En del av min historia möter en annan

Ränderna går aldrig ur. Jag sitter länge och tänker på det gröna och vita. Ser den gröna tunnelbanelinjen snirkla sig fram mellan stationerna i lummig försommargrönska. Namnen på de välkända stationerna inristade som minnesspår, omöjliga att glömma sedan många år. Stureby, Svedmyra, Sockenplan och så framme vid Isstadion. Alldeles intill låg Söderstadion, hemmaplan för det gröna och vita. Nu utbytt mot den väldiga Tele2Arena.
Jag håller på att köpa en biljett till Östersund FK:s hemmamatch mot Hammarby på Jämtkraft Arena. Känner att nu äntligen ska det bli av. Jag ska se Hammarby i ett toppmöte mot ÖFK i Superettan. Förväntningarna säger att det kan bli något av årets match.
En del av min historia möter en annan. Men hur ska jag göra nu? Sätta mig mitt i bajenklacken på ena sidan av B-läktaren? Nej det törs man väl aldrig i livet.
Letar på nätet och hittar en av de sista lediga stolarna långt ut på huvudläktaren. Slår till och köper min biljett där, lagom på avstånd både från hemmalagets VIP-avdelning och klacken på andra sidan planen. Jag tror jag behöver känna mig för, ha lite distans. Så att jag ska förhålla mig, som med ena foten i vardera lägret. Fylld av glädje inför den väntande matchen men samtidigt brottas jag med motstridiga tankar.
Okej för att sitta på huvudläktaren men det måste i så fall bli med en grönvit halsduk, minst. Börjar leta efter en sådan. Har ingen kvar, jäklar anamma. Går det att beställa? Jag kan helt enkelt inte totalt överge mitt arv, det grönvita. Måste finnas synligt på något sätt när jag går på matchen med stort M. Misslyckas med att köpa på nätet, grönvita lagets webbshop har sju dagars leveranstid.
Vad gör jag när Bajen gör mål? För det kommer de självklart göra, Pinones-Acre, Lars Fuhre, den gamla Bakircioglu eller någon av de andra söderbröderna. Det är konstigt hur det alltid dyker upp en massa nostalgipjunk när det handlar om fotboll. Får jag tillägga mest manligt pjunk. Hustrun till mittfältsstrategen Jonas Thern är väl den enda kvinna som syns i en kort scen på verandan hemma i en herrgårdsliknande villa i Småland där bronslaget från fotbolls-VM 1994 har återträff.
Ja, självklart kunde jag inte hålla mig ifrån de två timmarna dokumentärfilm om VM 1994 på SVT-play. Filmen ger inblick i lagets tjugoårsjubileum och består egentligen bara av tre moment. Arkivbilderna från matcherna i USA, ett återbesök på arenan i San Francisco där Sverige slog ut Rumänien i semifinalen efter Thomas Ravellis makalösa straffräddning och de nu medelålders fotbollshjältarna som äter en allt trevligare middag på Therns herrgård. Ravelli, Thomas Brolin, Martin Dahlin, Kenneth Andersson och de andra ramlar snabbt in i sin gamla omklädningsrumsjargong från åren i landslaget. Bakom skämten framträder fortfarande styrkan i det unika lagbygge som ledde fram till ett VM-brons då för 20 år sedan.
Jag känner igen varenda sekvens från matcherna. Minns exakt hur interiören såg ut i en stekhet lägenhet mitt i Köpenhamn när Kenneth Andersson nickade in 2-2 i förlängningen mot Rumänien och känslan av att pendla mellan hopp och förtvivlan innan allt slutade i en enorm glädje efter Ravellis straffräddning. Minns besvikelsen över Brasiliens utskåpning i semin som jag följde från en sommarstuga i Sörmland. Bilder som har etsats sig fast på näthinnan. Bilderna på oss tokiga svenskar som plötsligt badade i fontäner och dansade på gator.
Egentligen utgår väl i stort sett allt som görs inom svensk herrlandslagsfotboll från önskedrömmen om att återuppleva sommaren 1994 igen, eller? Alla framgångar och motgångar, från Lagerbäck till Hamrén, mäts efter måttstocken från 1994. Nostalgipjunkets förbannelse, som gör det svårt att se utvecklingen framåt. Jag tänker inte skriva att fotboll var bättre förr.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 15 juni 2014

Om jag var pilot skulle jag nog blåstirra ut genom fönstret

Så ofta jag kan väljer jag fönsterplats på flyget. Det är ett roligt tidsfördriv att titta ut och försöka orientera sig från luften. Ibland, mycket sällan, händer det att jag ser andra flygplan.
Då hissnar tanken till. Mötet när en annan stjärtvinge glimtar förbi och snabbt försvinner bort är en tydlig illustration till hur fort det faktiskt går.
För några veckor sedan kom en nyhet som på en gång vände upp och ner på min ganska harmoniska bild av att titta ut genom flygplansfönster.
Ska jag i fortsättningen stirra ut hela tiden och larma kabinpersonalen om jag ser något annat flygplan?
Kommer det att installeras tryckknappar ungefär som de man trycker på när man vill kliva av bussen? Larmknappar på varje passagerarplats som varnar piloterna om ”att nu måste ni sluta stirra på alla dataskärmar runt förarsätet och kolla ut genom fönstret. För vi håller på att krocka!”
Nyheten var att myndigheten Transportstyrelsen uppmanade piloter inom trafikflyget att titta mer ut genom fönstret.
Bakgrunden var ett tillbud ovanför Köpenhamn när ett SAS-plan var 90 meter från ett krocka med ett militärt spaningsplan som flög med transpondern avslagen. Transponder är ett instrument som gör att flygplan i luften automatiskt har koll på om de kommer för nära varandra. På spaningsplan har de ibland rätt att stänga av utrustningen…
Transportstyrelsen hade två skäl bakom uppmaningen att titta ut oftare.
Antagandet att dagens piloter har blivit mer och mer upptagna av att följa alla elektroniska instrument som behövs för en säker flygning så att tiden inte räcker till för att kolla upp verkligheten utanför fönstret.
Samt att det något hårdare säkerhetspolitiska läget som råder i Europa (läs: krisen i Ukraina) gör att fler spaningsplan antas flyga omkring, svårupptäckta, uppe i luften.
Jag vet lite om hur piloter jobbar men har mycket stort förtroende för deras arbete. Det finns knappast någon yrkesgrupp med mer säkerhetstänkande.
Så jag undrar hur det går till i praktiken efter att myndigheten Transportstyrelsen utfärdat sin rekommendation. Att då och då titta ut och hoppas att just i det ögonblicket få syn på ett militärt plan som smyger omkring är ju knappast en strategi för säkerhet.
Om jag var pilot skulle jag nog blåstirra ut hela tiden.
Det borde väl finnas bättre lösningar på det nya säkerhetsproblemet.
Under tiden som flygmyndigheterna funderar på det är kanske larmknappar för passagerare är ett bra förslag, det skapar delaktighet och intresset för att upptäcka spionplanen är utan tvekan gemensamt.
Dessutom kan samma tänkande överföras till helt andra områden. Till exempel larmknappar för alla barn när deras föräldrar stirrar för mycket ner i mobiltelefonen så de missar verkligheten utanför dataskärmen.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag den 1 juni 2014

ÖP vänder ryggen åt SD:s marknadsföring

Sverigedemokraterna (SD) ville annonsera i ÖP i veckan. Annonsen handlade om påståendet att tiggeri skulle vara organiserat. Samma budskap från SD har funnits på affischer i Stockholms tunnelbana. En kampanj som partiet nu tvingas dra tillbaka.
I stället ville Sverigedemokraterna föra ut sin argumentation i ÖP. Som ansvarig utgivare var det ett enkelt beslut att säga nej i det enskilda fallet eftersom innehållet i annonsen är falskt och riktar in sig mot några av samhällets mest utsatta människor.
Sverigedemokraterna är ett parti med ursprung i en rasistisk ideologi. Jimmie Åkesson har själv förklarat att han ska göra vad som står i hans makt för att motarbeta vad han generaliserar som muslimsk invandring. I Sundsvall har kommunpolitikern Jonny Skalin, som även sitter i riksdagen, krävt att bidrag till invandrarföreningar stoppas eftersom de ”främjar” mångkultur. Kravet om slopade bidrag gäller inga andra typer av föreningar.
Hur partiet än utformar sin annonsering blir uppdelningen i ett vi och ett dom alltid det underliggande budskapet. Ett exempel är en reklamfilm som snurrat inför EU-valet där lättklädda unga kvinnor och män med mycket vältränade – och vita – kroppar visas upp utan några som helst andra politiska budskap. Filmen är svår att tolka på annat sätt än som ett försök att framhäva rasåtskillnad.
Sverigedemokraternas politik utgår inte från människor lika värde, vilket är en grundsten i ett demokratiskt samhälle.
Därför kommer från och med nu alla annonser med partiets politiska budskap stoppas i ÖP. Det är ett redaktionellt ställningstagande som handlar om solidaritet.
ÖP vänder helt enkelt ryggen åt SD:s marknadsföring.
I onsdags reste SD:s partiledare Jimmie Åkesson genom länet. ÖP sände webb-TV från hans torgmöten i Strömsund och i Östersund. Journalistiskt tänker vi fortsätta precis på samma sätt med att rapportera om och granska SD:s politik. ÖP:s debattforum och åsiktssidor fortsätter att vara öppna för alla, även insändare eller debattartiklar från SD, så länge innehållet är etiskt och juridiskt möjligt att publicera.
Redaktionellt bevakar vi Sverigedemokraterna precis på samma sätt som övriga partier under den valrörelse som drar i gång nu efter valet till EU-parlamentet. Självklart respekterar vi också rätten att välja fritt, vårt ställningstagande är inte riktat mot SD:s väljare utan partiets politik.
ÖP tummar inte på yttrandefriheten. Att stoppa annonser från Sverigedemokraterna är en helt annan sak. När ett företag, en organisation, ett politiskt parti eller en privatperson vill annonsera i ÖP innebär det i grunden en affärsuppgörelse. ÖP säljer ett utrymme och ett uppmärksamhetsvärde till annonsören som kan exponera sitt reklambudskap för en publik.
Vi har absolut inget emot annonser, tvärtom. Det är en del av vår vardag och en viktig del i medias finansiering att vara budbärare för olika annonsörer men det är även en viktig del i uppdraget att ta ansvar för vilka budskap som sprids. Det gäller till exempel sexistiska annonser eller alkoholreklam som är hårt regelstyrd.
När budskapet så uppenbart som i fallet med SD strider mot ÖP:s grundläggande värderingar väljer vi att tacka nej.
Bosse Andersson, min chefredaktörskollega på Dala-Demokraten, uttryckte sig på följande sätt när tidningen i går tog samma beslut: ”Vi vill inte sprida deras reklam. Och vi vill inte ha deras pengar”.
En bra sammanfattning.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag den 25 maj 2014

Utmaningen att nå ny publik i framtiden är stor även för public service

”Schabblar Mittmedia bort det här finns ingen lokal journalistik kvar”. Så sa journalisten Björn Häger, ordförande för Publicistklubben, i Radio Jämtland i veckan. Uttalandet finns på radions sajt:sr.se/jamtland.
Jag undrar vad mina kollegor på lokalradion tänker när de läser sin egen rapportering eller lyssnar på intervjun med Björn Häger? De borde hicka till inför uttalandet eftersom public service inte alls verkar räknas.
Radio Jämtland ägnar mycket energi åt att granska ÖP och Mittmedia. ibland blir det riktigt tokigt, som när de hittade på att vi skulle bli kvällstidning. Kanske borde de lägga mer resurser på att syna sig själva, om man ska tolka Publicistklubbbens ordförande.
Så liten andel som cirka 15 procent av länets befolkning mellan 20 och 34 år lyssnar fem minuter eller mer på Radio Jämtland varje dag enligt analysföretaget TNS Sifo. I åldersgruppen 9-19 bara en av tio. Sedan 2009 har lyssnandet i de två åldersgrupperna dessutom minskat
Hur kan det komma sig att lyssnandet inte ökar? När snart alla går omkring med mobilen i fickan, hörlurar och möjligheterna att utveckla bärbar ljudradio borde vara fantastiska, framför allt bland yngre.
Utmaningen att nå ny publik för att inte bli marginaliserad i framtiden är stor även för public service. Fast förutsättningarna är helt olika, ÖP lever på annonsintäkter och prenumerationer. Lokalradion betalas med licenspengar, vilket ger en ekonomisk trygghet som borde lämna utrymme för att testa många nya grepp.
Björn Häger påstår att ÖP och Mittmedia nästan panikslaget försöker hantera omställningen i mediebranschen. Hans slutsats är att om vi misslyckas och inga tidningar finns kvar, ja då finns knappt någon annan lokal journalistik heller kvar. ”Ytterst är det ett spel med demokratin”, säger han och har förstås rätt i att bra lokal journalistik är en framtidsfråga för samhället.
Det intressanta är att han blir helt oemotsagd i intervjun. Någon motfråga ställs aldrig. En sådan skulle kunna vara: ”Men kommer inte andra digitala medier ta över tidningarnas roll? Eller: ”Så du tycker att public service helt saknar betydelse för den lokala bevakningen?”
Eller varför inte: ”Är det inte viktigare att lägga resurserna på journalister som granskar än att köra ut papperstidningar alla dagar – ur demokratisynpunkt?”
Men radions bevakning av ÖP och Mittmedia innehåller få inslag av ifrågasättande och försök att skapa sammanhang.
Bilden som Björn Häger tillåts måla upp av ÖP överensstämmer inte med verkligheten. Panik är ett ord som passar bättre på tidningar som inte försöker hitta lösningar där prenumeranter och läsare erbjuds både papperstidningar och nya digitala kanaler. ÖP:s intäkter från digital annonsering ökar och snart har hälften av våra prenumeranter startat digitala prenumerationer som gör att de kan läsa allt, både papperstidningen, på op.se och e-tidningen. Det är positiva signaler från läsare och kunder.
Radio Jämtlands rapportering handlade om att posten slopar utkörningen av papperstidningar på lördagar till en del mindre orter. Det är inte längre lönsamt att fortsätta med den servicen menar posten. Journalistiskt är det absolut en fråga värd att lyfta fram. Distribution av papperstidningar på landsbygden kommer vara en svår nöt att knäcka i framtiden eftersom kostnaderna stiger ju färre som prenumererar. Och då blir återigen motfrågan: Vad är viktigast? Fler journalister eller fler mil med papper i bil? Det är skälet till att ÖP jobbar så hårt med att kombinera bra papperstidningar med digitala kanaler, så att våra nyheter även i framtiden kan nå ut till hela länet.
Ett exempel är att vi med vår journalistik försöker påverka samhället. Det senaste året har ÖP granskat misslyckandet med att bygga ut fungerande mobiltäckning i vårt område. Postens slopade lördagsutdelning är bara en liten del av en pågående samhällsutveckling där infrastruktur som internetuppkoppling överlåts till marknaden. Även det ett perspektiv som radion missade i sin rapportering.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 18 maj 2014

Vad är priset för en andra chans?

Skidåkaren Petter Northug festade och drack sprit med sina vänner i Byåsen till klockan fem i söndags morse. Sedan satte han sig bakom ratten i sin Audi och körde in mot Trondheims centrum. Farten var hög rakt igenom en rondell innan bilen kraschade våldsamt in i ett vägräcke. En kamrat som fanns med i bilen skadade ena armen. Petter Northug själv sprang från olycksplatsen. Först ljög han om vem som kört bilen. Sedan erkände han för polisen hur det låg till och sa offentligt att han ångrade sig djupt. Petter Northug riskerar nu fängelse för rattfylleri.
Det är i korta drag historien som skakat om Norge i veckan. Petter Northug som har sitt träningsparadis i Meråker valde till och med att åka över gränsen till Storlien när han skulle möta media. Det är historien som kanske med guds försyn det var tur att den inte slutade ännu värre.
Petter Northug kämpar nu för att behålla sina sponsorkontrakt och sin position närmast människors hjärta i skidåkarlandet Norge. Han verkar inte få det så svårt.
Tidningen VG gjorde två dagar efter kraschen en opinionsundersökning. Av drygt 2000 svarande norrmän upplevde över 62 procent Petter Northugs ursäkt som helt uppriktig och ärlig. Nästan lika många är övertygade om att han kommer tillbaka i skidspåren. I Petter Northugs hemlän Tröndelag tror över 70 procent av invånarna på sin skidhjälte, enligt VG.
– Ingen fyllekjörer får slik sympati, skriver VG:s krönikör Jostein Overvik och menar att skandalen kan vändas till det bättre om Petter Northug verkligen vill förändra sig.
Petter Northug är en särling i skidspåret. En åkare med motor och psyke för att göra det orimliga. Som att ena sekunden ligga sist och sladda i klungan för att några hundra meter senare med en fartökning retfullt enkelt ha sprintat förbi resten av världseliten. Som att i en gest av orubblig överlägsenhet passera mållinjen baklänges i ett världsmästerskap.
Idrottaren Petter Northug som tänjer gränser måste beundras. Utan honom skulle antagligen Johan Olssons bragdlopp ensam under 35 kilometer av VM-femmilen förra året varit fullständigt otänkbart eftersom det framstår som en antites av Northugs sätt att åka skidor. Två åkare på olika sätt förnyare av sin sport.
Elitidrott kräver total hängivenhet och träningsdiciplin. Ångesten över att lyckas eller misslyckas är ständig närvarande. Låt säga att Petter Northug tänjde på sina gränser även i söndags natt, som festprisse och att det höll på att gå riktigt åt helvete. Inte sagt som försvar men kanske förklaring.
Hur omskakande skandalen är blir tydligt när jag läser hur företaget Norway Events vrider sig som en mask på kroken för att kunna fortsätta sitt samarbete med Petter Northug. Norway Events arrangerar den årliga Toppidrettsveckan i Sörtröndelag. En vecka vars grundidé är att låta idrottande barn och ungdomar möta Norges största skidstjärnor. I sin värdegrund säger företaget att mötet med de förebilder som elitåkarna förutsätts vara ska ge en vitamininjektion.
Både världscup och VM i rullskidor har avgjorts under veckan. Petter Northug är det stora affischnamnet. I åtta år har han varit ledare för Toppidrettsveckans sommarskidskola för barn och ungdomar.
Den komplicerade frågan som företaget nu tvingas krisbearbeta är om Petter Northug fortfarande är en förebild? Svaret blir en klassisk motsägelse.
Norway Events medger att de starkt tvivlat på om samarbetet kan fortsätta och säger att ”händelsen i helgen inte stämmer med att vara en god förebild för barn och unga på vår sommarskidskola”.
Vilket nog de allra flesta skriver under på, även Petter Northug, men ungdomarna kommer ändå möta honom i skidskolan även i sommar.
För slutsatsen Norway Events drar trots sin värdegrund är att samarbetet fortsätter. Med motiveringen att ”nu kan vi ge något tillbaka till Petter och hans familj. Vi vill ge signalen till våra deltagare i skidskolan och andra barn och ungdomar att alla måste få en andra chans…”. En slutsats som förstås också är både sympatisk och mänsklig.
Vad är priset för en andra chans kan man undra? Jag hoppas att andra än företagspartners finns till hands för Petter Northug just nu.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag den 11 maj 2014

Om natten ser skuggorna av berg och stenar väldigt lika ut

I natt var det pannlampornas natt.
Tiomilaorienteringen avgjordes i skogen utanför Eksjö i Småland.
Det tändes pannlampor i tusental.
Nattorientering är en egen konstart i idrottsvärlden. Mycket olik det mesta. Otroligt härligt för de frälsta, fullständigt otänkbart för många.
Din största vän i natten är ljuskäglan som rör sig framför dig i skogen. Totalt synkad med din kropp. Kombinationen av fast ljus som följer huvudets alla rörelser, omgivande mörker och löpning i skogen ger en mycket speciell upplevelse. Fullständig tankeskärpa på att registrera precis allt som går att uppfatta i ljuset från pannlampan krävs.
Skräcken är att bli stående utan att fatta hur kartbilden hänger ihop med din position. Det är då ljuskäglan börjar irra och snurra planlöst.
Tanken att lampan skulle kunna slockna existerar inte. Förrän den gör det.
Tricket är att hela tiden planera vägen framåt för att hitta den snabbaste kombinationen av kort sträcka mellan kontrollerna och säker omväg. Att aldrig under ett lopp vila i tankearbetet hur jobbig terrängen än är.
Problemet på natten är att om du tappar bort dig ser skuggorna av berg och stenar väldigt lika ut. En begränsad ljuskägla är enda möjligheten att läsa in sig på kartan.
Det knakar i skogen runt omkring, du hör medtävlare men ser dem inte. Eller så är det knäpp tyst. Du är ensam och vilse.
Tiomilas herrtävling består av tio delsträckor från sen kväll till tidig morgon. Mest berömd är den långa nattsträckan. I natt var den 17 kilometer lång.
Långa natten har skapat sina egna stjärnor. Ungefär lika betydelsefulla som Olof Mellberg var som mittbacksklippa i det svenska fotbollslandslaget. Nattlöpare som genom mytomspunna ensamloppp gett sitt lag ointagliga ledningar.
Det var en tid då nattspecialisterna skruvade själva. Lödde ihop uppladdningsbara batterier och testade hur länge de små halogenlamporna höll innan de tvärslocknade. Berättelser om hur batterier oväntat börjat brinna på ryggen mitt i skogen är en annan del av nattorienterandets historia.
Nu har teknikutvecklingen förändrat nattorienterarnas beteende. Jag tycker mig se när jag följer deras GPS-spår på kartbilden live i mobilen (en del av teknikutvecklingen) hur det springs mycket mer kortaste vägen rakt genom skogen mot kontrollerna. Som i vanligt dagsljus.
Antagligen beror det på nya ljusstarka, digitala strålkastare till pannlampor.
Om samtidigt något av nattorienterandets själ har förändrats så får det väl ses som tidens gång.
Hur det gick i Tiomila avgörs nu på söndag morgon. Jag hoppas min gamla klubb Hellas når en hyfsad placering och att något jämtlandslag tog sig fram bland de hundra bästa. I så fall en riktigt bra prestation.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 4 maj 2014

Tyst från politikerna i flyktingfrågan

Ghader Ghalamere är hemma i Torvalla igen. I tisdags släpptes han från Migrationsverkets förvar i Gävle. Efter dygnen inlåst i väntan på utvisning till Iran.
Samma dag demonstrerade över 800 personer på Östersunds gator.
Fallet är ännu ett som visar på hur omänsklig och okänslig den svenska flyktingpolitiken är.
Skälet till att Ghader inte redan skickats till Iran utan nu väntar på ny prövning är all uppmärksamhet kring polisens ingripande. I media var vi snabba att rapportera om protesterna mot utvisningen en tidig morgon på Östersunds flygplats.
Ghader Ghalamere var aktiv i en kurdiska motståndsrörelse. Nu är han omskriven som terrorist i Iran tack vare mediebevakningen. Hotet att han fängslas och döms har ökat. Därför finns plötsligt nya omständigheter i fallet.
Vänsterpartisten Malin Björk är Ghader Ghalemeres stora hjälte. Om inte hon uppmanat medpassagerarna i planet att vägra knäppa sina säkerhetsbälten hade historien ganska säkert slutat på ett helt annat sätt.
Frågan är självklar: Hur många andra drabbas av samma stelbenta byråkrati men skickas ut i tysthet? Ghader Ghalemere berättar i en av ÖP:s artiklar om andra i samma situation han träffade inlåsta i Gävle.
Vad är det då som är så obegripligt med fallet Ghader Ghalemere?
Jo, att till och med ansvariga på svenska gränspolisen säger att det är för tokigt, han kommer ju få uppehållstillstånd i Sverige tillsammans med fru och sina små barn.
I princip solklart, eftersom våra politiker har sagt sig hylla barnkonventionens krav på att hålla ihop familjer mycket högt.
Om det inte var så att samma politiska system tvingar honom att åka till Teheran, ta sig till svenska ambassaden, söka politisk asyl där och absolut ingenannanstans. Och samtidigt riskera livet.
Så skulle saken alltså vara klar.
Jag antar att det handlar om att fylla i en blankett samt få den försedd med lämpliga stämplar.
Inom vilken annan samhällssektor skulle vi acceptera en liknande byråkratisk formalia?
Malin Björk är förresten en ovanlig politiker.
Hon kunde inte vara tyst.
ÖP har under ett halvår skrivit mängder av artiklar om människor på flykt. De flesta från krigets Syrien.
Våra reportrar har i serien Nya Jämtar berättat om livsöden, väntan på återförening, flyktvägar med livet som insats, smuggling genom Europa, ångest, glädje och rädsla.
Vi har berättat om de som sitter fast i systemet, utan vare sig gammalt eller nytt hemland. Om pappan som råkade sätta ett fingeravtryck på ett papper i Italien utan att veta följderna för hela sin familj.
Vi har fått många reaktioner från engagerade läsare. Utom från ett håll. Från de som har det politiska ansvaret har det hela tiden mest varit mycket tyst.
Därför utgör Malin Björk ett undantag.
Vad tycker till exempel länets fyra riksdagsledamöter Per Åsling (C), Saila Quicklund (M), Marie Norden och Gunnar Sandberg (S) om hanteringen av Ghader Ghalamere och hans familj, fallet som engagerat så många av deras potentiella väljare. Att lagar och politik påverkar människor på olika sätt är ofrånkomligt i ett fungerade samhälle, men är den här processen rimlig?
På ÖP upplåter vi gärna utrymme om ni vill förklara er!
Tystnaden skulle ju kunna tolkas som tecken på brist på engagemang eller i värsta fall beröringsskräck i frågan.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 27 april 2014

Risken för värre stormar än Ivar ökar X gånger

Den här våren sysslar jag med riskbedömning
Klädd i kostym och lila slips visar Richard Klein diagram på storbildsskärm. Bilderna kommer från en av rapporterna som FN:s klimatpanel tagit fram.
Richard Klein är forskare och en av 309 författare, varav 83 kvinnor, bakom rapporten. Hans föreläsning går att se i ett webb-tv sänt seminarium på klimatanpassning.se.
Påsk brukar betyda tid att planera vad som behöver åtgärdas ute. Vindskivor som ska bytas, krattning, buskbeskärning, ny plantering, målning … ja ni vet.
Jag har börjat titta extra noga på träd. Inga småbuskar direkt utan riktiga mastodonter. Granar som växt under årtionden, kanske uppåt 100 år. De som stått pall för ovädersstormar och aldrig utstrålar så mycket känsla av trygg harmoni som när en skön vårvind får grenarna att fladdra precis lagom mycket.
Enligt Richard Klein finns det skäl för de gamla granarna att känna viss osäkerhet om framtiden. Det stabila rotsystem de byggt sin existens på kan visa sig otillräckligt.
Ingen vet säkert men risken finns. Och när stormen Ivar drog fram i höstas var det ovanligt många som inte stod emot längre. Om de känner oro är den i högsta grad befogad menar Richard Klein.
Den här våren sysslar jag med riskbedömning. I höstas hade vi tur. En mindre gran blev hängande över stagen till elstolpen vid fjällstugan men ledningen klarade sig. Därför granskar jag granarna noga in på bara barken, försöker se om några fler borde sågas ner. I förebyggande syfte, för att minska risken att elledningen klipps av i nästa storm. Kanske blir den värre än Ivar?
Richard Klein har skrivit ett av kapitlen i FN-rapporten som beskriver riskerna om den globala uppvärmningen inte hejdas. Det är viss skillnad om temperaturhöjningen stannar på två eller antas bli fem grader menar han och visar scenarior över vilka områden som riskerar att drabbas av extrem torka, matbrist och svält, översvämningar och våldsamma stormar, bland annat elände.
Han är en slags expert på klimatriskerna.
FN:s klimatpanel har uppdraget att beskriva orsaker och följder av den globala temperaturhöjningen med utgångspunkt från den samlade forskningen.
I veckan kom en ny rapport med ett ganska uppseendeväckande tydligt budskap: Det är riktigt brådis för världens ledare att komma överens om ordentliga åtgärder om de inte vill gå till historien som jordens värsta svikare.
Rapporten gav inget större eko i svenska medier den här gången heller.
Jag kan förstå det när jag ser Richard Kleins databilder i webb-tv. Färgskalan varierar visserligen från solgult till ilsket illrött men mer dramatik blir det liksom inte.
Ändå står han i en mycket svensk föreläsningssal i sin mycket snygga kostym och förutspår riskerna att delar av jorden är på väg att gå under. Om 50 eller 100 år.
Svårt att sätta rubrik på det!
Men när jag tänker på träden vid stugan blir det hela plötsligt mer påtagligt. Fallna träd ligger ju som plockepinn här och var i skogen just nu.
Om jag förstår Richard Klein rätt är en slutsats att temperaturhöjningens effekter redan nu syns överallt och här har risken att fler och värre stormar än Ivar drar in ökat X gånger.
När det händer sätter vi gärna stora nyhetsrubriker, men då finns risk att det är för sent.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 20 april 2014

När den tiggande kvinnan utnyttjade sin EU-rätt skulle hon bort

Om problemet inte syns så finns det inte. Om kvinnan som sitter på gatan och tigger tvingas flytta till en annan plats, en annan stad, ett annat land. Är saken ur världen då?
Undertonen bland politiska partier som har stoppad invandring som huvudmål för sin existens kan tolkas så. Flyktingar hjälps bäst där de hör hemma.
Det gick jag och funderade efter lunch en dag i Östersund. Med blötsnö och kallblåst. En tanke till dök upp:
Är det skillnad på rättigheter för fläskkotletter och människor?
Utanför ett av varuhusen satt en kvinna med en pappmugg och ett plakat med spretig text och några bilder framför sig. Hon hade huvan djupt nerdragen för att stänga ute kylan. Det måste vara fruktansvärt kallt att sitta rakt på marken många timmar en sådan dag.
Hon tiggde pengar. ÖP berättade för några veckor sedan i ett Lördagsreportage om en romsk familj som rest till Östersund. Den enda utväg de såg för att komma undan förföljelse och fattigdom hemma i Rumänien var att ta sig hit och tigga på gatorna. Familjen sov i sin bil vid tågstationen.
Varifrån kvinnan utanför varuhuset kom vet jag inte. Jag kan tänka mig att hennes historia är liknande.
Hon satt på gatstenarna in mot husväggen under ett smalt utskjutande tak för att komma i skydd för blötsnön. Då gjorde maktens språk entré i form av en väktare. Och det är här som den inledande frågan blir relevant: När osynliggörs problemet?
Väktarens uppdrag var att tvinga bort kvinnan, trots att hon hade all rätt att stå där så länge hon inte ofredade eller hindrade förbipasserande. Att tigga, eller samla in pengar för olika ändamål, på offentliga platser är helt lagligt. Såväl utanför ett varuhus som vid en bankomat.
Om det känns olustigt och provocerande att se tiggare på Östersunds gator så har inget med juridik att göra trots att det var vad väktaren försökte utnyttja som grund för sitt ingripande. Eftersom kunderna hade klagat.
Kvinnan protesterade så gott hon kunde med kroppsspråk och på dålig engelska. Väktarens kroppsspråk var tydligt och bestämt. Hon skulle bort. Kalkylen byggde nog på att kvinnan skulle ha ganska oklara begrepp om sina egna rättigheter, helt enkelt ge upp och försvinna därifrån ställd inför maktspråket.
Och hela saken vara ur världen, just då och på den platsen utanför varuhuset.
När jag frågade väktaren varför han ansågs sig kunna tvinga bort den tiggande kvinnan blev plötsligt det utskjutande taket en avgörande faktor. Under taket var marken privat så där fick hon inte sitta. På gatan någon meter utanför där blötsnön yrde var marken däremot allmän och tillgänglig för tiggare, menade väktaren. Även det ett försök att utnyttja en maktposition utan att ha rätt. Oavsett ägare anses hela gatan utanför varuhuset som allmän plats.
Det hela slutade med att väktaren gick därifrån. Och kvinnan satt kvar med sin textade skylt bredvid varuhusingången.
Intill stod en reklamaffisch där billig fläskkotlett annonserades ut som extra vara. Fläskkotletten var importerad, från EU-landet Danmark.
Jag vet förstås inte vad leverantören fick betalt för ett parti fläskkotletter men det ligger ju nära till hands att tro att varuhuskedjan utnyttjade EU:s fria rörlighet för varor och handlade där det var absolut mest ekonomiskt lönsamt. Och att det kändes helt okej att den här dagen kunna annonsera om superbillig fläskkotlett utanför ingången till varuhuset i Östersund.
Men när den tiggande kvinnan – som även hon utnyttjat sin EU-rätt att fritt röra sig i Europa – ställde sig bredvid reklamskylten var det plötsligt inte alls okej. Hon skulle köras bort. Dubbelmoralen osynliggöras.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 13 april 2914

Svårt att tro att barn är funtade på annat sätt nu

”I en tid då samhällsklyftorna ökar, läsförståelsen sjunker och många unga mår dåligt av ständig stress och ständiga krav på prestation varje timme under dygnet tycker utbildningsminister Jan Björklund att tidigare betyg är lösningen. Tidigare utsortering går det också att kalla det.”
Så skrev ÖP Söndags krönikör Elin Olofsson förra söndagen. Jag tänkte först hålla mig ifrån skolämnet men känner att jag inte kan låta bli. Fast ämnesvalet blir lite repris.
Skoldebatten som pågår just nu är egentligen mest ett bevis på hur svårt politiker har – och det gäller nog fler läger – att föra en debatt med minsta antydan av djupare förståelse och långsiktighet när ett halvår återstår till nästa val.
Supervalåret har det kallats. Det betyder att superslagorden vässas och ska trummas in, nej nästan bankas fram. Följer man den politiska delen av skoldebatten som förs nu är det väldigt lite som faktiskt utgår från hur barn lever och vilka utmaningar de ställs inför när samhället förändras med modern informationsteknik.
I början av 1980-talet gick det en våg av uppvaknande genom svensk ungdomsidrott. Många började förstå – även jag som ungdomsledare – faran med tidig tävlingshets. Att mäta och fokusera på resultat fick många barn att tappa sugen och sluta idrotta. De slogs ut av systemet långt innan de ens fått möjlighet att utveckla sin talang. Sin kreativitet.
Ungefär samtidigt jobbade jag på en skola i ett så kallat problemområde, det vill säga ett betongbostadsområde utanför Sundsvall. Jag har nog aldrig sett ett så engagerat lärarlag jobba med barn och ungdomar som jag gjorde då.
Det är svårt att tro att barn skulle vara funtade på ett annat sätt nu 30 år senare. Jag har också svårt att tro att de allra flesta som arbetar inom skolan inte är väldigt engagerade i sina elevers utveckling.
– Att möta kreativa och ifrågasättande elever är en fråga om bra ledarskap och resurser. Inte hot och bestraffning, är en åsikt jag fångat upp i debatten, men den kom inte från en politiker utan en forskare.
I veckan kom en ny Pisarapport om skolresultat i olika länder. Den förra visade att svenska elevers kunskap rasat i matematik, läsförståelse och naturkunskap när resultat från 65 länder jämfördes. Elever från Kina (Shanghai och Hongkong), Singapore och Japan var i topp i samtliga tre mätningar.
Undersökningen nu mätte något annat: problemlösning. Rimligen borde det då till stor del handla om att testa elevernas kreativa förmåga. Även där låg Sverige efter, sämst i Norden.
Jag funderar på hur det gått om Markus ”Notch” Persson blivit tidigt utsorterad. Det låg i farans riktning. Markus Persson föddes i Farsta och växte upp i Edsbyn. När han sa till en studievägledare att han ville bli spelutvecklare blev svaret att ”det lär aldrig hända”.
Han gick ut gýmnasiet med ofullständiga betyg utan högskolekompetens och tyckte möjligen att matte var roligt men fick inget stöd eftersom han ansågs vara för lat.
Saken är bara den att Markus Persson visade sig vara en jäkel på problemlösning. Besitta en enorm intelligens (uppmätt i IQ-test) och ha en fantastisk kreativitet. Med vars hjälp han skapade dataspelet Minecraft.
Om ni inte spelat Minecraft så pröva. Bara för att se hur det funkar. Jag har sett hur små späda barnfingrar far fram över läsplattan med en otrolig snabbhet och bygger allt från fantasifulla hus till hela städer. De löser problem och tränar sin kreativitet.
Ingen skulle väl komma på att sätta betyg på ett Minecrafthus byggt av en 10-årings fantasi … i stället fascineras man av deras otroliga skapelser.
Spelet har nu över 30 miljoner användare, barn och vuxna runt om i världen. Markus Persson är mångmiljonär.
Ja, jag vet alla invändningar dataspel som skadliga. Å andra sidan är det väl precis den risken som en skola med utrymme för bra ledarskap och gott om resurser ska motverka. Till exempel genom att låta alla elever – inte bara de med föräldrar som har råd – lära sig lösa problem med de mest innovativa läromedlen som tänkas kan. Än har jag inte hört vallöftet ”superdigitalisera skolan för alla”. (Något som däremot sker inom varje svenskt företag som inte vill gå under).
Däremot pratar Jan Björklund och andra ofta om hur stort problem det är när eleverna sitter och pillar på sina mobiltelefoner under skoltid. Varför gör de det? Kan man undra. Kanske spelar de Minecraft?

 

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 6/4 2014