Busspendlande – ett dagligt äventyr med olika karaktär

Har pendlat med buss mellan Hammarstrand och jobbet i Östersund i snart tre år. Visserligen inte varje arbetsdag då jag och en kollega åker bil lite då och då och beredskapstjänstgöring får mig att sova över i Östersund ibland. Nåväl, bussåkning är något av ett äventyr, av olika karaktär, nästan varje dag!

En och annan dikeskörning, en och annan busstur som inte blivit av då chauffören försovit sig (mänskligt), glada och vänliga chaufförer, folkilskna chaufförer, en fullkomligt vriden chaufför (han fick sparken), chufförer som inte hittar, chaufför som passerar hållplatsen åt fel håll när han skall hämta upp oss, snacksalig chaufför (göteborgare som sitter och pratar med oss fast vi sitter nästan längst bak), galen chaufför som sitter och serverar kaffe ur medhavd termos till sin nyvunna älskarinna, som sitter snett bakom, medan han kör bussen! Så länge han hade sin anställning kvar kom han sent redan till första hållplatsen, varje dag! Vi mera förstod än anade att det berodde på att bussen stod parkerad på lite undanskymd plats en stund, strax innan, och att det nog pågick någon typ av ”kuttrasju” på övertid mellan stolsraderna 2 och 12!

Där finns medpassagerare med skilda karaktärer, packade passagerare (klockan 5 på morgonen), groteskparfymstinkande passagerare (en och annan kvinna), mobiltelefonutsvultna passagerare (pratar i 100 decibel i 10 mil, minst), o.s.v. Listan går att göra mycket längre! Idag sitter en galet parfymstinkande kvinna framför mig och bakom sitter en yngling som tuggar ivrigt på en grillad kyckling! Där, mitt emellan, sitter jag och…där förenar sig de här dofterna med varandra i en odefinierbar, lättantändlig supernova som framkallar allt annat än välbehag! Just nu sneglar jag en aning på påsen som finns på baksidan av ryggstödet på sätet framför.

Ha också förståelse för att resorna kan ta lite olika tid, beroende på vem som kör! ”Göteborgarn” är snabbast. Han tror att han är en ny Ayrton Senna…i buss! Drömmer säkert om ett kontrakt med Ferrari eller McLarenstallet. Han skiter i hastighetsbegränsningarna men bromsar så infernaliskt vid varje fartkamera så G-krafterna orsakar hudveck i nacken under någon sekund. 1 timme och 10 minuter ganska precis!

Han som heter Anders tar det mera ”piano”. Han berättar om både sig själv och sin fru i mikrofonen, varje resa, och glömmer att han har en tidtabell att hålla!    1 timme och 20 minuter!

Han som fick sparken släppte av sin kvinnliga gunst vid en av sträckans hållplatser. Körde vidare men stannade mitt på vägen, oavsett trafikläge, öppnade rutan vid förarplatsen och betygade älskarinnan ytterligare känslosvall innan han körde vidare. Därtill stannade han i Döviken ibland (1 mil från Hammarstrand), klev ur bussen, lade ut snusen och drack en kopp kaffe ur den där jävla termosen innan han körde vidare. Lyckades på något förunderligt sätt köra på samma tid varje dag – 1 timme och 25 minuter, inkluderat sen ankomst till första hållplats samt extra ömhetsbetygelser!

Slutligen – det finns även annat som påverkar restiden, nämligen hur många finniga, dansbandslyssnande tonåringar i sina jävla A-traktorer med ”Olle Jönsson-dunka dunka” som finns längs vägen! Fy fan för A-traktorer!

Ja, mina vänner, det var en liten enkel och anspråkslös betraktelse över busspendlande, en fredag i september 2021.

Dags att deklarera

Ni vet den där blå plastpåsen som dimper ned i postlådan i början av året, den som innehåller en broschyr, ”Dags att deklarera” och en blankett som får nässelutslagen att slå ut i full blom och kallsvetten att lacka i pannan, fy fan vad den är traumatisk.

Bara för något dygn sedan satt jag i vederbörlig ordning och betalade mina räkningar på internetbanken. Tolv gånger om året skall man högst plikttroget låta sina surt förvärvade slantar slinka iväg till såväl privata leverantörer av tjänster och produkter som offentliga motsvarande. Varje gång är man glad att det blir lite över så pass att det inte är för mycket månad kvar tills nästa gång det ramlar in en lön.

Hur som helst, det var då, den kvällen, jag upptäckte att självaste Skattemyndigheten hade betalat ut överskjutande skatt…lite drygt en månad efter att jag på heder och samvete skrivit under den där förhatliga blanketten! Det är banne mig första gången! Jag brukar få vänta tills slutet på året innan de behagar ha granskat och tyckt att allt verkar stämma innan de betalar tillbaka. Det har varit så när man inte kan använda sig av förenklad deklaration utan måste pränta ner siffror och bokstäver på en ”särskild” blankett. Sicken överraskning!

Bortsett från detta positiva är jag då alltså ytterst tacksam att det finns änglar i människogestalt, räddare i nödens stund, ytterst förstående män och kvinnor som tar sig an uppgiften att befria människor som jag från det kvalfyllda arbetet med den här typen av skatteåderlåtning. Att på något sätt deklarera min självständighet och därefter överlämna den till för mig okända argusögon som i alla avseenden granskar de där siffrorna jag skrivit under.

-Är de inte beundransvärda så säg?

Jag har världens bästa deklarant! Varje vår när jag ringer henne, för det är en hon, och frågar om jag får komma med den blå plastpåsen som jag får utslag av, säger hon mjukt och vänligt;

-Kom du så skall vi fixa det där!

Tänk va! De där orden är lika befriande varje gång och de får puls och blodtryck att gå ner på idealnivå! Det slutar klia på armar och ben och mitt sinne lättar högst betänkligt. Ja, jag blir faktiskt glad och med lätta steg kliver jag in genom dörren till hennes kontor och medans jag klappar hennes hund gör hon allting klart att lägga i kuvert och posta!

-Förstår ni hur viktig hon är?

När jag åker hemåt brukar jag fundera över hur det skulle se ut om jag skulle försöka klösa mig genom en hel deklarationsblankett på egen hand. Det finns ju för fan inte en enda adekvat kryssruta eller rad att fylla i eller skriva på! Hela blanketten är med säkerhet utformad av en överdrivet konservativ, paragrafridande träskalle som vill alla hårt arbetande trälar illa. Jag är säker.

Jag, som tycker att det är ganska ok att skriva, skulle vilja ha enbart fritextrutor att fylla i. Där skulle jag breda ut texten och uppriktigt förklara hur det ligger till med debet och kredit för min privatekonomi. Inga som helst krusiduller. Men vad tror ni skulle hända då? Jo, man skulle ju för evigt bli dömd och få sitt självförtroende tillknycklat när man inför denna statliga instans blottlagt sig fullkomligt och därtill påvisat sin totala avsaknad av räknelära och förståelseförmåga. Därtill är hjälpavsnitten i broschyren finurligt konstruerade för att rent språkligt vara anpassade för en normaltrög mellanstadieelev. Invävt i textmassan finns formuleringar och ordval som fullkomligt demolerar betydelsen av varje mening! Tänk er att ta sig igenom en enkelriktad labyrint i fullkomligt mörker! På det en underskrift som väl snarast kunde liknas med underskrift av egen dödsdom.

Nej, jag tog tidigt flera steg tillbaka från infallet att försöka på egen hand och det är ju just därför som jag kunde glädjas åt att det ramlade in några kronor på mitt skattekonto härom dagen. Min räddare i nöden gjorde helt enkelt min dag härom kvällen. Tack…igen! Du vet vem du är!

/Sören

 

 

 

 

I hänryckningens tid

Så där ja, nu är det gjort! Premiären är avklarad! På Pingstaftonen! Alltid lika roligt som en nattlig, utdragen muskelkramp i vaderna…eller svår migrän…eller något annat lika festligt.

Vad jag avser? Jo, g r ä s k l i p p n i n g e n. Nu är det bara ca 15-20 klippningar kvar den här säsongen. Kontentan av att bo i hus och ha en trädgård. Idealet för mig vore en skogstomt med ett litet ”pörte” omgivet av skog, en bäck, lingonris, kottar och en vedbod. Nåväl, man får ta seden dit man kommer, sägs det! Hur som helst får jag för mig att det är första gången jag klippt gräsmattan och vädret varit av digniteten att vinterjacka och handskar hade varit lämpliga plagg att ikläda sig. Men, som den sanna optimist jag är inser jag i samma stund att det är en månad kvar tills det vänder så kanske hinner vi få både vår och sommar innan det är dags.

Så, till något helt annat. Jag har aldrig varit någon nostalgiker direkt, inte samlat på gamla prylar, inte begripit vad som eventuellt kommer att bli värdefullt i framtiden. Men just nu knackar något mig på axeln och påminner mig om att jag faktiskt fick för mig att samla på Läkerols tablettaskar i tidiga tonåren. Dåtidens alla varianter och sorter satt prydligt uppradade på väggen i mitt pojkrum. Sannolik orsak till samlandet var att en släkting, till yrket målare, jobbade en längre tid med upprustning av Ahlgrens fabrik i Gävle. Som bonus för arbetet fick han med sig mängder av allehanda tablettaskar och kolasorter hem och därtill en jubileumsutgåva av deras läkerolaskar, en förpackning innehållande fyra av deras tidiga sorter. Den ligger i en byrålåda här hemma. Men, som mitt tålamod aldrig räckt så särskilt långt plockades askarna ner från väggen efter en tid och förpassades till papperskorgen.

Något jag däremot varit- och är intresserad av är att ”spara på historien” genom att dokumentera ett och annat i såväl bild som text. Därtill har jag sparat tidningsurklipp och hela tidningar med såväl lokalt- som mera centralt nyhetsintresse. Det var i just en sådan låda med tidningsurklipp som jag satt och ”grävde” en stund idag. Där fanns artiklar sedan tidigt 1970-tal och väldigt många av dem hade jag glömt att jag sparat. Jag blev sittande en ganska lång stund med kartongen och jösses så mycket spännande jag hittade.

Ett av alla urklipp jag fastnade för var ett med sportslig anknytning. Det handlade dock tyvärr om avarten av sportintresse som mera handlade om läktarvåld och bråk. Artikeln var från tidigt 1980-tal, och jag får för mig att läktarbråk var betydligt mera vanligt då än idag. Uttrycket ”Huliganer” blev med tiden tämligen utslitet och nött men tack och lov allt mera sällan använt längre fram. En rubrik handlade om hur ”fotbollshuliganer” använt tillhyggen i form av blydaggar för att åstadkomma så stor skada som möjligt mot varandra. Hemska tanke, kan man tycka. Och därmed var tankemaskinen igång och jag förpassades till början av 1970-talet.

För flera år sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur jag och mina kompisar på ”min gata i stan” tyckte så oerhört illa om att ett nytt villaområde skulle byggas där vi vanligtvis lekte, spelade fotboll, flög med drakar o.s.v. Vi försökte på alla upptänkliga sätt förhindra påbörjandet av byggandet och…vi lyckades faktiskt fördröja det hela med diverse kreativa men icke tillbörliga tillvägagångssätt. Nåväl, området blev så småningom byggt som det var planerat men, det fick ändå konsekvenser för oss smågrabbar.

Till det nya bostadsområdet flyttade familjer med barn som vi inte riktigt kände och som vi inte tyckte passade in i vårat gamla kompisgäng. Det märkte de nyinflyttade, med oss jämnåriga grabbarna och tjejerna. Därmed var fejden igång och vi utsåg gränsområdet mellan det nya området och ”vårat” gamla område som kampområde. Under en tid gjorde vi upp med varandra och inte sällan kom man hem, blodig om både näsa och haka men inte gav vi upp för det. Det kanske minst lämpliga i kampen var att vi, precis som 1980-talets huliganer, använde diverse tillhyggen när vi utmanade varandra. Käppar, påkar, cykelkedjor och annat elände som gjorde ont. En av mina kompisar rensade en kruka med Svärmors Tunga hemma i vardagsrummet och slogs vilt med bladen som tillhygge. Bladen var vassa och sved ordentligt när de träffade. Ja jösses! Vi var väl närmast något slags förtida, 11-åriga huliganer kanske?

Striderna slutade hur som helst väl och vi samsades vad det led och ”de nya bosättarna” fick bli våra kompisar de också. Hur det gick i ”huliganstriderna” på fotbollsläktarna kommer jag inte ihåg men jag tror knappast att de enades med varandra av egen vilja. Tider har flytt och jag tror inte att dagens 11-åringar gör upp med varandra på samma sätt som vi gjorde, tack och lov.

Sören

 

 

Att skriva kan ha sina sidor, en sliten rubrik

2017-04-28 var datumet för mitt senaste inlägg på bloggen! Det är ganska precis fyra år sedan. Men…vad hände sedan? Tog orken slut eller saknades ämnen och inspiration, eller kanske lusten att sätta tankar och funderingar på pränt?

-Varför slutade du skriva blogg, frågade en bekant helt nyligen?

Ja, det kanske var lite av varje i ovan nämnda som var orsaken. Jag slutade för all del inte att skriva. Textraderna hamnade i stället i en och annan krönika och i en årsbok, utgiven av ortens hembygdsförening. Ett antal sidor har det blivit under åren i ett lokalt utgivet reklamblad så visst har jag skrivit.

”Att skriva kan ha sina sidor”, en rubrik jag satte på ett blogginlägg för ganska många år sedan. Och så är det. Det är inte alltid det liksom ”rinner till” det där spontana, det lite underfundiga, det eftertänksamma och det lite roliga.

Faktum är dock att jag har skrivit sedan tidiga skolår. Det bästa jag visste i skolan var att skriva berättelser om allehanda ting, om spännande resor, om fantasifulla tilldragelser eller helt enkelt om sådant som jag drömde om. Och drömde gjorde jag, speciellt under de lektioner som var tråkiga! Det var många gånger jag kom på mig själv med att sitta och titta ut genom ett fönster, funderande på vad man kunde göra i stället för att sitta i skolbänken. Ibland blev jag väckt av läraren ur mina tankar, drömmar och funderingar. Mycket av det jag funderade på vävdes samman av bokstäver till jättelånga händelser och skeenden, till spännande upplevelser, för det mesta ute i skog och mark. Det var där jag trivdes som bäst redan då. Matematikens siffror bytte jag ut mot bokstäver, nästan varje lektion. Det var ju bara så urbota tråkigt med siffror.

I samband med en s.k. åhörardag, när läraren ville träffa mig och en av mina föräldrar lite enskilt, förklarade han, för det var en han, att jag var ett geni när det kom till skrivning, stavning och berättelser. Jag har en bestämd känsla av att min mor sträckte på sig en aning i just det ögonblicket. Den meningen han uttalade blev till förväntan i slutet av terminen. Betyget i Svenska! Nu kanske jag skulle få någon slags bekräftelse på det han sade den där åhörardagen men, det såg ut ungefär som vanligt när jag redan i kyrkbänken, på avslutningsdagen, sprättade kuvertet med betyget. En medelmåtta i alla avseenden! Då var det tråkigt och en besvikelse men, skit samma, närmare femtio år senare. Det har gått bra ändå. Läraren hade väl sina principer den gången som så många andra gånger.

Det som är lite ironiskt är att känslan som jag hade de där tråkiga lektionerna i skolan har följt mig genom alla år jag jobbat på ganska många olika arbetsplatser. Inte så att jag tyckt att det varit tråkigt hela tiden. Jag har haft många roliga jobb och bra arbetsgivare också. Men, och det är ett ganska stort men, jobbet har i alla fall jag haft för att ha mat bordet och tak över huvudet. Det där som har funnits efter arbetsdagens slut och under helgerna och semestrarna, har hela tiden känts viktigare för det har varit det självvalda, det jag själv valt att göra för att trivas med livet. Nu är det inte så lång tid kvar innan jag kan skaffa mig en kam och börja bryta pinnarna fram tills dagen då jag blir ”friherre”. Det är visserligen några år kvar men det närmar sig och jag ser fram emot det.

När jag bänkade mig vid tangentbordet för en stund sedan visste jag inte riktigt om bloggen fanns kvar och om den skulle gå att använda. För sisådär fyra år sedan var det Mittmedia som administrerade bloggen. Så är icke fallet nu. Det är i stället Bonnierkoncernen som numera äger det som tidigare var Mittmedia. Oavsett så funkar bloggen lika bra nu som då så det kanske finns förutsättningar för ett och annat inlägg framgent. Den som lever får se. Att skriva kan ha sina sidor!

Ha det gott!

/Sören

 

Möten med människor

 

Jag har skrivit om Maj tidigare, men det är länge sedan. Då träffade jag henne i barndomshemmet i Valla i Håsjö. En trilskande luftvärmepump förde mig dit och väl där fick jag lära mig både det ena och det andra när det kommer till vokabulär, trots att jag trodde mig känna till det mesta i den vägen. Bortsett från det berättade hon mycket om sin barndom och uppväxt, om människor i byn och om sitt tidigare yrkesliv inom forna Televerket. Men allra första gången jag stiftade lite bekantskap med henne gjorde jag det i en timrad loge under Ravensmarknaden i Pålgård. 

”Spådam” stod det att läsa på en skylt på väggen vid ingången. Kylan utanför var påtaglig men inne i logen var det varmt – och trångt! Mängder av människor köade utanför i väntan på att få komma in och låta Maj lägga ut sin kortlek i formation på ett bord. Nyfikna på att få veta vad som väntar i framtiden.

Hemma hos Maj, i hennes kök i lägenheten i Hammarstrand, är det ingen trängsel när jag träffar henne. Det är bara hon och jag och kortleken.

-Det här är det som varit, säger hon och pekar på en del av korten hon lagt ut.

-Och det här är nutid, men säg ingenting!

-Här är ditt privatliv och det här rör ditt jobb, fortsätter hon och sveper med ena handen över korten.

Ena stunden är hon alldeles tyst och funderar en stund för att i nästa sekund berätta om vad hon ser. Ibland ser hon mig i ögonen och jag får för mig att hon vill få ett och annat bekräftat. Men jag har lovat att inget säga.

”Gåvan” – att spå andra människor med hjälp av just en kortlek, har hon ingen aning om var den kommer från. När hon var helt ung fanns det en kvinna i byn som hade samma förmåga och henne besökte Maj ibland.

-Jag tyckte det verkade spännande så jag skaffade en kortlek och började lära av henne. Men man kan inte lära sig allt om inte förmågan finns där från början. Det är många år sedan och jag har hjälpt många människor att få veta lite om sin framtid sedan dess. Men jag berättar naturligtvis inte allt. Tråkiga saker och händelser utelämnar jag alltid.

Den här kvällen berättar hon om vad en del av korten betyder och vilka människor i min bekantskapskrets de eventuellt representerar. Röda kort har en viss betydelse och svarta en annan. Jag får ”lyfta” ett och annat kort och tänka på vem jag vill och till viss del handlar sedan resultatet av kortens placering om vad jag eventuellt kan förvänta mig.

Lite senare, efter en kopp kaffe och kaka och lite allmänt prat om ditt och datt återvänder jag hem igen, kanske med en gnutta förhoppning men också med en aning huvudbry om vad hon egentligen sade. En del kommer jag ihåg, annat inte alls. Roligt och lite spännande var det i alla fall.

-Kom tillbaka om några veckor så bjuder jag på kaffe och lägger ut mina kort igen, säger Maj när jag går ut genom dörren.

 

Idoler och förebilder

Alla har vi haft, eller har, idoler och förebilder. Det var kanske mera vanligt i ungdomens dagar, när man fortfarande drömde om en sportslig/idrottslig karriär eller kanske en musikalisk sådan. Kanske drömde man en aning om ett yrke eller ett jobb som verkade spännande och intressant och måhända fanns det en och annan som hade uppnått sina drömmars mål som man också såg upp till.

Jag hade flera idoler och förebilder. Den kanske största av dem alla var Björn Borg. Jag var inte särskilt intresserad av just Tennis men hans skicklighet och hans kämpaglöd och, inte minst, hans sportsmannamässiga uppträdande på arenorna gav mig gåshud. Björn Borg var en fantastisk idrottsman, precis som Stenmark, Salming och många andra.

Två motorsportprofiler som jag näst intill avgudade var Ronnie Petersson och Björn Waldegård. Jag ville bli som dem. Jag ville resa runt i världen och skörda segrar på racingbanor och längs kurviga grusvägar. Det blev inte så men drömmarna var fantastiska. Både Ronnie och Björn är saligen hädangångna idag men jag minns dem med glädje.

Jag hade musikaliska idoler också. De hette Elvis Presley, Buck Owens, Freddie Mercury, Johnny Winter och kanske fanns där en och annan svensk musiker också.

Redan som liten blev jag näst intill indoktrinerad i en betydligt hårdare värld. Både min far och min farfar var stora anhängare av pugilism, eller boxning, om ni föredrar det. Farsan och jag tillbringade nätter framför den svart/vita TV:n när sändningar från USA, ”via Satellit”, nådde sveriges TV-tittare. Det var otroligt spännande att se de gamla klassiska titelmatcherna mellan Cassius Clay (Muhammad Ali), George Foreman, Joe Frazier, Floyd Patterson, Teofilo Stevenson och några till. Förhoppningsvis var min idoldyrkan av mera sportslig karaktär när det handlade om boxning än de ibland väldigt påtagliga resultaten av vissa matcher.

Nu, fyrtiofem till femtio år senare, är bilden av idolen och förebilden en annan. Visserligen finns intresset för sport och idrott kvar men med åren har förstånd och erfarenhet växt till sig ordentligt.  Sportsliga förebilder är tveklöst bra för barn och ungdomar, inte minst för att fostra. Men jag håller med Peter Forsberg i hans senaste reklamfilm för barncancerfonden; i slutänden betyder de där sportsliga utmärkelserna och hyllningarna ”inte ett skit”. Det finns sådant som är betydligt viktigare, nämligen omsorgen om andra människors väl och ve. Att se och förstå att det finns de som på grund av sjukdom eller handikapp, aldrig haft eller kommer att få möjlighet att ägna sig åt idrott eller sport. Människor som kämpar med sin vardag.

Mina nutida idoler arbetar med människor. De tar hand om sjuka människor, om vårdbehövande äldre och om de som befinner sig i livets slutskede. Lågavlönade, omsorgsfulla och ansvarstagande människor. De borde vara allas förebilder och idoler. Mina idoler är också de som kämpar sig fram i livet, trots att det bjuder hårt motstånd ibland i form av svåra sjukdomar och handikapp.

Jag har en alldeles speciell idol och förebild. Min idol har kämpat i många år med sitt handikapp på ett alldeles enastående sätt. Det har gått många år sedan de första tecknen på att något var fel märktes. Min idol har tagit sig, trots svårigheter, fram genom sitt liv utan den minsta klagan, utan missmod och utan uppgivenhet. Humöret är nästan alltid på topp och det är nära till skratt. Min idol har också funnits till hands för andra under lika många år som handikappet har lägrat kroppen.

Min idol lärde mig en läxa en gång när jag i självömkan klagade över min situation:

”Jag önskar att jag kunde gå och springa igen”

Tack!

Otillräcklig

 

När livet böljar fram och tillbaka, som ett norrsken eller ett ax i vinden. När tillvaron gungar som vågor på havet och toppen på vågorna fradgas av skum. När marken gungar under skosulorna på närstående och man på inget sätt kan hjälpa till. När ordet ”otillräcklig” hela tiden lyser som en ilsket blinkande neonskylt på insidan av ögonen.

Jag, som brukar vara ”stark som en björn” känner plötsligt en känsla av trötthet, maktlöshet och svaghet. Jag hittar inte de där enkla lösningarna som annars brukar finnas där. Jag, den handlingskraftige, vet inte var jag skall börja nysta i härvan för att hitta en ände att följa mot en lösning som blir den allra bästa.

Min egen självkänsla, den som ger mig trygghet, den som alltid fattar rätt beslut och som ger de bästa råden till andra…var finns den nu, när den som bäst behövs?

”Det ordnar sig”

När det uttrycket är naggat i kanten och mera känns ”luggslitet och nött” – vad har jag då att lägga min tillit till?

Dystra tankar i stormig marskväll.

Inte ge upp, aldrig ge upp, vägra ge upp!

Det kommer en morgondag, var så säkra! Tid för tankar och funderingar kring praktiska lösningar. På goda råd och visdomsord. De som står mig nära finns i första rummet.

”Det ordnar sig” – Naturligtvis blir det så. Jag behöver bara lite ensam tid att räta ut och lägga till rätta.

 

Längs minnenas vägar

Ofta när jag färdas i bil längs vägarna, på mina dagliga turer på jobbet eller på min lediga tid, passerar jag ibland platser som påminner mig om en tid som var så otroligt trivsam.

De här platserna är så viktiga för mig att jag ibland stannar till och går ”bakspår” som ett led i hanteringen av just de där minnena. Därtill ett sorgearbete. Platserna i sig är inte så viktiga, rent geografiskt, utan det handlar mera om en tid i mitt liv när jag fick möjlighet att arbeta tillsammans med de mest trivsamma människor jag mött. Människor från olika platser, med olika bakgrund och erfarenhet, som strålade samman på ett ställe och sedan, under några år, drog från plats till plats och jobbade tillsammans.

Det märkliga var att vi redan från första dagen kände ett nära band till varandra. Vi kom helt enkelt väldigt bra överens och vi arbetade så bra ihop. Ingen dag var den andra riktigt lika. Ibland var jobbet tungsamt, ibland ganska enahanda men vi hade roligt vareviga dag.

Den största förtjänsten till trivseln vill jag tillskriva en man som kom i sin silverfärgade gamla Isuzu Pic Up. En lätt grånad man med pipan i munnen och ett ständigt leende på läpparna. Alltid ett skratt till övers och ett muntert tillrop till oss andra. Han, som hade längst att åka, hade packat sin bil med allt vad en arbetsplats kan behöva  av verktyg och pinaler. Där fanns motorsågar och handverktyg, rondeller och skruvmejslar, snickarverktyg och oljedunkar, hylsnycklar och…allt man kunde tänka sig. Det var tur det. Utan hans fullastade Isuzu hade arbetet blivit betydligt svårare att utföra. Och så hunden naturligtvis. Han var alltid med.

Kvällarna var inget undantag. Vi hade trevligt och kul då också. Mellan husvagnarna dukades borden och grillen tändes. I en av vagnarnas kylskåp fanns inte sällan en bit älgkött, tillräckligt stor att räcka till oss andra också.

Så många berättelser och så många levnadsbeskrivningar som avhandlades där vid bordet.

När hösten kom drog var och en hem till sitt för vintervila men när våren på nytt gjorde entré träffades vi på en ny plats, samma gäng, samma historier och samma gemyt.

Så höll vi på några år. Sedan ändrades förutsättningarna. Flera aktörer trädde in på ”vår” marknad och vi hade inte längre ett uppdrag. Gänget splittrades och det kändes märkligt. Saknaden var stor men vi fortsatte att hålla kontakt med varandra. Allra mest den grånade mannen med pipan i munnen. Pipan hade vi lyckats få honom att sluta använda men det var naturligtvis han som fortsatte att på något sätt hålla ihop gänget fast vi inte längre arbetade tillsammans.

Jag har haft ett annat jobb nu under ganska många år men det jobbet har gett mig möjlighet att hälsa på vår trivsamma kamrat lite då och då. Alltid en kopp kaffe på lut hos honom och hans hustru. Julkort och hälsningar från samma adress, alla år. Säkert som amen i kyrkan.

En vinterdag, kort före jul för något år sedan, dagstidningen ligger på bordet och jag bläddrar förstrött medan jag äter frukost. Dödsannonserna, alltid på lördagarna. Det är många den dagen men blicken fastnar på en av dem…

Det är därför jag stannar till ibland, och minns och känner efter hur det var. Jag vet att också du tyckte att de här åren var de bästa i ditt arbetsliv. Din hustru har berättat.

 

Vi glömmer dig aldrig, Sven-Erik!

Sören, Anders, Janne och Patrik

Rim och reson

Klämmer in några rader medan kalvsyltan kallnar och tankarna finns hos alla de som drabbats av galningars verk på några platser i världen…

Håll med om att det är ganska kul ändå att pyssla och fixa inför julhelgen. Själv är jag ganska traditionsbunden, även om jag med åren gjort avkall på sådant som var viktigt tidigare. Det blir faktiskt jul, även om inte allt är perfekt. Ligger det kvar lite ”skit i hörnen” så syns det inte så väl den här årstiden. Men det var inte det som det skulle handla om. Jag spinner vidare på ett ”matbordssamtal” som jag, yngsta dottern och farsan hade nyligen.

Då minns vi min dotters svårhanterliga frestelser vid pepparkakshuset när hon var barn. Skumtomtarna som blev allt längre ju närmare julhelgen vi kom och polkagrisarna som antog allt mera underlig form och färg.

-Blev ni arga på mig då, undrade dottern?

Nej, inte kan man bli arg över barns små hyss. Kan man inte skratta åt sådant är man nog inte en särskilt bra förälder.

Farsan lade pannan i djupa veck och frågade:

-Kommer du ihåg om jag blev arg på dig någon gång?

Jo, det fanns allt några gånger då det hettade till en aning. Underredsmassa över halva bilen var nog inte så kul och inte när jag gömde mig i bilen när han skulle på fisketur. Att få en fotboll mitt i ”nian” när han satt vid köksbordet var inte heller något han uppskattade kan jag meddela. O.s.v. – men, jag och morsan hade mera otalt med varandra och orsaken kan säkert vara att en mor är mera beskyddande mot en son än en far…tror jag!

Hur som helst så skrattade vi gott åt flera hyss och minnen. Ett minne som var betydligt äldre var ett utlåtande och en förklaring till ett misslyckande som en någorlunda jämnårig med just min farsa hade en gång i tiden. Han och hans familj hade sitt hem inte långt från där hälsocentralen i Hammarstrand ligger. Alldeles intill låg då ortens mejeri.

Unge sonen i familjen hade skickats till just mejeriet för att köpa en kruka mjölk till familjen. Från mejeriet sluttade det ganska brant uppför mot hemmet och då det var vinter bar det sig inte bättre än att han halkade i backen, drog mjölkkannan med kraft mot den snöbelagda vägen och följaktligen kom hem utan mjölk.

-Men vad har du gjort, frågade modern sin son, som inte blev svaret skyldig:

-Jag mötte en gubbe i backen och han stoppade mig och sade:

-Månen sken på gubbens ben och gubbens ben gav återsken – och så tog han mjölken och gick!

Jag tar för givet att modern skrattade gott åt detta svaret som sonen sannolikt lärt sig utantill vid något tillfälle.

En decemberkväll i nådens år 2016, då man inget högre önskar än att julfrid och trygghet får råda i en värld som på många sätt präglas av hat och våld…

Varför?

 

Apropå ingenting, kort före jul

Vid middagsbordet idag hade jag farsan som gäst och, naturligtvis, min yngsta dotter som är hos mig under nästan fem veckor. Vi åt gott och pratade om ditt och datt och vi halkade in på julbestyr, inte helt oväntat.

Det blev prat om både matlagning och bakning, det senare inte direkt någon favoritsysselsättning för min egen del men jag försöker. Dottern påminde mig om minnen, kopplade till just julförberedelser när hon var liten. Hennes mamma är en mästare när det kommer till att arbeta med händerna. Under ett antal år bakade hon ett pepparkakshus som var en modell av huset vi bodde i. Det var inget vanligt pepparkakshus kan jag lova. Det var jättestort och, tro det eller ej, skalenligt så långt en deg tillåter det.

Huset hade alla de detaljer som originalet hade, allt från balkong till fönsterfoder och skorsten. Det pyntades med den sedvanliga kristyren och godiset och det limmades med choklad – och det är gott! Som stöttor till balkongen användes polkagrisstänger för de stod pall för ganska stor tyngd. Runt hela pepparkaksbyggnaden pyntades det med tomtar och allehanda små ting som passade i jul- och vintermiljö. Runt det hela, och dessutom på insidan, lade vi en belysning som stämningsfullt blev ”pricken över i” på hela anrättningen.

När allt var klart var tanken att huset skulle ”stå pall” över jul och nyår för att sedan rivas och ätas upp av byns små knallhattar. Men det var inte alltid huset var komplett när tiden var inne för rivning!

Lite förundrade var vi över att polkagrisstängerna ibland började blekna en aning och därtill började skifta färg, från randiga i rött och vitt, till att bli mera rosa. Konstigt var det men kanske hade dylikt godis den egenskapen när det förvarades i rumsmiljö där värmen kunde variera en aning. Detta tilltog allt mer ju längre tiden skred och när dotterns pappa till slut tog fram tumstocken och mätte höjden från golv till balkongstöttor, samt mätte samma höjd från golv till dotterns mun och tunga, anades det oråd! Omkretsen på stängerna var inte heller densamma som den varit från början. Hade möjligen frestelsen blivit för stor för huset yngsta?

Förhör inleddes därmed och lite nervositet kunde redan från början anas i de små, blå oskyldiga ögonen. Erkännandet kom ganska kort därefter och en enig jury friade dottern från vidare misstankar om hyss runt pepparkakshuset. Vi skrattade gott åt hennes åtrå till husets utsmyckning då och vi gör det fortfarande när vi minns tillbaka.

En av gångerna det bakades väggar till huset hade skapelsens byggmästare placerat en av plåtarna med deg på en stol i köket. Det fanns helt enkelt inte plats nog för alla delarna att jäsa på bord och bänkar. Det året hade vi dotterns avtryck av hennes rumpa på insidan på en av väggarna! Ett roligt minne ytterligare kring julpyssel.

Ikväll står ”husets yngsta” i köket och bakar julbröd själv. Jag fick nyss smaka lite av hennes saffranskaka och den var god. Kanske står hon själv en dag och bakar pepparkakshus till sina småttingar för hon har definitivt ärvt sin mors skapande händer. Det går inte en dag utan att hon pysslar med något som handlar om handarbete. Det tecknas och det målas och det klipps och klistras. I en kartong i ett förråd förvaras fortfarande fantastiska skapelser sedan hon var barn. En dag lär hon plocka fram dem och visa dem, kanske för sina barn. Vi får se.

Älskade Louise!