När nöden är stor

Det var i mitten av januari 1948 och min morfar hade åkt spark tre kilometer till affären i Pålgård för ett ärende och för att hämta veckans postskörd. Hämtade posten var inget man gjorde dagligen utan han brukade oftast passa på när han ändå hade ärende till affären.

Just den här dagen låg det ett brev, som han särskilt lade märke till, i postfacket. Kuvertet var brunt och när han vände på det fanns där ett utländskt namn som avsändare. Först tänkte han öppna kuvertet där han stod men valde att vänta tills han var tillbaka hemma igen. Väl hemma plockade han först upp brevet och visade det för sin hustru som genast öppnade det och detta var vad kuvertet innehöll.

Naturligtvis var det ingen av dem som var kunnig i tyska språket utan brevet blev liggande en tid tills de fick hjälp med översättning. Bakgrunden till brevet var dock följande.

I början av 1948 hade det gått i det närmaste tre år sedan andra världskriget avslutades. Ännu var nöden stor i de länder som mest drabbats av krigets fasor och naturligtvis var det allra värst i Tyskland. På riksnivå gjordes 1946 upprop till Sveriges alla kommuner att, insamlingar av pengar, persedlar och övrigt material skulle om möjligt genomföras och i de allra flesta fall åtog sig Röda Korset att ombesörja insamlingarna, så även i Ragunda.

Bland de som skänkte kläder fanns makarna Viktor och Selma Rehnstedt, Skogen, Pålgård. Med åtta barn i familjen fanns urväxta kläder och skor att tillgå. Makarna samlade ihop vad huset förmådde av egna och av barnens kläder. Säckarna, som persedlarna packades i, fraktades till Hammarstrand för vidare transport mot sitt mål. Innan kläderna packades lade Selma små skrivna lappar i fickorna på plaggen, med namn och adress på några av familjemedlemmarna. Förmodligen med en förhoppning om att någon gång få höra från någon eller några som erhållit plaggen eller skorna. Fram till 1948 hade tre brev anlänt från tacksamma mottagare.

Ett av breven, skrivet den 5 januari 1948, var det som Viktor hämtade den aktuella vinterdagen. När brevet väl blev översatt stod följande att läsa:

Mülheim – Ruhr  5/1   1948

 Bäste Herre. Jag har erhållit en del saker från svenska Röda Korset, däribland ett par byxor. Vi har glatt oss mycket. Byxorna använder jag själv. Det fanns också ett par skor med. Jag har två barn på 8 och 14 år. Skorna får min son nu till konfirmationen. Här i Tyskland kostar ett par skor på svarta börsen 400 till 600 Mark. Livsmedelstilldelningen är mycket klen. Efter jultid har vi inte fått något matfett. Utsikterna att få något denna månad är mycket små. En arbetare som tjänar 200 Mark i månaden kan inte ens köpa ett pund smör då det kostar 250 Mark. Kriget har rasat här i Tyskland med all kraft. Städerna i Ruhr-området är förstörda till 70%. Jag har varit soldat i tre år och suttit två år i fransk fångenskap. Vi hoppas alla att freden snart skall undertecknas och att Tyskland skall upptagas i folkens gemenskap. Tack vare att jag hittade er adress kan min familj och jag uttrycka vårt hjärtliga tack. Med förhoppning att ni erhåller detta brev.

Högaktningsfullt

Karl Piotrowski

 

                                                                                                            

          

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *