(Konst)igt

Skall inledningsvis kort anknyta till ett tidigare inlägg som handlade om ”möten med människor”.

Det var i samband med ett sådant möte, på arbetstid, som jag fastnade framför en tavla, ett konstverk, som lika gärna hade kunnat ha Bengt Lindströms signatur i nederkanten som den som faktiskt fanns där. Det var helt enkelt den boende i lägenheten som hade målat tavlan. Ett konstverk som jag inte riktigt förstod mig på men med oerhört vackra och kraftiga kulörer i rött, gult, grönt och blått.

Innan jag såg signaturen frågade jag hyresgästen om han hade en Bengt Lindström på väggen. Nej, svarade han, det är jag som har gjort den. Nu skall det i sanningens namn sägas att jag inte är någon som helst konstkännare. Jag begriper mig på tavlor som föreställer uppenbara motiv, naturmotiv, saker, prylar, människor och liknande. Det är inte svårt. Kommer det till mera abstrakta verk så måste det nog till en mera ”fri fantasi” än vad jag är kapabel att mobilisera.

I den stunden kom jag att tänka på några dagar i mitten av 1980-talet. Jag jobbade då i Ragundas kommunhus och huset hade nyligen blivit utbyggt. Där, i utbyggnaden, var väggarna nymålade men ännu kala, helt utan konstverk. Då föddes en tanke bland de anställda; Varför inte låta traktens lokala konstnärer få ställa ut ett antal verk och sedan får personalen rösta på vilka tavlor man helst vill se på väggarna. Förslaget föll i ”god jord” och snart hängde tämligen många tavlor på väggarna. Det var tavlor i olja, i akvarell, lite märkliga men ändå vackra tavlor gjorda av ull och så fanns det ”konstiga” tavlor. Just sådana som man bara inte begriper sig på, inte ens när konstnären förklarar motivet.

Under en tid besökte verkens skapare kommunhuset lite nu och då för att träffa personalen och kanske just för att ”förklara”. Det var inte bara konstnärer som levde här i trakten då utan också de som hade gjort det tidigare men var utflyttade. Jag skall återkomma till en av dem strax.

Hur som helst började omröstningen närma sig sitt slut och under resans gång hade några av tavlorna redan bytts ut och ersatts av andra. Helt enkelt bara för att ingen ville ha dem.  En av dessa utbytta tavlor fanns upphängd i kommunhusets fikarum och jag har här försökt att medelst Photoshop försöka återge motivet. Måste säga att jag lyckats riktigt bra! Den såg ut så här:

En dag infann sig motivets skapare och jag kände mig omedelbart föranledd att fråga denne om motivet…för det kunde jag inte lista ut. Svaret lät ungefär så här:

-Om du tänker dig att du flyger och passerar en myr och där på myren finns ett dike, fyllt av vatten, men vattnet är fruset, alltså var motivets/tavlans namn ”Fruset dike på en myr”. Klart utanför min fantasis gränser.

Den tavlan hänger inte i kommunhuset, det vet jag. Den ersattes en tid av en tavla som var betydligt större men lika obegriplig och som inte heller finns på någon vägg där idag. Den föreställde ett berg…men ingen såg något berg. Man brukar ibland säga att ”det ligger i betraktarens öga” men så är det uppenbarligen inte alltid.

Så till den utflyttade konstnären. Han fanns på plats för att installera ett alldeles nytt konstverk som faktiskt var beställt. Tavlan skulle komplettera ett verk han gjort redan på 1950-talet och som hängt i en korridor sedan dess. Konstnären var i största allmänhet trevlig och vi pratade ganska mycket med varandra under några dagar.  Personligen är jag fascinerad, för att inte säga avundsjuk på människor som är duktiga tecknare. Hur kul skall det inte vara att kunna göra karikatyrer av människor, teckna djur eller andra motiv? Det har alltid varit något av en dröm för mig.

Jag frågade den här konstnären om huruvida han var just en god tecknare, mot bakgrund av att han var konstnär.

-Ja, om jag får säga det själv så blir de väl inte så dåliga de blyertsteckningar jag gör, svarade konstnären.

-Jag har förresten ett litet skissblock här i fickan, fortsatte han och drog upp ett väl tummat litet block, fyllt av teckningar. Han började bläddra och jag tittade intresserat. Visst fanns där skapliga bilder, med motiv som var uppenbara. Så kom han till en sida, stannade upp och sade:

-Den här tycker jag nästan bäst om själv…

Plötsligt började han vrida och vända på blocket…

…-men jag vet fan inte åt vilket håll den skall vara!

(Konst)igt!

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *