Framtidens segrar söker vi i nästa byte

Har kylt ned mig efter två hemmasegrar förra veckan. Under säsongen har jag sett såväl Skellefteå som Luleå göra bättre matcher. Seriespel, nyckelspelare skadade och matcherna ”viktigare” för hemmalaget än motståndaren är möjliga förklaringar, men kan anledningen också vara Brynäs?

 

Det är inte omöjligt.

 

När Brynäs spelar sitt bästa spel är man ett riktigt bra hockeylag. Det blir extra tydligt när Tommy Jonsson tvingas göra om en planerad laguppställning. Bara statistikern vet för vilken gång i ordningen det skett den här säsongen och det inte resulterar i omedelbara förluster.

 

Mot Luleå tog det en period innan laget hittade rätt, men därefter var laget bra. I mina ögon till och med mycket bra.

 

När Jonathan Granström kom tillbaka från skada gav det direkta konsekvenser för hur laget kunde organiseras. Den defensiva kvaliteten på laget steg och det gav utrymme för att nyttja exempelvis Daniel Brodin och Bill Sweatt på andra sätt än vad som varit möjligt tidigare.

 

Tommy Jonsson och Janne Larsson har förvaltat återkomsten av Granström på ett bra sätt. När Alexander Larsson också kommer tillbaka skapas än fler möjligheter att skapa ett stabilt och välbalanserat lag. Om – eller när – Petteri Nokelainen och Sebastian Lauritzen är redo för spel kan Brynäs bli ett lag att räkna med. På allvar.

 

När jag nu kylt ned mig efter matcherna som varit blickar jag framåt. Framtidens segrar hittar vi inte i historien. Dom söker vi i nästa byte.

Insatsen mot Luleå imponerade på ännu ett sätt

Visst imponerade Brynäs på mig mot Skellefteå, men frågan är om inte kvällens insats ligger på samma nivå. Fast på ett annat sätt, ett bättre sätt.

 

När laguppställningarna inför match presenterades kunde vi se att förutsättningarna än en gång förändrats. Ingen Anton Rödin, ingen Johan Holmqvist och ingen Lukas Kilström fanns med i laget. Kanske var det dom tre nya formationerna som påverkade lagets första period mot Luleå. Enkla utvisningar och ett försvarsspel som gav bortalaget möjligheten att briljera med det det spel vi vant oss att se av dom. Kanske kan ursäkten finnas i dom sena förändringarna, men förklaringen letar jag ännu.

 

Luleå är inte bara det bättre laget. Man är det så mycket bättre laget. Luleå gör två mål i den första perioden. Bägge kommer i powerplay. All heder till Luleå, men dom misstag Brynäs gör vid målen känns just då som väl enkla. Ska jag vara helt ärlig tycker jag nog att Starkbaum bör agera annorlunda på det första målet och vid det andra målet får han inte mycket hjälp av sina kamrater på isen. Innan Starkbaum lämnar isen för periodvila har Pecka Alcén ett av sina utvecklingssamtal. Han har dom emellanåt. Tar till sig målvakten. Byter några ord. Jag har alltid velat vara med och lyssna på vad han säger. Om det hade någon betydelse för matchutgången vet jag inte, men Brynäs byter om i periodpaus. Tar på sig ett annat blåställ och går ut för att vända matchen.

 

Den tidiga reduceringen av Bill Sweatt symboliserar väl dom förhoppningar jag hade på honom när han anlände Gävle. Jag hade hoppats att hans fart skulle ge honom möjligheten att komma med fart i en mot en situationer och där vissa känsla för mål. Det är precis vad som händer. Han nyttjar väl sin fart och ensam med Rautio har han gett Brynäs chansen. Brynäs blir rejälare, tryggare och stabilare i allt man gör.

 

Med några minuter kvar av den andra perioden händer något som glädjer mig mer än det mål som firas. Kaptenen Sundqvist har precis kvitterat med ett välplacerat skott bakom Luleås målvakt. I sig borde det vara glädje nog, men Sundqvist lagkamrater blir mer än kvitteringsglada. Dom kastar sig över honom. Visserligen är det hans första mål för säsongen, men det kändes som om glädjen spelarna visade också visade stöd till Sundqvist som kapten. Han har ingen lätt uppgift och det var skönt att se hans medspelare glädjas med honom.

 

Matchen skulle få ett mål till. Sweatt hittar Jonas Norquist som kommer fri mot mål. Hans avslut överraskar dom flesta av oss. Det var hårt, distinkt och välplacerat. Det såg så bekvämt ut att man nästan kunde tro att han gjort det så många gånger att det blivit en vana. Jag kan vänja mig med den typen av avslut. Det visar sig bli det sista målet i matchen och ändå är det efter det målet jag tycker Brynäs imponerar mest.

 

Brynäs stänger matchen. Trots att det är 14 minuter kvar av matchen är Luleå aldrig riktigt nära. Man håller bortalaget utanför sig och dom får svårt att skapa det massiva tryck jag förväntade mig. Visst skapar dom målchanser av kvalitet, men den sammantagna känslan och upplevelsen är att Brynäs kontrollerar slutet av matchen. Kontrollerar. Om jag hade fått skriva ett skolboksexempel på hur man kontrollerar en ledning på hemmaplan skulle den vara väldigt nära det vi fick se. Utan att tappa i intensitet spelade hemmalaget vårdat, aktade sig för utvisningar och sättet man hjälpte varandra över hela banan värmde vilken supporter som helst. Det värmde i alla fall mitt hjärta.

 

Avslutningen på matchen mot Luleå imponerade på mig. Inte på det sätt som det gjorde mot Skellefteå. Då var det heder, lojalitet och klubbmärke som stod på spel. Den här gången imponerade kontrollen i den tredje perioden. Det är den typen av kontroll som gör att man kan vinna jämna matcher. Kalla det grundspel om ni vill. Jag kallar det trygghet och tillit.

 

Ikväll imponerade Brynäs. Igen. Man gjorde det på ett nytt sätt, ett bra sätt. Ett sätt jag kan vänja mig vid.

 

Tre saker efter matchen

  • Bill Sweatt. Med mer istid i kritiska lägen växer han. Är han redo för den rollen mer permanent? Jag tror det.
  • Matchen började inte 18.30. Den började 18.45. Ändå var inte laget riktigt på plats när matchen började. Kan vi få en ändring på det. Tack på förhand.
  • Mattias Nörstebö imponerar på mig. 18-åringen har möjligheten att skapa sig en framtid i den här sporten som gör att jag kommer att vara glad över att jag fått se honom i unga år.

Slutspelsmatch

Intrycken från matchen dröjer sig kvar. Vi påminner varandra om hur episkt det var. En klassisk vändning. En match med alla känslor, alla ingredienser och en matchhjälte. Jag kommer att minnas matchen. Länge.

 

Men. För som ni minns, det finns alltid minst ett men. Den matchen betyder bara en sak idag. Den betyder erfarenhet. Erfarenhet av att just vända tillbaka en match till sin egen fördel. Inte en gång utan två, kanske tre.

 

Ikväll möter Brynäs ett Luleå som har ett annat fokus än tidigare säsonger. Under några år har deras seriespel varit magnifikt. Alltid i yttersta topp i tabellen, men när slutspelet kommit har dom – om inte vikit ned sig – inte funnit ett vinnande slutspelspel. Min och andras tes om att ett lag behöver förlora en final för att vinna en kan mycket väl stämma in på kvällens gäster i Läkerol Arena. Jag är ganska säker att dom är säkra på att gå till slutspel och att det är väl där som deras bästa matcher ska spelas.

 

För Brynäs är det här en särskilt viktig match. Den är det för att det är matcherna mot lagen som befinner sig nära i tabellen som också avgör det egna lagets öde. Lyckas Brynäs visa samma förmåga som mot Skellefteå är jag inte orolig för varken kvällens match eller framtiden. Om man inte klarar uppgiften är Luleå ytterligare ett lag som får ett onödigt försprång.

 

Jag vill gärna tro att Brynäs ska vara ett av dom åtta lagen som spelar slutspel den här säsongen. Om det ska bli verklighet är matcher som dessa avgörande. I den bemärkelsen är även det här en slutspelsmatch.

 

Tre saker före match

  • Ge pucken till Thuresson. Det räcker.
  • Matchen börjar 18.30. Kom i tid. Det gäller både publik och representationslaget.
  • Bra gjort av Brynäs Support Gävle att ta avstånd från pyrotekniken. Viktigt att ståplats är en säker plats och ingen kemisk lekstuga för dom som glömt bort varför vi går på ishockey.

Det skulle handla om den stora Återkomsten

Jag återkommer ofta till att det är i motgång vi får reda på vilka vi är. Vid det här laget har jag lärt känna mig själv rätt bra. Kanske till och med lite för bra.

Jag hade så gärna velat formulera mig kring Återkomsten. Det började så bra. Jonathan Granström kommer in på isen och sekunder senare har Daniel Brodin vispat in ledningsmålet. Jag ville så gärna att det skulle bli den symboliska händelsen som skulle få Brynäs att vända den tråkiga trend man nu är inne i. Några utvisningar senare var den känslan borta. Luleå hade gjort två mål och tagit matchen dit dom ville. Dom hade det initiativ jag så innerligt hoppats att Brynäs skulle behålla.

 

Ett Luleå med initiativ i matcherna är inget dåligt hockeylag. Tvärtom.

 

Ni vet hur det slutade. Det var målmässigt jämnt långt in i den tredje perioden, men när Brynäs satsar alltmer framåt kan Luleå göra sitt tredje mål och då går den sista luften ur Brynäs. Den sista luftens utandning leder till ytterligare baklängesmål. En match som länge var målmässigt jämn slutar med en klar seger för Luleå. Inga bortförklaringar behövs. Sanningen är att Brynäs inte hade det som krävdes den här kvällen.

 

Finns det några förklaringar? Det finns många.

 

För det första är Brynäs fortfarande ett slitet lag. Ledande spelare har haft mycket istid den senaste tiden och dessutom med stort tryck på sig att prestera. Borde kanske inte märkas när laget idag fick tillbaka skadade spelare, men nog såg väl några spelare slitna ut?

 

För det andra måste uppspelen kritiseras. Många riktar sin kritik mot backarnas sätt att hantera uppspelen. Jag är inte en av dom. I mina ögon ser jag forwards som inte är på plats för att ta emot passningar, forwards som tvingar backar att hålla i passningen för länge, forwards som tvingar backar till svåra och omständliga beslut. Ishockey är en lagsport där alla måste göra sitt för att det ska fungera. Passen fastnar på motståndare och motståndarna hinner allt som oftast täcka skott- och passningsvägarna.

 

För det tredje är spelet kring linjerna – jag vet att jag har varit inne på det tidigare – alltför bekvämt. Brynäs har problem att försvara den egna blå linjen och har svårt att få med sig fart vid den offensiva. Det ser slarvigt ut, men problemet är att slarv sker vid enstaka tillfällen. Det vi får se brukar betyda att hjärnorna är trötta. Om det är så i det här fallet låter jag vara osagt.

 

Finns det då något hopp? Absolut. Det är små saker som krävs. Brynäs har spelat betydligt bättre under perioder den här säsongen. Spelet finns där, men inte just nu. Talang och vilja finns så det räcker. Det gäller bara att få ihop det. Igen.

 

Jag har aldrig varit skraj för att lära känna mig själv i motgång. Men nu räcker det. Jag känner mig själv rätt bra nu.

 

Det som skulle handla om den stora Återkomsten slutade med någonting helt annat.

 

Tre saker efter matchen

  • Välkommen tillbaka Granström. Du är efterlängtad.
  • Brynäs mötte ett riktigt bra lag som presterade väl på dom punkter Brynäs misslyckades.
  • Kritik är kritik. Gnäll är gnäll. Leve nyanserna.

Rätt ställe för nystart?

Brynäs har inte direkt varit ett självspelande piano dom senaste veckorna. Snarare tvärtom. Jag vet inte om det var en österrikisk målvakt, ett samarbetsavtal som värmer eller Jonathan Granströms comeback som får mig att tro att matchen mot Luleå är perfekt som omstart. Förmodligen är det en kombination av allt och lite till som ger mig hopp. Kanske är jag bara naiv, men då är jag väl det då.

 

Nu är det inte bara Granström som kommer tillbaka. Scott, Lindgren och Bertilsson sägs också vara tillgängliga för spel. Med tanke på vilken typ av kompetens som saknats i dom senaste matcherna ska det bli riktigt intressant att se hur Tommy Jonsson formerar laget. Faktiskt mer intressant än själva resultatet i matchen.

 

För första gången på riktigt länge – trots att Jesper Ollas, Petteri Nokelainen och Sebastian Lauritzen inte kan spela – kan vi få en föraning om hur laget egentligen var tänkt att formeras. Om några matcher är jag övertygad om att Johan Harju och Daniel Brodin har en helt annan omgivning än vad vi hittills har fått se.

 

Nu är Brynäs nere på normala skadenivåer. Jag vill inte behöva fundera över hur många lovande spelare som ska spela och leverera istället för att samla puckar, ”se och lära” och framförallt; utbilda sig för kommande säsonger.

 

Luleå kan mycket väl vara en plats för Omstart Brynäs. Jag hoppas det.

 

Tre saker före match

  • Jonathan Granström är tillbaka. Jag säger det en gång till. Jonathan Granström är tillbaka. Mums.
  • Är skadehelvetet på väg att ta slut? Jag vill gärna tro det.
  • Har Brynäs förmågan att vara konstruktiva, effektiva och destruktiva under 60 minuter bortamatch just nu? 19.00 får vi svaret.

En svettig avslutning

Brynäs svettiga avslutning mot Luleå var något alldeles extra. Den gav hopp och tilltro.

 

När Brynäs tog ledningen med 3-1 började tankarna komma tillbaka. Tappade ledningar och oavgjorda matcher. 3-1. En sifferkombination som väcker känslor.

 

Brynäs inledde matchen på det där omöjliga sättet. Laget arbetade mer än hårt, tryckte ned motståndarna och till slut hade han med mustaschen gett Brynäs ledningen.

 

Om det vore fysiskt möjligt att spela ishockey på det sätt som Brynäs gjorde – och gjort – under dom första tio minuterna av matchen skulle det vara supporterns fuktiga dröm.

 

Endast en kommunikationsmiss och en kylig avslutning håller Brynäs ifrån att hålla ledningen in till den första periodvilan.

 

Den andra perioden är hemmalagets. Man är bättre i nästan allt och när Luleå får sina chanser agerade Honken Holmqvist tryggt, säkert och effektivt.

 

Gregg Scott var mycket bra. Han börjar nu komma in i spelet på allvar. Scotts förmåga att spela spelet och göra sin omgivning bättre är slående. Det ska bli mycket intressant att se honom längre fram under säsongen. Tar han några ytterliga steg framåt kan han utan tvekan bli något alldeles extra.

 

Under den tredje perioden visade Brynäs att man kan kontrollera en ledning. Ingen gång under säsongen – möjligtvis under seriepremiären i Leksand – har Brynäs kontrollerat en ledning på det sätt som man gjorde igår.

 

Luleå var aldrig nära. Brynäs spelade med en enkelhet, en taktisk kyla och en cynism under den tredje perioden som gjorde mig glad. Det var aldrig riktigt oroligt.

 

Alexander Larsson får representera vad jag menar. Han var långt ifrån ensam, men hans insats imponerade. Hans skridskoåkning och inställning symboliserar den ambition och vilja som finns i laget.

 

Brynäs arbetade sig fram till sin första hemmaseger för året. Segern berodde på många saker, men det jag särskilt vill lyfta fram är den svettiga avslutningen.

 

När lag arbetar hårt och konsekvent belönas man. Jag ser redan fram mot nästa match.

 

Tre saker från matchen

  • Gregg Scott är en klassvärvning. Tack Sundlöv.
  • Laget visade defensiva kvaliteter som också är en spetskompetens.
  • Publiken. Ingen toppsiffra i antalet, men riktigt bra drag på läktaren. Hoppas alla kommer tillbaka.