Murphy:s lag

”Lagen” har fått sitt namn från ingenjören Eward A. Murphy Jr  som experimenterade med raketslädar i USA:s flygvapen på 1940-talet. Arbetslaget där Murphy deltog försökte eliminera alla möjligheter för de tekniska anordningarna att misslyckas. Murphys ursprungliga formulering var: ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet”

Lagen tillkom således, och ska i första hand ses som en riktlinje för ingenjörer inom maskinteknik och datateknik. Det handlade om att konstruera tekniska system så att felaktiga resultat blir uteslutna.

Att jag, vid dagens fönstermålning, lyckades med konststycket att välta omkull en färgburk, har således inget med Murphy att göra, även om det skulle ha känts bra att skylla på honom. Hade jag bara sett till att eliminera möjligheten till fadäsen så hade jag haft all färg kvar.

-Så det så!

Avslutade målningen lite snabbt, satte mig i bilen och åkte till goda vänner för att hälsa på en stund och få lite distans till ”färgfadäsen”. Där fanns nybakad kaka som jag blev bjuden på. Frun i huset förklarade att hon bakat kakan till sin make, för att helt enkelt få honom på lite bättre humör, efter att han ”gått i taket” efter en fadäs vid arbete på deras fastighet! Han var väl vid skaplig vigör när jag kom men jag kan bara konstatera att vi var på betydligt bättre humör, både han och jag, efter kaffe och kaka.

-Tack till hans vänliga hustru, för kaka och förståelse!

 

 

Många hamnade på allmänningen

På kyrkogården i Pålgård, Hammarstrand, finns ett område som benämns som allmänningen. Här finns runt 250 – 300 gravar som, i de allra flesta fall, är tämligen anspråkslöst markerade. Dolda bakom de sista kvarvarande häckarna, på den gamla delen av kyrkogården, hittar man allt ifrån ytterst små gravstenar till halvt förmultnade träkors, vissa helt utan inskription och av varierande storlek. På en del av korsen kan man ännu läsa vem som en gång blev nedbäddad men lika ofta är texten sedan länge borta. Ett av de allra minsta korsen mäter en höjd av endast 15cm.

Här finns människor begravda, som inte ens fick vila sida vid sida med sina makar. Anledningen till att de hamnade här var oftast att de endera var utan familj eller släktingar som kunde bekosta en privat gravvård eller att det helt enkelt saknades medel till att bekosta en gravsten eller ett kors. Många av de gravsatta här var barn. Det blev ”socknen” som fick se till att de begravdes i vigd jord och att ett enklare kors eller en mindre sten markerade graven. Det kunde också vara tillhörighet i samhällsklass som blev avgörande för var man fick sin sista vila.

Allmänningar förekommer på de allra flesta gravplatser i Sverige och omfattas i regel inte av något register.

 

      

      

 

Smålänningen i byn

Han hette Konrad och var född 1875 i Madesjö socken, inte så långt från Kalmar i Småland. Han växte upp på en gård där hans föräldrar arbetade som dräng och piga. Konrad hade tre äldre bröder, varav en emigrerade till Amerika. Där kan man säga att syskonens historia tar sin form. Anledningen till att människor valde att flytta i unga år, vid den tiden, var oftast att det var nödvändigt för att hitta sin utkomst. För Konrad, och två av syskonen, var inte emigration lösningen.

När han var 14 år blev han, liksom två bröder blivit tidigare, satt på luffen av sina föräldrar, lämnad längs vägarna för att själv hitta sin försörjning. Hur hans historia i detalj såg ut under några år är det ingen som vet men han tog sig med tiden till Stockholm där det fanns möjlighet att få jobb. På ett antal byggarbetsplatser runt om i staden jobbade Konrad som hantlangare under några år, ett tungt arbete för en ung kropp. Hantlangandet utvecklades så småningom till ett intresse, att lära sig ett yrke som murare. Som lärling skaffade han sig nödvändig kunskap för att efter några år kunna söka jobb på andra platser.

En av hans äldre bröder hade etablerat sig i Sundsvall, också han verksam i ”byggsvängen”. Dit styrde Konrad kosan och fick genom broderns försorg de kontakter han behövde för att få jobb i stan. Brodern Olle avancerade efter en tid till byggmästare och blev därmed arbetsgivare till Konrad. En inte allt för lyckad kombination skulle det visa sig. Kanske var det förhållanden på arbetsplatser, kanske var det diskussioner om lön eller annat som gjorde att bröderna blev oense allt oftare. Konrad hade växt sig stor och stark och under en het diskussion om något placerade Konrad sin bror, tillika byggmästare, i en brukbalja med ändan först. Därefter samlade han ihop sina verktyg och avvek från bygget och även från Sundsvall.

Att förhållandena inte varit de bästa, under Olles ledning, var tydligt. Flera av Konrads arbetskamrater valde att göra sällskap med honom från bygget och tillsammans reste de mot nya mål. Här är Konrads historia höljd i dunkel igen men det han berättat själv är att han och de tidigare arbetskamraterna hamnade ända uppe i Harads, en liten by ca 5 mil från Boden. Här pågick stora skogsavverkningar under vintern 1896-1897 och här stannade kamraterna fram till våren. Då gick resan söderut igen, med destination Östersund. Väl där hörde de om ett kyrkobygge i Stugun och där fanns möjlighet till byggjobb igen.

Konrad, tredje person från höger.

Kyrkbygget stod klart 1903 och då hade Konrad hunnit gifta sig och få två barn med en kvinna från byn. Paret flyttade nu till en hyrd fastighet i Hammarstrand men redan året efter drabbades hustrun av sjukdom och avled. 1910 gifte Konrad om sig med en kvinna från Edsele och 1912 byggde de en egen fastighet. De fick sex barn tillsammans.

Konrad blev med tiden ett känt ansikte i bygden, känd för sin slagfärdighet, sin yrkesskicklighet, sin humor men kanske mest som en rättskaffens man. Det värsta han visste var lögner och och ohederlighet. Han försvarade det han ansåg var rätt och riktigt med för honom lämpliga metoder och här kommer ett exempel.

En vedspis var inmurad och arbetet var klart. Priset för jobbet var uppgjort sedan tidigare och nu skulle spisen proveldas innan Konrad vände hemåt. När så var gjort och ersättningen för jobbet skulle erläggas, ville plötsligt uppdragsgivaren pruta på jobbet. Konrad sade ingenting men kavlade långsamt upp ärmarna på blusen, tog tag i skjortbröstet på ”prutaren”, lyfte honom från golvet och placerade honom sittande på den nu ganska heta spishällen. Sådan var han, den gode Konrad.

Hans egen historia är dessvärre i princip höljd i dunkel. Den var inget han pratade om. Visst blev han tillfrågad av sina barn och barnbarn om sin uppväxt i Småland, sin ungdomstid och sina första år i arbetslivet men ingen fick något svar. Den historien var inget att berätta om, tyckte han. Sannolikt skämdes han å sina föräldrars vägnar. Att de tvingades lämna sina barn, vind för våg, med förhoppning om att de skulle klara sig själva på något sätt, var säkert inget de var stolta över. Tvärt om. Att livet hade farit ganska hårt fram med honom dessutom, gjorde honom med tiden ganska inbunden och tystlåten. Vad han ansåg om det liv han levt sade han inget om på sin ålders höst.  Enstaka vittnesmål förtäljer att det ibland var en ganska tyngd man som vände hemåt med sin cykel efter arbetsdagens slut den sista tiden han arbetade.

 

Konrad gick ur tiden 1953. Han vilar tillsammans med hustrun i mullen på kyrkogården i Pålgård.

Chevrolet 1932

En anekdot till ur livet. Det här är också farsan, ja innan han blev farsa då naturligtvis. Sisådär 10 år innan. Här sitter han på sin egen ägandes epa av märket Chevrolet, av 1932 års modell. På bilden är det bara halva bilen och det var ju dumt, att med hjälp av Nils Haglund kapa den där fina bilen med svärmorslucka, kromade lyktor och kromade luckor på motorhuvens sida. Farsans eget omdöme om tilltaget idag lyder;

-Då skulle man ha haft stryk!

Kanske det. Bilen hade naturligtvis varit mera värd om den fått vara hel. Den slutade sina dagar på skroten i Gerilå, vilket t.o.m. jag kommer ihåg. Vad man kanske inte lägger märke till när man först ser bilden är den lille grabben som tittar fram vid höger framhjul. Det är Kjell Haglund. Han fick inte leva så länge. Han var bara 16 år när han drabbades av hjärnblödning och avled. Tragiskt!

Med känsla för blues

”Bottleneck John” alias Johan Eliasson, en bluesman med fingertoppskänsla för det han ägnar sig åt. Nu blev nog inte kvällens spelning i skogskapellet i Bispgården som han tänkt sig, då hans röst för första gången sedan 1987, svek honom redan innan spelningen. Det blev ändå en musikalisk höjdare, om än instrumental. Tillsammans med eminente kompmusikern Mattias Nordqvist på piano smekte Eliasson fram blå toner på sina gitarrer, med en repertoar som sträckte sig ända tillbaka till mitten av 1850-talet. Att han dessutom har förmågan att förmedla just det bluesmusiken i sig handlar om, till lyssnarna, gör inte saken sämre.  Det är lätt att för sitt inre se bilder av mörkhyade män och kvinnor, arbetande på bomullsfälten i södra USA, medan tonerna sveper runt i lokalen. Ibland kan man till och med skymta en  person, stående precis vid hans sida, iförd en sliten kostym och hatt och pannan lagd i djupa veck, begrundande det Eliasson förmedlar.

Dags att fridlysa…

På en av mina promenader i skogen härförleden, ja, det var senast det regnade för övrigt, dök jag på ett stycke historia. Jag kan väl tycka att det här historiska objektet kanske inte pryder sin plats så förfärligt väl, men om man tar sig lite tid, stannar upp och funderar lite, så är det rätt många tankar kring den här gamla bilen som tar form. Den har faktiskt varit ny en gång och säkert luktade det så där speciellt, som det bara gör i nya bilar, även i den här en gång.

-När kan den ha blivit tillverkad och var?

-Vilka var människorna, som sannolikt var britter, som för hand skruvade ihop bilen på någon biltillverkningsindustri?

-Hur levde de och vad tjänade en bilindustriarbetare i England på 1940-talet?

-När blev den exporterad till Sverige och vem kan ha varit första ägaren?

-Ja, ni ser. Frågorna kan bli ganska många. Jag tror jag vet vem som placerade den här bilen på den här platsen någon gång i mitten av 1960-talet. Det var så man gjorde. Många gamla bilvrak dumpades i raviner och nipor där det fanns mycket plats, vissa lämnades bara i skogen.

Det finns inte så många historiska objekt av den här modellen kvar i våra skogar. De har städats bort sedan länge och vem minns dem då? Nu menar jag inte att det var ett bra sätt att göra sig av med skrot men frågan är om inte det är dags att fridlysa de gamla bilvrak som ännu står kvar som den här.

En Hillman Minx, tillverkad i England på 1940-talet. Ett stycke historia.

H-P is back in town

Gjorde mig en dagstur till Östersund idag tillsammans med yngsta dottern. Där mötte vi upp med äldsta dottern och tillsammans ”yrade” vi runt i en sommarfager och oerhört varm stad. Mat och fika nere på stråket var naturligtvis ett måste men innan vi hade bestämt var vi skulle dinera så kändes det nödvändigt med ett brake i promenerandet på någon skuggig plats. Vi slog oss ner på en stenmur, under några träd, alldeles vid hamnen och medan vi satt där kom en välkänd person gående mot oss. Gången var något stapplande och mannen stödde sig på en käpp där han gick.  Han kom emot oss, slog sig ned bredvid mig på stenmuren och naturligtvis måste jag fråga H-P Burman hur han har det med hälsan.

-Jo tack, svarade en ytterst ödmjuk och lite lågmäld H-P.  Med tanke på att jag låg på akademiska sjukhuset i Uppsala för några månader sedan så är det riktigt bra.

-Du ser i alla fall ut att vara vid god vigör, fortsatte jag.

-Ja, bortsett från att orden inte riktigt vill infinna sig så går det bra.

-Hur går det med spelandet då? Jag förmodar att du är här i stan för att spela med Harrda Ku, Harrda Geit?

Nja, jag vet inte riktigt, jag träffade Rubensson här borta på stråket nyss men alla i bandet är inte här och det är inget bestämt. Jag kanske spelar några låtar med Ständut Blakk i stället, det finns väl de som vill höra Jamtlandstaus skulle jag tro, svarade H-P.

-Går det bra med gitarrspelandet nu då?

-Inte är det som förut, nog klarar jag av lite vanligt ”bonnkomp” men det funkar inte så bra med högernäven än.

H-P plirade mot mig med sina pigga ögon och så forsatte han;

-Vet du, jag skulle vilja sätta upp ett rollspel på någon scen här under yran. Det är så många som är inne på min Facebookprofil och skriver. Nu skulle jag vilja träffa dem ”live” om du förstår vad jag menar. Ett Facebook ”live” där människor som brukar skriva till mig kommer fram och pratar med mig i stället.

-Jag tror jag förstår, svarade jag.

Det blev en kort stunds eftertanke där. Tystnad. Det är säkert väldigt många som gillar H-P Burman för den han är och som gärna skriver till honom på Facebook men sannolikt har han ingen aning om vilka många av dem är och nu skulle han vilja träffa dem.

-Jo, du H-P, lycka till med spelningen. Vi måste gå och få oss en bit mat nu.

Det är länge sedan jag ångrade så oerhört att jag inte tog med kameran. Den brukar nästan alltid vara med. Skulle så gärna vilja träffa honom på tu man hand någon gång och ha lite mera tid till prat och frågor.

Sommar

Idag har det varit just en sådan sommardag som man drömmer om och önskar sig när kylan knäpper i husknutarna och när ett vindpinat landskap hukar sig i snöstormen. När vedhögen tenderar att minska i allt för rask takt och snöhögarna växer sig allt större. Vi är inte särskilt bortskämda med de här dagarna, de är inte så många på ett år. Det är då det gäller att uppskatta dem och försöka ta vara på dem efter bästa förmåga. Jag hoppas vi får några till.

”Erik i svängen”

Det här är farsan, och i bakgrunden Erik Amreus från Hoo, av Nils Haglund kallad ”Erik i svängen”. Bilden är tagen för många år sedan, på någon byggarbetsplats här i trakten. Erik körde lastbil hos Helge Gradin ganska många år. Som barn tillbringade jag många sommarlovsdagar i grusgropen i Rävanäset hos Helge och Erik, åkande både traktor och lastbil. Erik var den första jag såg äta salt på ägg, vilket förvånade mig en aning. Erik var snäll men hade ett ruggigt humör när han blev irriterad. Ett bestående minne är en resa med ett gruslass till en fastighet i Pålgård. Huset var byggt i vinkel och lasset skulle tippas av på baksidan, inne i vinkeln s.a.s. enligt ägarens önskemål. Det var trångt att backa lastbilen dit, oerhört trångt! Efter mycket trixande och backande, utan att lyckas ta sig dit, tryter humöret på Erik och på 2 sekunder har han hoppat ur hytten, rusar fram till fastighetsägaren och ryter;

-Du kan ta mig fan backa dit bilj…n själv!

Då ville jag gå hem!

Jag minns Erik den sista tiden han levde. Jag mötte honom ibland när han var ute och gick med hjälp av sin rullator. Han kom alltid ihåg mig, stannade och pratade, och vi minns tillsammans.

Opel´n

Det här är, från vänster, farsan, jag och morbror Rutger. Ja, han var inte min riktiga morbror utan han var gift med moster Aina, ingift i släkten alltså. Han var lite av en extrapappa för oss syskon för han och Aina hade inga egna barn. Nu var det inte tänkt att det skulle handla om honom eller någon annan på bilden utan Opel´n, en Rekord av 1959 års modell. Den var grå och vit med kromade lister längs sidorna, kromade kofångare och kromade lister runt både lyktor och rutor. Panoramaruta fram, bara det! Rutger och Aina bodde i Gävle och dit är det ganska långt. Det var ännu längre då, runt 1965, innan alla kurvor längs grusvägen till Sundsvall hade rätats ut, kurvor som gav upphov till åksjuka emellanåt.

Det hände ibland, att farsan och morsan dristade sig till att packa in familjen i bilen, och resa till Gävle för att hälsa på, och det var kul…ibland…när bilen fungerade…både dit och hem! Ibland fick vi åka bärgare en bit, ibland på väg dit, ibland på väg hem. Eller så kom någon vänlig människa hemifrån och hämtade oss längs vägen och det tog lång tid. Då hade den medhavda skaffningen sedan länge tagit slut och magsäcken hade näst intill fastnat i ryggraden. Var det inte motorn som hade havererat så var det något annat. Växellådan eller kardanknutarna. Hur det nu än var med Opel´n så tog farsan och bytte bort den grå/vita mot en blå/vit. Den var från 1963.

Nu var det så med den att den hade angripits av lite stenskott och rost på sparklådorna, vilket farsan tänkte sig att fixa till en solig sommardag. Sagt och gjort. Han plockade fram vad huset förmådde av lämpliga verktyg och satte igång med att slipa, skrapa, grundmåla, lackera och slutligen, rostskydda med underredsmassa. Helgdagen var långt gången när morsan ropade att kaffet var klart och farsan gick in och fikade. Jag hade stått bredvid och begrundat hans förehavanden på bilen och tyckte säkert att det verkade spännande med alla prylar och burkar som var framplockade. Burken, med det där kletiga och klibbiga innehållet, var extra spännande. Penslar låg framme så det var bara att testa konsistensen. Det gjorde jag, både länge och väl! När farsan kom ut efter kafferasten hade jag hunnit med en hel del.

I samma sekund som han rundade bakdelen på bilen blev han stående med gapande mun och uppspärrade ögon. Han drog konstigt efter andan också. Ja, jag skrev ju att jag hade målat, men bara halva bilen! Lyktor, kromade kofångare, lister, baklucka och lite till, allt blänkte i solen av kletig underredsmassa.

Hur det gick sedan? Ni som har suttit i husarrest vet precis. Ni andra får fråga om ni vill veta. Farsan köpte en Saab några år senare. Den fick vi byta motor på en gång…i Gävle!