Möten med människor

Ända sedan början av 1990-talet har jag haft ett arbete som inneburit dagliga kontakter med andra människor.  Då menar jag inte arbetskamrater och andra vänner utan det har mera handlat om kunder, hyresgäster, i största allmänhet människor som blivit berörda på något vis av det vi gör på företaget där jag är anställd. Det där kan ha sina sidor emellanåt. Efter så pass många år kan jag konstatera att jag har träffat alla typer av människor, olika personligheter allihop. Glada, sorgsna, elaka, irriterade, vänliga, omtänksamma, omhändertagande, tärande, underhållande, ödmjuka, skrytsamma, sjuka, ja, åter igen alla.

Det här har naturligtvis gett mig olika slags erfarenheter. Jag har lärt mig, jag har lärt andra, jag har fått lyssna och ta till mig, jag har fått andra att lyssna, jag har tröstat och jag har själv fått tröst. Jag har lärt mig att vara tyst fast jag egentligen velat ryta ifrån men jag har också lärt mig att säga ifrån när kraven på mig varit orimliga eller dumma. Jag har suttit på sängkanten hos sjuka människor och övertalat dem att söka vård. Jag har uträttat ärenden, jag har lekt med invandrarbarn fast jag av outgrundlig anledning inte fått. Jag har sett misär och jag har sett motsatsen. Jag har fått ”skamliga” erbjudanden och jag har fått skäll. Jag har fått tacksamhet och jag har fått oförstående.

Om jag sammanfattar kort har jobbet inneburit möten i livet. Jag skall beskriva några få av dem.

Tragedi och sorg

Jag var nyligen hemma hos en äldre dam med trasig spis. Redan när jag kom in i hennes hem såg jag på henne att något inte stod rätt till. Hennes ögon var sorgsna, kroppen lätt framåtlutad som vore det av smärta. Efter en stund började hon spontant berätta om sin egen ohälsa. Hon hade under en längre tid varit deprimerad efter att först ha mist sin make och inte alltför långt efteråt också en son. Hon hade drabbats av psykisk ohälsa och inte ens orkat gå utanför dörren.

-Jag blev rädd för människor, sade hon.

Visserligen hade hon träffat ett antal olika läkare som hade ordinerat henne olika sorters psykofarmaka men inget hade hjälpt. Nu hade hon i alla fall börjat gå ut, först bara utanför dörren och sedan på små korta promenader.

-Det hjälper bättre än medicin.

Jag stannade upp en stund i jobbet med spisen och hon fick berätta det hon ville ha sagt. Under samtalet kunde vi på något sätt mötas i våra respektive erfarenheter av livet och efter en stund kunde jag se ett leende på hennes läppar. Vi fortsatte samtalet medan jag gjorde klart mitt jobb och när jag var färdig att gå sade hon till mig att det varit skönt att prata med ”någon annan” som bara lyssnade och förstod. Hennes ögon var lite gladare när jag gick än när jag kom.

Ilska och irritation

Även den här gången handlade det om en dam. Vi gjorde ett markarbete i närheten av hennes bostad. Inte på något sätt så att hon blev direkt berörd utan mera kanske störd av lite maskinbuller. Under de dagar vi var där fick vi skäll, varje dag! Vi var helt enkelt störande på alla sätt. Det är hemskt att erkänna men vi började faktiskt prata lite illa om vederbörande.

Så kom den dagen när det började dofta nybakat runt huset. Jag hade en synnerligen spontan och talför kollega som plötsligt tyckte att nu hade vi chansen.

-Häng med här, sade han.

Tillsammans gick vi till damens bostad och ringde på dörrklockan. När hon fick se oss anlade hon en dyster min och frågade:

-Vad vill ni?

-Jo, sade kollegan, nu har du bråkat på oss och skällt på oss så mycket så nu tycker jag att det är på sin plats att du bjuder oss på nybakade bullar.

Jag tänkte att ”karln har blivit galen”. Men, den förväntade orkanen uteblev och i stället sken damen upp i ett oerhört glatt leende.

-Det är klart att jag gör, kom in!

Ja, där blev vi bjudna på kaffe och nybakade kakor. Förmodligen var damen van att aldrig ha några på besök i sitt hem. Kanske levde hon i största ensamhet, vad vet jag. Hur som helst så uteblev alla klagomål efter den dagen.

Fräckisen

En yngre kvinna behövde hjälp med sin läckande kökskran. Jag tog min order, letade reda på adressen och åkte dit. Jodå, kranen läckte rejält men ett byte av packningar skulle avhjälpa det hela. Jobbet var snart avklarat och jag plockade ihop mina verktyg. Innan jag ens hinner gå mot dörren berättar kvinnan att hon har en massagebänk i sovrummet och undrar också om jag vill prova den. Nu undrar du säkert vad mitt svar blev.

-Nej tack, kort och gott.

Mera tragedi

För några år sedan hittades en person i min egen ålder död i en trappuppgång. Han och jag var bekanta med varandra sedan lång tid. Inte mer än så. Han hade ett långvarigt missbruk i ryggsäcken och till slut gav hans hjärta upp. För inte så länge sedan träffade jag hans mor i samband med ett jobb. Jag visste inte att det var den här mannens mor förrän hon berättade historien om sin son. Håll med om att det är lite märkligt att hon valde att berätta för mig. Jag var då en helt främmande person på tillfälligt besök i hennes bostad.

Hon berättade så grundligt om vad det hade inneburit för henne själv, att mista ett barn är liksom fel turordning. Hon hade själv blivit sjuklig av tragedin och var då ännu inte på något sätt återställd. Trots att man egentligen inte har med saken att göra blir man ändå på något sätt utvald att vara lyssnare, att förstå och att känna medlidande. Kanske till och med trösta ibland.

Flyktingbarnen

Måste bara kort nämna de förhållanden som rådde en gång i tiden på den flyktingförläggning som fanns här i Hammarstrand. Här levde tidvis både ensamstående och familjer. När vi som fastighetsskötare skulle till anläggningen på reparationer blev vi anbefallda av Invandrarverkets anställda att inte ha några som helst ”personliga” kontakter med de boende där. Vi fick inte ens skoja med barnen som var ute och lekte, såväl vinter som sommar. Det var många gånger svårt att ta till sig berättelser om vad krigets vansinnigheter hade inneburit för många av dem. Ond, bråd död, lidande, splittrade familjer, flyktingläger och tillvaro i främmande land.  Hur som helst så kan jag berätta att vi både åkte pulka och spelade fotboll med barnen på området, bara för att det kändes naturligt och bra. Precis så som vi skulle gjort med svenska barn. Kalla det gärna civil olydnad.

Ensam på planen

Jag är i grund och botten en ensamvarg på jobbet. Med det menar jag att jag trivs med att ta mina verktyg och utföra de jobb jag blir beordrade att göra alldeles på egen hand. Inte för att jag har något emot att arbeta med mina arbetskamrater, som för övrigt är de allra bästa man kan ha. Dock vill jag aldrig mista den fina kontakten man faktiskt har möjlighet att få med människor, speciellt när man träffar dem på tu man hand.

Jo, en sak till; varför är det bara äldre människor som bjuder på fika när man gör hembesök hos dem?

 

Publicerat av

Sören Olsson

En kommentar till “Möten med människor”

  1. Du har ett underbart arbete, ett arbete jag är oerhört glad att även jag fått ha,med er. Saknar det verkligen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *