågan om mobil täckning överlämnas till marknadenskrafterna.

Alliansregeringen förlitade sig på att teleoperatörerna skulle bygga ut ett tillräckligt bra mobilt nät i de kommersiellt (enligt operatörerna själva) mest betydelsefulla delarna av landet – det vill säga storstäderna och den södra halvan – för att få tyst på de värsta protesterna.

Den nuvarande regeringen har inte kommit längre. När Memhet Kaplan pratar om nya pengar är det utökat bidrag till fiberkablar som grävs ner i marken.

Det räcker inte. Jag har i en krönika i våras skrivit om hur den tekniska utvecklingen driver på beteendet att faktiskt vara uppkopplad när man rör sig ute i samhället. Ordet mobilt betyder att förflytta sig.

Ni kanske minns vad som hände för fyra, fem år sedan när de smarta telefonerna slog igenom på marknaden med Apples Iphone i spetsen. Mobilnätet korkade igen fullständigt när vi plötsligt inte bara pratade och skickade SMS mobilt utan började surfa, se på webb-TV och vara ständigt uppkopplade.

Det tog lång tid innan operatörerna hunnit ikapp teknikutvecklingen och byggt ny kapaciteten i mobilnätet. Längst tid tog det i Norrlands inland. Mittmedias researchgrupp har kartlagt skillnaderna när det gäller den mobila täckningen. Kartbilden är skrämmande.

Först nu pågår en utbyggnad av 4G-nätet men även den överlämnad till teleoperatörernas godtycke. Ledande politiker medger själva att kontrollmyndigheten Post och telestyrelsen (PTS) helt enkelt gjorts alltför tandlöst när det gäller att ställa krav på lika mobilvillkor för alla.

Bra mobilnät täcker nästan hundraprocentigt stora områden i södra delen av landet samtidigt som täckningen i till exempel Jämtlands län uppgår till en femtedel av ytan.

Varför ska människor i Norrlands inland inte ha samma möjligheter att jobba på distans när de pendlar till sina jobb?

Att förstå att frågan om digitalt nät både handlar om fiberutbyggnad och mobil täckning är centralt. Och det är avgörande. För oss som jobbar med att utveckla ny lokal digital journalistik men också för all annan innovationskraft och företagsamhet ute i landet.

Vilka effekter ger det på den ekonomiska utvecklingen om utbyggnaden av kraftfulla mobilnät på landsbygden politiskt prioriterades före utbyggnaden i redan ekonomiskt heta områden, som storstäderna? Där sköter ju redan marknaden sitt på ett utomordentligt sätt.

Som infrastruktursatsning skulle det sannolikt ge betydligt mer för pengarna att finansiera ett kraftigt mobilt nät uppbyggt på master än att gräva ner kabel till enskilda orter.

Och för att inte tala om att jämföra med enorma kostnader för satsningar som nya järnvägslinjer eller motortrafikleder.

Det har länge funnits tankar på ett delvis statligt finansierat mobilt nät med master i mindre kommersiellt gångbara områden (återigen utifrån teleoperatörernas synsätt) men förslaget tycks ha hamnat i en byrålåda inklämd mellan budgetskäl och EU:s konkurrensregler.

Så låt inte lura er av argumenten om bredbandsutbyggnaden från Almedalen. Ställ rätt fråga: När finns garantier för ett jämlikt mobilt nät i hela landet?

 

 

 

 

 

5000 dagar i tystnad

 

mittmedia_2_0

Just nu rullar två kampanjfilmer på op.se och Mittmedias övriga nyhetssajter.

I en av filmerna gestaltas en presskonferens. Dörren till ett tillbommat mötesrum öppnas och ut strömmar vad som skulle kunna vara en politiskt vald styrelse. Ledamöterna slår sig ner på en scen och förklarar pliktskyldigt att de avsatt hela den tidigare ledningen.

Samt att den politiska cupen de just genomfört förstås kommer att få konsekvenser. Oklart vilka.

Till sist utbrister ordföranden kort: ”Frågor på det?” Även det enbart retorisk eftersom det inte finns några journalister som kan ställa frågor i lokalen.

I den andra filmen ber en ung kvinna om att bli insläppt. Hon står i skum gatubelysning vid ett järnstaket. Runt henne en lång kö av fler väntande. Framför kvinnan en bastant ordningsvakt i uniform. Tålamodet inför hennes vädjanden brister plötsligt för vakten som ilsket ryter: ”Gå härifrån. Ta ett varv runt kvarteret så kanske du mår bättre”.

Bilden klipps ut till en översikt. Det som föreföll vara en krogkö visar sig vara ingången till sjukhusets akutmottagning.

Vad vi vill säga är att ”Utan journalister kan vem som helst ta makten”.

Det kanske är långsökt. Kan uppfattas som överdrivet och provocerande. Att föreställa sig ett Sverige utan journalister även om tidsandan är att allt färre värdesätter oberoende journalistik. Allt fler vill jämställa journalistik med information. Men ibland finns skäl att sätta fingret på det självklara:

Om ingen finns som granskar informationsflödet kan vad som helst bli sant.

Just idag finns ett annat särskilt skäl att fundera över innebörden i kampanjen.

Journalisten Davit Isaak har suttit inspärrad i Eritrea i 5000 dagar. För att han som svensk journalist ville berätta och granska makten i sitt gamla hemland. Om de värsta skurkstaterna när det gäller pressfrihet och yttrandefrihet ska pekas ut så är Eritrea en av de självklara toppkandidaterna.

Där är det med livet som insats frågorna ställs när makten frågar ”frågor på det?”. För Dawit Isaak har innebar det 5000 dagar av tystnad, hittills.

Just idag är det många som stöder kampen för Davit Isaaks rättigheter. Expressen Kultur har gjort en talande grafik (länka och dela):

kulturdawit-520x377

I morse hörde jag en intervju med Dawit Isaaks 21-åriga dotter Betlehem. Tio år har gått sedan hon senast fick ett livstecken från sin pappa.

Inför en av dagens manifestationer hade hon tillbringat natten instängd i en modell av vad som tros vara Davit Isaaks fängelsecell några kvadratmeter stor.

I intervjun förklarade hon hur svårt det var att sova, hur känslan av att vara bortglömd snabbt kom över henne trots vetskapen att det bara handlade om några timmar innan dörren öppnades.

Det går överhuvudtaget inte att föreställa sig 5000 dagar av tystnad. Dawit Isaak får inte glömmas bort!

Jag vet. Det är närmast utopiskt att försöka jämställa förhållanden i Sverige med Eritrea men värdet av fri, oberoende journalistik förtjänar alltid att lyftas fram. Det kan göras utifrån ett med svenska  mått mätt otänkbart perspektiv: Utan journalister…

Men det går att föreställa sig Eritrea. Där händer det. Tystnadens land där ordet sitter inspärrat.

 

 

 

 

ÖP sprängde 10.000 gillar-vallen

Vad är 10 000 ”gillare” på Facebook värt? Bra fråga, men har den något svar? Ett svar är att vi firade med tårta på ÖP i onsdags när antalet ”gilla” på vår sida sprängde 10 000-vallen. Med andra ord: Det kändes som någon form av milstolpe.
Nu är det förstås skillnad på gilla och gilla. Kanske har det ett mer bestående värde att gilla en sida som till exempel ÖP:s med hela flödet av nyheter, artiklar och webb-TV inslag än att trycka iväg ett gilla på någon enskild länk som passerar förbi på sociala medier. Eller?
Hur som helst. Med 10 000 gillare kändes det som att en ny ÖP-kanal börjar få riktigt hyfsad bärkraft, därför firade vi med tårta. Samtidigt väl medvetna om att det är en seger som mycket snabbt kan vändas åt andra hållet med en massa ”sluta gilla”.
Hur många gillare ÖP Söndag har är lite svårare att säga. E-tidningen kommer i dag ut för 25:e söndagen i rad. Läsandet ökar sakta men säkert och ligger kring 3 000 läsare per söndag. Potentialen för nå fler borde vara stor eftersom antalet ÖP prenumeranter som startat digitala konton är betydligt högre.
Slutsatsen är att ÖP Söndag börjar bli en kanal med luft under vingarna, även om det tar längre tid att få in vanan ”söndagstidningsläsning” än att lära sig ”trycka gilla” i vårt allmänna beteende.
Vi äter gärna mer tårta på redaktionen. Till exempel när ÖP Söndag når 4 000 läsare, premiärnumret den 12 januari lästes förresten av betydligt fler än så. Att fira framgångar är en bra princip när man jobbar i en omställningsbransch men det viktiga då är att inte bara räkna segrar i siffror. Årets upplaga av undersökningen Mediebarometern är en påminnelse om det. Att lösa problemet med den växande informationsklyftan i samhället blir inte en lika enkel seger som att skramla ihop ett gäng gilla!
Mediebarometern mäter varje år medieanvändandet i Sverige. Den görs av företaget Nordicom som är knutet till Göteborgs universitet. Nästan 5 000 svenskar mellan nio och 79 år har telefonintervjuats. Mediebarometern har gjorts sedan 1979 och anses vara en av de mest träffsäkra när det gäller att peka på ändrade medievanor.
I veckan kom de första resultaten från undersökningen 2013. Om vi på ÖP känner försiktigt sköna vindar kring vår E-tidning så är det inget mot det högtryck som barometern visar på när det gäller nya medievanor som helhet. I genomsnitt lägger svenskarna sex timmar och 18 minuter per dag på medier. Medietiden ökar för första gången på många år. Mer tid läggs både på nya sociala medier och traditionella medier. Vilket på sätt och vis är samma trend som för våra nya kanaler. ÖP Söndag är ju till sin form en vanlig traditionell tidning som skickas ut digitalt.
Mediebarometerns förklaring till att medietiden ökar är enkel: Alla nya smarta telefoner. Nio av tio svenskar under 45 år har en smart mobiltelefon och använder den flitigt till alla möjliga saker. Enligt undersökningen finns också en skillnad mellan könen. Män lägger mest tid av telefonsurfandet på dagstidningar, ljud och bildmedier. Kvinnor umgås oftare i sociala medier eller läser bloggar.
Så ser bilden av våra nya medievanor ut år 2013 så länge man räknar vilken tid som används till vad.
Mediebarometerns varnande finger gäller en mycket allvarlig trend. Den digitala klyftan växer. Skillnaden i vilka som har och inte har tillgång till smarta telefoner, bärbara datorer eller surfplattor är tydlig mellan låg- och högutbildade. Ett faktum som slår igenom i all medie­användning.
”En sådan situation förstärker klyftor vad gäller till exempel inhämtande av information och deltagande i samhällslivet”, skriver forskarna i Göteborg och varnar för följderna:
”Ett demokratiskt samhälle förutsätter välinformerade medborgare med ett kritiskt förhållningssätt …Vilka effekter får dagens digitala klyftor för demokratin och yttrandefriheten?”
En samhällsförändring man gärna skulle ”sluta gilla”. ­Frågan är hur?

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 29 juni 2014

Kan speloddsen förutse valresultatet bäst?

Speloddsen för att Stefan Löfven blir Sveriges nästa statsminister är 1.18. Om Fredrik Reinfeldt står som regeringsbildare efter valet ger det fem gånger pengarna. Just nu.
Spelbolaget som arrangerar paneldebatt intill scenen där de politiska huvudtalen hålls i Almedalen hävdar att deras odds varit mer träffsäkra än alla opinionsinstitut när det gällt att förutspå utgången av de två senaste valen.
Själva frågan om det är bra med spel på politiska val? Eller om det på ett otillbörligt sätt skulle gå att påverka utgången av valet, förefaller helt okontroversiell för deltagarna i debattpanelen.
Å andra sidan är det just det stora spelbolaget som står för evenemanget.
– Jag tror att folk tar odds och spel med en nypa salt och ju mer information människor kan få inför ett val desto bättre, säger representanten för det stora opinionsinstitutet.
Jätteroligt tycker den inbjudna statsvetaren:
– Trav och politik. Det är väl ungefär samma sak, sådant som folk gillar, säger han och får en ordentlig skrattsalva att braka loss.
– Politisk vadslagning är en del i den pågående mediefieringen av politiken. Partierna tycker kanske inte alltid det är så kul men debatten i samhället blir mer öppen.
Oddsen för Löfven mot Reinfeldt är väl ungefär som om Real Madrid skulle åka dit mot ett bottenlag i spanska ligan förklarar den kände journalisten som leder debatten och vänder sig mot oss i publiken.
– Som en jämförelse så ni förstår vad vi pratar om.
Stämningen är mycket uppsluppen och lättsam. Många skratt och rapp debatt. Underhållande. Ett kännetecken för hela Almedalsveckan. Där jag och du kan stoppa vilken toppolitiker som helst på någon av Visbys kullerstensgator och ställa frågor, åtminstone i teorin.
Och det är förstås en tilltalande tanke. Kvällstidningarna och medierna storsatsar, politiker möter sina väljare. Öppenhet för alla. Jag lyssnar på Migrationsverket som berättar om allt jobb med att övertala kommunerna att ta emot fler Syrienflyktingar och går sedan tio meter tvärs över gatan där nazistiska Svenskarnas parti slagit upp sitt kampanjtält.
Det är befriande att se hur hårt ansatta nassarna blir av alla ungdomar med invandrarbakgrund som på ett mycket personligt sätt ifrågasätter deras rasistiska åsikter.
– Så du tycker att jag inte har rätt att överhuvudtaget leva här …?
Ett hett politiskt möte äger rum i Visbys hamn.
I spelbolagets tält hettar det till en aning när frågor om vad som styr oddsen eller vilka som får spela ställs.
Får politikerna själva satsa? Ett gränsfall, svarar spelbolagets chef.
Men tänk om någon sitter på hemlig information om en politisk skandal som är på väg att brisera?
Vad händer om ett mycket rikt parti langar in ett antal miljoner för att manipulera oddsen? Är det inte risk att väljarna får en skev bild då?
Spelchefens svar blev på den punkten rätt svävande.
Något senare går jag på ett seminarium om spelbranschens villkor. Där munhugger spelbolagen om vem som tar störst ansvar för ett växande spelmissbruk.
En helt annan sida av frågeställningen. ”Å ena sidan, å andra sidan”, kanske är det charmen med politikerveckan i Almedalen.

/krönikan publicerad i ÖP Söndag 6 juli 2014

Den strukturella rasismen blir en etablerad sanning

Midsommarhelgen 1948 i Jönköping. En uppretad folkmassa attackerar Kålgårdsområdet i östra delen av staden. Skrämda och livrädda försökte de boende barrikadera sig i sina lägenheter. Folkmassan trängde sig in, slog sönder bostäderna och misshandlade invånarna. En del boende flydde genom att kasta sig ut genom fönstren. I Kålgårdsområdet bodde romer som tillhörde resandefolket. I fem dagar drog folk runt på gatorna i Jönköping beväpnade med blådaggar och påkar för att leta upp romer. De som påträffades misshandlades.
Man sa att nu skulle de resande köras bort från Jönköping en gång för alla.
Polisen förhöll sig till en början passiv, tidningarna tog parti för folkmassan. Den allmänna uppfattningen var att romerna hade sig själva att skylla eftersom det var en ”accepterad” sanning att ”alla vet hur romer är”. Det vill säga deras personliga egenskaper definierades utifrån etnicitet. Romer påstods i ligga bakom övergrepp på kvinnor och stölder. Ett rykte sa att många av Jönköpings cirka 500 romer levde som ”utsugare” på bidrag från fattigvården. En kontroll senare visade att det var fel. Tre fick bidrag från samhället, en betydligt mindre andel än bland Jönköpings övriga befolkning.
Upploppen under midsommarhelgen 1948 har kallats Jönköpingskravallerna och utgör bara en enskild händelse i det samlade förtrycket som riktats mot romer genom åren. Andra exempel är konsekvent genomförda tvångssteriliseringar och barn som bortadopterats från sina föräldrar med tvång.
Och så har det fortsatt. Hur romer nekats att hyra bil fast det stod rader av outhyrda bilar på bensinmackar runt om i landet visade Sveriges Radio för ett och ett halvt år sedan. Dagens Nyheter avslöjade hur polisen i Skåne enbart utifrån etnicitet registrerat släktskap och familjeband för flera tusen romer, barn, vuxna och åldringar i ett särskilt register.
Rasism har många ansikten. Ett är den strukturella rasismen, som drabbar i det tysta som verkar långsiktigt nedbrytande och som blir till någon slags etablerad sanning, om ”hur de eller de är”. Det slående är hur mönstret av väldigt många om och men går igen när strukturerna till sist ändå kommer upp i ljuset och ansvariga ställs till svars. Visst registret var väl egentligen fel, men det var ändå bra att ha….
I veckan redovisade ÖP uppgifter om en romsk familj som nekats parkera en husvagn på tre campingplatser fast det inte var fullbokat. En var kommunägda Östersunds Camping. Senare skrev kommunen på sin egen hemsida att det hela berodde på ett missförstånd. Samtalet med förfrågan om att ställa upp husvagnen hade missuppfattats på campingen. Där trodde man att  det rörde sig om en gratisuppställning och en fråga om sponsring. En solklar efterhandskonstruktion tyckte diakonen Carina Grinde som engagerat sig i att försöka hjälpa familjen. Och samtidigt medgav kommunens ansvarige chef för ÖP när vi frågade vad som egentligen sades under samtalet att: ”Nja, alltså. Vi kom in på en diskussion om romer i största allmänhet, och för all del även andra grupper, som inte klarar att hålla rent omkring sig.”
Mönstret känns igen. Återigen många ”om och men”.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 22 juni 2014