n´Immar och a´Immar-Emma

Redan när jag var liten grabb hördes jag då och då talas om en förunderlig man vid namn Immar.

Först kunde jag inte begripa hur någon kunde heta Immar och sedan kunde jag inte begripa hur någon människa kunde klara av sådana häpnadsväckande saker som Immar gjorde. När min farfar satt hemma i köket och berättade om den här mannen, om hans hustru Emma och om allt Immar varit med om, då häpnade jag. Visserligen skrattade farfar, och flera av de andra gubbarna i byn, gott åt de här berättelserna som Immar, enligt uppgift, själv berättat tidigare.

Så småningom kom det fram att han faktiskt hade ett riktigt namn. Han hette egentligen inte Immar utan Ingemar, med efternamnet Edholm. Det tog visserligen ganska många år innan jag fick reda på det. Då hade skrönorna om honom blivit ännu flera. Att han inte levde längre det hade jag förstått och att han och frun hade levt i en stuga på en fäbodvall, någonstans i närheten av vägen mellan Koviken och Ede, mot Kälarne till. Platsen skulle enligt uppgift heta Vallbuan. Där utspelade sig de mest häpnadsväckande saker och en person, som hade god reda och kännedom om Immar och Emma, det var Erik Jonas Lindberg i Böle.

Många kanske inte vet vem Erik Jonas Lindberg var men om jag talar om att han skrev en del böcker om folktro, folklig läkekonst och dessutom gjorde nedteckningar om mer eller mindre kända personer i sin hembygd, då kanske flera av er vet. Att han skrivit ned allt han fått reda på om Immar det är helt klart. Erik Jonas var född 1905 och då var Ingemar Edholm redan 32 år och när Ingemar avled, 1934, då var Erik Jonas 29 år. Endera var Erik Jonas oerhört intresserad av folklivsforskning redan som ung eller så hade Immar gjort märkbara avtryck av sitt liv redan då. Förmodligen det senare!

I min bokhylla har jag en ljudinspelning, en intervju med Erik Jonas, där han berättar de mest häpnadsväckande saker om Immar. Idag skulle vi säkert ha kallat en person som Ingemar Edholm för mytoman, kanske till och med gett honom någon föga smickrande medicinsk diagnos men för samtida människor här i bygden var han nog bara Immar. Immar med de roliga berättelserna.

Dessvärre vet jag i princip inget om människan bakom berättelserna. Bara att han var född i Håsjö 1873, vilket även hustrun var. I kyrkböckerna står han som dräng. En tid hjälpte han till med kolning hos Petrus Nilsson i Hoo. När han avled, 1934, var han skriven som skogsarbetare i Kullsta. Det är dessvärre allt jag vet.

Hur som helst så återanknyter vi till intervjun. Enligt Lindberg kunde Immar berätta om sina upplevelser och bravader i det oändliga. ”Varje gång man kom dit fick man en ny historia”.

Immar och Emma hade kor och höns på fäbodvallen. De hade också en hund av okänd ras men enligt ”husse” var det en korsning, en korsning mellan gråhund, stövare, ansjovis, kaviar, lutfisk, mört, lake, stövelskaft och spjällband. Hunden var speciell bara på det viset att den drev mört! En gång hade Immar och hunden gått ner sig i en vindvak och hamnade på botten av en sjö i närheten av Ede. Det där var sällsynt besvärligt tyckte Immar för det var långt att gå till stranden och dessutom gick det inte att öppna snusdosan för snuset flöt bort.

Där gick han och funderade hur de skulle ta sig upp ur vattnet. Till slut nådde han andra sidan sjön och där fanns ett vattenhål där han kunde gå upp. Han var rejält blöt, för det hade tagit lång tid att gå, men bäst han stod där och skakade vattnet ur kläderna kom en förfärlig massa mört upp ur hålet och strax efter kom hunden! ”Vi fick fyre släfyller (4 fulla slädar) med mört, berättade Immar. Mörten tog han reda på och med hjälp av en morbror (mobror´n kallad) flådde de all mört och gjorde en fiskpäls av skinnet.

Kort tid efter dog morbrorn och när det kom till delning av hans ägodelar ville alla ärva just pälsen. Det blev process om arvet och det blev ”advokater och klater” och medan den pågick hängde fiskpälsen utan tillsyn så länge att den blev maläten. Fiskfjällen ramlade av och där stod de, alla arvsberättigade, med lång näsa. Pälsen fick brännas upp.

Det var bara en av alla berättelser. Vill du höra flera berättelser, om den gröna hästen med plåtöra och träben, om älgen som han inte såg men sköt, om höken som flög iväg med björnsaxen, om silltunnan han köpte i Trondheim och bar hem, om avverkningen av 20 000 stubbar, om hjortronplockningen som utfördes med en harv, om skidtävlingen han åkte på en skida, om aborren med monokel och kravatt, om den tama sillen som drunknade för att den glömde att simma och ett antal flera, då kan du höra av dig till mig så försöker vi ordna det.

Om någon av er vet mer om Immar så hör gärna av er till mig.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *