Mer besviken än glad

Kanske borde jag vara mer glad än besviken. Ett skadedrabbat Brynäs tar två poäng mot Leksand i en fullsatt Läkerol Arena. Men så är det inte. Jag är mer besviken än glad.

 

För den som behöver träna sitt känsloliv kan jag rekommendera att följa Brynäs. Under två och en halv timme prövade jag min hela känslopalett. Trots att jag borde veta bättre, vara tillräckligt rutinerad och klara av att begränsa dom yttersta regionerna i känsloregistret konstaterar jag att min på förhand planerade känslokontroll reducerades till en plan och inget mer.

 

Efter den första perioden var jag lättad, glad och lycklig. Den första perioden var perfekt. Tre mål framåt, inga bakåt och en målvakt som får tid att hantera eventuella returer. En period där alla vill delta med sin spetskompetens och lite till.

 

Perioden får illustreras av några enskildas insatser. Ryan Gunderson gör allt rätt. Målen, passningarna och arbetet i egen zon var en estetisk upplevelse ishockey när det är som bäst. Robin Jacobssons tackling mot Jakobs var hård, rejäl och enligt regelboken. Den skickade hälsningar långt bortom Siljan. Det fanns inget att klaga på. Förutom att det var 40 minuter kvar.

 

Välbehaget rann sakta av mig. Trots att Brynäs är nära att göra flera mål under den andra perioden är det inte det jag minns bäst. När minnet efter Ollas och Sweatts frilägen bleknade och när Thuressons stolpskott slutat ringa i mina öron hade Leksand istället gjort två mål. Leksands mål var inte alls oförtjänta. Dom spelade bättre än Brynäs och arbetade sig till målen. Målen såg visserligen väl enkla ut, men välförtjänta var dom. Efter två perioder trodde jag att Brynäs skulle vinna. Jag glömde bara bort en sak. Det var 20 minuter kvar av matchen.

 

Leksand kvitterar i den tredje perioden. Det sker när Brynäs spelar boxplay. Hemmalaget är nära att få ut pucken ur zon, men istället Brynäs tappar markering och helt fri kan Fabian Brunnström trycka in kvitteringen.

 

Brynäs gör ett sista försök att vinna matchen under ordinarie tid, men så blir det inte. En mållös förlängning resulterar i straffläggning. Väl där avgör Sebatian Lauritzen två gånger om.

 

När röken lagt sig efter dagens drabbning konstaterar jag att landslagsuppehållet kommer lägligt. Skadeläget ser förhoppningsvis bättre ut om en dryg vecka. Juniorerna har i dom sista matcherna visat att dom kan hoppa in i enstaka matcher och leverera. Jag borde med tanke på lagets alla skador vara mer glad än besviken, men så är det inte.

 

Jag sitter här och är mer besviken än glad.

 

Tre saker efter matchen

  • Den som inte gillar hur Ryan Gunderson spelar ishockey gillar inte ishockey. Punkt.
  • Känslan av en tappad poäng är starkare än glädjen över två. Tyvärr.
  • Rökutveckling på ståplats. Inte min påse. Gör om, gör rätt.

Jag blir glad när jag ser Robin Jacobsson

Det finns spelare som gör mig glad. Robin Jacobsson är en sådan. I matchen mot Allmänna Idrottsklubben började det redan vid uppvärmningen. Medan Honken lämnade isen för att göra sina sista förberedelser inför match stod Rahm står kvar i målet medan utespelarna kom ensam mot honom. Jacobsson höll sig för sig själv nere i  det ena sarghörnet.. Han åkte i små cirklar och flippade puckar i sargen. Han deltog inte ens i den delen av uppvärmningen.

 

Den minnesgode ser och minns en annan spelare. I alla fall gör jag det. Tommy Melkersson. En ikon för många och den som Jakob Silfverberg ärvde ramsan av. Melker var en spelare många av oss identifierade oss med. Hans talang gjorde honom till svensk mästare två gånger, men hans karaktär som lagspelare tog honom mycket längre än så.

 

Det finns dom som småler när hans namn dyker upp i samtalen. Dom verkar mena att Melkersson bara vara en polis på isen. Jag vill mena att han var mycket viktigare än så.

 

Alla i hans omgivning visste att Melker aldrig vek ned sig, att han täckte skott fastän det gjorde ont, att han alltid stod upp för Sundlöv när ingen annan gjorde det och alltid – och då menar jag alltid – gjorde sitt bästa för laget. Om alla spelare i ett lag vore lika konsekventa i att göra det dom är bra på i varje byte precis som Melkersson gjorde är det mer än troligt att vi skulle få se en ishockey vi inte riktigt trodde fanns.

 

Tommy Melkersson gjorde det enkla spelet till en estetisk upplevelse. Jag njöt varje sekund. Melker var en back som var back. Han spelade ett enkelt backspel. Ett spelsätt som är underskattat i den moderna ishockeyn. Ibland måste det enkla gå före det kreativa. Det spelet var Melker en mästare på och jag saknar honom.

 

Robin Jacobsson är inte Melkersson. Ännu. Däremot ser jag i honom något jag gillar. Rejäl i närkamper, det enkla spelet och viljan att spela för laget. Jag hoppas att han också en dag blir en ikon. Under tiden drömmer jag mig tillbaka för att minnas en back som spelade back.

 

Tommy Melkersson – du är saknad på isen, men jag glömmer dig aldrig.