Höstmorgon

Det är något visst med en tidig höstmorgon, när solen börjar värma vatten och mark så pass att dimman lättar. I tystnaden, innan någon vind har fört bort den, njuter jag av att bara sitta stilla och iaktta.

 

Det glimmar i guld och klaraste rött,
det prasslar så sakta i parken,
ty hösten är kommen, och björkar och lönn
de fäller nu bladen till marken:
”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt,
vi väver ett täcke så varmt och så tätt,
vi väver stt täcke åt marken.

     Se vintern är nära, och vädret är grått,
nu måste vi värma och lysa!
Vi väver ett täcke så varmt och så gott,
att blombarnen icke må frysa.
Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött,
vi väver ett täcke i guld och i rött,
vi väver ett täcke åt marken

Elsa Beskow

När Sture skulle köpa bil

Det var någon gång runt 1965 som Sture insåg att det var dags att byta bil. Hans gamla Vauxhall Victor sjöng på sista versen och parkerades på lit de parade, ute på en åker, en bit från gården.

 

Därefter inleddes jakten på ett nyare och bättre fordon, varför inte en Vauxhall Victor…igen! I byn där Sture levde fanns ett gäng jämnåriga kompisar, tillika grannar, som umgicks i ur och skur, däribland två kusiner och så naturligtvis Stures bror. Sture var en oerhört gladlynt och godmodig person, nästan lite naiv emellanåt. Hos Sture vilade aldrig några sura miner. Ingenting var omöjligt och hela världen låg öppen för hans fötter.

Hans bror däremot var lite av motsatsen. Han hade lätt för att ta till humöret, när så behövdes, och  han var rakt på sak och hade bestämda åsikter om det mesta. Dessutom var han både längre och kraftigare än sina jämnåriga kamrater och hade utsett sig själv till något av en beskyddare för de övriga. Båda bröderna hade under en kortare period varit i kungliga huvudstaden för att där söka lyckan och båda hade de fått arbete som brevbärare. Nu blev inte vistelsen där så lång utan de var snart hemma i byn igen, lite mer ”Stockholmska” än de varit tidigare, i alla fall dialektalt.

Så kom dagen när en resa skulle företagas till Östersund för ett inköp av bil till Sture. Naturligtvis skulle kusinerna K och H följa med, ja det var förresten nödvändigt, för Stures gamla bil hade gett upp. Således packade grabbarna in sig i K:s Volvo PV och reste mot staden. Lite trevligt ville de ha på resan så de hade ”stärkt” sig en aning redan innan avfärd och mera fanns också att tillgå i bilen. Väl framme i Östersund inleddes jakten på den bilfirma där en 1958 års Vauxhall Victor, enligt en annons i dagspressen, skulle finnas.

Efter en stunds letande hittades bilfirman och mycket riktigt stod där, ute på parkeringen, en bil av just det märket som Sture önskade sig. Det var ett gäng betydligt gladare och mera upprymda bilspekulanter som klev ur bilen än de som hade satt sig i bilen en dryg timme tidigare. Nu gällde det att hitta en försäljare så de knatade in på firman, hittade en säljare, presenterade sig och berättade ärendet.

Javisst! Naturligtvis skulle grabbarna få titta på bilen. Säljaren plockade med sig nyckel till bilen och låste upp den. Därefter inleddes inspektionen, så där som man gör. Den som i första hand pekade på både positivt och negativt var den något påstrukne kusinen H. Han gick flera varv runt bilen, pekade på kromade lister och backspeglar och sade till Sture;

-Men titta så vackert Sture. Titta så käckt! Kromade lister både bak och fram.

-Och titta här Sture, kromade kofångare. Det är väl bra?

-Titta här Sture, till och med grillen är kromad.

-Och Sture, det är skinnklädsel i bilen!

Sture var bara steget efter H hela tiden och tyckte nog att H hade rätt i sina omdömen om bilen för han höll med hela tiden.

-Ja, det är bra, det är snyggt!

Även invändigt företogs en grundlig inspektion och allt var till Stures belåtenhet. Men så upptäckte H en en uppenbar brist. Den ena vindrutetorkaren var borta. Hur skulle nu detta lösas? Ja, nu handlade det i första hand om priset på bilen. Mot bakgrund av Stures belåtenhet med allt det övriga på bilen högg säljaren i med 2000 kronor. Sture funderade en stund men tyckte nog att priset var det rätta, med eller utan vindrutetorkare!

-Skall vi slå till, undrade säljaren?

Ja, svarade Sture, det blir bra.

Så grabbarna och säljaren vände åter mot butiken men då kom Sture själv på en sak man hade glömt.

-Vi måste väl titta i bagaget också,  det glömde vi.

Så de vände ut igen. När bagageluckan öppnats kunde de alla konstatera att bilens innerskärmar var fullkomligt bortrostade och nu var det broderns tur att ta till orda:

-Nä nu jävlar, så där kan det inte se ut!

Han vände sig mot säljaren, bröstade upp sig och höjde rösten ytterligare ett snäpp:

-Nu får du förbanne mig pruta på bilen, 200 kronor får du dra av på priset!

Säljaren var inte sen att gå med på önskemålet. Hade brodern krävt ett avdrag på 1000 kronor hade det gått lika bra. Så, in på kontoret för att ”göra affär”. Säljaren på ena sidan bordet och kompisgänget på den andra. Då tar kusinen H till orda igen. Med en ytterst tydlig stockholmsdialekt riktar han sig till säljaren och frågar:

-Men hur skall vi göra med vindrutetorkaren?

Ja, svarar säljaren i det att han lutar sig tillbaka i stolen och kliar sig i huvudet:

-Hur skall vi göra med vindrutetorkaren?

H lutar sig över bordet och spänner ögonen i säljaren:

-Det kanske går att skicka den per post!

Bilen blev Stures och efter några år fick den göra sällskap med den tidigare bilen ute på åkern. Jag minns dem där de stod uppställda. Den ena svart och den andra blå.

 

 

n´Immar och a´Immar-Emma

Redan när jag var liten grabb hördes jag då och då talas om en förunderlig man vid namn Immar.

Först kunde jag inte begripa hur någon kunde heta Immar och sedan kunde jag inte begripa hur någon människa kunde klara av sådana häpnadsväckande saker som Immar gjorde. När min farfar satt hemma i köket och berättade om den här mannen, om hans hustru Emma och om allt Immar varit med om, då häpnade jag. Visserligen skrattade farfar, och flera av de andra gubbarna i byn, gott åt de här berättelserna som Immar, enligt uppgift, själv berättat tidigare.

Så småningom kom det fram att han faktiskt hade ett riktigt namn. Han hette egentligen inte Immar utan Ingemar, med efternamnet Edholm. Det tog visserligen ganska många år innan jag fick reda på det. Då hade skrönorna om honom blivit ännu flera. Att han inte levde längre det hade jag förstått och att han och frun hade levt i en stuga på en fäbodvall, någonstans i närheten av vägen mellan Koviken och Ede, mot Kälarne till. Platsen skulle enligt uppgift heta Vallbuan. Där utspelade sig de mest häpnadsväckande saker och en person, som hade god reda och kännedom om Immar och Emma, det var Erik Jonas Lindberg i Böle.

Många kanske inte vet vem Erik Jonas Lindberg var men om jag talar om att han skrev en del böcker om folktro, folklig läkekonst och dessutom gjorde nedteckningar om mer eller mindre kända personer i sin hembygd, då kanske flera av er vet. Att han skrivit ned allt han fått reda på om Immar det är helt klart. Erik Jonas var född 1905 och då var Ingemar Edholm redan 32 år och när Ingemar avled, 1934, då var Erik Jonas 29 år. Endera var Erik Jonas oerhört intresserad av folklivsforskning redan som ung eller så hade Immar gjort märkbara avtryck av sitt liv redan då. Förmodligen det senare!

I min bokhylla har jag en ljudinspelning, en intervju med Erik Jonas, där han berättar de mest häpnadsväckande saker om Immar. Idag skulle vi säkert ha kallat en person som Ingemar Edholm för mytoman, kanske till och med gett honom någon föga smickrande medicinsk diagnos men för samtida människor här i bygden var han nog bara Immar. Immar med de roliga berättelserna.

Dessvärre vet jag i princip inget om människan bakom berättelserna. Bara att han var född i Håsjö 1873, vilket även hustrun var. I kyrkböckerna står han som dräng. En tid hjälpte han till med kolning hos Petrus Nilsson i Hoo. När han avled, 1934, var han skriven som skogsarbetare i Kullsta. Det är dessvärre allt jag vet.

Hur som helst så återanknyter vi till intervjun. Enligt Lindberg kunde Immar berätta om sina upplevelser och bravader i det oändliga. ”Varje gång man kom dit fick man en ny historia”.

Immar och Emma hade kor och höns på fäbodvallen. De hade också en hund av okänd ras men enligt ”husse” var det en korsning, en korsning mellan gråhund, stövare, ansjovis, kaviar, lutfisk, mört, lake, stövelskaft och spjällband. Hunden var speciell bara på det viset att den drev mört! En gång hade Immar och hunden gått ner sig i en vindvak och hamnade på botten av en sjö i närheten av Ede. Det där var sällsynt besvärligt tyckte Immar för det var långt att gå till stranden och dessutom gick det inte att öppna snusdosan för snuset flöt bort.

Där gick han och funderade hur de skulle ta sig upp ur vattnet. Till slut nådde han andra sidan sjön och där fanns ett vattenhål där han kunde gå upp. Han var rejält blöt, för det hade tagit lång tid att gå, men bäst han stod där och skakade vattnet ur kläderna kom en förfärlig massa mört upp ur hålet och strax efter kom hunden! ”Vi fick fyre släfyller (4 fulla slädar) med mört, berättade Immar. Mörten tog han reda på och med hjälp av en morbror (mobror´n kallad) flådde de all mört och gjorde en fiskpäls av skinnet.

Kort tid efter dog morbrorn och när det kom till delning av hans ägodelar ville alla ärva just pälsen. Det blev process om arvet och det blev ”advokater och klater” och medan den pågick hängde fiskpälsen utan tillsyn så länge att den blev maläten. Fiskfjällen ramlade av och där stod de, alla arvsberättigade, med lång näsa. Pälsen fick brännas upp.

Det var bara en av alla berättelser. Vill du höra flera berättelser, om den gröna hästen med plåtöra och träben, om älgen som han inte såg men sköt, om höken som flög iväg med björnsaxen, om silltunnan han köpte i Trondheim och bar hem, om avverkningen av 20 000 stubbar, om hjortronplockningen som utfördes med en harv, om skidtävlingen han åkte på en skida, om aborren med monokel och kravatt, om den tama sillen som drunknade för att den glömde att simma och ett antal flera, då kan du höra av dig till mig så försöker vi ordna det.

Om någon av er vet mer om Immar så hör gärna av er till mig.

 

Vår anrika festplats

Tog en promenad med dotterns hund i eftermiddag och det slumpade sig så att vi passerade in under Trätojordsbackens entré. Tillhör jag möjligen den sista generationen som minns den här platsens storhetstid?

Här har jag gått in många gånger de senaste åren i samband med hundpromenader. Mest bara för att det är en plats där man kan strosa runt i lugn och ro och bara minnas det man själv fick vara med om här för länge sedan.

Jag stannar upp en kort minut och konstaterar att entrébyggnaden är i förfall. Den skulle behöva en ansiktslyftning för att bevaras för framtiden. Vi går vidare, jag och hunden, uppför backen mot serveringsbyggnaden. Plötsligt hör jag…musik, applåder, skratt och sorl från pratande människor och banne mig, sitter det inte en hel hop fikagäster på serveringens veranda. Först stannar jag upp och funderar en aning, är det möjligt? Jo, korvförsäljningen pågår för fullt i luckan på gaveln och när jag når upp på krönet av backen ser jag alla människor på bänkarna, framför scenen. Ni vet de där nötta, obekväma och lite rangliga träbänkarna. Vid sidan av och bakom står mängder av publik, så många att de når nästan upp mot loge och servering.

På scenen håller Arvid och värdinnan Berit som bäst på att presentera Anna-Lena Löfgren som är på väg in, stödd på en krycka. Längst fram på scenkanten står kaffeburkarna uppställda och vid sidan av scenen står tavlan med alla ballongerna tills pilkastningen skall igång. Skall möjligen Gunnar Gustavsson behålla mästartiteln ikväll också?

Musiken drar igång. Mark Olssons orkester från Östersund kompar Anna-Lena i hennes första låt, Lyckliga Gatan. Jag tror inte det är sant! Jag frågar en ur publiken om Anna-Lena är först ut? Nej, svarar han. Om du kom nu så har du missat både Ove Törnqvist och Bosse Parnevik. Det är ju fantastiskt! Jag måste se mera av den här kvällen så jag vänder uppåt igen. Köper en korv med bröd i luckan och går vidare.

Jag rundar serveringsbyggnaden och kommer ner mot logen. Där, till vänster om vägen, står den gula lotterikiosken med alla nallarna. En liten flicka har precis fått sin vinst, en nalle så stor att hon knappt kan bära den. Hon ler mot sina föräldrar, oerhört lycklig över vinsten. På logen sjuder det av liv. Under kulörta lampor och runt lövade väggar pågår dansen för fullt. Bröderna Lindqvist har spelat upp till en hambo och dansgolvet är fullt av glada människor. Utanför är trängseln stor, man pratar, skrattar och några har fullt upp med att spana in vem de skall bjuda upp. Tänk att jag får uppleva det här igen.

Promenaden går tillbaka, upp mot längan med tombola, bollkastning och gissa hur mycket pengar det är i burken. Det är så många år sedan jag provade lyckan på bollkastningen. Om inte jag minns fel så lyckades jag få ner alla kaffeburkarna i pyramiden förra gången och vann en nalle jag också som jag förärade en vacker flicka. Jag måste prova igen. Det kostar 2 kronor för tre bollar. Tre kast och alla burkarna står kvar. Märkligt!

Det börjar skymma så smått. Där jag står vid bollkastningen kan jag höra musik från stora dansbanan. Hela tiden är människor på väg till- eller från någon av dansbanorna. Så mycket folk det är här ikväll. Ena stunden vill man dansa gammaldans och nästa modern dans. Jag strosar vidare i den sena kvällen. När jag passerar spelman-jonkestugan ser jag i mörkret ett yngre par som sitter bakom stugan och betygar varandra de ömmaste känslor. Det är härligt att se och minnas. Nerför trappan nu mot dansbanan. Det är fullt med folk i båda öppningarna in till banan. En del skall ut och en del skall in. På ena dörren sitter en affisch som presenterar kvällens dansband Sven-Erics. Hade jag inte en platta med dem?

Lite bakom alla människor vid banans ena entré ser jag några karlar smussla med något i mörkret. Jodå, nog har man tagit med sig något att stärka sig med innan man vågar sig på att bjuda upp någon av alla damer innanför väggarna. Ännu längre ner, nästan på baksidan av dansbanan, ser jag ett gäng yngre grabbar hålla till. Just det, det är där de håller till. Tidigare ikväll har de lyckats sala ihop till ett cigarettpaket som de just nu delar upp som bäst sinsemellan och sedan röker de som borstbindare. Skulle tro att hovtången hänger på sin vanliga plats i staketet också. Måste nog in och prova en dans nu. Det är långe sedan sist. Kollar skylten på väggen, jo, det är herrarnas. Bara att bjuda upp då.

Ser en kvinna stå en bit bort, känner igen henne men kan inte riktigt komma på vem hon är. Stegar iväg mot henne och väl framme frågar jag;

-Får jag lov?

-Javisst, säger hon glatt.

Vi tränger oss ut på golvet bland alla andra. Under dansen vågar jag mig på att erkänna att jag känner igen henne men kommer inte ihåg hennes namn.

-Minns du inte, säger hon.

-Nej, inte riktigt svarar jag.

-Känner du igen halsbandet då, undrar hon.

Just det, nu kommer jag ihåg. Hon var från Umeå. Hon var där tillfälligt. Föräldrarna hade fritidshus här i trakten. Det blev bara den där enda helgen, sommaren 1976.

Danskvällen närmar sig sitt slut och det är dags att gå hem. Tänk att jag fick uppleva det här igen. När jag passerar ut genom grindarna passar jag på att fråga en av arrangörerna om hur många inlösta det var ikväll.

-Ettusenniohundra, svarar han. En högst ordinär Qul i backen-kväll.

 

 

 

 

Åh vad jag reser!

Nog är det väl förunderligt ändå hur tankarna hoppar och far emellanåt.

Idag, på väg i bil till Bispgården, kom jag på det faktum att jag jobbat i drygt 13 år hos samma arbetsgivare. Det är den längsta tid jag tillbringat hos en arbetsgivare för övrigt. Inte så att jag fått sparken från de jobb jag haft utan mera för att jag själv valt att byta.

I samma minut kom jag på att jag har i princip lika många år kvar att arbeta fram till min pension, såvida nuvarande pensionsålder fortfarande gäller den dagen. Jag vill faktiskt inte jobba längre. Tankarna kilade vidare i mitt huvud och jag började fundera över hur långt jag sammanlagt åkt i bil, till- och från jobbet under de här 13 åren. Om jag räknar 220 arbetsdagar i snitt på ett år x 13 och min dagliga resa, tur- och retur, är 50 kilometer blir summan 2860 arbetsdagar x 50 kilometer = 143000 kilometer!

Vad var nu naturligare än att börja fundera över den sammanlagda tiden jag tillbringat i bilen, på väg till- och från jobbet under 13 år? Ja, jag vet att det är knäppt. Min dagliga restid är ganska precis 40 minuter. Alltså, 40 minuter x 2860 arbetsdagar = 1144 timmar i bil, på väg till- och från jobbet. Hemska tanke! Nog hade jag väl kunnat nyttja min tid till något bättre och kom ihåg, som jag nämnde tidigare, jag har i princip samma siffror kvar framför mig, om Gud vill och byxorna håller, och jag väljer att jobba kvar hos samma arbetsgivare.

Men tänk om pensionsåldern höjs dessutom. Tänk om jag måste arbeta till jag är 80 år! Där kom min arbetsgivare med en tanke kring det här. Om man i snitt jobbar yrkesmässigt ca 45 år, och så höjs pensionsåldern till 80 år, då har jag 27 år kvar att jobba fram till min pension. Det skulle väl i så fall innebära att jag i realiteten är bara runt 35 år nu…eller?

Tror det är dags att gå och lägga sig. Det har varit en tung dag.

 

 

 

 

 

När nöden är stor

Det var i mitten av januari 1948 och min morfar hade åkt spark tre kilometer till affären i Pålgård för ett ärende och för att hämta veckans postskörd. Hämtade posten var inget man gjorde dagligen utan han brukade oftast passa på när han ändå hade ärende till affären.

Just den här dagen låg det ett brev, som han särskilt lade märke till, i postfacket. Kuvertet var brunt och när han vände på det fanns där ett utländskt namn som avsändare. Först tänkte han öppna kuvertet där han stod men valde att vänta tills han var tillbaka hemma igen. Väl hemma plockade han först upp brevet och visade det för sin hustru som genast öppnade det och detta var vad kuvertet innehöll.

Naturligtvis var det ingen av dem som var kunnig i tyska språket utan brevet blev liggande en tid tills de fick hjälp med översättning. Bakgrunden till brevet var dock följande.

I början av 1948 hade det gått i det närmaste tre år sedan andra världskriget avslutades. Ännu var nöden stor i de länder som mest drabbats av krigets fasor och naturligtvis var det allra värst i Tyskland. På riksnivå gjordes 1946 upprop till Sveriges alla kommuner att, insamlingar av pengar, persedlar och övrigt material skulle om möjligt genomföras och i de allra flesta fall åtog sig Röda Korset att ombesörja insamlingarna, så även i Ragunda.

Bland de som skänkte kläder fanns makarna Viktor och Selma Rehnstedt, Skogen, Pålgård. Med åtta barn i familjen fanns urväxta kläder och skor att tillgå. Makarna samlade ihop vad huset förmådde av egna och av barnens kläder. Säckarna, som persedlarna packades i, fraktades till Hammarstrand för vidare transport mot sitt mål. Innan kläderna packades lade Selma små skrivna lappar i fickorna på plaggen, med namn och adress på några av familjemedlemmarna. Förmodligen med en förhoppning om att någon gång få höra från någon eller några som erhållit plaggen eller skorna. Fram till 1948 hade tre brev anlänt från tacksamma mottagare.

Ett av breven, skrivet den 5 januari 1948, var det som Viktor hämtade den aktuella vinterdagen. När brevet väl blev översatt stod följande att läsa:

Mülheim – Ruhr  5/1   1948

 Bäste Herre. Jag har erhållit en del saker från svenska Röda Korset, däribland ett par byxor. Vi har glatt oss mycket. Byxorna använder jag själv. Det fanns också ett par skor med. Jag har två barn på 8 och 14 år. Skorna får min son nu till konfirmationen. Här i Tyskland kostar ett par skor på svarta börsen 400 till 600 Mark. Livsmedelstilldelningen är mycket klen. Efter jultid har vi inte fått något matfett. Utsikterna att få något denna månad är mycket små. En arbetare som tjänar 200 Mark i månaden kan inte ens köpa ett pund smör då det kostar 250 Mark. Kriget har rasat här i Tyskland med all kraft. Städerna i Ruhr-området är förstörda till 70%. Jag har varit soldat i tre år och suttit två år i fransk fångenskap. Vi hoppas alla att freden snart skall undertecknas och att Tyskland skall upptagas i folkens gemenskap. Tack vare att jag hittade er adress kan min familj och jag uttrycka vårt hjärtliga tack. Med förhoppning att ni erhåller detta brev.

Högaktningsfullt

Karl Piotrowski

 

                                                                                                            

          

 

 

Herbert och hans liv

Den 25 mars 2012 gick Herbert Eriksson, Hammarstrand, ur tiden. Han gjorde det i en ålder av 99 år och 9 dagar. Innan sommaren 2005 visste jag inte ens att han fanns men jag är oerhört glad och tacksam idag att jag fick lära känna honom. Det började så här:

Vid en angenäm stund, en vacker sommarkväll i Hoo år 2005, fick jag en skrivbok i min hand. När jag öppnade boken fanns där nedtecknat stora delar av en då 92-årig mans liv. Han hade fått boken av sin dotter 1992 för att uti denna skriva ned sådant som varken hon eller hennes egna barn annars någonsin skulle ha möjlighet att komma ihåg eller kanske ens skulle ha fått reda på. Boken var då inte färdigskriven men när jag började läsa vad som där var skrivet, önskade jag att jag haft en likadan efter mina förfäder. Jag blev också tillfrågad om jag ville renskriva det Herbert hade nedtecknat och naturligtvis ville jag det. Jag lånade med mig skrivboken hem och det tog mig några dagar att läsa igenom det som skulle visa sig vara stora delar av Herberts liv.

Herbert var bördig från Lövåsen i Ångermanland men levde nu på sin ålders höst vid äldreboendet Strandliden i Hammarstrand. I januari 2006 besökte jag honom för första gången för att lära känna honom och för att fråga honom om hans medgivande, att publicera materialet i någon form. Över en kopp kaffe och dessutom lite ”starkt” till berättade han mycket av det som finns återgivet i skrivboken. Jag kommer ihåg vad Herbert sade när vi träffades första gången:

-Filmen Barnen från Frostmofjället var nog ingenting mot de prövningar vår familj fick utstå under min barn- och ungdomstid.

Jag är fortfarande den första att instämma.

Han och hans dotter Ingrid var vänliga nog att låta mig använda skrivboken fritt och efter mycket pusslande och insamlande av ett rikt bildmaterial kunde jag slutligen överlämna ett näst intill färdigt material, lagom till en kusinträff som hölls här i Hammarstrand.

Att här beskriva innehållet i häftet låter sig inte göras då det skulle bli allt för långt. Dock har han beskrivit sitt och sin familjs liv från tiden i den timrade och oerhört kalla stugan, byggd på kullerstenar på Lövberget, ca 2km från Lövåsen. Huset var ett arrendatorsboställe där familjen på tio syskon och två vuxna fick bo så länge fadern Erik arbetade i skogen för skogsbolaget som ägde det. 1925 planerade familjen att flytta till Döviken i Ragunda men det blev inte riktigt som de tänkt. Mamma Kristina drabbades av lunginflammation och avled. Flytten blev av och fadern fick jobb vid kraftverksbygget i Krångede men dessvärre omkom han i en olycka där. Hur syskonen sedan fick lov att klara sig själva och mycket annat kan man läsa om i det material som Herbert själv skrivit till sin dotter och till sina barnbarn.

Är du intresserad av att ta del av Herberts liv så hör av dig till mig. ÖP har mina kontaktuppgifter.

(Konst)igt

Skall inledningsvis kort anknyta till ett tidigare inlägg som handlade om ”möten med människor”.

Det var i samband med ett sådant möte, på arbetstid, som jag fastnade framför en tavla, ett konstverk, som lika gärna hade kunnat ha Bengt Lindströms signatur i nederkanten som den som faktiskt fanns där. Det var helt enkelt den boende i lägenheten som hade målat tavlan. Ett konstverk som jag inte riktigt förstod mig på men med oerhört vackra och kraftiga kulörer i rött, gult, grönt och blått.

Innan jag såg signaturen frågade jag hyresgästen om han hade en Bengt Lindström på väggen. Nej, svarade han, det är jag som har gjort den. Nu skall det i sanningens namn sägas att jag inte är någon som helst konstkännare. Jag begriper mig på tavlor som föreställer uppenbara motiv, naturmotiv, saker, prylar, människor och liknande. Det är inte svårt. Kommer det till mera abstrakta verk så måste det nog till en mera ”fri fantasi” än vad jag är kapabel att mobilisera.

I den stunden kom jag att tänka på några dagar i mitten av 1980-talet. Jag jobbade då i Ragundas kommunhus och huset hade nyligen blivit utbyggt. Där, i utbyggnaden, var väggarna nymålade men ännu kala, helt utan konstverk. Då föddes en tanke bland de anställda; Varför inte låta traktens lokala konstnärer få ställa ut ett antal verk och sedan får personalen rösta på vilka tavlor man helst vill se på väggarna. Förslaget föll i ”god jord” och snart hängde tämligen många tavlor på väggarna. Det var tavlor i olja, i akvarell, lite märkliga men ändå vackra tavlor gjorda av ull och så fanns det ”konstiga” tavlor. Just sådana som man bara inte begriper sig på, inte ens när konstnären förklarar motivet.

Under en tid besökte verkens skapare kommunhuset lite nu och då för att träffa personalen och kanske just för att ”förklara”. Det var inte bara konstnärer som levde här i trakten då utan också de som hade gjort det tidigare men var utflyttade. Jag skall återkomma till en av dem strax.

Hur som helst började omröstningen närma sig sitt slut och under resans gång hade några av tavlorna redan bytts ut och ersatts av andra. Helt enkelt bara för att ingen ville ha dem.  En av dessa utbytta tavlor fanns upphängd i kommunhusets fikarum och jag har här försökt att medelst Photoshop försöka återge motivet. Måste säga att jag lyckats riktigt bra! Den såg ut så här:

En dag infann sig motivets skapare och jag kände mig omedelbart föranledd att fråga denne om motivet…för det kunde jag inte lista ut. Svaret lät ungefär så här:

-Om du tänker dig att du flyger och passerar en myr och där på myren finns ett dike, fyllt av vatten, men vattnet är fruset, alltså var motivets/tavlans namn ”Fruset dike på en myr”. Klart utanför min fantasis gränser.

Den tavlan hänger inte i kommunhuset, det vet jag. Den ersattes en tid av en tavla som var betydligt större men lika obegriplig och som inte heller finns på någon vägg där idag. Den föreställde ett berg…men ingen såg något berg. Man brukar ibland säga att ”det ligger i betraktarens öga” men så är det uppenbarligen inte alltid.

Så till den utflyttade konstnären. Han fanns på plats för att installera ett alldeles nytt konstverk som faktiskt var beställt. Tavlan skulle komplettera ett verk han gjort redan på 1950-talet och som hängt i en korridor sedan dess. Konstnären var i största allmänhet trevlig och vi pratade ganska mycket med varandra under några dagar.  Personligen är jag fascinerad, för att inte säga avundsjuk på människor som är duktiga tecknare. Hur kul skall det inte vara att kunna göra karikatyrer av människor, teckna djur eller andra motiv? Det har alltid varit något av en dröm för mig.

Jag frågade den här konstnären om huruvida han var just en god tecknare, mot bakgrund av att han var konstnär.

-Ja, om jag får säga det själv så blir de väl inte så dåliga de blyertsteckningar jag gör, svarade konstnären.

-Jag har förresten ett litet skissblock här i fickan, fortsatte han och drog upp ett väl tummat litet block, fyllt av teckningar. Han började bläddra och jag tittade intresserat. Visst fanns där skapliga bilder, med motiv som var uppenbara. Så kom han till en sida, stannade upp och sade:

-Den här tycker jag nästan bäst om själv…

Plötsligt började han vrida och vända på blocket…

…-men jag vet fan inte åt vilket håll den skall vara!

(Konst)igt!

Vad skall det bli av byn?

Har varit och hälsat på min far en stund idag för att hjälpa honom att plocka undan lite prylar inför hösten. Vädret är fantastiskt och vi satt ute på bron och drack kaffe. Han har kvar sitt barndomshem och bor där i byn ”på deltid”. Hans föräldrar byggde upp ett mindre jordbruk på 1930-talet men nu är det många år sedan det avvecklades.

Jag har själv i princip vuxit upp där i byn och jag har också bott där ett antal år. Visserligen bodde vi i centrala Hammarstrand när jag växte upp men jag tillbringade så mycket tid hos min farmor och farfar. Jag har så många fina minnen från den tiden. Då, när jag fortfarande var ung, fanns en uppväxande generation kvar i byn och man kunde till och med se mellan husen. Idag har byn delvis växt igen och det enda man ser från gården är det vackra Vättaberget. Numera finns två ungdomar kvar men vad händer när de flyttar därifrån?

Min far närmar sig 80-årsåldern och han har sett människor komma och gå. Förr var det liv och rörelse i byn. Man hjälptes åt med allt möjligt, gårdarna emellan, och man umgicks på ett helt annat sätt än idag. Bagarstugan mitt i byn var en central samlingsplats och det fanns till och med en mindre fotbollsplan där byns ungdomar höll till.

-Det är trist här i byn idag, den kommande vintern blir nog min sista här på gården, sade han till mig idag.

-Det blev så tomt och tyst här när vi tog bort hästarna för precis ett år sedan.

Jag kan bara hålla med. Visserligen bor det människor i byns 12 hushåll än så länge men vem vet hur länge.

Vad skall det bli av byn och vad skall det bli av gården?

Det är inte utan att det gör ont.

 

 

Möten med människor

Ända sedan början av 1990-talet har jag haft ett arbete som inneburit dagliga kontakter med andra människor.  Då menar jag inte arbetskamrater och andra vänner utan det har mera handlat om kunder, hyresgäster, i största allmänhet människor som blivit berörda på något vis av det vi gör på företaget där jag är anställd. Det där kan ha sina sidor emellanåt. Efter så pass många år kan jag konstatera att jag har träffat alla typer av människor, olika personligheter allihop. Glada, sorgsna, elaka, irriterade, vänliga, omtänksamma, omhändertagande, tärande, underhållande, ödmjuka, skrytsamma, sjuka, ja, åter igen alla.

Det här har naturligtvis gett mig olika slags erfarenheter. Jag har lärt mig, jag har lärt andra, jag har fått lyssna och ta till mig, jag har fått andra att lyssna, jag har tröstat och jag har själv fått tröst. Jag har lärt mig att vara tyst fast jag egentligen velat ryta ifrån men jag har också lärt mig att säga ifrån när kraven på mig varit orimliga eller dumma. Jag har suttit på sängkanten hos sjuka människor och övertalat dem att söka vård. Jag har uträttat ärenden, jag har lekt med invandrarbarn fast jag av outgrundlig anledning inte fått. Jag har sett misär och jag har sett motsatsen. Jag har fått ”skamliga” erbjudanden och jag har fått skäll. Jag har fått tacksamhet och jag har fått oförstående.

Om jag sammanfattar kort har jobbet inneburit möten i livet. Jag skall beskriva några få av dem.

Tragedi och sorg

Jag var nyligen hemma hos en äldre dam med trasig spis. Redan när jag kom in i hennes hem såg jag på henne att något inte stod rätt till. Hennes ögon var sorgsna, kroppen lätt framåtlutad som vore det av smärta. Efter en stund började hon spontant berätta om sin egen ohälsa. Hon hade under en längre tid varit deprimerad efter att först ha mist sin make och inte alltför långt efteråt också en son. Hon hade drabbats av psykisk ohälsa och inte ens orkat gå utanför dörren.

-Jag blev rädd för människor, sade hon.

Visserligen hade hon träffat ett antal olika läkare som hade ordinerat henne olika sorters psykofarmaka men inget hade hjälpt. Nu hade hon i alla fall börjat gå ut, först bara utanför dörren och sedan på små korta promenader.

-Det hjälper bättre än medicin.

Jag stannade upp en stund i jobbet med spisen och hon fick berätta det hon ville ha sagt. Under samtalet kunde vi på något sätt mötas i våra respektive erfarenheter av livet och efter en stund kunde jag se ett leende på hennes läppar. Vi fortsatte samtalet medan jag gjorde klart mitt jobb och när jag var färdig att gå sade hon till mig att det varit skönt att prata med ”någon annan” som bara lyssnade och förstod. Hennes ögon var lite gladare när jag gick än när jag kom.

Ilska och irritation

Även den här gången handlade det om en dam. Vi gjorde ett markarbete i närheten av hennes bostad. Inte på något sätt så att hon blev direkt berörd utan mera kanske störd av lite maskinbuller. Under de dagar vi var där fick vi skäll, varje dag! Vi var helt enkelt störande på alla sätt. Det är hemskt att erkänna men vi började faktiskt prata lite illa om vederbörande.

Så kom den dagen när det började dofta nybakat runt huset. Jag hade en synnerligen spontan och talför kollega som plötsligt tyckte att nu hade vi chansen.

-Häng med här, sade han.

Tillsammans gick vi till damens bostad och ringde på dörrklockan. När hon fick se oss anlade hon en dyster min och frågade:

-Vad vill ni?

-Jo, sade kollegan, nu har du bråkat på oss och skällt på oss så mycket så nu tycker jag att det är på sin plats att du bjuder oss på nybakade bullar.

Jag tänkte att ”karln har blivit galen”. Men, den förväntade orkanen uteblev och i stället sken damen upp i ett oerhört glatt leende.

-Det är klart att jag gör, kom in!

Ja, där blev vi bjudna på kaffe och nybakade kakor. Förmodligen var damen van att aldrig ha några på besök i sitt hem. Kanske levde hon i största ensamhet, vad vet jag. Hur som helst så uteblev alla klagomål efter den dagen.

Fräckisen

En yngre kvinna behövde hjälp med sin läckande kökskran. Jag tog min order, letade reda på adressen och åkte dit. Jodå, kranen läckte rejält men ett byte av packningar skulle avhjälpa det hela. Jobbet var snart avklarat och jag plockade ihop mina verktyg. Innan jag ens hinner gå mot dörren berättar kvinnan att hon har en massagebänk i sovrummet och undrar också om jag vill prova den. Nu undrar du säkert vad mitt svar blev.

-Nej tack, kort och gott.

Mera tragedi

För några år sedan hittades en person i min egen ålder död i en trappuppgång. Han och jag var bekanta med varandra sedan lång tid. Inte mer än så. Han hade ett långvarigt missbruk i ryggsäcken och till slut gav hans hjärta upp. För inte så länge sedan träffade jag hans mor i samband med ett jobb. Jag visste inte att det var den här mannens mor förrän hon berättade historien om sin son. Håll med om att det är lite märkligt att hon valde att berätta för mig. Jag var då en helt främmande person på tillfälligt besök i hennes bostad.

Hon berättade så grundligt om vad det hade inneburit för henne själv, att mista ett barn är liksom fel turordning. Hon hade själv blivit sjuklig av tragedin och var då ännu inte på något sätt återställd. Trots att man egentligen inte har med saken att göra blir man ändå på något sätt utvald att vara lyssnare, att förstå och att känna medlidande. Kanske till och med trösta ibland.

Flyktingbarnen

Måste bara kort nämna de förhållanden som rådde en gång i tiden på den flyktingförläggning som fanns här i Hammarstrand. Här levde tidvis både ensamstående och familjer. När vi som fastighetsskötare skulle till anläggningen på reparationer blev vi anbefallda av Invandrarverkets anställda att inte ha några som helst ”personliga” kontakter med de boende där. Vi fick inte ens skoja med barnen som var ute och lekte, såväl vinter som sommar. Det var många gånger svårt att ta till sig berättelser om vad krigets vansinnigheter hade inneburit för många av dem. Ond, bråd död, lidande, splittrade familjer, flyktingläger och tillvaro i främmande land.  Hur som helst så kan jag berätta att vi både åkte pulka och spelade fotboll med barnen på området, bara för att det kändes naturligt och bra. Precis så som vi skulle gjort med svenska barn. Kalla det gärna civil olydnad.

Ensam på planen

Jag är i grund och botten en ensamvarg på jobbet. Med det menar jag att jag trivs med att ta mina verktyg och utföra de jobb jag blir beordrade att göra alldeles på egen hand. Inte för att jag har något emot att arbeta med mina arbetskamrater, som för övrigt är de allra bästa man kan ha. Dock vill jag aldrig mista den fina kontakten man faktiskt har möjlighet att få med människor, speciellt när man träffar dem på tu man hand.

Jo, en sak till; varför är det bara äldre människor som bjuder på fika när man gör hembesök hos dem?