Vår anrika festplats

Tog en promenad med dotterns hund i eftermiddag och det slumpade sig så att vi passerade in under Trätojordsbackens entré. Tillhör jag möjligen den sista generationen som minns den här platsens storhetstid?

Här har jag gått in många gånger de senaste åren i samband med hundpromenader. Mest bara för att det är en plats där man kan strosa runt i lugn och ro och bara minnas det man själv fick vara med om här för länge sedan.

Jag stannar upp en kort minut och konstaterar att entrébyggnaden är i förfall. Den skulle behöva en ansiktslyftning för att bevaras för framtiden. Vi går vidare, jag och hunden, uppför backen mot serveringsbyggnaden. Plötsligt hör jag…musik, applåder, skratt och sorl från pratande människor och banne mig, sitter det inte en hel hop fikagäster på serveringens veranda. Först stannar jag upp och funderar en aning, är det möjligt? Jo, korvförsäljningen pågår för fullt i luckan på gaveln och när jag når upp på krönet av backen ser jag alla människor på bänkarna, framför scenen. Ni vet de där nötta, obekväma och lite rangliga träbänkarna. Vid sidan av och bakom står mängder av publik, så många att de når nästan upp mot loge och servering.

På scenen håller Arvid och värdinnan Berit som bäst på att presentera Anna-Lena Löfgren som är på väg in, stödd på en krycka. Längst fram på scenkanten står kaffeburkarna uppställda och vid sidan av scenen står tavlan med alla ballongerna tills pilkastningen skall igång. Skall möjligen Gunnar Gustavsson behålla mästartiteln ikväll också?

Musiken drar igång. Mark Olssons orkester från Östersund kompar Anna-Lena i hennes första låt, Lyckliga Gatan. Jag tror inte det är sant! Jag frågar en ur publiken om Anna-Lena är först ut? Nej, svarar han. Om du kom nu så har du missat både Ove Törnqvist och Bosse Parnevik. Det är ju fantastiskt! Jag måste se mera av den här kvällen så jag vänder uppåt igen. Köper en korv med bröd i luckan och går vidare.

Jag rundar serveringsbyggnaden och kommer ner mot logen. Där, till vänster om vägen, står den gula lotterikiosken med alla nallarna. En liten flicka har precis fått sin vinst, en nalle så stor att hon knappt kan bära den. Hon ler mot sina föräldrar, oerhört lycklig över vinsten. På logen sjuder det av liv. Under kulörta lampor och runt lövade väggar pågår dansen för fullt. Bröderna Lindqvist har spelat upp till en hambo och dansgolvet är fullt av glada människor. Utanför är trängseln stor, man pratar, skrattar och några har fullt upp med att spana in vem de skall bjuda upp. Tänk att jag får uppleva det här igen.

Promenaden går tillbaka, upp mot längan med tombola, bollkastning och gissa hur mycket pengar det är i burken. Det är så många år sedan jag provade lyckan på bollkastningen. Om inte jag minns fel så lyckades jag få ner alla kaffeburkarna i pyramiden förra gången och vann en nalle jag också som jag förärade en vacker flicka. Jag måste prova igen. Det kostar 2 kronor för tre bollar. Tre kast och alla burkarna står kvar. Märkligt!

Det börjar skymma så smått. Där jag står vid bollkastningen kan jag höra musik från stora dansbanan. Hela tiden är människor på väg till- eller från någon av dansbanorna. Så mycket folk det är här ikväll. Ena stunden vill man dansa gammaldans och nästa modern dans. Jag strosar vidare i den sena kvällen. När jag passerar spelman-jonkestugan ser jag i mörkret ett yngre par som sitter bakom stugan och betygar varandra de ömmaste känslor. Det är härligt att se och minnas. Nerför trappan nu mot dansbanan. Det är fullt med folk i båda öppningarna in till banan. En del skall ut och en del skall in. På ena dörren sitter en affisch som presenterar kvällens dansband Sven-Erics. Hade jag inte en platta med dem?

Lite bakom alla människor vid banans ena entré ser jag några karlar smussla med något i mörkret. Jodå, nog har man tagit med sig något att stärka sig med innan man vågar sig på att bjuda upp någon av alla damer innanför väggarna. Ännu längre ner, nästan på baksidan av dansbanan, ser jag ett gäng yngre grabbar hålla till. Just det, det är där de håller till. Tidigare ikväll har de lyckats sala ihop till ett cigarettpaket som de just nu delar upp som bäst sinsemellan och sedan röker de som borstbindare. Skulle tro att hovtången hänger på sin vanliga plats i staketet också. Måste nog in och prova en dans nu. Det är långe sedan sist. Kollar skylten på väggen, jo, det är herrarnas. Bara att bjuda upp då.

Ser en kvinna stå en bit bort, känner igen henne men kan inte riktigt komma på vem hon är. Stegar iväg mot henne och väl framme frågar jag;

-Får jag lov?

-Javisst, säger hon glatt.

Vi tränger oss ut på golvet bland alla andra. Under dansen vågar jag mig på att erkänna att jag känner igen henne men kommer inte ihåg hennes namn.

-Minns du inte, säger hon.

-Nej, inte riktigt svarar jag.

-Känner du igen halsbandet då, undrar hon.

Just det, nu kommer jag ihåg. Hon var från Umeå. Hon var där tillfälligt. Föräldrarna hade fritidshus här i trakten. Det blev bara den där enda helgen, sommaren 1976.

Danskvällen närmar sig sitt slut och det är dags att gå hem. Tänk att jag fick uppleva det här igen. När jag passerar ut genom grindarna passar jag på att fråga en av arrangörerna om hur många inlösta det var ikväll.

-Ettusenniohundra, svarar han. En högst ordinär Qul i backen-kväll.

 

 

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

7 reaktioner till “Vår anrika festplats”

  1. Ja vad tråkigt att det inte kan fungera igen. men kostar för mycket med artister idag. Härlig tid det var fast man bara var ca 10 år.

  2. Vilken underbar berättelse om allas vår ungdom och gemensamma sysselsättning alla fredagskvällar sommartid. Som en tidsresa. Min faster Maja brukade sälja varmkorv där och det innebar att man kunde gå till henne och få en sprucken korv gratis, det var nästan största fröjden när man var i 10-års-åldern. Sen blev det annat som var mera intressant. Minns du augustikvällarna när dom kulörta lamporna lyste i backen ner mot moderna dansbanan? Tack för den härliga läsupplevelsen. Så duktig att skriva är du!

  3. Hej Sören!!!
    Så underbart härlig blogg Du har! Jag följer den och läser så snart jag kan, sen Du lagt ut ett nytt inlägg!
    Det här inlägget om Qul i backen framkallade en nostalgi och minnena flödade!! Det kändes som att jag gick med Dej däruppe på Qul i backen!! Det var verkligen ”verkligt”!! Anna-Lena Löfgren med sin käpp, (jag har ett foto från det uppträdandet!) Kaffeburkarna (kvartskiloburkar Cirkelkaffe), Logen, lotterierna, och så ”stora” banan där ”förälskelserna” byttes av…hihihi!!!
    Jag skrev ett inlägg på min blogg 2007-10-11, här är den länken!
    http://dansann.blogg.se/2007/october/
    Ha det så gott! Så hörs vi! Ann

    1. Kul att du gillar den. Vi måste börja fundera över hur vi går vidare med det vi pratat om, samla in mera mtrl o.s.v.

  4. Minnen.. ”slagsmål på parkeringen” eller på herrtoan 😉
    Följde min morbror, som var ordningsvakt. Var gång.
    En vakt med empati. Som räddade livet på flera
    Massor med folk, riktig musik, stämningen, mystiken.
    Minns en kall midsommarhelg när Lili&Susi sjöng
    I’m dreaming of a White Christmas…

    1. Tack Henrik. Man önskar verkligen att Trätojordsbacken skulle gå att liva upp igen, precis som i fornstora dagar. Dessvärre lär vi aldrig få uppleva det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *