När Sture skulle köpa bil

Det var någon gång runt 1965 som Sture insåg att det var dags att byta bil. Hans gamla Vauxhall Victor sjöng på sista versen och parkerades på lit de parade, ute på en åker, en bit från gården.

 

Därefter inleddes jakten på ett nyare och bättre fordon, varför inte en Vauxhall Victor…igen! I byn där Sture levde fanns ett gäng jämnåriga kompisar, tillika grannar, som umgicks i ur och skur, däribland två kusiner och så naturligtvis Stures bror. Sture var en oerhört gladlynt och godmodig person, nästan lite naiv emellanåt. Hos Sture vilade aldrig några sura miner. Ingenting var omöjligt och hela världen låg öppen för hans fötter.

Hans bror däremot var lite av motsatsen. Han hade lätt för att ta till humöret, när så behövdes, och  han var rakt på sak och hade bestämda åsikter om det mesta. Dessutom var han både längre och kraftigare än sina jämnåriga kamrater och hade utsett sig själv till något av en beskyddare för de övriga. Båda bröderna hade under en kortare period varit i kungliga huvudstaden för att där söka lyckan och båda hade de fått arbete som brevbärare. Nu blev inte vistelsen där så lång utan de var snart hemma i byn igen, lite mer ”Stockholmska” än de varit tidigare, i alla fall dialektalt.

Så kom dagen när en resa skulle företagas till Östersund för ett inköp av bil till Sture. Naturligtvis skulle kusinerna K och H följa med, ja det var förresten nödvändigt, för Stures gamla bil hade gett upp. Således packade grabbarna in sig i K:s Volvo PV och reste mot staden. Lite trevligt ville de ha på resan så de hade ”stärkt” sig en aning redan innan avfärd och mera fanns också att tillgå i bilen. Väl framme i Östersund inleddes jakten på den bilfirma där en 1958 års Vauxhall Victor, enligt en annons i dagspressen, skulle finnas.

Efter en stunds letande hittades bilfirman och mycket riktigt stod där, ute på parkeringen, en bil av just det märket som Sture önskade sig. Det var ett gäng betydligt gladare och mera upprymda bilspekulanter som klev ur bilen än de som hade satt sig i bilen en dryg timme tidigare. Nu gällde det att hitta en försäljare så de knatade in på firman, hittade en säljare, presenterade sig och berättade ärendet.

Javisst! Naturligtvis skulle grabbarna få titta på bilen. Säljaren plockade med sig nyckel till bilen och låste upp den. Därefter inleddes inspektionen, så där som man gör. Den som i första hand pekade på både positivt och negativt var den något påstrukne kusinen H. Han gick flera varv runt bilen, pekade på kromade lister och backspeglar och sade till Sture;

-Men titta så vackert Sture. Titta så käckt! Kromade lister både bak och fram.

-Och titta här Sture, kromade kofångare. Det är väl bra?

-Titta här Sture, till och med grillen är kromad.

-Och Sture, det är skinnklädsel i bilen!

Sture var bara steget efter H hela tiden och tyckte nog att H hade rätt i sina omdömen om bilen för han höll med hela tiden.

-Ja, det är bra, det är snyggt!

Även invändigt företogs en grundlig inspektion och allt var till Stures belåtenhet. Men så upptäckte H en en uppenbar brist. Den ena vindrutetorkaren var borta. Hur skulle nu detta lösas? Ja, nu handlade det i första hand om priset på bilen. Mot bakgrund av Stures belåtenhet med allt det övriga på bilen högg säljaren i med 2000 kronor. Sture funderade en stund men tyckte nog att priset var det rätta, med eller utan vindrutetorkare!

-Skall vi slå till, undrade säljaren?

Ja, svarade Sture, det blir bra.

Så grabbarna och säljaren vände åter mot butiken men då kom Sture själv på en sak man hade glömt.

-Vi måste väl titta i bagaget också,  det glömde vi.

Så de vände ut igen. När bagageluckan öppnats kunde de alla konstatera att bilens innerskärmar var fullkomligt bortrostade och nu var det broderns tur att ta till orda:

-Nä nu jävlar, så där kan det inte se ut!

Han vände sig mot säljaren, bröstade upp sig och höjde rösten ytterligare ett snäpp:

-Nu får du förbanne mig pruta på bilen, 200 kronor får du dra av på priset!

Säljaren var inte sen att gå med på önskemålet. Hade brodern krävt ett avdrag på 1000 kronor hade det gått lika bra. Så, in på kontoret för att ”göra affär”. Säljaren på ena sidan bordet och kompisgänget på den andra. Då tar kusinen H till orda igen. Med en ytterst tydlig stockholmsdialekt riktar han sig till säljaren och frågar:

-Men hur skall vi göra med vindrutetorkaren?

Ja, svarar säljaren i det att han lutar sig tillbaka i stolen och kliar sig i huvudet:

-Hur skall vi göra med vindrutetorkaren?

H lutar sig över bordet och spänner ögonen i säljaren:

-Det kanske går att skicka den per post!

Bilen blev Stures och efter några år fick den göra sällskap med den tidigare bilen ute på åkern. Jag minns dem där de stod uppställda. Den ena svart och den andra blå.

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *