Hur smart är det med signeringsturne

Jag missade Stortorget i Östersund förra lördagen. I efterhand önskar jag att jag följt med yngsta barnbarnet och sett hans stora idol, Yohio. Visserligen bara tre låtar, men inför ett torg med tusentals barn och deras föräldrar. Det hade nog varit en speciell upplevelse med härlig stämning. Jag kan inte påstå att jag är ett fan av Yohios musik men jag gillar honom som ett alternativ, med en helt annan attityd än de mer strömlinjeformade barn och ungdomsstjärnor som musikbranschen plockar fram i spåren av Idol.
ÖP berättade om Yohios spelning på torget i ett webb-tv klipp och en artikel. Gensvaret på op.se var ganska normalt. Cirka 3.000 läsare och tittare ville ta del av vår rapportering från konserten.
Barnbarnet fick sin autograf. På inköpt Yohio-pryl, så han gick hem efter en helt lyckad eftermiddag.
Jag hade gärna varit med honom på torget, inte minst för att bättre förstå vad som hände sedan.
Jag gissar att de flesta av er följt efterspelet till Yohios framträdande. Hur han skrivit öppet brev i en kvällstidning och funderar på om det blir fler liknande turneér. På redaktionen har vi lite skämtsamt börjat prata om Yohiogate. Det hela började med en insändare i ÖP.
Jag förstår mycket väl den förälder som på lördagskvällen satte sig ner och skrev till ÖP. Hade nog gjort samma sak själv om jag suttit där med barnbarnet så fruktansvärt besviken vid köksbordet. Någonstans måste ilskan ut.
”Fy och skäms, Yohio med din manager. Du har inte rätt att ha några fans” slutar insändaren. Innan har föräldern beskrivit hur hen tillsammans med sin sexårige son köat i en halvtimme för en autograf men fått nobben med beskedet att stjärnan bara skriver på köpta Yohiogrejer:
”Jag kan förstå att man vill tjäna pengar och det är lätt att göra på små beundrare, men vissa gränser för hur vidrig man kan vara måste väl finnas”, skrev föräldern.
Och som den ilskan pyste ut. Bara i måndags lästes insändaren 46 000 gånger på ÖP:s sajt op.se. Den har hittills delats på sociala medier 4 500 gånger. Ett webb-tv inslag där vi frågade folk på stan vad de tyckte – och fick väldigt skiftande svar – har haft 14 000 visningar. Kvällstidningarna har gått i spinn.
Gjorde Yohio rätt eller fel var webbfrågan på op.se. Tusentals svar kom in.
Det finns förstås många sätt att se på efterspelet till Yohios konsert. Som en upphaussad mediestorm…vem har informerat om vad…eller hur svårt kan det vara att inse att en sexåring som köat med sitt block är värd en autograf fast hans föräldrar inte har köpt.
Jag tycker att ÖP:s bevakning har varit relevant men har samtidigt hela veckan funderat över var Yohio finns i det här. Denne 18-åring med sin egna stil. Från Sundsvall, uppväxt i en musikerfamilj, affärsman och artist, javisst, men säger han själv nej till att skriva autografen eller är det systemet omkring honom?
För mig framstår det hela mer som ett musikbranschens haveri än ett Yohiogate.
Att odla fram barn och ungdomsstjärnor har blivit ett koncept. Stjärnor som hårdlanseras. Många av deltagarna i tv-programmet Idol har i efterhand berättat om hur de styrs in i minsta detalj om vad de får och inte får göra.
Hur smart är det egentligen greppet med signeringsturné?  Att låta ungdomsstjärnor åka runt och riva av några låtar på torg eller i köpcentrum, inför tusentals entusiastiska barnfans upp till mellanstadieåldern. Utan att på ett genomtänkt sätt kunna ta hand om förväntningarna spelningarna skapar. Argumentet att konserten var ju i alla fall gratis klingar rätt så ihåligt sett till helheten i upplägget.
När det gäller Yohio är det förstås en omständighet att han har sin pappa med sig som rådgivare men lyfter man perspektivet från det specifika fallet så finns många exempel på kortsiktig exploatering av ungdomsstjärnor. Det känns ovärdigt den annars så framgångsrika musikindustrin.
Nyckelformuleringen i insändaren tycker jag är ”…Yohio med din manager…”. Fast den borde vändas på till ”skäms managern….”

Fotnot: Begreppet ”…gate” syftar på Watergate. Skandalen där USA:s president Richard Nixon avslöjades som informerad om ett inbrott och fick avgå. Inga jämförelser i övrigt.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 30/3 2014

ÖP:s mobilkarta – medborgarnas egen täckningskarta

Ljudet i min mobiltelefon klickar och raspar. Rösten i andra änden av samtalet tillhör en sakkunnig tjänsteman. Jag förstår av samtalet att han håller på att boarda ett flygplan på Arlanda samtidigt som han pratar. Tjänstemannen är arg. Han tycker att ÖP ger en helt missvisande bild av mobiltäckningen i länet.
Artikeln skriven av Maria Lindholm, ÖP:s reporter som under ett halvår specialgranskat mobiltäckningen eller rättare sagt bristen på täckning. Grundbulten i ÖP:s granskning är den interaktiva mobilkartan på op.se som vår webbredaktör Per Arnsäter jobbar med. Du hittar den här.
Gensvaret sedan vi publicerade kartan har varit enormt. Över 1000 rapporter där våra läsare berättar hur mobilen fungerar samtidigt som de prickat in vilken plats det handlar om finns nu på kartan.
Mobilkartan utgår alltså från hur vi i Jämtlands län upplever mobilnätet. En slags medborgarnas egen täckningskarta. Bilden är att mobilnätet på många håll är mycket bristfällig, ja till och med katastrofalt dåligt och att det påverkar såväl våra möjligheter att kommunicera som att utveckla företag.
Ett unikt journalistiskt dokument eftersom den beskriver människors vardag, även om det är rimligt att tro man hellre rapporterar om sämre täckning än prickar in platser där den är bra.
Det känns lite symptomatiskt hur ljudet kommer och går när jag pratar vidare med den sakkunnige, som heter Henrik Isihara och arbetar på näringsdepartementet. Till och med i incheckningen på Arlanda flygplats – denna högteknologiska knutpunkt – medger inte mobilförbindelsen att ena parten i ett vanligt samtal utan att anstränga sig kan uppfatta vad den andra parten säger.
Jag ber Henrik Isihara att återkomma till redaktionen när han har landat så vi kanske kan skriva en uppföljande artikel där han får utveckla sina synpunkter. Förhoppningsvis är mobilförbindelsen bättre då.
Henrik Ishihara har länge arbetat som näringsdepartementets expert på mobilnätet. I januari sa han i en ÖP-intervju att ”där det bor folk har vi generellt bra täckning”. En slutsats han anser sig ha goda belägg för i statistiken.
Henrik Isiharas ilska beror på att ÖP refererat till uttalandet när vi i fredags avslöjade att en ny stor undersökning gjord av Post och Telestyrelsen ger en betydligt sämre bild av mobiltäckningen. Undersökningen visar hur mycket av länets yta som har en godtagbar täckning. Du kan läsa artikeln här.
Jag tror att Henrik Isihara tycker att ÖP försöker jämföra äpplen med päron på ett ohederligt sätt. Och det har han delvis rätt i. Svaret på frågan om var täckningen är bra eller dålig är förstås helt beroende av vilka kriterier mätningen utgår ifrån.
En sak hade jag däremot svårare att förstå. Mobilt betyder rörligt, att röra sig över en yta, som till exempel Jämtlands län. Att med smarta telefoner eller andra tekniska prylar som hjälpmedel, antingen prata eller utbyta datainformation över internet, utan att sitta fast med en sladd i väggen – är inte det kärnan i den digitala omställningen?
Då borde väl yttäckning vara en synnerligen viktig faktor när verkligheten ska beskrivas, antingen genom ÖP:s subjektiva mobilkarta eller i en undersökning av operatörernas täckningskartor gjord av Post och Telestyrelsen? Kanske till och med viktigare än att tita på var folk bor, som Henrik Isihara väljer att göra.
Förresten, så åkte jag bil mellan Sundsvall och Östersund i torsdags kväll. Det var himla svårt att jobba, mobilen funkade nästan inte alls. Fast det bor ju å andra sidan inte så många människor längs E 14-vägen.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 23 mars 2014

Det finns mycket att lära av Nils Horner

Nils Horners röst har gett mig bilder från platser som jag aldrig kommer se. Hans rapporter i Sveriges Radio har gjort att jag fått möta människorna bakom de stora nyhetshändelserna och katastroferna. De drabbade, de bortglömda, de fattiga, de utsatta.
Jag tänker på hur han tog sig fram till byarna som förlorat allt i Indien och Indonesien efter Tsunamin 2004. När det mesta av rapporteringen om katastrofen fokuserades på Thailand. På hur han berättade om våldtäktsoffer i Indien, bönder som drabbats av kärnkraftskatastrofen i Fukushima, motståndsmän i Nepal och hans möte med människor bland ruinerna i Tacloban på Filippinerna när tyfonen jämnat hela staden med marken.
Jag har haft Nils Horners röst i öronen när jag cyklat hem från jobbet med Ekot eller Studio1 i lurarna. Jag kände inte Nils Horner ändå blev han min vän. Rösten med ett drag av dialekt, sakligt och lite torr, men med stor värme i. Pratande i ett slags energiskt staccato, som om han funderade på hur han skulle skildra det han just såg framför sig. Den välbekanta rösten blev mitt öga ute i det väldiga Sydostasien. Nu har rösten tystnat.
Beskedet i tisdags att Nils Horner skjutits till döds i Kabul var svårt att ta in. Chockerande men om man ska vara ärlig inte helt osannolikt. Säkerheten för journalister som arbetar runt om i världen har försämrats katastrofalt de senaste åren. I Syrien har 130 journalister och nyhetsförmedlare dödats enligt organisationen Reportrar utan gränser. Så sent som för två månaders sedan släpptes reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström av sina kidnappare i Syrien.
Att en utrikeskorrespondent kallblodigt mördas är djupt tragiskt och ett fruktansvärt angrepp på alla demokratiska värden som finns. Jag känner också en personlig sorg, som om en kollega och arbetskamrat har dödats i tjänsten.
Mordet på Nils Horner är till sin konsekvens ett angrepp på pressfriheten som vi här på ÖP försvarar. Journalister verksamma i Sverige är förstås inte på långa vägar så utsatta men det journalistiska uppdraget vilar på samma grund.
Därför finns mycket att lära av Nils Horners sätt att verka som journalist. Hans förmåga att se och kunna skildra det osedda från katastrofområden och stora nyhetshändelser runt om i världen.
Om jag ska försöka sammanfatta Nils Horners arbetsmetod så blir det ”gräv där du står men gräv så djupt att du synliggör vardagen för den enskilda människan eller familjen på plats”.
En metod som är lika användbar och relevant för journalistik, vare sig rapporteringen handlar om återförening av familjer splittrade mellan Syd och Nordkorea eller ett flyktingläger i Grytan utanför Östersund.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 16 mars 2014

När mediebranschen träffas twittras korta tankar

Mediemässan Meg arrangerades i veckan. Jag var där. Och alla andra med kändes det som.
Åtminstone en massa andra mediechefer.
Från lokaltidningar till riksmedia, branschpress, tv och radio. Teknikleverantörer och konsulter, universitet, fackförbund och arbetsgivarorganisationer.
Ledningen för den samlade mediebranschen helt enkelt.
Problemet är att så få från helt andra branscher var där.
Det blir svårt att tänka utanför boxen om alla tillhör samma box.
Ett generellt problem i ett sektor och branschuppdelat samhälle som vårt.
Ena gången böcker, nästa byggare eller medier i mässkomplexet mitt i Göteborg. Jag antar att det funkar ungefär på samma sätt oberoende av bransch.
Framtidsfrågorna, ibland ödesmättade, är på tapeten.
Meg har ett digert program med seminarier och paneler.
Supervalåret löper som en röd tråd. Hur ska vi journalister bevaka politikerna? En tydlig osäkerhet om hur genombrottet för sociala medier, genom Facebook, Instagram och Twitter, kommer påverka valrörelsen råder. När det gäller användandet av sociala medier och smarta mobiltelefoner har kartan ritats om fullständigt på de fyra år som gått sedan förra valet.
– Sociala medier är viktiga men personliga möten blir fortfarande avgörande, säger socialdemokraternas valstrateg Jan Larsson. Gudrun Schyman, tidigare vänsterledare och nu talesperson för Feministiskt initiativ förklarar att hon satsar på hembesök.
– Om någon samlar minst 25 personer hemma så kommer jag, säger hon.
Lotta Gröning, s-märkt krönikör, fasar för valrörelsen.
– Journalisterna måste sluta ställa samma snälla frågor som de gjort i 30 år. Jag hoppas politikerna blir ordentligt osams och vi får några riktiga skandaler, förklarar hon i en paneldebatt med bland andra SVT:s Janne Josefsson.
Samtidigt som jag ser hur gratistidningarna Mitti Stockholm profilerar sig med gratis godis. Karamellerna finns i burkar märkta med Tensta och Vallentuna, Södermalm och andra stadsdelar där gratistidningarna delas ut. Godiset tar snabbt slut. En uppskattad snällhetskampanj på Meg.
Mediernas kris är den andra röda tråden. En forskare twittrar att ”nu läser halva danska befolkningen nyheter i mobilen på toa på morgonen” samtidigt som jag lyssnar på en debatt med rubriken ”Blir 2014 sista valet med tryckta tidningar”. Svaret nu blir nej, men vad händer sedan?
Meg betyder stressiga dagar för mediernas kändischefer och programledare. Som gubbar och gummor dyker de upp i den ena debattpanelen efter den andra.
En kvällstidningschef säger att han är inbokad som debattör i åtta olika ämnen. Pust!
Jag träffar många jag känner. Många välbekanta ansikten och gamla arbetskamrater. Det är roligt.
Men också tråkigt.
Nyhetsundvikare är ett nyckelord för att beskriva människors medievanor. Klyftan mellan nyhetsanvändare och nyhetsundvikare växer. Ny teknik gör en grupp i samhället till mer flitiga nyhetskonsumenter medan en annan grupp av främst yngre helt enkelt väljer bort etablerade nyhetskanaler. Ett växande demokratiskt problem.
– Ingen här i salen är nyhetsundvikare, tvärtom, men den som definierar omvärlden med ett twitterflöde är illa ute, hör jag i en av debatterna.
På Meg, när mediebranschen ses, twittras det tvärtom korta tankar så in i bänken.
Att nå ut till fler än de närmaste genom nya digitala kanaler är en jätteutmaning.
För att klara den omställningen behövs input från andra branscher. Den saknas på Meg. Trevligt i och för sig men en mässa med drag av navelskåderi.
Jag spanar förgäves till exempel efter fler duktiga dataspelsutvecklare bland debattörerna.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 9 mars 2014

Nye hövdingen borde hälsa på hos Peter i Alsen

Peter Hellrud bor i Alsen. Han lider av en kronisk sjukdom som gör att musklerna förtvinar. I 32 år jobbade Peter på Samhall i Änge. Sedan stängdes fabriken.
Peter lyckades få nytt jobb. Samhall igen men på Frösön. Så långt en hyfsat lycklig historia. Om det inte var så att Peters kostnad för resor till och från arbetet chockhöjdes från 680 till 5200 kronor i månaden.
Han tvingas åka färdtjänst med Länstrafiken till jobbet.
Kostnaden gör att Peter går back. När hyran och resorna är betalda finns inte mycket kvar av månadslönen. Han skulle ha bättre ekonomi genom att inte jobba.
Fast det vill han förstås inte. Och tur är väl det. Förmodligen är det bättre både för både Peter och samhället om han varje dag åker milen till jobbet och arbetskamraterna på Samhall för en kostnad av 162 kronor enkel väg.
Centerpolitikern Jörgen Hägglund har också fått nytt jobb. I veckan bytte han landshövdingestol med tidigare miljöministern Lena Sommestad (S). Lena som först skulle bli hövding i Jämtland flyttades till Halland och Jöran fick flytta hem till Östersund som hövdingkandidat nummer två.
Vem som vann mest på det där bytet kan diskuteras. Jag har inte funderat så mycket på Lena och Jöran utan mer på hur Peter och Jöran hänger ihop.
För de har något gemensamt.
Peter är ett offer för stuprörstänkandet i samhället.
Jöran ogillar stuprörstänkandet skarpt. ”Idag finns alldeles för många stuprör där myndigheter bara ser till sina egna behov” sa han när jag intervjuade honom för fem år sedan. Motsägelsefullt kan tyckas. Kritiken mot myndigheter med snåla budgetar har inte direkt minskat de senaste åren när Jörans partikamrater regerat.
Statliga Språkrådet beskriver det hela som ”ett för snävt tänkande kring frågor som – enligt stuprörstänkandets kritiker – kräver bredare lösningar”.
Den som söker på nätet hittar forskarrön som säger att samhällets vårdkostnader ökar och helhetssynen på familjer med handikappade barn saknas.
På grund av stuprörstänkande.
Att helhetssynen saknas i fallet Peter Hellrud är dagens underdrift. ÖP har flera gånger berättat om honom. Senast i början av februari. Artikeln och ett webb-TV klipp hittar du här (länken).
På ett redaktionsmöte i onsdags tittade vi förstummade igenom TV-intervjun där Peter förklarar sin hopplösa situation för ÖP:s Urban Råberg. Efter mötet ringde jag och kollade med Peter, nejdå, inget nytt har hänt. Det är absolut inte bra, sa han.
Det avgörande är att förstå myndighetsspiralen Peter hamnat i. Själva kärnan i hur stuprörstänkandet slår mot den som drabbas. Krokoms kommun drar in Peters arbetsresor. Istället ska Länstrafiken som ägs av regionförbundet som i sin tur ägs av landstinget och – just det – länets kommuner se till att han kommer till jobbet med färdtjänst. Samtidigt chockhöjs avgiften för resorna.
Så till den grad att den lön Peter får för att jobba på samhällsägda Samhall inte räcker.
När Peter klagar hos Länstrafiken får han rådet att försöka söka stöd hos andra myndigheter.
Han ska gå tillbaka till Krokoms kommun – som alltså slopade bidraget till hans arbetsresor – och istället söka försörjningsstöd.
Han ska prata med försäkringskassan om sin handikappersättning.
Han ska begära avdrag hos skatteverket för sina arbetsresor.
Alla som haft med regelstyrda myndigheter att göra vet vad tidsödande krångel innebär.
Bilden som framträder är att här snurrar det runt skattekronor i systemet. Med några enkla handgrepp skulle kronorna istället kunna hamna i en klump hemma hos Peter och göra hans liv lite lättare.
För fem år sedan sa Jöran Hägglund fler saker, bland annat att länets politiker tjafsar för mycket internt. Möjligen har Peter och Jöran en gemensam åsikt även om den saken.
Jag tycker det första Jöran ska göra som hövding på länsstyrelsen är att hälsa på Peter i Alsen och fråga huriallsindar kunde det bli så här.
Sedan är det en annan sak om Jöran kan göra något åt det hela. Regionförbundet är ju en annan kassa, eller?

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP-söndag 2 februari 2014

Varför går jag igång på Vasaloppet?

Klockan är strax efter sju en måndagsmorgon i slutet av februari. Morgonmörkt ute och kring tio minus.
Jag mår illa. Är så proppmätt att magen står i fyra hörn. Har haft ont i huvudet i flera dagar. Först senare förstår jag att huvudvärken kom sig av att jag överdoserat sportdryck för att ladda musklerna extra mycket.
Bussen stannar. Vi kliver ut och försvinner in i en gående rad av tysta ryggar. Målmedvetet rör vi oss framåt i mörkret. Genomför en slags gemensam ritual. Lämna ryggsäcken här, överdragskläderna där. Står i toakön.
Nu fortsätter framåtrörelsen i kön med skidor på fötterna. Gryningsljuset är på väg. Dragspel kommer från högtalare utan bas. Det skräller mest.
Farten i kön ökar. Det går att åka med mer pådrivande stavtag. Datachipet som sitter i ett band runt ena benet gör att klockslaget när jag passerar startlinjen registreras exakt på sekunden i en stor låda.
Jag hör en pipsignal. Min start är bokförd bland tusentals andras i en datalåda som till slut tjuter av tusentals pipsignaler.
Det var tio år sedan men jag kan fortfarande återuppleva känslan den där morgonen när jag startade igen. En slags comeback efter många år. På nytt blev jag en del i massrörelsen mellan Sälen och Mora.
Och då var det inte ens det rätta Vasaloppet utan bara öppet spår en vanlig simpel måndagsmorgon.
Ögonblicket kändes högtidligt. Fyllt av sinnesrörelse. En tår fanns nog i ögonvrån.
Det är den känslan jag kommer ihåg. Hur jag startade i gryningen i en slags gråtmild sinnestämning.
Antar att resten av dagen inte var lika stämningsfull. Det kan ha varit den gången magen pajjade riktigt ordentligt så jag bara kunde dricka välling. Landade i Mora kring sju och en halv timme. Eller så var det året då glidet var otroligt bra fram till Evertsberg.
Inget lopp är det andra likt. Från de nio milen finns bilder sparade i minnessekvenser, en del härliga skidupplevelser i ett fantastiskt skidspår har etsat sig fast. Andra handlar mest om ryggvärk och illamående.
Att i efterhand skilja ut vad som hör till vilket lopp är omöjligt. Upplevelserna från spåret flyter ihop till ett enda långt lopp som ringlar sig genom åren.
Även om jag tänkte ”aldrig mer” efteråt så känner jag en saknad varje gång jag inte åker.
Det går inte att komma förbi. Vasaloppet betyder något speciellt, för oss åkare och för folksjälen….
Men å andra sidan. Är inte Vasaloppet väldigt upphaussat och övervärderat. Jag kan tänka så ibland när jag läser att försvarsministrar och näringslivshöjdare ska övertalas att köpa Jas-plan med hjälp av startplatser i Vasaloppet.
När antalet Vasalopp ingår i faktarutan då en nybakad börs-VD presenteras eller i det personliga CV:et som en tung merit för den (han!) som söker toppjobben.
Trots allt handlar det ju bara om nio mils längdåkning i svag utförsbacke. Inget märkvärdigt alls.
Egentligen fattar jag inte varför jag går igång så på Vasaloppet.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 23 februari 2014

Jag funderar över varför slow-tv slår igenom nu

Dimman vällde in över Sundsvall strax efter lunch i tisdags. Det historiska ögonblick som närmade sig höll på att försvinna i osynlighet. Åtminstone för alla som följde webb-tv sändningen via ÖP och Sundsvalls Tidning från brolyftet  Det sista betongblocket som förbinder nya E4:an över Sundsvallsfjärden skulle lyftas på plats. Bara några centimeter återstod. Webb-tv sändningen hade pågått i flera timmar. Så mycket action var det inte frågan om, men många tittade.
Så kom dimman..men när tjockan plötsligt lättade något gick det ändå att se hur brodelen slutligen hamnade rätt. Så sändningen på op.se fick sitt lyckliga slut.
Tv-genren kallas slow-tv. Tv utan redigering och klipp. Utan regi och manus. Bara en kamera som registrerar. Hur äggen kläcks i fågelholken, öppen kamera på plogbil i snökaos.
När norska NRK sände flera dygn i sträck från en av Hurtigruttens färjor stod norrmännen uppradade på klipporna längs kusten för att heja och hälsa i live tv när båten passerade. En tittarsucce’.
Jag kommer att tänka på filmen Empire, en svartvit rulle från 1962. Möjligen är den en föregångare till slow-tv.
Empire State Building i New York är var världens högsta byggnad fram till 1970. I Empire låter konstnären Andy Warhol kameran registrera fasaden under åtta timmar och fem minuter. Lampor som tänds och släcks. Hur upplevelsen av byggnaden skiftar från dag till natt.
Taket har en karakteristisk form med ett långt antennspröt som pekar mot himlen. I mörkret lyser det från de översta våningarna som om ljuset kom från kommandocentralen på en jättelik rymdraket. Kanske var det så Andy Warhol tänkte sig imperiets cockpit? Några klipp från filmen finns på Youtube.
Jag funderar över varför slow-tv slår igenom nu. Brolyftet i Sundsvall med totalt 16 000 tittare är ett exempel. På op.se kommer vi nog med fler sändningar. Ett projekt skulle kunna vara älgjakten.
Om det tog 50 år för slow-tv att slå så tog det fem för Facebook. Nog finns väl en del av förklaringen där. I själva ökningstakten av den tekniska utvecklingen. Som en följd av delningar, gillanden, nya intryck och interaktion i en flodvåg. Vem visste något om Facebook före 2008?
Hursomhelst. Fort går det. Hur nyheterna ska flyttas över till den smarta mobilen är den utmaning vi inom media jobbar hårdast med just nu.
Vad blir nästa pryl som så i grunden får oss att supersnabbt ändra beteende. Tjaa, säg det?
Medan man tänker kan det vara skönt att titta på något som rör sig riktigt långsamt, till exempel en betongbro.
Eller helt enkelt blåstirra ut genom fönstret för att försöka förnimma hur gräset växer.

 

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 9/2 2014

Regnbågsfärgerna måste lyftas fram

Två svenska silvermedaljer efter två tävlingsdagar. Visst känns det härligt. OS-festen är igång och har startat lovande. Vi som gillar vintersport kan se fram mot några spännande veckor.

När det drar ihop sig till olympiska spel växer alltid allmänintresset för vad som egentligen pågår inom internationell idrott.

Att OS är mycket mer än bara sport och idrott framgår mycket tydligt av de senaste veckornas rapportering om Sotji OS. Det ena avslöjandet efter det andra om övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter har plockats fram.

Rysslands anti-gay lagar som kränker människors rätt till lika värde oavsett sexuell läggning är ett tydligt exempel. I helgen ingrep rysk polis våldsamt mot aktivister som sjöng ryska nationalsången och viftade med regnbågsflaggor mitt i Moskva.

Emma Green-Tregaro målade sina naglar i regnbågsflaggans färger som stöd för HBTQ-rörelsen under friidrotts-VM i Moskva. Nu följer många  hennes exempel och manifesterat för mänskliga rättigheter i idrottens namn.

ÖP vill inte heller tappa bort solidaritet och sammanhang mitt i medaljyran. Därför sker från och med nu all OS-rapportering här på op.se under en regnbågsfärgad vinjett.

Vi kommer fortsätta att berätta om rafflande tävlingar, medaljdrömmar och guldjubel men vill samtidigt påminna om att idrott på världsnivå, med Internationella Olympiska Kommitténs goda minne, utnyttjas för att utöva politisk och ekonomisk makt som drabbar enskilda människor hårt.

Det betyder inte att vi släpper på några journalistiska principer om att berätta sakligt och ifrågasätta.

Rapporterna från Sotji har handlat om arbetare som inte fått lön, invånare som drivits bort och fått sina hem förstörda. Samtidigt byggs mastodontanläggningar för kommande idrottsevenemang på andra håll.  För några veckor sedan avslöjade theguardian att 185 gästarbetare som bygger arenor till fotbolls-VM omkommit under 2013. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om hur arbetare från Nepal utnyttjas i Qatar.

President Putin har gjort OS i Sotji till plattform för sin politik. Om det var som ett utslag av frisläppt rysk självironi som värdlandets trupp tågade in till musik av gay-ikonerna t.A.T.u. vet jag inte.

På ÖP har vi i alla fall släppt loss och gjort en egen OS-vinjett, med egna ringar och en färgskala vi tycker behöver lyftas fram just nu. Du ser den nya vinjetten här högst upp.

 

 

Jag blev glad över Green-Tregaros målade naglar

106 svenska idrottare är uttagna till vinter-OS i Sotji som invigs på fredag. Jag saknar nummer 107: höjdhopparen Emma Green-Tregaro.
Hon borde ha en självklar plats i truppen med sitt mod och naglar målade i regnbågens färger.  Röd, Orange, Gul, Grön, Blå, Indigo och Violett.
Sotji OS utspelar sig i en stängd stad. Utrensad på allt och alla som skulle kunna hindra att spelen blir stor propagandafest för president Putin, alltmer framställd som en gammal enväldig rysk tsar.
Med OS anläggningar byggda under vedervärdiga arbetsvillkor av jobbare som lurats på sina löner. Med miljöorganisationer som stoppats när de velat granska hur naturvärden skövlats och journalister som hindrats i sitt arbete.
Jag tror aldrig vi får se någon längdåkare i regnbågsdräkt eller hockeyspelare med nymålade naglar i Sotji.
Jag gissar att direktiven från förbunden och Svenska Olympiska Kommitten varit glasklara. För sjutton, inget nagellack den här gången. Inget nytt lex Green-Tregaro. Det är synd. Känns som att det behövs utrymme för lite frispråkighet och tolerans i Sotji.
Emma Green-Tregaros manifestation under sommarens friidrotts-VM var en lågmäld och fullständigt fredlig protest mot Rysslands anti gay-lagar.
Mitt i lejonets kula hade hon modet att konfrontera president Putin genom att måla naglarna i regnbågens färger och sedan knalla in till höjdhoppskvalet på Luzjnikistadion mitt i Moskva.
– Kärlekens färger, jag tyckte det passade bra att visa vad jag står för, sa hon. Bilden spreds i medier och sociala forum, uppmärksamheten sträckte sig långt utöver själva tävlandet. Som stöd för den fria HBTQ-rörelsen men kontroversiellt. Protesten ruskade om.
Till finalen hade Emma Green-Tregaro bytt nagelfärg, efter övertalning med tydliga inslag av hot från idrottsförbundens sida.
ÖP hårdbevakar OS. Vår sportchef Patrick Sjöö är på plats och arbetar tillsammans med reportrar från hela Mittmedia. Vi kommer rapportera, skriva krönikor och jubla över medaljer som förhoppningsvis trillar in.
När OS rullar igång handlar det mesta av tävlingarna, framgångar, bakslag och idrottsfesten. Så ska det förstås vara även om jag måste medge att inramningen kring OS ger en unken smak i munnen.
Jag kräver inte att enskilda idrottare i varje ögonblick ska ställa sig i den politiska skottgluggen, det är inte deras uppdrag.
Det intressanta är jämförelsen, mellan några målade naglar och en president.
När ett OS är tillåtet som politisk arena och när locket läggs på.
Jag blev glad över Emma Green-Tregaros naglar som trotsade hyckleriet kring idrott och politik med en så genialisk protest. Skulle hon få efterföljare börjar jag hoppa av glädje.
Behovet av att protestera mot förtryck och människoförakt känns ännu starkare den här gången.
Därför finns skäl att påminna om lex Green-Tregaro, eftersom hon inte själv är uttagen.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag, den 2 februari 2014