Snåla smålänningar?

Efter en landslagsturnering som knappt spelarna själva bryr sig om är det dags igen. Nedsläpp sker i Vida Arena klockan 19.00. Växjö Lakers känns som en lämplig uppgift efter en dryg vecka utan matcher.

 

Lakers är ett lag jag har stor respekt för. Klubben kommer allt närmre nästa steg i sin utveckling. En slutspelsplats. För att lyckas med sin uppgift blir hemmamatcherna viktiga. En likhet med Brynäs som med ett gediget hemmaspel skulle kunna plocka ut slutsbiljetten i januari, men vi som följer laget vet att så inte riktigt är fallet.

 

Hur kan jag då mena att det är en lämplig uppgift för Brynäs? Jag gör det av två anledningar. För det första är det i bortaspelet Brynäs hittills haft sin trygghet och för det andra krävs det en maxprestation från vårt lag för att möjligheten till poäng ska bli verklighet. Mina skäl är enkla, men tydliga. Med cynisk ishockey och full koncentration kan mellanlandningen i Gävle innebära att man släppa av en eller annan poäng i Sätra.

 

Jag vet inte hur det är med er, men jag är laddad. Ett uppdämt behov av Brynäs behöver förlösas. 19.00 slår maxpulsen igång. Härligt.

 

Det påstås att smålänningar är snåla. Vi får väl se hur generösa dom är med poängen när dom får finbesök av vårt representationslag?

 

Tre saker före matchen

  • Ingen Simon Bertilsson ger Lukas Kilström möjligheten att kliva fram ett steg. Scenen är din, Lukas!
  • Jonathan Granström går för fullt på träning. Om jag längtat att få se honom på isen? Det vill jag lova.
  • Ett cyniskt Brynäs har goda möjligheter att ta poäng. Ett alltför generöst lag har inget att hämta i Vida Arena.

Mer besviken än glad

Kanske borde jag vara mer glad än besviken. Ett skadedrabbat Brynäs tar två poäng mot Leksand i en fullsatt Läkerol Arena. Men så är det inte. Jag är mer besviken än glad.

 

För den som behöver träna sitt känsloliv kan jag rekommendera att följa Brynäs. Under två och en halv timme prövade jag min hela känslopalett. Trots att jag borde veta bättre, vara tillräckligt rutinerad och klara av att begränsa dom yttersta regionerna i känsloregistret konstaterar jag att min på förhand planerade känslokontroll reducerades till en plan och inget mer.

 

Efter den första perioden var jag lättad, glad och lycklig. Den första perioden var perfekt. Tre mål framåt, inga bakåt och en målvakt som får tid att hantera eventuella returer. En period där alla vill delta med sin spetskompetens och lite till.

 

Perioden får illustreras av några enskildas insatser. Ryan Gunderson gör allt rätt. Målen, passningarna och arbetet i egen zon var en estetisk upplevelse ishockey när det är som bäst. Robin Jacobssons tackling mot Jakobs var hård, rejäl och enligt regelboken. Den skickade hälsningar långt bortom Siljan. Det fanns inget att klaga på. Förutom att det var 40 minuter kvar.

 

Välbehaget rann sakta av mig. Trots att Brynäs är nära att göra flera mål under den andra perioden är det inte det jag minns bäst. När minnet efter Ollas och Sweatts frilägen bleknade och när Thuressons stolpskott slutat ringa i mina öron hade Leksand istället gjort två mål. Leksands mål var inte alls oförtjänta. Dom spelade bättre än Brynäs och arbetade sig till målen. Målen såg visserligen väl enkla ut, men välförtjänta var dom. Efter två perioder trodde jag att Brynäs skulle vinna. Jag glömde bara bort en sak. Det var 20 minuter kvar av matchen.

 

Leksand kvitterar i den tredje perioden. Det sker när Brynäs spelar boxplay. Hemmalaget är nära att få ut pucken ur zon, men istället Brynäs tappar markering och helt fri kan Fabian Brunnström trycka in kvitteringen.

 

Brynäs gör ett sista försök att vinna matchen under ordinarie tid, men så blir det inte. En mållös förlängning resulterar i straffläggning. Väl där avgör Sebatian Lauritzen två gånger om.

 

När röken lagt sig efter dagens drabbning konstaterar jag att landslagsuppehållet kommer lägligt. Skadeläget ser förhoppningsvis bättre ut om en dryg vecka. Juniorerna har i dom sista matcherna visat att dom kan hoppa in i enstaka matcher och leverera. Jag borde med tanke på lagets alla skador vara mer glad än besviken, men så är det inte.

 

Jag sitter här och är mer besviken än glad.

 

Tre saker efter matchen

  • Den som inte gillar hur Ryan Gunderson spelar ishockey gillar inte ishockey. Punkt.
  • Känslan av en tappad poäng är starkare än glädjen över två. Tyvärr.
  • Rökutveckling på ståplats. Inte min påse. Gör om, gör rätt.

Stolt över Brynäs

Brynäs åker till Jönköping med åtta ordinarie spelare borta från spel och förlorar. Trots förlusten är det ändå länge sedan jag varit så stolt över min klubb som jag är idag. Laget förlorar visserligen mot tabelljumbon, men medan HV värvat sig ur krisen har Brynäs vågat hålla i sin egen idé om att ge unga spelare möjligheten i representationslaget. Jag är givetvis inte nöjd med förlusten – det är ingen – men jag måste erkänna att jag tycker om att den uttalade idén också praktiseras i verkligheten

 

Inför matchen mot HV71 tyckte jag det var rimligt att lägga favorittrycket på Brynäs. Jag ångrar det inte. Om ett lag har tagit dubbelt så många som sina motståndare är favoritskapet rimligt.

 

Brynäs hamnar i brygga och när väl laget skapar sina chanser saknas återigen det lilla flyt som krävs för att ta poäng i Jönköping. HV tar också en klasstimeout i helt rätt läge. Man väntade inte in en brynäsreducering. Istället visade ledarna i HV att man var på plats. Bra gjort och kanske nödvändigt?

 

Brynäs får ett mål bortdömt. Eller snarare; det döms inte mål. Åsikterna går isär om varför, men jag nöjer mig med domslutet. Den dag vi fokuserar på bedömningsnivåer i matcher där det egna laget inte gör några som helst mål är vi illa ute. HV vann för att man gjorde matchens alla mål. Punkt. Men trots det hade det varit intressant att se hur såväl HV som Brynäs reagerat om ett reduceringsmål kommit. Brynäs gör inga mål matchen. Det är aldrig godkänt.

 

Jag är stolt över Brynäs. Jag är det idag av andra anledningar än dom vanliga, men lika fullt stolt. Inte över förlusten utan över att klubben för fem år sedan valde väg och för att man orkar hålla i det beslutet.

 

Tre saker efter match

  • Jocke Andersson. En rosa hjälte som har svårt att lägga band på sig. Följ hans väg till Gävle här.
  • Andreas Jämtin. Vill skriva något, snubblar på orden, faller pladask och håller mig i sargen istället.
  • Det är visst match på söndag. Minns inte riktigt mot vilka, men det kommer säkert att klarna.

 

Ska ishockeyn vara en arena- eller tv-sport?

Svensk ishockey står inför många vägval. En av dessa är att svara på frågan om ishockeyn ska vara en arenaidrott eller en tv-sport?

 

Jag tycker själv idrott är bäst live. Det gäller nästan all idrott. Särskilt ishockey.Sällskapet, känslorna – både egen och gemensam – samt Brynäs IF upplevs bäst på plats i arenan.

 

Dom starkaste intrycken av arenaidrotten kommer naturligtvis från dom segrar vi alla håller högst. SM-gulden. Men inte långt efter kommer många matcher från seriespelet.

 

Matcher som vänder en hel säsong, genombrottet för en ung spelare eller dom där gångerna när allt faller på plats har också sitt värde.  Det finns till och med förluster jag ser som minnen jag vill vårda.

 

Efter sådana matcher spelar det ingen roll om det är tisdagskväll, det är långt hem och snön driver längs Europaväg 4.

 

Då spelar det ingen roll vilket motståndet är, vilka förhoppningar eller farhågor som fanns innan match. Istället blir det några timmar av känsloregister, samtal och stolthet eller veckad panna.

 

Ishockey är en arenaidrott. Kampen mellan tanke och handling upphör aldrig att fascinera mig.

 

Jag vill verkligen rekommendera ishockeyn till alla som vill uppleva det oförutsägbara. Ingen vet vad som ska hända, men alla vill påverka det som sker.

 

Diskussionen om publikkris i ligan är aktuell. Inte ens i traditionellt starka arenor är besöken tillräckligt många. Jag delar den oron.

 

En som följer Brynäs är Anders Johansson. Han sammanfattade sin syn på situationen häromdagen på ett distinkt sätt. Han angav tre argument:

 

  • För 299 kr i månaden kan vi se Brynäs alla matcher via TV.
  • Det krävs ett mindre krångligt biljettsystem. Tidigare var det enklare att köpa biljett.
  • Avsaknaden av fixstjärnor.

 

Jag tror Anders träffar väldigt rätt. Det är ekonomiskt fördelaktigt att se matcherna från soffan. Biljettsystem som upplevs som krångliga säljer inte biljetter och säg den som inte vill se dom bästa möjliga spelarna representera favoritlaget?

 

Den stora utmaningen för SHL är att bibehålla ligan som en av dom bästa i Europa och för det krävs det pengar.  Mycket pengar.

 

Spelarna följer pengarna. Det gör dom flesta av oss. Valet mellan 100 000 kr i månaden och det dubbla för att göra samma sak är enkelt.

 

Hur ska vi då göra för att lösa ekvationen? Mina tankar är inte olika många andras. Mer publik på matcherna ökar intresset från tv-bolag och sponsorer. Med större publik och fler sponsorer kan fler skickliga spelare komma eller stanna i ligan och i och med det ökar publik- och sponsorintresset.

 

Det enkla svaret är därför mer publik genom sänkta biljettpriser. Något jag varit inne på tidigare.

 

Men är biljettpriserna det enda svaret? Nej, så är det inte. Svaren är många och när alternativen blir många finns det en risk för handlingsförlamning.

 

SHL är inte handlingsförlamat, men jag vädjar. Tro inte att lösningen är enkel. Tro istället att lösningarna är många.

 

Kommer framtidens ishockey vara en arenaidrott eller en tv-sport?

 

Jag vill egentligen inte välja mellan det ena eller andra. Jag vill att det ska vara båda delarna. Hur det kommer att gå vet bara dom som bestämmer.

 

Du och jag – och en väldig massa pengar.

Älskade poäng

Inför matchen mot Frölunda skrev jag så här: ”Jag bryr mig inte så mycket om resultatet. Det viktiga är att stabiliteten i spelet sätter sig. Då kommer också poängen.” Det blev poäng, man knappast någon stabilitet.

 

Man kan förlora matcher och spela bra – som den mot Skellefteå – och man kan vinna utan imponera – som den mot Frölunda.

 

Missförstå mig inte. Jag vill inte framstå som gnällig. Jag försöker bara påtala en sak. En säsong är lång. Det lag som vinner serien är seriens bästa lag och det lag som blir sist spelar i Kvalserien för att man är det sämsta laget. Efter 55 omgångar kan ingen protestera mot ett sådant påstående.

 

Tur och otur brukar fördela sig jämnt över en säsong. Det som däremot är avgörande är viss stabilitet och grundprinciper som fungerar över många matcher.

 

I mina ögon presterar Brynäs mycket bra poängmässigt. Bättre än jag hoppats. Spelmässigt finns det verkligen stunder då jag ser något riktigt bra. Men stabiliteten finns inte riktigt där.

 

Jag drömmer om stabilitet, men älskar poängen.

Jag njöt av ett byte

Egentligen borde nog det här inlägget heta – Alla heter Andreas i Göteborg – då just det namnet var namnet som gällde i Gavlerinken. Det fanns två anledningar till det. Andreas Thuresson och Andreas Johnson. En Andreas i varje lag och två målsskyttar bägge två. Att dom bägge två har viss gävlekoppling vet ni redan.

 

Men trots att det är dom som gör målen och står för underhållningen den här kvällen väljer jag att fokusera på något helt annat.

 

Ställningen i matchen var sedan länge 1-1 och sanningen att säga så kändes det som om det var Frölunda som skulle vinna. Vi satt och pratade om att vårt lag såg ut att ha tappat energi och tempo. Som om spelarnas ambition frusit fast och som om Frölundas blandning av ungdomlig entusiasm och cynisk erfarenhet skulle ta hem samtliga poäng. Men då och där. Just då hände det något. Något jag längtat efter. Ledarskap

 

Genom en uppåkning och en offensiv tackling visade hemmalagets lagkapten vägen, tog tag i taktpinnen och skickade en signal till långt fler än bara sina lagkamrater.

 

Jörgen Sundqvist visade att han fått nog, att han ville något annat, något mer. Bara sekunder efteråt svarar laget upp på kaptenens order. Målen kom. Brynäs gjorde både 2-1 och 3-1. Efter målen tänkte jag att den här matchen avgjorde Kapten Sundqvist till hemmalagets fördel, men så blev det inte. Istället både reducerar och kvitterar Frölunda. I slutminuterna får dessutom Brynäs spela boxplay och bortalaget är mycket nära att ta med sig segern hem till Göteborg.

 

Att Andreas Thuresson sedan blir frispelad i sudden death och avgör kliniskt är ändå inte det jag tar med mig till nästa match.

 

Trots allt det som både hände – och inte hände – under matchen är det Jörgen Sundqvists ledarskap jag tar med mig hem.

 

Brynäs tog två poäng, men Jörgen Sundqvist var värd alla tre.

Ingen heter Glenn i Göteborg

Lusläser Frölundas laguppställning, men hittar ingen som heter Glenn. Däremot hittar jag en del andra intressanta namn.

 

Magnus är ett av namnen jag fastnar vid. Magnus Kahnberg är en gammal favorit till mig. Både för sin tid i vår klubb, men också för den spelare han är. En elegant målskytt. Jag kan fortfarande tänka tillbaka på hans tid i Gävle och undra om den sett annorlunda ut om han kommit till klubben vid ett tidigare eller senare tillfälle. Jag tror det.

 

Sebastian, Joel, Fabian, John, Christian och Dick är andra namn jag hoppas Brynäs har rejäl koll på.

 

Dennis Persson är tillbaka i spel. Spelar ganska säkert från start. Johan Holmqvist tränade dag före match, men nog blir det väl Robin Rahm som står igen?

 

Petteri Nokelainen fortsätter att titta på Brynäs istället för att spela. Tråkigt. Framförallt då det enligt mig är fler matcher han behöver.

 

Många ställer sig frågan om Brynäs ska ta sin första trepoängare i matchen mot Frölunda. Jag är inget undantag.

 

Jag bryr mig inte så mycket om resultatet. Det viktiga är att stabiliteten i spelet sätter sig. Då kommer också poängen. Om laget spelar den ishockey vi sett att dom kan göra och lyckas med den uppgiften i 60 minuter tvingas Frölunda vara bra. Mycket bra.

 

Som alltid inför och efter match handlar det om många namn. Men en sak är säker – ingen verkar heta Glenn i Göteborg.

Starka insatser under delar av matchen ger inga segrar

Ibland önskar jag att mitt lag spelade likadant jämt. Hemma- eller bortaplan spelar ingen roll. Det bara rullar på. En evighetsmaskin av monoton, tung och effektiv ishockey. Ett spel som maler ned motståndare ambition och vilja. Det kommer inte att ske.

 

I matchen mot Linköping ser det ut som Brynäs planerar att vara försiktiga i inledningen. Något vi sett i matcherna mot Leksand och Växjö också. Om det är ett smart drag återstår att se, men bägge gångerna har man vunnit. I matchen mot LHC straffade det sig. Åtminstone inledningsvis. Ett tillbakapressat och frånåkt Brynäs drar på sig för många utvisningar. LHC ser bättre ut i det mesta. Desto längre perioden går desto närmre kommer Brynäs ett eget spel och mönstret från dom två tidigare bortamatcherna börjar skönjas.

 

När den andra perioden är avslutad är också kvitteringsfesten över. Brynäs kvitterar Linköpings ledning tre gånger, men vid två av tillfällen tar det inte många spelsekvenser förrän LHC återtagit ledningen. Det skulle gå att tolka som att LHC gör som dom vill på isen. Dom är vackra och Magnus Johansson och Pär Arlbrandt visar prov på stor skicklighet, men det är inte den enda förklaringen.

 

Den tuffhet och tydlighet alla vill se i Brynäs försvarsspel fanns inte alltid där. En sorts ödmjukhet eller fascination för motståndet gjorde att laget vågade trycka hårt på puckförande motståndare. Istället hamnade man mellan att pressa och att markera. Det är inget bra sätt att spela ishockey på.

 

Det jag funderar mest över är dom mål som kommer så snabbt efter Brynäs egna mål. Vad är det som händer egentligen i ett lag när man arbetat sig målmässigt ikapp och nästan omgående släpper in ett mål? Är det ögonblicket av glädje som grumlar koncentrationen?

 

Linköpings ledningsmål med minuten kvar av den andra perioden trodde jag skulle bli avgörande för matchen. Känslan förstärktes när Bill Sweatt visas ut. men det blev det inte. Inte den gången.

 

Men så händer det något. Jörgen Sundqvist täcker skott med huvudet och det är som om det blir signalen till resten av laget. Kaptenen har talat – i kväll ska Brynäs sälja sig Brynäs mycket dyrt.

 

Bill Sweatt lyssnade och kvitterade i spel fyra mot fem. Efter kvitteringen är Brynäs närmast att också ta ledningen. Jag vet att jag bär färgade glasögon, men visst var det väl så?

 

I matchens slutskede får Brynäs ett bra riktigt bra läge, men skottet får aldrig komma. Utan att förhäva mig och på något sätt gnälla vill jag tänka lite högt. Hade det varit utvisning om händelsen skett i en match där ställningen på tavlan sett annorlunda ut eller om den skett i första perioden. Jag tror det.

 

Under den plötsliga dödens spel är Brynäs riktigt nära att avgöra flera gånger innan Robin Jacobsson blir utvisad. Väl där avgör LHC.

 

Sett över 60 minuter är ett oavgjort resultat inte missvisande, men som alltid – starka insatser under delar av matcher ger inga segrar.

Lycka till Robin Rahm

Det är några timmar kvar till match mot Linköping och den här är matchen lite speciell.

Robin Rahm gör säsongspremiär. Det är vår andre målvakt. Om han är andremålvakt låter jag vara osagt. Säsongen är lång och som i all elitidrott spelar den målvakt som är bäst för dagen. Rahm har idag möjligheten att visa att han är en man för förstaspaden. Det är ett bra tillfälle. Brynäs spelar ett enklare och mer gediget försvarsspel på bortaplan än hemma i Gävle vilket gynnar målvakterna.

 

Jag hoppas Robin visar lag och supportrar att Brynäs har två bra målvakter den här säsongen. Honken har redan visat vad han går för.

 

Linköping har genom åren – trots goda resultat och många duktiga spelare – hittills inte blivit ett lag jag tagit till mig på allvar. Det är något anonymt och till och med lite tråkigt med LHC. Jag hoppas det inte blir ändring på det idag.

 

Lycka till Robin Rahm. Var den lördagstiger vi vill att du ska vara.

 

 

Jag blir glad när jag ser Robin Jacobsson

Det finns spelare som gör mig glad. Robin Jacobsson är en sådan. I matchen mot Allmänna Idrottsklubben började det redan vid uppvärmningen. Medan Honken lämnade isen för att göra sina sista förberedelser inför match stod Rahm står kvar i målet medan utespelarna kom ensam mot honom. Jacobsson höll sig för sig själv nere i  det ena sarghörnet.. Han åkte i små cirklar och flippade puckar i sargen. Han deltog inte ens i den delen av uppvärmningen.

 

Den minnesgode ser och minns en annan spelare. I alla fall gör jag det. Tommy Melkersson. En ikon för många och den som Jakob Silfverberg ärvde ramsan av. Melker var en spelare många av oss identifierade oss med. Hans talang gjorde honom till svensk mästare två gånger, men hans karaktär som lagspelare tog honom mycket längre än så.

 

Det finns dom som småler när hans namn dyker upp i samtalen. Dom verkar mena att Melkersson bara vara en polis på isen. Jag vill mena att han var mycket viktigare än så.

 

Alla i hans omgivning visste att Melker aldrig vek ned sig, att han täckte skott fastän det gjorde ont, att han alltid stod upp för Sundlöv när ingen annan gjorde det och alltid – och då menar jag alltid – gjorde sitt bästa för laget. Om alla spelare i ett lag vore lika konsekventa i att göra det dom är bra på i varje byte precis som Melkersson gjorde är det mer än troligt att vi skulle få se en ishockey vi inte riktigt trodde fanns.

 

Tommy Melkersson gjorde det enkla spelet till en estetisk upplevelse. Jag njöt varje sekund. Melker var en back som var back. Han spelade ett enkelt backspel. Ett spelsätt som är underskattat i den moderna ishockeyn. Ibland måste det enkla gå före det kreativa. Det spelet var Melker en mästare på och jag saknar honom.

 

Robin Jacobsson är inte Melkersson. Ännu. Däremot ser jag i honom något jag gillar. Rejäl i närkamper, det enkla spelet och viljan att spela för laget. Jag hoppas att han också en dag blir en ikon. Under tiden drömmer jag mig tillbaka för att minnas en back som spelade back.

 

Tommy Melkersson – du är saknad på isen, men jag glömmer dig aldrig.