Smålänningen i byn

Han hette Konrad och var född 1875 i Madesjö socken, inte så långt från Kalmar i Småland. Han växte upp på en gård där hans föräldrar arbetade som dräng och piga. Konrad hade tre äldre bröder, varav en emigrerade till Amerika. Där kan man säga att syskonens historia tar sin form. Anledningen till att människor valde att flytta i unga år, vid den tiden, var oftast att det var nödvändigt för att hitta sin utkomst. För Konrad, och två av syskonen, var inte emigration lösningen.

När han var 14 år blev han, liksom två bröder blivit tidigare, satt på luffen av sina föräldrar, lämnad längs vägarna för att själv hitta sin försörjning. Hur hans historia i detalj såg ut under några år är det ingen som vet men han tog sig med tiden till Stockholm där det fanns möjlighet att få jobb. På ett antal byggarbetsplatser runt om i staden jobbade Konrad som hantlangare under några år, ett tungt arbete för en ung kropp. Hantlangandet utvecklades så småningom till ett intresse, att lära sig ett yrke som murare. Som lärling skaffade han sig nödvändig kunskap för att efter några år kunna söka jobb på andra platser.

En av hans äldre bröder hade etablerat sig i Sundsvall, också han verksam i ”byggsvängen”. Dit styrde Konrad kosan och fick genom broderns försorg de kontakter han behövde för att få jobb i stan. Brodern Olle avancerade efter en tid till byggmästare och blev därmed arbetsgivare till Konrad. En inte allt för lyckad kombination skulle det visa sig. Kanske var det förhållanden på arbetsplatser, kanske var det diskussioner om lön eller annat som gjorde att bröderna blev oense allt oftare. Konrad hade växt sig stor och stark och under en het diskussion om något placerade Konrad sin bror, tillika byggmästare, i en brukbalja med ändan först. Därefter samlade han ihop sina verktyg och avvek från bygget och även från Sundsvall.

Att förhållandena inte varit de bästa, under Olles ledning, var tydligt. Flera av Konrads arbetskamrater valde att göra sällskap med honom från bygget och tillsammans reste de mot nya mål. Här är Konrads historia höljd i dunkel igen men det han berättat själv är att han och de tidigare arbetskamraterna hamnade ända uppe i Harads, en liten by ca 5 mil från Boden. Här pågick stora skogsavverkningar under vintern 1896-1897 och här stannade kamraterna fram till våren. Då gick resan söderut igen, med destination Östersund. Väl där hörde de om ett kyrkobygge i Stugun och där fanns möjlighet till byggjobb igen.

Konrad, tredje person från höger.

Kyrkbygget stod klart 1903 och då hade Konrad hunnit gifta sig och få två barn med en kvinna från byn. Paret flyttade nu till en hyrd fastighet i Hammarstrand men redan året efter drabbades hustrun av sjukdom och avled. 1910 gifte Konrad om sig med en kvinna från Edsele och 1912 byggde de en egen fastighet. De fick sex barn tillsammans.

Konrad blev med tiden ett känt ansikte i bygden, känd för sin slagfärdighet, sin yrkesskicklighet, sin humor men kanske mest som en rättskaffens man. Det värsta han visste var lögner och och ohederlighet. Han försvarade det han ansåg var rätt och riktigt med för honom lämpliga metoder och här kommer ett exempel.

En vedspis var inmurad och arbetet var klart. Priset för jobbet var uppgjort sedan tidigare och nu skulle spisen proveldas innan Konrad vände hemåt. När så var gjort och ersättningen för jobbet skulle erläggas, ville plötsligt uppdragsgivaren pruta på jobbet. Konrad sade ingenting men kavlade långsamt upp ärmarna på blusen, tog tag i skjortbröstet på ”prutaren”, lyfte honom från golvet och placerade honom sittande på den nu ganska heta spishällen. Sådan var han, den gode Konrad.

Hans egen historia är dessvärre i princip höljd i dunkel. Den var inget han pratade om. Visst blev han tillfrågad av sina barn och barnbarn om sin uppväxt i Småland, sin ungdomstid och sina första år i arbetslivet men ingen fick något svar. Den historien var inget att berätta om, tyckte han. Sannolikt skämdes han å sina föräldrars vägnar. Att de tvingades lämna sina barn, vind för våg, med förhoppning om att de skulle klara sig själva på något sätt, var säkert inget de var stolta över. Tvärt om. Att livet hade farit ganska hårt fram med honom dessutom, gjorde honom med tiden ganska inbunden och tystlåten. Vad han ansåg om det liv han levt sade han inget om på sin ålders höst.  Enstaka vittnesmål förtäljer att det ibland var en ganska tyngd man som vände hemåt med sin cykel efter arbetsdagens slut den sista tiden han arbetade.

 

Konrad gick ur tiden 1953. Han vilar tillsammans med hustrun i mullen på kyrkogården i Pålgård.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *