Inte det Brynäs jag vant mig vid

Brynäs vann mot HV71 efter övertid, men det var nära att man föll på sina egna handleder. Ikväll försökte man spela smånätt och med försök till elegans. Brynäs är inget sådant lag. Det kraftfulla och rejäla hade stannat i omklädningsrummet.

Det märktes på tempo, passningsspel och det blev extra tydligt när Kevin Stenlund gav Hv71 ledningen i den första perioden. Bekvämt försvarsspel där försvarsspelet reducerades till utsträckta klubbor.

Vi har vant oss vid ett aggressivt försvarande Brynäs. Ett Brynäs som stressar, pressar och skapar misstag hos motståndaren. Av det såg vi inte mycket ikväll.

Hoppet tändes när Brynäs fick spela boxplay. Tillbaka till grunderna var instruktionen. Det var som om det blev en påminnelse om hur Brynäs ska spela. Aggressivt, modigt och enkelt. Enkelheten höll i sig även efter att utvisningen var avklarad.

Det gav också målmässig framgång. Jesper Ollas smeker in ett välplacerat dragskott när det var gott om spelare framför HV:s målområde. Jesper Ollas, Nick Johnson och Petr Vraná var Brynäs bästa offensiva formation sett över hela matchen. 

I slutperioden lurades vi in i att tro att Brynäs var bättre. Redan tidigt i perioden visade bortalaget ambitionen om att försvara sin poäng. Brynäs hade mycket puck och visst skapades det en del chanser, men inget som räckte till ett avgörande.

Hoppet tändes när Brynäs fick spela boxplay med åtta minuter kvar av matchen. Kanske skulle det ge samma effekt som i den andra perioden? Det började bra. Brynäs släppte inte in något mål och en känsla av att det kanske ändå var början på ett sista ryck för seger från hemmalaget.

Än en gång var det Ollas formation som visade vägen. Man slet, spelade rakt och visade varandra att man ville avgöra. Fler började göra likadant, men det räckte ändå inte till seger.

Matchen gick till övertid och där avgjorde Marc-Anthony Zanetti framspelad av Anton Rödin.

Trots poängen i matchen tror jag den viktiga poängen var att Brynäs inte är något smånätt och elegant lag. Det är ett kraftfullt och rejält lag. Jag hoppas få se den senare varianten av Brynäs på lördag mot Luleå.

Tre saker efter Brynäs – HV71

Oskar Lindblom. Oskar var tillsammans med Jesper Ollas Brynäs bäste spelare och i den här matchen var det inte svårt att se hur mycket Oskar bidrar med till sin formation.

Petr Vraná. Vraná gjorde en klart godkänd comeback. Visst syntes det att en del timing inte var på plats, men jag ger honom godkänt för spelet i övrigt. Det ska sägas att han hade bra draghjälp av Ollas och Johnson.

Ishockey är en kampsport. Det räcker så.

 

Inför Brynäs – HV71

Brynäs herrar och damer drabbar samman med HV71:s diton idag.

Damerna inleder dagen med match 13.15. Jag ger damerna goda möjligheter till säsongens tredje seger. Brynäs damer har ett intressant lag med flera starka och tydliga profiler. Jag både hoppas och tror att laget klarar uppgiften.

Sara Grahn i målet är bara hon värd ett besök i Gavlerinken. Hon har inlett säsongen fantastiskt bra och hon är den typen av målvakter som själva ger laget möjligheten att vinna matcher.

Trots Sara Grahns kvaliteter är det inte troligt att det är just hennes färdigheter som kommer att vara skillnaden. Det här blir en match där lagets andra kvaliteter kommer att avgöra. Ta möjligheten och gör en heldag i Gavlerinken.

Några timmar senare är det dags för Brynäs herrar att beträda isen. Det är ett lag som alldeles säkert är på gott humör efter insatsen senast mot Djurgården.

Felix Sandström står kvar i målet och jag utesluter inte att han kommer att stå kvar där ganska länge. Killen är mer än en talang och för att fortsätta utvecklas behöver han matcher mot kvalificerat motstånd.

HV71 har haft en rörig sommar med många rubriker och känslostormar i klubben. Det har inte fått mig att tvivla på HV71 och dess kvaliteter. Klubben har alltid ambitionen att ligga långt fram och det är mer troligt att sommarens konflikter svetsat samman de som är kvar och ska göra det dagliga jobbet på och utanför isen.

Däremot borde lagets skadebekymmer tala för Brynäs. Kan och orkar Brynäs spela på det sätt man gjort under säsongens första matcher borde det nöta ned både hjärtan och lungor hos HV71.

Har Brynäs lyckats behålla ödmjukheten, viljan och ambitionen från i torsdags vill jag göra något så ovanligt som att på förhand göra Brynäs till favoriter i matchen.

Men. För det finns alltid ett men.

Ska Brynäs idag – eller vilken annan matchdag som helst – lyckas får inget bli slentrian eller bekvämt.

Tre saker inför Brynäs – HV71

Kom i tid. Första nedsläpp klockan 13.15. Andra nedsläpp klockan 18.30. Heldag i Gavlerinken.

Jag kommer att hålla ett öga på Petr Vraná imorgon. Det kan mycket väl bli hans kväll.

Som vanligt hoppas jag på ispåsar innanför hjälmarna. Fartfylld hockey ger underhållning, men kalla hjärnor vinner segrar.

Stolt över Brynäs

Brynäs åker till Jönköping med åtta ordinarie spelare borta från spel och förlorar. Trots förlusten är det ändå länge sedan jag varit så stolt över min klubb som jag är idag. Laget förlorar visserligen mot tabelljumbon, men medan HV värvat sig ur krisen har Brynäs vågat hålla i sin egen idé om att ge unga spelare möjligheten i representationslaget. Jag är givetvis inte nöjd med förlusten – det är ingen – men jag måste erkänna att jag tycker om att den uttalade idén också praktiseras i verkligheten

 

Inför matchen mot HV71 tyckte jag det var rimligt att lägga favorittrycket på Brynäs. Jag ångrar det inte. Om ett lag har tagit dubbelt så många som sina motståndare är favoritskapet rimligt.

 

Brynäs hamnar i brygga och när väl laget skapar sina chanser saknas återigen det lilla flyt som krävs för att ta poäng i Jönköping. HV tar också en klasstimeout i helt rätt läge. Man väntade inte in en brynäsreducering. Istället visade ledarna i HV att man var på plats. Bra gjort och kanske nödvändigt?

 

Brynäs får ett mål bortdömt. Eller snarare; det döms inte mål. Åsikterna går isär om varför, men jag nöjer mig med domslutet. Den dag vi fokuserar på bedömningsnivåer i matcher där det egna laget inte gör några som helst mål är vi illa ute. HV vann för att man gjorde matchens alla mål. Punkt. Men trots det hade det varit intressant att se hur såväl HV som Brynäs reagerat om ett reduceringsmål kommit. Brynäs gör inga mål matchen. Det är aldrig godkänt.

 

Jag är stolt över Brynäs. Jag är det idag av andra anledningar än dom vanliga, men lika fullt stolt. Inte över förlusten utan över att klubben för fem år sedan valde väg och för att man orkar hålla i det beslutet.

 

Tre saker efter match

  • Jocke Andersson. En rosa hjälte som har svårt att lägga band på sig. Följ hans väg till Gävle här.
  • Andreas Jämtin. Vill skriva något, snubblar på orden, faller pladask och håller mig i sargen istället.
  • Det är visst match på söndag. Minns inte riktigt mot vilka, men det kommer säkert att klarna.

 

Ett stort tack till Marcus Nilsson

Satte mig i bilen och konstaterade att idrotten alltid är rättvis. Den här gången mer rättvis än på länge.

Brynäs förlorade inte matchen under den plötsliga döden. Den förlorades någonstans mellan tanke och handling. Jag har som några av er redan vet blivit förälskad i årets representationslag. Farten, tydligheten och viljan att hjälpa varandra drabbade mig och mitt sätt att se på ishockey.

Men… Den här kvällen fick jag mig en tankeställare. Tvivlet kom över mig. Var det bara en ögonblicksförälskelse? Var mina känslor obesvarade? Jag tror att det finns ett lite oväntat svar. Det svaret är Marcus Nilsson.

Brynäs mötte ett HV71 jag aldrig sett tidigare. Eller åtminstone inte minns att jag sett. Ett HV71 som spelade med lågt tempo, som var oorganiserade och där det saknades synliga spetskompetenser. Det är naturligtvis en sanning med modifikation, men min känsla var sådan.

Hemmalaget stod inte heller riktigt att känna igen. Farten fanns inte riktigt där, passen kom med för lågt tempo och modet att avsluta sin egen prestation gick inte att jämföra med säsongens två första matcher.

Brynäs såg ut att vara ängsliga i avgörande delar av matchen. Jag pratar inte bara om den sena kvitteringen. Jag tänker också – bland annat – på 5 mot 3 spelet och matchens sista powerplay.

När ett lag inte klarar av att stänga matcher får man ofta betala ett pris ingen vill betala. När Marcus Nilsson kvitterade kändes det därför naturligt. Det var också självklart att det var just han som gjorde det. En spelare jag har stor respekt för. Hans kvittering symboliserar vad jag menar. Han arbetade sig igenom hela situationen. Han gjorde färdigt jobbet.

Vi kan alla rada upp individuella prestationer av tveksam sort, men då glömmer vi en viktig sak. Man vinner matcher för att man tillsammans ger varandra den möjligheten och man förlorar för att man slarvar med detaljerna, men man vinner och förlorar tillsammans. Alltid.

Vi lärde oss alla något ikväll. Ingen rolig erfarenhet, men en mycket nyttig sådan.

Tack för den påminnelsen, Marcus Nilsson!

Det är något med det här laget jag gillar

Jag är precis som alla andra. När en säsong är avslutad över börjar oron för nästa komma. Vilka spelare ska lämna? Vilka kommer att ansluta? Har vi ett bättre eller sämre lag än säsongen som gått? Jag är övertygad om att alla som följer en klubb noga – oavsett lag och oavsett sport – känner igen frågorna. Efter en tid börjar svaren dyka upp på försäsongsträningen.

Det vore en lögn att påstå att jag varje sommar borrat ned tårna i sanden och låtit tankarna sväva iväg utan oro över vad som komma skall. Tvärtom brukar anhöriga och vänner förundras över att jag kan försvinna bort i tankar om hur en ny spelare ska smälta in i laget. Den här sommaren har inte varit något undantag.

Jag kan med handen på medlemskortet öppet erkänna att jag haft många och långa tankar om lagbygget. Jag har tvingat mig själv till att inse att jag är en novis när det handlar om hur ett hockeylag ska sättas samman. Jag har inte svar på frågor om vilka sociala färdigheter som saknas, jag har mer än svårt att bedöma vilken spetskompetens som ska handlas in och vilken som ska lämna. Jag har bara mina egna tankar om det. Därför har jag låtit min oro vila i händerna på dom som har hela bilden klar för sig. Dom som har dom ekonomiska ramarna som utgångspunkt, dom som vet vilka spelare som lämnar nästa säsong och vilka spelare och ledare som ska leda laget om tre säsonger. Jag skulle vilja ha all den informationen, men jag – och ytterst få andra – har helhetsbilden.

Jag har tagit till mig årets lag. Under försäsongen har jag försökt förstå vad det är man vill uppnå med sitt sätt att spela. Nu kan jag konstatera att av vad jag sett är det något jag gillar.

Ingen i årets Brynäs glider in på isen och ber om ursäkt. Det fysiska spelet är på plats, rörlighet i försvarsspelet likaså och – den del jag ägnat mest tid åt – kreativiteten är bättre än jag kunde föreställa mig. Det är dom små sakerna jag tycker mest om. Samtalen mellan spelarna på isen lovar gott. Hur backar är resoluta framför egen målvakt, hur modet finns att slå passningar som är djärva och hur irriterat det är efter slutsignalen mot Skellefteå. Det signalerar till mig att laget vill mer, tror sig veta att man kan bättre och längtar efter nya segrar.

Jag tror att HV71 kommer att vara tvungna att betala ett högt pris för att få med sig några poäng hem till Jönköping. Brynäs vill mer, kan mer och ska mer.

Jag längtar till nedsläpp. Det är verkligen – och på riktigt – något med det här laget jag gillar.