Ishockey är ett märkligt spel

I boken Ett spel för livet skrev Tommy Sandlin att ”kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan.” Det är ett vackert sätt att beskriva ishockeyns allra innersta kärna och i matchen mellan Brynäs och MoDo fick vi ett exempel på vad han menade.

Ibland får man se matcher som är omöjliga att förstå sig på. Matcher som lever sina egna liv, som skriver sin egen oförutsägbara berättelse, som innehåller ett stort känsloregister och som med all önskvärd tydlighet låter oss uppleva dramatik. Matcher som är okontrollerbara.

Brynäs segermatch mot MoDo var precis en sådan match.

Den inleddes med några skräckfyllda minuter. Modo tog inte bara ledningen, man gjorde det två gånger. Det var svårt att tro att Brynäs var på plats i arenan. I allt väsentligt var MoDo det bättre laget. När Modo hade ideér såg Brynäs problem. När MoDo hade svar hade Brynäs frågor.

När Felix Sandström kom upp med en jätteräddning mitt i den första perioden kändes det inte bara nödvändigt. Det kändes matchavgörande – och kanske var den också det? 

Brynäs såg tafatta, vilsna och ängsliga ut. Nästan som en orienterare som saknade karta, kompass och kontroll. Absolut ingenting talade för Brynäs.

Det blev inte bättre av att MoDo också gjorde 0 – 3 tidigt i den andra perioden. Att det dessutom skedde när Brynäs spelade med en man mer på isen gjorde inte saken bättre. Mysteriet vi fick se på isen hade fått ännu ett kapitel.

Visserligen kom det en snabb reducering, men det dröjde inte förrän tremålsunderläget återigen fanns där som ett öppet sår utan plåster.

När känslan av uppgivenhet återigen infunnit sig hände något jag kanske tillskriver för stor betydelse, men som ändå blir en inledning på en scenförändring vi inte kommer att glömma.

Ponthus Westerholm blir hårt tacklad av Gustav Possler och blir liggande på isen. Innan domarna hunnit blåsa av för hans skada lyckades Daniel Mannberg reducera MoDos ledning. Jag vet inte om det var känslorna som väcktes i Brynäs efter Westerholms skada eller om det var Mannbergs reducering som var väckarklockan – men det var i det bytet som hela matchen förändrades.

Plötsligt var inte Brynäs bara bättre, man var mycket bättre. Innan den andra perioden var slut hade Brynäs kvitterat. Där, då och nu kändes inte Mathias Porselands mål som en kvittering. Det kändes som ett segermål.

Ett ängsligt MoDo utan självförtroende och utan strukturer i spelet mot ett aggressivt och förbannat Brynäs kunde inte stå emot. Det hade blivit Brynäs match.

I den tredje perioden strök inte Brynäs under det påståendet. Man skrev det med bläck, man tatuerade in det i kroppen, man högg det i sten. Det mentala spelet hade vunnits av Brynäs och när den insikten föll på plats fortsatte också målen att trilla in. Brynäs vinner till slut med 7-4 efter att ha vunnit matchens sista 34 minuter med 6-0.

Inför matchen hävdade jag att det var bredden som skulle avgöra matchen. Jag säger inte att jag fick rätt, men jag hade inte heller fel. Med målskyttar som Porseland, Olden, Lindblom och Mannberg hade jag rätt. Med målskyttar som Nick Johnson och Anton Rödin hade jag fel. För mig är det skitsamma. Det handlar inte om att ha rätt, det handlar om att vinna och vann det gjorde sannerligen Brynäs.

”Kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan.” Sällan har dessa ord passat bättre in än på Brynäs segermatch mot Modo.

Tre saker efter Brynäs – MoDo

Sondre Olden. Han är från och med idag med på min lista av nio forwards. Ikväll var han en härlig kombo av teknik, fart, storlek och inte minst viktigt – målskytt. En morsom blandning om ni frågar mig.

MoDos haveri. Laget visade upp ett organisatoriskt defensivt haveri det var länge sedan jag sett. Det förtar inte Brynäs prestation, men MoDo har en del att arbeta med.

Ponthus Westerholm. Att bli skadad och få passningspoäng i en och samma sekvens tillhör inte vanligheterna. Jag hoppas han snart är tillbaka på isen.

 

Inför Brynäs – Luleå

Brynäs har återvänt till Gavlerinken och för de allra flesta betyder det att man har kommit hem till rutiner, vardag och kanske till med en aning trygghet. Jag vet inte i vilken utsträckning herrlaget är i behov av dessa saker, men jag är det i alla fall.

I ett tidigare inlägg var jag inne på att en av Brynäs möjligheter att vinna i kväll är att fortsätta hålla den höga presshockey som laget försöker spela. Det borde vara framgångsrikt mot ett Luleå som är lite för långsamma i egen zon just nu.

Att spela ut Luleå utifrån ett uppställt spel i anfallszon blir svårare. Luleå är ligans bästa boxplaylag och vet hur man försvarar sig med ett uppställt försvar. Brynäs största möjligheter ligger därför i att spela en fartfylld överraskningshockey där Luleås strukturerade ska störas.

Jag tjatar vidare om en annan sak – kylan – och jag gör det igen. Under bortamatcherna förra veckan fick vi se några baklängesmål där ett kyligare Brynäs kanske hade kunnat avstyra ett eller två av dessa mål. Jag har förstått att många tycker att det i större utsträckning är antalet mål framåt som avgör en match snarare än antalet mål bakåt. Må så vara. Jag delar den uppfattningen, men alla lag hamnar under perioder i en situation då målskyttet inte fungerar och då är försvarsspelet den hand laget ska hålla i handen. Kalla det grundspel om det känns bättre.

Jag har inte ändrat mig sedan igår.

”Jag tror det kan bli en episk hockeymatch fylld av fart, kamp och teknik.”   

Hur går det då i kväll? Jag har tyvärr ingen bra känsla inför matchen då jag har en stor respekt för Luleås lag. Det kommer för eller senare att vända för Luleå, men trendbrottet får gärna vänta en omgång till.

Jag tror Mannberg och Westerholmarna passar särskilt bra mot Luleå – om de har gasen i botten vill säga. Därför dristar jag mig till att påstå att min bedömning är att Brynäs – Luleå kommer att bli en fartfyll, kampfylld och jämn hockeymatch där hemmalaget har goda möjligheter. Bara för att jag nu nämner dessa spelare blir det väl en Porseland, en Bertilsson eller en Kilström som avgör.

Skit samma säger jag. Bara spelaren har rätt tröja på sig får han heta vad han vill.

Tre saker inför Brynäs – Luleå

Känslosamt möte för många spelare och ledare. Håll huvudet upp och håll det kallt. Det gäller alla. Alla.

Farten är frågan. Kylan är svaret.

Låt er inte luras av Luleås nuvarande tabellplacering. Luleå är ett bra lag. Ett mycket bra lag som kommer att gå långt den här säsongen. Kanske hela vägen.

 

Har aldrig funnits ett sämre tillfälle att möta Luleå

Efter två bortamatcher som lämnat mycket att önska men ändå gett hälften av poängen. Nu väntar Luleå och det har aldrig funnits ett sämre tillfälle under 2000-talet än just nu att möta norrbottningarna.

Alla känner till bakgrunden. Luleå har den här sommaren och hösten kallats allt från Real Luleå till Köpelag. Båda namnen är lite tramsiga och skulle man ge klubben ytterligare ett vore nog Storheden Hockey ett förslag.

Nåja. Jag är imponerad av dem ekonomiska muskler klubben skaffat sig. Det har gjort det möjligt för klubben att värva ett antal mycket viktiga förstärkningar som långt fler än jag slängt längtande blickar efter.

Säsongen har inte börjat på precis det sätt som klubben velat. Den tolfteplacering laget ligger på i tabellen är visserligen högst tillfällig – men ändå en aning besvärande – för laget. Lagets tränare, Joakim Fagervall, var mer än tydlig på den punkten efter förlusten mot Örebro.

Just därför tror jag det inte funnits ett sämre tillfälle att möta Luleå än just nu. Luleå kan återgå till grunderna när laget spelar på bortaplan och för eller senare sitter deras spel. Jag tror det kan bli imorgon.

Luleås stora förändringar i spelartruppen har tagit lite längre tid än vad klubben hoppats. Klubben är inte oroad för SHL-säsongen, men däremot har deras CHL-satsning blivit lidande. Det tror jag irriterar mycket mer än en försiktig inledning på seriespelet i SHL. I tisdags lyckades man efter viss dramatik ta sig vidare även i CHL-slutspelet och jag undrar om inte förlusten mot Örebro – med efterföljande självrannsakan – och ”vinsten” mot Färjestad – med efterföljande glädje – kan ha förlöst ett Luleå tyngda av förväntningar.

Brynäs kommer till spel mot Luleå med två bortamatcher där poängen kommit, men spelet hackat. Några mål bakåt kom till efter lite för bekvämt försvarsspel och särskilt med tanke på att man spelat på bortaplan. Med tanke på att en novis som jag lagt märke till det är jag övertygad om att även Thomas Berglund ägnat viss tid åt självrannsakan.

Det går inte heller att undvika att klubbarna har blivit lite av kusiner till varandra. Många spelare har gått mellan klubbarna dem senaste säsongerna. I bortalaget kommer jag att som alltid titta lite närmre på Jonathan Granström, Bill Sweatt och Johan Harju.

Harjus korta period i klubben gjorde intryck på mig. Bra intryck. Bill Sweatt likaså.

Jonathan Granström gjorde däremot inga intryck, han gjorde avtryck. Han tatuerade in sitt namn i mitt hockeyhjärta. Hans vilja och ambition om att alltid – alltid – göra sitt bästa gör mitt öga fuktigt bara jag tänker på det. Jag hoppas han får en fin kväll i Gavlerinken.

Så. Hur går det då? Kan det sluta på något annat sätt än att ett revanschsuget Luleå som fått ordning på spelet slår Brynäs enkelt, tydligt och klart? Självklart. Brynäs har alla chanser i världen. Hemmaplan och några justeringar i spel och laguppställning och laget kan vara tillbaka på spåret igen.

Lyckas Brynäs med sin höga press på ett Luleå som inledningsvis på säsongen varit lite för omständliga och långsamma i egen zon kan det gå vägen. Kan Brynäs lösa upp ett skickligt – och ligans bästa – boxplayspel finns alla förutsättningar. Om Brynäs håller i klubban med bägge händerna och håller huvudet kallt är jag förhoppningsfull.

Jag tror det kan bli en episk hockeymatch fylld av fart, kamp och teknik.

Å andra sidan har det aldrig funnits ett sämre tillfälle att möta Luleå på hemmaplan än just i morgon.

 

Hoppas jag får se ett annat Brynäs

En av mina mångåriga brynäskamrater, medresenärer och vänner och jag hade ett stillsamt samtal på väg ut från Gavlerinken efter segermatchen mot Malmö. Han är alltid ödmjuk. Vi har långt ifrån alltid samma åsikt, men det finns alltid en ömsesidig respekt mellan oss.

Igår var vi överens om att segern var skön, viktig och på alla sätt rättvis. Vi diskuterade mål och situationer framåt, men vi återkom ofta till den andra perioden.

Ingen av oss vet. Vi spekulerade, vi tror och någonstans vill att det ska se annorlunda ut. Min tes under hela försäsongen är att Brynäs försvarsspel aldrig och på riktigt blivit prövad av en motståndare av högsta klass.

Mot Färjestad kommer det första svaret på min tes och det är här den andra perioden mot Malmö kommer in i bilden.

När Brynäs får bra betalt – som mot Malmö – för sin aggressivitet och skridskoåkning kan man kosta på sig några enkla baklängesmål. Man vann och kommer att vinna matcher ändå, men mot Färjestad får inte misstagen vara särskild många. Färjestad är alldeles för bra för det.

Ni känner till den generella problematiken med mittperioden. Långt till avbytarbåset – särskilt för backarna – och risken att bli kvar i egen zon när man är trött är större än under period ett och tre.

Brynäs andra period mot Malmö gav oss flera sådana exempel. Bytet innan timeouten var ett sådant exempel. Daniel Mannberg var inne väldigt länge och när icingen till slut kom tvingades Berglund timeout. Mannberg lyckades i samband med den krångla sig av isen utan att komma på den igen som brukligt är och regelverket kräver. Alla lag gör sådana saker under en säsong. Ibland lyckas man genomföra bytet som egentligen inte skulle vara möjligt. Det är inte alls säkert att Brynäs lyckas med det mot Färjestad.

Jag läste den inför-match-intervju Brynäs lagt ut på sin hemsida med Tomas Berglund. Där svarar han så här på frågan om vad han tror att Brynäs måste göra för att vinna i Karlstad. Han svarar så här:

– Vi måste spela på samma sätt som vi gjorde i går. (läs: i torsdags). Vi ska spela med rörlighet och fart och att vi är noggranna i situationerna i egen zon också.

Jag gillar att han tror på sin spelidé. Det är viktigt och avgörande i det långa perspektivet. Jag skulle dock önska att den avslutande bisatsen blev huvudsatsen mot Färjestad.

Brynäs driver upp tempot i matcherna – vilket i sig är bra – men det medför också ett stressigt och riskfyllt försvarsspel under stundom. Under den andra perioden mot Malmö är det nära flera gånger om att Malmö skulle ha reducerat till 5-4 och en del av den förklaringen såg ut att vara stressade huvuden. Istället för att ta timeout för att påminna spelarna om att behålla kylan och positioner fick Berglund nyttja den för att vila mjölksyrespelarna som varit på isen alldeles för länge.

Om jag fick önska skulle jag vilja se en variation i spelet. Högt tempo i såväl skridskoåkning som på pucken under delar av matchen kombinerat med förmågan att lugna ned spelet och vara noggrann i positionerna under andra delar av matchen. Det är också ett sätt att styra matchbilden.

Nåja. Det är dags för den andra premiären. Bortapremiären. Den känns betydligt mer behaglig än om Brynäs förlorat den första matchen. Brynäs kommer stärkt till Karlstad. Det ska bli en mycket intressant match att följa.

Särskilt den andra perioden.

Min ödmjuke vän och jag kanske inte delar varje formulering i det här inlägget. Det är nog faktiskt mer troligt att vi inte gör det. Det är bra. Det är när man vågar ha olika åsikter om spelet man lär sig något nytt om spelet, om sig själv och om varandra.

Om man håller huvudet kallt och lyssnar på varandra vill säga.

Tre saker inför matchen mot Färjestad

Ispåsar i hjälmarna när trycket mot det egna målet kommer är att rekommendera. För det kommer att komma.

Med lika antal spelare på isen kan Brynäs lyckas, men – som alltid – är dem udda spelformerna väldigt viktiga. Särskilt på bortaplan och ännu mer särskilt – i Karlstad.

Brynäs har fina minnen från matcherna mot Färjestad precis innan slutspelet började. Påminn varandra om hur det kändes och varför det var möjligt.

 

 

Damerna har satt tonen

Samtidigt som jag var i Hudiksvall och såg herrarna vinna över MoDo i en träningsmatch inledde Brynäs damer sitt seriespel med match i Gavlerinken mot Leksand.

En prioritering jag själv har ställt mig frågor inför, men jag skyller den här gången på den geografiska närheten till herrmatchen, men jag vill – med handen på hjärtat –  säga att jag lärt mig följa herrarna. Kanske är det där det sitter. Jag har lärt mig följa herrlaget under hela mitt liv medan damlaget tillsammans med juniorverksamheten ofta har fått stå tillbaka när det gäller min fysiska närvaro på matcherna.

Jag medger att det är fel gjort av mig. Brynäs IF är mer än herrlaget. Brynäs IF är all verksamhet. Jag hoppas att jag den här säsongen ska ha visa det också i handling. Att jag försöker gå på damlagets matcher när tillfälle ges.

I damlaget har jag några favoriter. Sara Grahn i målet är en attraktion, Lina Bäcklin gör mig aldrig besviken och Anna Borgqvist är en spelare jag mer än uppskattar. Behöver du tre anledningar för att se Brynäs damer spela i Riksserien har du dom där.

Ledarduon Madeleine Östling och Nanna Jansson har mer hockeyerfarenhet och ledaregenskaper än dom flesta andra i svensk ishockey. Deras framtoning inför den här säsongen har väckt mitt intresse för hur ett modernt ledarskap inom idrotten kan se ut.

Brynäs vann seriepremiären mot Leksand. Sara Grahn höll nollan och det är inget konstigt med det.

Det fina med den segern är att Brynäs damlag nu har satt tonen inför Brynäs – hela Brynäs – kommande säsong.

Jag hoppas herrlaget och juniorlagen känner pressen. Nu har damerna satt tonen.

Brynäs var bra

Hemkommen från den katedralliknanden Glysishallen i Hudiksvall konstaterar jag att det här var en av dom bättre försäsongsmatcher jag sett – och då menar jag inte den här säsongen utan överhuvudtaget.

Må så vara att det var en försäsongsmatch med allt vad det innebär. Ni vet. Mycket som ska övas in. Nya spelare som vrider på huvudet istället för att åka dit dom ska och en del skydd som måste nötas ned för att dragningar och skär ska sitta där dom ska.

I mina ögon var Brynäs bra. Tempot var bra, passningarna var bra, inställningen var bra, viljan var bra och målskyttet var bra. Brynäs var bra.

Visst fanns det perioder under matchen då spelet var slarvigt med för många utsträckta klubbor i försvarsspelet istället för det extra skäret som ibland krävs för att komma rätt i försvarsspelet och visst försvarade Brynäs dom blå linjerna lite väl bekvämt ibland.

Men. För det finns alltid ett men.

Det finns mer att vara glad över än att bekymra sig över efter den här matchen.

Greg Scotts reducering till 2-3 var en sådan där individuell prestation som måste nämnas. Han gömmer sig bakom en Modoforward och när uppspelet kommer tar han ett skär framåt och bryter det. Avancerar mot mål och avslutet är precis sådär kliniskt som man önskar att alla avslut är.

Anton Rödins kvittering var en sådan där kollektiv prestation där lagkamrater som Adam Brodecki skapar utrymmet för Rödin att runda målet och avsluta på samma kliniska sätt. I sin enkelhet ett praktiskt och tydligt exempel på själva essensen i lagidrott. För mig var det kvällens viktigaste signal.

Brynäs vinner med 7-3 och när jag på vägen ut stannar till hos den alltid lika trevlige Torbjörn Rissve i Brynäs ställer han den fråga som jag själv alltid försöker svara på efter en seger; var det Brynäs som var bra eller MoDo som var dålig?

MoDo var inte bra, men det spelar ingen roll då jag menar att Brynäs var bra. I alla fall bättre än MoDo.

Inför match hade jag bestämt mig för att hålla lite extra koll på vilka backar som ville spela sig till en plats bland sex backar i seriepremiären. Jag återkommer om det.

Jag tänker istället tänka tillbaka på en match där Brynäs var bra. Kanske till och med riktigt bra. I alla fall för att vara en försäsongsmatch.

Tre saker efter matchen mot MoDo

Dom få gånger Brynäs blir ordentligt pressade i egen zon tar det tid för laget att komma ur pressen. Kommer att bli intressant att följa när motståndet blir bättre.

Scott, Johnson och Rödin ser ut att få en rolig vinter. PP-bröderna också.

Vem står i seriepremiären? Jag både tror och hoppas på Felix Sandström.