Opel´n

Det här är, från vänster, farsan, jag och morbror Rutger. Ja, han var inte min riktiga morbror utan han var gift med moster Aina, ingift i släkten alltså. Han var lite av en extrapappa för oss syskon för han och Aina hade inga egna barn. Nu var det inte tänkt att det skulle handla om honom eller någon annan på bilden utan Opel´n, en Rekord av 1959 års modell. Den var grå och vit med kromade lister längs sidorna, kromade kofångare och kromade lister runt både lyktor och rutor. Panoramaruta fram, bara det! Rutger och Aina bodde i Gävle och dit är det ganska långt. Det var ännu längre då, runt 1965, innan alla kurvor längs grusvägen till Sundsvall hade rätats ut, kurvor som gav upphov till åksjuka emellanåt.

Det hände ibland, att farsan och morsan dristade sig till att packa in familjen i bilen, och resa till Gävle för att hälsa på, och det var kul…ibland…när bilen fungerade…både dit och hem! Ibland fick vi åka bärgare en bit, ibland på väg dit, ibland på väg hem. Eller så kom någon vänlig människa hemifrån och hämtade oss längs vägen och det tog lång tid. Då hade den medhavda skaffningen sedan länge tagit slut och magsäcken hade näst intill fastnat i ryggraden. Var det inte motorn som hade havererat så var det något annat. Växellådan eller kardanknutarna. Hur det nu än var med Opel´n så tog farsan och bytte bort den grå/vita mot en blå/vit. Den var från 1963.

Nu var det så med den att den hade angripits av lite stenskott och rost på sparklådorna, vilket farsan tänkte sig att fixa till en solig sommardag. Sagt och gjort. Han plockade fram vad huset förmådde av lämpliga verktyg och satte igång med att slipa, skrapa, grundmåla, lackera och slutligen, rostskydda med underredsmassa. Helgdagen var långt gången när morsan ropade att kaffet var klart och farsan gick in och fikade. Jag hade stått bredvid och begrundat hans förehavanden på bilen och tyckte säkert att det verkade spännande med alla prylar och burkar som var framplockade. Burken, med det där kletiga och klibbiga innehållet, var extra spännande. Penslar låg framme så det var bara att testa konsistensen. Det gjorde jag, både länge och väl! När farsan kom ut efter kafferasten hade jag hunnit med en hel del.

I samma sekund som han rundade bakdelen på bilen blev han stående med gapande mun och uppspärrade ögon. Han drog konstigt efter andan också. Ja, jag skrev ju att jag hade målat, men bara halva bilen! Lyktor, kromade kofångare, lister, baklucka och lite till, allt blänkte i solen av kletig underredsmassa.

Hur det gick sedan? Ni som har suttit i husarrest vet precis. Ni andra får fråga om ni vill veta. Farsan köpte en Saab några år senare. Den fick vi byta motor på en gång…i Gävle!

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *