Mer besviken än glad

Kanske borde jag vara mer glad än besviken. Ett skadedrabbat Brynäs tar två poäng mot Leksand i en fullsatt Läkerol Arena. Men så är det inte. Jag är mer besviken än glad.

 

För den som behöver träna sitt känsloliv kan jag rekommendera att följa Brynäs. Under två och en halv timme prövade jag min hela känslopalett. Trots att jag borde veta bättre, vara tillräckligt rutinerad och klara av att begränsa dom yttersta regionerna i känsloregistret konstaterar jag att min på förhand planerade känslokontroll reducerades till en plan och inget mer.

 

Efter den första perioden var jag lättad, glad och lycklig. Den första perioden var perfekt. Tre mål framåt, inga bakåt och en målvakt som får tid att hantera eventuella returer. En period där alla vill delta med sin spetskompetens och lite till.

 

Perioden får illustreras av några enskildas insatser. Ryan Gunderson gör allt rätt. Målen, passningarna och arbetet i egen zon var en estetisk upplevelse ishockey när det är som bäst. Robin Jacobssons tackling mot Jakobs var hård, rejäl och enligt regelboken. Den skickade hälsningar långt bortom Siljan. Det fanns inget att klaga på. Förutom att det var 40 minuter kvar.

 

Välbehaget rann sakta av mig. Trots att Brynäs är nära att göra flera mål under den andra perioden är det inte det jag minns bäst. När minnet efter Ollas och Sweatts frilägen bleknade och när Thuressons stolpskott slutat ringa i mina öron hade Leksand istället gjort två mål. Leksands mål var inte alls oförtjänta. Dom spelade bättre än Brynäs och arbetade sig till målen. Målen såg visserligen väl enkla ut, men välförtjänta var dom. Efter två perioder trodde jag att Brynäs skulle vinna. Jag glömde bara bort en sak. Det var 20 minuter kvar av matchen.

 

Leksand kvitterar i den tredje perioden. Det sker när Brynäs spelar boxplay. Hemmalaget är nära att få ut pucken ur zon, men istället Brynäs tappar markering och helt fri kan Fabian Brunnström trycka in kvitteringen.

 

Brynäs gör ett sista försök att vinna matchen under ordinarie tid, men så blir det inte. En mållös förlängning resulterar i straffläggning. Väl där avgör Sebatian Lauritzen två gånger om.

 

När röken lagt sig efter dagens drabbning konstaterar jag att landslagsuppehållet kommer lägligt. Skadeläget ser förhoppningsvis bättre ut om en dryg vecka. Juniorerna har i dom sista matcherna visat att dom kan hoppa in i enstaka matcher och leverera. Jag borde med tanke på lagets alla skador vara mer glad än besviken, men så är det inte.

 

Jag sitter här och är mer besviken än glad.

 

Tre saker efter matchen

  • Den som inte gillar hur Ryan Gunderson spelar ishockey gillar inte ishockey. Punkt.
  • Känslan av en tappad poäng är starkare än glädjen över två. Tyvärr.
  • Rökutveckling på ståplats. Inte min påse. Gör om, gör rätt.

Jag hade fel

Jag ska erkänna det direkt. Jag hade fel. Det är varken första eller sista gången jag kommer att ha det, men den här gången blev jag en aning överraskad.

Matchen mellan Brynäs och Leksand blev inget inferno av fart, tacklingar och känslor. Istället fick vi se en stabil insats av Brynäs. En stabil seger.

Visserligen kom Leksand ut och ville styra och ställa på isen. Siljanslaget tog också ledningen, men därefter började Brynäs alltmer vara det lag som skapade mest, försvarade sig bäst och såg ut att vara flest.

Matchen saknade den där riktiga intensiteten. Missförstå mig rätt. Det gör inget när man vinner, men det var inte den där typen av derbymatch där varje avblåsning resulterar i en polsk riksdag där spelarna tydliggör varandras brister för varandra. Varför det blev så vet bara dom inblandade. Kanske var det premiärnerver, kanske var det lojaliteten till varandra, kanske behövdes det inte mer för att vinna. Det vet bara dom inblandade.

För oss på läktaren hade den här matchen en större historisk betydelse än vad vi kan begära av spelare som bara hört talas om matcherna mellan Brynäs och Leksand. Det märktes. Känslorna på läktarna var stora, yviga och gestikulerande. Känslorna på isen var kontrollerande och vid några tillfällen faktiskt en aning artiga.

Sportchefer, tränare och andra har länge betonat att man satt laget främst. Det är sådant som ofta sägs, men igår fick vi själva se vad det är dom menar. Jag såg ingen brynäsare som föll ur ramen och få utmärkte sig på något extraordinärt sätt.

Brynäs är först och främst ett LAG. För mig som gillar lagidrotten innersta väsen värmde spelet. Jag tycker om att se spelare och ledare samlas kring en spelidé, arbeta hårt för att följa den och förhoppningsvis vinna matcher. Igår fick vi se ett exempel på en sådan seger.

I ärlighetens namn gjorde inte Leksand någon bra match sett ur sitt perspektiv. Det är lätt att glömma bort att Leksand faktiskt är nykomling.

Jag hade fel. Igår var ett sådant tillfälle. Om slutresultaten slutar som det igår har jag gärna fel. Ofta.

Seriepremiärmorgon

Matchtröjan ligger där och liksom ber om att få följa med. Jag går förbi som för att säga att det är klart du ska med. Loggar in, loggar ur, läser tidningar, dricker kaffe, försöker tänka på annat. Det går så där.

Om några minuter sätter jag mig i bilen för att tillsammans med mina vänner åka dom första av årets mil i bil för att se Brynäs spela ishockey. Jag kommer att ägna timmarna i bilen åt att spekulera över vilka som idag ska spela med varandra, vem som står och hur det kommer att gå. Jag kommer att vara tydlig med att inte tro på seger – för det är så jag fungerar – men jag kommer att hoppas, drömma och vilja seger.
Ingen säger mot mig om jag påstår att det kommer att bli en känslomässig tillställning. Det är länge sedan klubbarna möttes i dom här sammanhangen. Hemmalaget kommer inte att hålla tillbaka på något. Brynäs kommer att stå upp med allt dom har. Det kommer att bli en matchinledning vi kommer att minnas.
Jag drömmer om ett försvarsspel där samspel mellan målvakt och försvarsspelare inte lämnar något åt den negative kritikern. Jag vill se spelvändningar som är idealiska och jag hoppas på ett målskytte lika effektivt som Pavel Brendls slagskott.
Ni märker nyanserna i ordvalen eller hur? Drömmer, vill och hoppas. Brynäs har på försäsongen varierat sina insatser. Men nu spelar historien inte längre någon roll. Idag handlar det om att skriva sin egen historia. Nu ska alla förberedelser mätas i skarpt läge.

 

Nu får motståndare heta vad dom vill, bära vilka tröjor sponsorn än valt åt dom. Nu handlar det om vilket lag och vilka spelare som förberett sig bäst. Jag vill så gärna tro att det är mitt lag.
Om några timmar timmar tänds lamporna. Spelarna cirklar runt på isen. Några slår på varandras benskydd. Någon byter klubba precis innan första tekningen. Spelarna möts i mittcirkeln. Domaren höjer handen. Alla stödjer sig på sina klubbor. Publiken reser sig upp. Pucken faller mot isen. Spelet har börjat.
Nu tutar dom andra från bilen på gården. Det är dags att åka. Det är seriepremiärmorgon och livet har återigen fått ytterligare en dimension.

All längtan är över

Under dom månader som gått sedan det sista skäret av fjolårssäsongen har tankarna längtat sig bort mot en ny säsong. En ny säsong betyder nya drömmar, nya förhoppningar och nya besvikelser. Vår kärlek till sporten ishockey och till vår klubb har fått oss att – under årets varmaste dagar – sakta ned stegen, stänga sommardeckaren och försvinna in i en tankevärld där analys av nyförvärv, målvakter och powerplayuppställningar gjort oss till sociala monster i ordet rätta bemärkelse.

Vi har suttit på uteserveringar för att där inte bli överens om Elias Lindholm gjort rätt eller inte. Våra mobilräkningar har växt därför att en Bill Sweatt blivit värvad. Vi har med rodnande kinder, höga röster och subtila kommentarer talat om andra lags avancemang, tillkortakakommanden och styrkor.

När vi sett våra av ishockey ointresserade vänner långsamt skaka på sina huvuden över vårt beteende har vi blivit bekräftade i varandras engagemang för Brynäs IF. Under dom månader som gått har några av oss – krampaktigt – försökt fokusera på andra delar av livet. Nu behöver vi inte låtsas längre, nu behöver vi inte vänta längre, Seriepremiärernas seriepremiär är här.

Brynäs – Leksand. En premiär många längtat till. Så även jag. Det finns få saker i livet – och inget i mitt hockeyliv – som är skönare än att slå Leksands IF i ishockey. Jag vet. Jag har inte missat alla de i mina ögon tveksamma etiska och moraliska beslut som fattats av dalalagets ledning när det gäller deras ekonomi. Tvärtom har jag läst sida upp och sida ned av elitlicensvillkor, kommunallag och regelverk kring statliga lönegarantier. Hockeysverige har accepterat klubbens agerande. Jag tycker fortfarande mycket om det som varit, men nu är det som det är.

Nu börjar seriespelet och då är dom en motståndare som ska besegras på isen och inte i domstolar, bakom stängda dörrar eller av oss tyckare som har åsikter om sportens framtid. Nu ska dom förhoppningsvis besegras på isen.

När Brynäs glider in på isen i Leksands Ishall representerar dom sig själva men också oss andra. Det är också våra drömmar dom bär på sina ok. Det är dom som kan göra söndagen till en vilodag där vi njuter eller sörjer, tittar på repriser eller förtränger. När pucken släpps på lördagseftermiddagen är det den symboliska handling som bevisar att nu – just nu – börjar kampen. Kampen om poängen och om vilken dröm som ska besannas eller krossas.

Jag vill också passa på att tacka för det förtroende jag fått för att här få breda ut mina observationer och iakttagelser om och kring Brynäs IF. Jag hoppas att jag ska förvalta det förtroendet på samma sätt som jag hoppas att den kommande säsongen ska bli minnesvärd för distinkt målskytte, ett försvarsspel som får mig att sova lugnt på natten och för härliga samtal om den sport du och jag valt att engagera oss i.

Släpp pucken! Nu har jag väntat länge nog.