Säsongens viktigaste seger

Brynäs vann mot Örebro och matchen hade precis dom matchhjältar jag önskat mig inför. Det var ingen vacker match, men det var en seger. Jag vill gå så långt som att påstå att det var säsongens viktigaste seger. Segern och det sätt den kom till kan vara skillnaden mellan en tionde plats och någonting annat. Det var kanske till och med så att det var idag – just idag – Brynäs på allvar visade att man faktiskt är ett topp sex lag i årets SHL.

Förhoppningen om att få se ett lojalt Brynäs infriades. Ett Brynäs som inte var rädd för att smutsa ned sig vann en lagseger. Min tacksamhet över att estetiken fick stå tillbaka för lojaliteten är stor.

Det var ingen spelare inte gjorde sitt bästa. Det var ingen som slängde blickar på varandra, ingen som klagade i onödan. Idag fick vi se ett Brynäs som spelade för märket på bröstet och inte för något annat. Det var ingen vacker seger, men den var ljuvlig.

När Johan Alcén gjorde 1-0 efter att domare Johansson stått i vägen för Örebros passningsväg förstod vi att det här skulle bli en match som innehöll det mesta. Att gästernas kvittering bestod av en kommunikationsmiss och en aning dåligt omdöme på Brynäs offensiva blå linje var en av få kollektiva kollapser den här kvällen.

Inför matchen hoppades jag att Brynäs skulle visa upp några fler verktyg ur verktygslådan och det lyckades man med. Det var lagets viktigaste spelare som avgjorde matchen med sina mål. Låt vara att Johan Alcéns mål var turligt och att Örebro möjligtvis gjort 24 bättre matcher den här säsongen, men det bryr jag mig inte om. Det var ingen vacker seger, men den var minnesvärd.

När Jacob Blomqvist forcerade in 2-1 målet var det på något sätt alldeles självklart. Det var så här i efterhand helt naturligt att det var just han som med kraft och lite mindre finess tryckte in ledningspucken. När två lag som försöker vinna över varandra med lojaliteten som främsta vapen är det också rätt att spelare som symboliserar just det också får avgöra matchen.

Både Jacob Blomqvist och Johan Alcén har gjort bättre matcher, men dom har aldrig avgjort en så viktig match i SHL. Jag är glad att det skedde idag och att det skedde i vår tröja.

När den tredje perioden inleddes satsade Örebro framåt och då fick vi se kvällens estetiska höjdpunkt. Tvillingarna Westerholm tråcklar sig fram med finess och när den sista backhandpassning når målskytten är det på något sätt självklart att det är kedjans kitt som får göra målet. Daniel Mannberg är spelaren som gör tvillingarna bättre och idag betalade dom tillbaka på bästa sätt.

Trots att Bernhard Starkbaum visade prov på brytningsfel när Örebro reducerar till 3-2 och trots att Lukas Kilström träffade övre etage i Gavlerinken när han lyfte pucken över sargen med några minuter kvar kom aldrig Örebro ikapp.

Det finns få saker som får mig att må så bra som när Brynäs spelar som man gjort i några matcher mot Frölunda den här säsongen, men arbetssegrar som den mot Örebro ikväll väcker också många positiva känslor.

Det var ingen vacker seger, men det var säsongens viktigaste. Och ärligt talat; vem bryr sig om estetik en kväll som den här?

Tre saker efter Brynäs – Örebro

Martin Johansson. Minns ni? Täcker skott med insidan av knät. Reser sig, spelar vidare trots smärtan, vilar ett byte och kommer tillbaka. Många spelare har mycket att lära av det bytet. All heder åt Martin Johansson.

Lojaliteten. Det är så här hårt alla i Brynäs måste arbeta varje kväll. I alla fall om man tänker sig vara ett topp sex lag i mars månad.

Jacob Blomqvist, Johan Alcén och Daniel Mannberg. Det är inte varje kväll dom avgör matcherna med att göra mål framåt, men det är många kvällar dom är skillnaden mellan seger och förlust.

 

Inte det Brynäs jag vant mig vid

Brynäs vann mot HV71 efter övertid, men det var nära att man föll på sina egna handleder. Ikväll försökte man spela smånätt och med försök till elegans. Brynäs är inget sådant lag. Det kraftfulla och rejäla hade stannat i omklädningsrummet.

Det märktes på tempo, passningsspel och det blev extra tydligt när Kevin Stenlund gav Hv71 ledningen i den första perioden. Bekvämt försvarsspel där försvarsspelet reducerades till utsträckta klubbor.

Vi har vant oss vid ett aggressivt försvarande Brynäs. Ett Brynäs som stressar, pressar och skapar misstag hos motståndaren. Av det såg vi inte mycket ikväll.

Hoppet tändes när Brynäs fick spela boxplay. Tillbaka till grunderna var instruktionen. Det var som om det blev en påminnelse om hur Brynäs ska spela. Aggressivt, modigt och enkelt. Enkelheten höll i sig även efter att utvisningen var avklarad.

Det gav också målmässig framgång. Jesper Ollas smeker in ett välplacerat dragskott när det var gott om spelare framför HV:s målområde. Jesper Ollas, Nick Johnson och Petr Vraná var Brynäs bästa offensiva formation sett över hela matchen. 

I slutperioden lurades vi in i att tro att Brynäs var bättre. Redan tidigt i perioden visade bortalaget ambitionen om att försvara sin poäng. Brynäs hade mycket puck och visst skapades det en del chanser, men inget som räckte till ett avgörande.

Hoppet tändes när Brynäs fick spela boxplay med åtta minuter kvar av matchen. Kanske skulle det ge samma effekt som i den andra perioden? Det började bra. Brynäs släppte inte in något mål och en känsla av att det kanske ändå var början på ett sista ryck för seger från hemmalaget.

Än en gång var det Ollas formation som visade vägen. Man slet, spelade rakt och visade varandra att man ville avgöra. Fler började göra likadant, men det räckte ändå inte till seger.

Matchen gick till övertid och där avgjorde Marc-Anthony Zanetti framspelad av Anton Rödin.

Trots poängen i matchen tror jag den viktiga poängen var att Brynäs inte är något smånätt och elegant lag. Det är ett kraftfullt och rejält lag. Jag hoppas få se den senare varianten av Brynäs på lördag mot Luleå.

Tre saker efter Brynäs – HV71

Oskar Lindblom. Oskar var tillsammans med Jesper Ollas Brynäs bäste spelare och i den här matchen var det inte svårt att se hur mycket Oskar bidrar med till sin formation.

Petr Vraná. Vraná gjorde en klart godkänd comeback. Visst syntes det att en del timing inte var på plats, men jag ger honom godkänt för spelet i övrigt. Det ska sägas att han hade bra draghjälp av Ollas och Johnson.

Ishockey är en kampsport. Det räcker så.

 

Det går bra för Brynäs, men…

Det går bra nu. Det går riktigt bra. Jag borde kanske stå upp, göra vågen för mig själv och bara njuta, men det gör jag inte. Det är november och finns det en sak jag lärt mig är det att det i november inte delas ut några slutspelsbiljetter.

Brynäs har varit några dagar i Skåne. Alldeles säkert en trevlig upplevelse för laget. Två segrar, åtta mål och bitvis ett spel som kändes helt okej. Må vara att varken Rögle eller Malmö gör säsongens bästa insats. Det spelar ingen roll. Brynäs var bättre.

Särskilt nöjd är jag med hur laget uppträdde i Ängelholm. Förra gången Brynäs var på besök där var jag inte helt nöjd. Det var ingen. Efter segern i torsdags fanns det istället anledning att slappna av och njuta av den lokala glassen som produceras i staden.

I Malmö lyckades Brynäs med något som jag sett laget försöka med flera gånger – Bevaka och kontrollera en ledning i den tredje perioden. Malmö hade kört fast, Brynäs spelade bra och hemmalagets individuella skicklighet hade inte förmågan att förändra det målmässiga övertaget Brynäs skaffat sig inför slutperioden. En viktig erfarenhet för laget och även för mig. Jag har tvivlat på förmågan att kontrollera en match på det sätt Brynäs gjorde under avslutningen, men i Malmö lyckades man med den uppgiften.

Det är november och med det kommer kylan, snöblandat regn, regnblandad snö och ett mörker som bara en god karaktär kan ta sig igenom med någon sorts heder i behåll. Kanske kan Brynäs spel vara ljuset i höstmörkret.

Nu väntar annat och i mina ögon bättre motstånd. HV 71 hemma, Luleå borta och Färjestad hemma är utmaningar i min smak. Jag längtar till dessa tre matcher. Jag längtar.

Det går bra nu. Riktigt bra. Men. För det finns alltid ett men. Det är november.

By the way. Ni har väl koll på Porseland? Bra. Fortsätt med det.

För en kväll hade Brynäs en ny lagkapten

Brynäs vann mot Frölunda. Jag hade kunnat skriva något om en laginsats utöver det vanliga, om en matchtröja utan karaktär – om än med ett gott syfte, om hur bra Jesper Ollas är på bortais eller om några Bernhard Starkbaums viktiga räddningar. Men det här inlägget kommer inte att handla om det.

Det kommer inte heller att handla om en fantastisk inledning på matchen, om hur jag än en gång tackar Frölunda för den ishockey de bjuder upp till, om hur detaljer som Nick Johnsons tappade klubba kan leda till baklängesmål, om hur viktig Zanettis brytning i slutperioden var, om klassen på Salmelas avslutning, om attityden kring Frölundas målområde.

Inlägget kommer inte heller att handla om ett bortdömt mål som aldrig blivit bortdömt om det skett 65 meter i motsatt riktning eller i en match som inte varit helt jämn. Det hade kanske inte ens blivit bortdömt i Gavlerinken. Jag vill inte uppehålla mig kring det. Brynäs vann. Det räcker. Laget gjorde en oemotståndlig insats. Det var en kärleksfull handling till alla oss som följer laget och klubben.

Men det fanns en person som avgjorde den här matchen, en person som förtjänar uppmärksamheten mer än någon annan. Ni vet givetvis vem jag menar. Hans namn är Greg Scott och i min värld uppträdde han som Brynäs nye lagkapten.

Greg Scott är en av ligans ärligaste spelare. Han vet hur spelet går till. Scott kan ta tugget från motståndare, han kan göra en dragning, slå en passning, utföra och ta emot en tackling, göra mål och en kväll som denna leda ett lag på sina axlar.

I matchminut 34 hände det som fick mig att förstå att var det någon som skulle avgöra matchen mot Frölunda till Brynäs var det fördel var det Greg Scott. Minns ni? Oskar Lindblom har pucken och av någon för mig okänd anledning får han inte iväg passningen och istället tvingas Scott åka offside. Kameran zoomar in Scott när han sitter på bänken. Hans ögon berättade vad han kände. Lindblom vandrar förbi, men Greg söker inte upp Lindblom. Han kommenterar det inte ens.

Istället visade Greg Scott upp ett ledarskap som jag inte sett i Brynäs sedan Anders Huss dagar. Efter det bytet var Scotts passningar hårdare, hans skär mer bestämda och hans attityd gentemot Frölundas mål mer resolut. Han skällde inte, han blev inte förbannad på domare, han slängde inte grejer omkring sig, han skyllde inte ifrån sig. Istället gick han ut på isen och visade hur Brynäs IF ska uppträda.

Redan i nästa byte började uppvisningen och i den tredje perioden belönades han med både mål och assist till dem två mål som vänder matchen till Brynäs fördel. Inte ens när man dömt bort ett mål visade han oro. Han lät inte så ovidkommande saker som känslomässiga oförätter stå i vägen mellan honom, Brynäs och en seger.

Jag njöt av hur han drev på laget genom sitt spel. Han visade alla i hela Scandinavium att det är så här Brynäs vill spela och om det ska bli verklighet måste alla göra det. Det var som om han var lagets kapten. Greg Scott förkroppsligade tränarens dröm den här kvällen, han gav näring till lagkamraterna, han ingav hopp när tvivlet fanns, han visade vägen till en ny seger.

Ibland behöver en kapten inget C på bröstet. För en kväll var Greg Scott Brynäs nye lagkapten. Jag längtar redan till nästa lektion i ledarskap.

Tre saker efter Frölunda – Brynäs

Inledningen. En bra start kan ge framtida segrar. Gäller både på och vid sidan av isen.

Tömda tankar. Nu väntar uppehållet och Brynäs såg ut att tömma sina tankar på syre och styrka. Man fyllde på tankarna med karaktär och vinnarkänsla. Bra val om ni frågar mig.

Greg Scott. Tack för lagkaptenuppvisningen. Den värmde, stärkte och lärde oss alla något viktigt. Som ledare går man före med gott exempel.

 

 

Leta inte den svarta lådan

Brynäs är i Göteborg. Några av spelarna tar säkert en stillsam promenad längs Avenyn på förmiddagen. Några andra gör ett cafébesök, några vilar någon timme på hotellrummet. Flera tänker tillbaka på hur det kändes i matcherna mot Växjö och själv funderar jag fortfarande på gåtans svar från i torsdags.

Efter några avklädda prestationer mot Växjö och en vändning mot MoDo som vi kommer att minnas länge går det inte att väja för frågan om hur det ska gå när nu Brynäs ställs mot seriens absolut bästa lag?

Ledarstaben har påmint laget om att man faktiskt redan slagit Frölunda den här säsongen. Brynäs är det enda lag som mäktat med att vinna under ordinarie tid den här säsongen. Matchen mot Frölunda i Gävle var något utöver det vanliga. En modern hockeymatch där bägge lagen ville vinna av egen kraft och inte på grund av motståndarens misstag. En match med två lag i hysterisk form. Ett idrottsminne även för de med andra klubbfärger.

Sedan dess har former sviktat, spelet varierat och humör sviktat. Frölunda har trots sitt lite sämre spel ändå hittat sätt att vinna sina matcher. Det tyder på styrka och klass. Jag är imponerad av Frölunda. Mycket imponerad.

Brynäs kommer från en match där vändningen var och är samtalsämnet. Brynäs vann matchens sista 35 minuter med 6-0. Det var en bedrift, en prestation och en upplevelse som skapar ryggrad långt bortom omklädningsrum och kansli. Det skapade stolthet i hela hallen och långt ut i tv-sofforna.

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs prestation var minnesvärd. MoDos dito en taktisk katastrof som saknar motstycke, ett organisatoriskt haveri som gjort det omöjligt att hitta den svarta lådan och individuella och kollektiva prestationer som under stundom var så svaga att långt fler än MoDo-supportrar ville gömma sig i sina handflator. Allt det här vet spelare och ledare i Brynäs. Men jag skriver det som en påminnelse till mig själv.

Idag ställs Brynäs mot ett Frölunda som inte genomför taktiska katastrofer, som är välorganiserade och som har ett lag bestående av individuella kvaliteter som just nu är utan konkurrens i SHL. Jag är inte ens säker på att det finns en svart låda inmonterad i Frölundas lagbygge. Oavsett om så är fallet eller ej kommer den inte att behövas.

Därför krävs det en absolut toppresentation av Brynäs för att hemresan inte bara ska bli lång utan också ha en poäng med sig. Brynäs har hittills under säsongen spelat sin bästa ishockey mot seriens bästa lag och kanske blir det så även idag. Jag skriver kanske då jag ändå känner mig en aning tveksam.

Brynäs själva har inför många matcher på sista tiden sagt att man vill komma ut och vara sitt bästa jag för att sedan visa upp någonting annat. I vanliga fall brukar jag och många andra mena att i ett lag måste man se varandra i ögonen och lova varandra att man kan lita på var och en i kollektivet.

Idag vill jag att varje spelare drar sig tillbaka till sitt hotellrum, tittar sig själv i spegeln, lovar sig själv att plocka fram den bästa prestationen, går ut på isen och levererar det. Hur Brynäs ska spela, det vet alla redan.

Att sedan göra det är upp till var och en som är på isen. Jag hoppas ingen behöver leta den svarta lådan efter matchen.

Tre saker inför Frölunda – Brynäs

Sondre Olden och Mathias Porseland. Nu har de två spelarna fått några matcher i sig och visst börjar det se bättre ut. Idag får bägge räkna med mer istid och jag tror det kommer att göra dem gott.

Målvaktsspelet. En bra organisation i försvarsspelet gör målvakterna bättre, men det är idag viktigt att Starkbaum gör en egen prestation utöver det vanliga.

60 minuter. Frölunda spelar alla sina matcher i 60 minuter. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Det matchklockan i Göteborg avgöra. Brynäs måste också spela i 60 minuter. 35 minuter kommer inte att räcka.

 

 

 

 

 

Ishockey är ett märkligt spel

I boken Ett spel för livet skrev Tommy Sandlin att ”kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan.” Det är ett vackert sätt att beskriva ishockeyns allra innersta kärna och i matchen mellan Brynäs och MoDo fick vi ett exempel på vad han menade.

Ibland får man se matcher som är omöjliga att förstå sig på. Matcher som lever sina egna liv, som skriver sin egen oförutsägbara berättelse, som innehåller ett stort känsloregister och som med all önskvärd tydlighet låter oss uppleva dramatik. Matcher som är okontrollerbara.

Brynäs segermatch mot MoDo var precis en sådan match.

Den inleddes med några skräckfyllda minuter. Modo tog inte bara ledningen, man gjorde det två gånger. Det var svårt att tro att Brynäs var på plats i arenan. I allt väsentligt var MoDo det bättre laget. När Modo hade ideér såg Brynäs problem. När MoDo hade svar hade Brynäs frågor.

När Felix Sandström kom upp med en jätteräddning mitt i den första perioden kändes det inte bara nödvändigt. Det kändes matchavgörande – och kanske var den också det? 

Brynäs såg tafatta, vilsna och ängsliga ut. Nästan som en orienterare som saknade karta, kompass och kontroll. Absolut ingenting talade för Brynäs.

Det blev inte bättre av att MoDo också gjorde 0 – 3 tidigt i den andra perioden. Att det dessutom skedde när Brynäs spelade med en man mer på isen gjorde inte saken bättre. Mysteriet vi fick se på isen hade fått ännu ett kapitel.

Visserligen kom det en snabb reducering, men det dröjde inte förrän tremålsunderläget återigen fanns där som ett öppet sår utan plåster.

När känslan av uppgivenhet återigen infunnit sig hände något jag kanske tillskriver för stor betydelse, men som ändå blir en inledning på en scenförändring vi inte kommer att glömma.

Ponthus Westerholm blir hårt tacklad av Gustav Possler och blir liggande på isen. Innan domarna hunnit blåsa av för hans skada lyckades Daniel Mannberg reducera MoDos ledning. Jag vet inte om det var känslorna som väcktes i Brynäs efter Westerholms skada eller om det var Mannbergs reducering som var väckarklockan – men det var i det bytet som hela matchen förändrades.

Plötsligt var inte Brynäs bara bättre, man var mycket bättre. Innan den andra perioden var slut hade Brynäs kvitterat. Där, då och nu kändes inte Mathias Porselands mål som en kvittering. Det kändes som ett segermål.

Ett ängsligt MoDo utan självförtroende och utan strukturer i spelet mot ett aggressivt och förbannat Brynäs kunde inte stå emot. Det hade blivit Brynäs match.

I den tredje perioden strök inte Brynäs under det påståendet. Man skrev det med bläck, man tatuerade in det i kroppen, man högg det i sten. Det mentala spelet hade vunnits av Brynäs och när den insikten föll på plats fortsatte också målen att trilla in. Brynäs vinner till slut med 7-4 efter att ha vunnit matchens sista 34 minuter med 6-0.

Inför matchen hävdade jag att det var bredden som skulle avgöra matchen. Jag säger inte att jag fick rätt, men jag hade inte heller fel. Med målskyttar som Porseland, Olden, Lindblom och Mannberg hade jag rätt. Med målskyttar som Nick Johnson och Anton Rödin hade jag fel. För mig är det skitsamma. Det handlar inte om att ha rätt, det handlar om att vinna och vann det gjorde sannerligen Brynäs.

”Kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan.” Sällan har dessa ord passat bättre in än på Brynäs segermatch mot Modo.

Tre saker efter Brynäs – MoDo

Sondre Olden. Han är från och med idag med på min lista av nio forwards. Ikväll var han en härlig kombo av teknik, fart, storlek och inte minst viktigt – målskytt. En morsom blandning om ni frågar mig.

MoDos haveri. Laget visade upp ett organisatoriskt defensivt haveri det var länge sedan jag sett. Det förtar inte Brynäs prestation, men MoDo har en del att arbeta med.

Ponthus Westerholm. Att bli skadad och få passningspoäng i en och samma sekvens tillhör inte vanligheterna. Jag hoppas han snart är tillbaka på isen.

 

Ikväll är det bredden som avgör

MoDo börjar få ordning på sitt spel och det oroar mig. Medan Brynäs gjorde det man mäktade med mot Växjö i tisdags gjorde MoDo en bra insats mot Frölunda. Uddamålsförlust mot seriens absolut bästa lag under hösten imponerade på mig. Särskilt med tanke på hur MoDo hittills uppträtt den här säsongen.

Brynäs såg slitna ut och det bekräftades under onsdagens träning då flera spelare vilade istället för att träna med laget. Alldeles säkert en klok bedömning. Spelarna känner sina kroppar bäst och ibland är vila det bästa sättet för att komma i bättre form.

I matchen mot Växjö var spelet inte på topp, men åt matcher som spelats kan inget göras. Det är precis tvärtom med dem matcher som väntar. Dessa matcher är möjliga att påverka. Kanske till och med vinna. 

Thomas Berglund och övriga ledare coachar varje match – precis som alla andra ledare för elitklubbar – för att vinna den.

Det har den senaste tiden betytt att några formationer i allmänhet och några spelare i synnerhet nyttjats hårdare än andra. Det handlar om att utsättas för hård fysisk press, men också om att att spela under mental press. Den mentala pressens konsekvenser är möjligen förklaringen till det mer statistiska och mindre fantasifulla spelet vi fått se under några matcher den senaste tiden.

Därför tror jag inte lösningen ligger i att låta nyckelspelare få mer istid utan att ge fler spelare nycklarna till spelet. Vad jag menar är att jag gärna ser mer av spelare som Nick Johnson, Jesper Ollas, Sondre Olden, Jacob Blomqvist, Adam Brodecki, Pathrik och Ponthus Westerholm, Daniel Mannberg, Johan Alcén och kanske framförallt Linus Ölund.

Det är dags att Brynäs bredd och Laget Brynäs kliver fram igen. Det är dags att visa att Laget Brynäs är att räkna med. Det är dags att visa förtroende för bredden i laget. För den som vill att spelarna ska få konkurrera om istiden är det nu ett bra tillfälle att också ge dessa spelare möjligheten att få spela mer. 

MoDo kommer stärkta till Gävle. Det oroar mig, men det stör mig inte. Varje lag står varje match inför en ny utmaning. Jag väljer att tro och hoppas på Brynäs bredd.

Jag tror det kan gå. Varför? Därför att matcher som redan spelats inte går att påverka. Det är precis tvärtom med matcher som väntar.

Tre saker inför Brynäs – MoDo

Modo är på gång. Det kan Brynäs göra någonting åt. Kom ut hårt, bestämt, resolut. Visa vilka som bestämmer. På så sätt skapas tvivel i ett skört självförtroende.

Jacob Blomqvist och Sondre Olden. Ser jag fel eller har dem något på gång? Jag tror på det senare. Ge dom tid och istid. Låt dom avgöra.

Enkelhet kan också vara elegant. Även om jag älskar snabba spelvändningar och ett förstapass från egen back som öppnar upp dryga 2 000 kvadratmeter is så vill jag att man ser sig för. Det enkla är ibland oerhört vackert.

 

 

Tillbaka till underdogs?

Brynäs har inlett säsongen på ett bra sätt. En fjärdedel är spelad och om poängutfallet skull vara lika bra när seriespelet är över skulle det betyda 96 poäng. En slutpoäng som mycket väl skulle räcka till en topp tre placering.

Det tror inte jag är möjligt.

Brynäs spelar en energikrävande ishockey. Ska laget lyckas krävs det hårt arbete, hög fart och mental fokusering som kräver energi. Ett rimligt antagande mot bakgrund av det är att ett lag inte kan besitta den energin under 52 matcher. Det faller på sin egen orimlighet.

Det man kan hoppas är att svackorna varken blir långa eller många.

Brynäs förstaformation har levererat en ishockey utöver det vanliga. Man har lett laget på isen, man har ryckt med sig fler spelare. Deras spel har gjort andra spelare tryggare. Dessa spelare har vågat mer, riskerat mer och lyckats oftare än vad som skulle vara fallet om förstaformationen inte lyckats med sitt uppdrag. Det har jag tyckt om.

Spelare som bröderna Westerholm, Mannberg, Johnson och Ollas har kunnat spela ut när man varit säkra på att förstaformationen åtminstone gjort några poäng – och allt som oftast – mål i varje match.

Att balansera ett lag är svårt. Hur formerar man sitt lag för att få ut bästa möjliga resultat av laget. Jag är en produkt av en tradition som tyckt om att ha en förstaformation som kan ta en tekning varhelst på banan och ändå avsluta den med en farlig målchans innan det är dags att byta.

Jag har tyckt ännu mer om ett lag där lagets andra och tredje formationer varit mer än formationer med uppgiften att spela oavgjort i sina matcher.

Brynäs ledare har i mina ögon en delikat uppgift. Givetvis ska man inte förändra i förstaformationen. Den är bra och även dessa spelare måste tillåtas lämna isen efter match utan att alltid ha avgjort densamma.

Jag vill påstå att formationen med Ollas, Johnson och Brodecki är en andra lina som mycket väl – och på egen hand – skulle kunna avgöra matcher till Brynäs fördel. Det är likadant med Westerholmarna och Mannberg. I sina bästa stunder är Brynäs ett mycket offensivt starkt lag. Lägg till Sondre Olden visar klass och  att när Petr Vraná är tillbaka blir Brynäs än mer offensivt starka.

Den stora utmaningen är inte den offensiva balansen, det är den defensiva. Under tiden som Anssi Salmela och Simon Bertilsson varit avstängda respektive fortsatt skadad har det märkts. Brynäs får gå hårt på andra spelare och med mer istid kommer också möjligheten till fler misstag.

Anssi Salmela kommer snart tillbaka och det kommer att ge ny injektion till försvarsspelet. En viktig injektion. Förutom hans spetskompetens på snudd på alla områden kan ledarstaben balansera försvarsspelet på ett annat sätt. Jag är ändå inte alldeles säker på att det räcker.

Min uppfattning är klar. Vi kommer att fler gånger den här säsongen få se Brynäs spela en fantastiskt, intressant och modern ishockey, men jag tror vi ska vara medvetna om att det kostar på och att det i sin tur kan ge oss hockeyminnen som det vi fick se mot Växjö i lördags.

Jag har återkommande pratat om kalla huvuden, ispåsar i hjälm och kavajfickor och om att vara fokuserad på just sin uppgift. Det tjatet känns mer aktuell än någonsin.

Brynäs byggde upp ett underdogperspektiv på sin säsong. Med den här inledningen har det blivit svårare att behålla det. Den fråga jag funderar mest över är hur Brynäs ska hitta tillbaka till underdogmentaliteten? Den visade sig vara en vinnande mentalitet.

 

 

Brynäs vet, kan och är bättre

I inlägget inför matchen mot Växjö skrev jag något om att efterfesten för Lakers varit onödigt lång. Efter den här matchen är efterfesten inte bara över. Den är bortstädad. Det tråkiga med alltihop var att de som fick tömma den sista sophinken som symboliskt får känneteckna festen sista minne var Brynäs IF.

Växjö var så mycket bättre. Redan i matchens tidiga byten förstod de flesta hur det skulle sluta. Brynäs var artiga gäster. För artiga för min smak. Ni kan välja vilket av Växjös mål och där få se exempel på ett så artigt försvarsspel att man med fog kan ställa sig frågor kring hur det utfördes.

Men jag vill inte förta Växjö Lakers insats. Jag vill ge inte förta ett endaste småländskt skär. Laget är bra, mycket bra. Skulle jag bara ha den här matchen i åtanke skulle jag vilja justera några formuleringar i inför-inlägget. Växjö kan mycket väl försvara sin titel.

Richard Gynge och de andra i Lakers visade prov på kvaliteter som måste glädja dem flesta Växjö-anhängarna. Richard Gynge var magnifik. Jag har inte ens brytt mig om att kolla hur många poäng han gjorde i matchen. Det spelar ingen roll. Han var mycket bra och han var inte ensam. Om någon i Växjö inte tyckte om Lakers den här kvällen är dom förmodligen Öster-supportrar.

Växjö var bra, men Brynäs då? Ja, det finns många detaljer i spelet som inte fungerade ikväll. Det försiktiga försvarsspelet sticker ut bland andra. Inte ens Brynäs två mål – som bägge två tar Brynäs till uddamålsunderläge – skapade någon riktig känsla av att laget skulle vara nära poäng, än mindre vinna.

Däremot är jag mycket glad över att både Adam Brodecki och Lukas Kilström fick göra mål. Två spelare som i mina ögon gnuggat på bra den här hösten även om den individuella poängutdelningen inte varit särskilt omfattande. Kul för dem och kul för Brynäs. Lite individuellt självförtroende hos dessa spelare skadar inte i ett i övrigt blekt Brynäs.

Jag tyckte insatsen mot Skellefteå senast var bra, ett fall framåt och att det gav lugnande besked. Brynäs är ett bra hockeylag, men när det går emot – som det gjorde mot Växjö – blir fallet hårdare då man vet att Brynäs har ett bättre spel inom sig.

Det bästa med den här matchen är att det kommer en ny på tisdag. Mot Växjö. I Gävle. Jag tror mig veta att den här insatsen inte kommer att upprepas då. Tvärtom kommer vi att få se ett annat Brynäs då.

Det här är en förlust jag kommer att minnas. Men jag längtar redan till tisdagens nedsläpp.

Tre saker efter matchen mot Växjö Lakers

Brynäs kan bättre. Det här är inte det Brynäs vi vant oss med och inte heller ett Brynäs vi behöver vänja oss vid.

Brynäs vet bättre. Ska laget lyckas vinna matcher är det inte välkammat eller artigt försvarsspel som gäller. Tvärtom. Släpp ut håret, grabbar!

Brynäs är bättre. Med bättre disciplin, bättre organisation och med mer beslutsamhet är Brynäs bättre. Mycket bättre. Jag är inte orolig.

 

Ett korrigerat Brynäs kan bli ett bättre Brynäs

Brynäs åker till Växjö med ett lugnande besked till oss som följer laget, med några korrigeringar i laguppställningarna och förhoppningsvis lite mer fokus på vad laget själv presterar och mindre på vad andra pysslar med på och vid sidan av isen.

Växjö har verkligen kommit igång efter en lite trasslig inledning. Efterfesten från vårens SM-guld blev onödigt lång. Dessutom tappade laget flera viktiga profiler inför den här säsongen. Tomi Kallio var en och jag är ganska säker på att de insatta i Lakers också saknar vår numer egna Nick Johnson.

Nu verkar efterfestens sista glas ha blivit diskad och då spelar återigen Växjö Lakers en riktigt bra ishockey. Vilket inte är så konstigt med tanke på sitt spelarmaterial. Det kanske inte är ett namedroppinglag på alla positioner, men det finns många kvaliteter i laget. 

Personligen är jag väldigt förtjust i Richard Gynge, Robert Rosén och Cory Murphy. Kalasspelare i mina ögon. Håll ögonen på dem. Eller. Du kommer att märka när de är på isen.

Även om jag kanske inte riktigt tror att Växjö försvarar sin titel är jag tämligen säker på att de kommer att vara ett lag som är med och krigar om en semifinalplats.

Med andra ord; Brynäs kommer att möta ett bra Växjö Lakers som dessutom har fått fart på sitt spel

Jag är inte särskilt orolig för matchen.  Lag som har fått smak på segrar längtar till varje match. Brynäs och Växjö är vinnande lag.

Det är med stor respekt för Lakers, men med viss förväntan, jag ser fram emot matchen i Växjö.

Som vanligt kommer Brynäs förstaformation spela en avgörande roll. Förutom deras offensiva kvaliteter hoppas jag också att de visar ledarskap på andra områden. Det gäller särskilt Anton Rödin. 

Det är givet att en het spelare som Anton Rödin måste få uttrycka sig känslomässigt, det är givet att lagets lagkapten tar snacket med både media och matchfunktionärer och det är givet att när upplevda orättvisor infinner sig så måste dessa också få uttryckas.

Men. För det finns alltid ett men.

Det börjar bli mycket nu. Thomas Berglunds pratar om motståndares eventuella skådespelartalanger och Anton Rödin fyller i. Det finns en risk för att om det upprepas för ofta går det inflation i färgglada formuleringar. En vanlig effekt av det är att ingen lyssnar – eller än värre – avfärdar kritik som gnäll. Det tycker jag vore synd.

Men mer allvarligt är att jag som åskådare oroar mig en aning för att klagomålen är ett sätt att flytta bort ansvaret från den egna prestationen från sig själv och istället ligga den i en ganska förutsägbar ”det-var-domarens-fel-korg”.

Jag hoppas – och egentligen tror jag också – att det inte är bristande självrannsakan utan istället uppumpat adrenalin hos känslomänniskor som är förklaringen. Kanske blir det bara värre om de lägger band, munkavle och koppel på sig själva. Men tanken – och därmed en viss oro – har infunnit sig under dem senaste matcherna.

Brynäs gör några korrigeringar i formationerna. Bland annat belönas Sondre Olden för sin utomordentliga comeback och placeras tillsammans med Nick Johnson och Jesper Ollas. En bra kedja och det mesta talar för att det blir med tre kedjor och en avlastningsformation som Brynäs ska ta sig an Växjö.

På kort sikt är det en bra lösning och när – och om – Sebastian Enterfeldt och Petr Vraná är tillbaka får nog ungdomarna svårt med istid. På kort sikt en bra lösning för laget. På lång sikt blir det mer intressant att se vilka vinster det ger.

Med andra ord; med ett delvis korrigerat Brynäs är det rimligt att tro att Brynäs ger Växjö Lakers ett mer än värdigt motstånd.

Tre saker inför Växjö – Brynäs

OJO-kedjan. Olden, Johnson och Ollas kan göra dagen till en bra dag för Brynäs och därmed för mig.

Anton Rödin. Ledaren, poängmaskinen, landslagsmannen kommer att väcka känslor hos många. Mest positiva för oss brynäsare. Hoppas jag.

Marc-Anthony Zanetti. Jag blir nästan lika glad som han när han gör mål. Han är det största och mest förvånande utropstecknet av nyförvärven. Han får gärna fortsätta göra mig glad under matchen mot Lakers.