Vi stärktes i arbetet med att granska

Förra året hotades en av ÖP:s journalister. För att fullgöra sitt jobb som kriminalreporter bevakade han en rättegång i Östersund. Målet handlade om grov misshandel, misstankar om att kopplingar till organiserad brottslighet fanns.

Reportern hotades i förtäckta ordalag men på ett sätt som var svårt att misstolka. Mannen som framfört hotet dömdes senare för olaga hot. Fallet är överklagat till hovrätten.

Sedan journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson släppts ur etiopiskt fängelse har det uppstått en debatt som går ut på att ”de har sig själva att skylla”. Bland annat avspeglar den sig i en insändare i ÖP med rubriken ”Står journalister över lagen”.

Samtidigt ifrågasätts varför vi i media engagerat oss så starkt i deras öde, medan många andra svenskar sitter dömda i fängelser runt om i världen. Jag kan förstå om mottagandet efter frigivandet, med direktbevakning och applåder på presskonferensen, skapar osäkerhet om mediernas roll.

Möjligen är det hela ett tecken på att vi mitt i välfärdstryggheten tappat lite av förståelsen för de grundläggande värdena i pressfrihet och yttrandefriheten.

När ÖP:s reporter konfronterar misstänkt kriminella MC-gäng utsätter han sig för en risk. Samtidigt: om han inte gjorde det skulle vi inte kunna rapportera om ett rättsfall av stort allmänintresse. Många reportrar runt om i landet kan vittna om hotelser när de skrivit om grov organiserad brottslighet.

Martin Schibbye och Johan Persson tog medvetet stora risker i Ogadenprovinsen men både de och deras uppdragsgivare ansåg det uppenbarligen nödvändigt för att granska oljebolagens exploatering där.

Om inte journalister utsatte sig för personliga risker skulle vi veta lite om civila offer i  inbördeskrigets Syrien.

En avgörande fråga är hur samhället ställer upp och försvarar reportrar och fotografer som i sin yrkesroll hamnar i utsatta situationer. Som ett mått på hur starkt pressfriheten värderas.

I fallet med ÖP:s reporter ledde det till en rättsprocess där det faktum att hotet riktades mot media var en avgörande del. Hur det än går i hovrätten stärkte det ÖP:s redaktion i vårt arbete med att granska och bevaka.

När Martin Schibbye och Johan Persson fängslades i Etiopien uppstod tveksamhet ifall svenska regeringen betraktade de gripna svenskarna som journalister eller turister som trotsat utrikesdepartementets råd för turistresande. Med andra ord ”ansågs som ett vanligt konsulärt ärende”.

Trots att Schibbye och Persson dömdes av etiopisk domstol i en riggad rättegång med fejkade bevis finns nu i efterhand inga planer på kraftfulla protester mot regimen där.

Mediernas engagemang  handlar inte om att journalister ska ha en gräddfil i det juridiska systemet. Om det blir allmänhetens slutsats har vi misslyckats med att förklara det väsentliga: Att ingen får sväva på målet när det gäller ett rakryggat försvar av pressfriheten. Vare sig det handlar om rättegångar i Östersund eller övergrepp i Etiopien.

Uppstår osäkerhet på den punkten är det självklart att reagera. Och fler borde vara oroade.

Deras historia handlar om yttrandefrihet och demokrati

Johan Persson och Martin Schibbye vid presskonferensen tidigare i dag. Foto: Scanpix

En dryg halvtimme in i presskonferensen med Johan Persson och Martin Schibbye känns skildringen nästan overklig.

Deras berättelse handlar om dagarna i öknen efter att de skottskadats och tagits tillfånga av etiopiska säkerhetsstyrkor. En märklig filminspelning ägde rum. Fejkad men ur deras perspektiv absolut på liv eller död.

Soldater utklädda till motståndsmän, arrangerade attacker, skott i luften och omtagna scener. På kvällarna ringde regionpresidenten och sa att han inte var nöjd med de båda svenskarnas rollprestation.

De förväntades spela ångerfulla och erkänna mer. Vad är oklart. Filmerna presenterades sedan som bevis under rättegången. Som även den visar sig vara ett regisserat skådespel.

I öknen blev situationen alltmer pressad. Till slut utsattes de två för fingerade avrättningar.

Enda gången Martin Schibbye gråter under presskonferensen är när han och Johan Persson berättar om de där dagarna innan svensk ambassadpersonal fick kontakt med dem.

Självklart är det en befrielse att två svenska journalister efter 14 månader släppts ur fängelset. Att vägen dit kantats av eftergifter är förståligt. De hade att välja på att sitta kvar på obestämd tid eller ta sig ut och själva kunna berätta om förhållandena i det etiopiska fängelset. Sannolikt är det så.

Alltför många medfångar sitter kvar inspärrade just för att de är journalister eller för sitt politiska engagemang.

I all glädje över svenskarnas hemkomst finns anledning att komma ihåg just det. Historien om Martin Schibbye och Johan Persson handlar ytterst om yttrandefrihet och demokrati.

Att diktaturer är beredda till vad som helst för att stoppa obehagliga sanningar är känt sedan gammalt. Det beklagliga är att den filmfars som etiopiska regimen spelade upp i öknen kan ha lyckats som skrämseltaktik.

Inte nog med att Johan Persson och Martin Schibbye dömdes i en skenprocess. De övergrepp som begås på oljefälten i Ogadenprovinsen – med svenska affärsintressen – riskerar att ske ännu mer i skymundan.

Låt oss hoppas att det inte blir så.