Skalbergs-Olle

”Han upptäckte att det fanns bördig betes- och odlingsmark i byn Rävanäset men var skulle han bo? Han tog sin yxa, en såg och sin enda ko med sig till byn, högg ett träd, slog fast yxan i stubben och band kon i yxan. Därefter började han gräva en jordkula i en närbelägen slänt att använda som bostad under tiden han byggde sig en stuga”

Om det här är en gammal hörsägen eller om det är minnen, berättade från generation till generation, det får vi nog aldrig säkert veta. Vad vi kan utläsa från kyrkböckerna är att Rävanäsets förste ”åboare” var Olof Larsson, född 1810, son till gratialisten Lars Skalberg, född 1788. Olof hade jobbat som dräng i ett flertal byar runt Ragunda under ett antal år. Han var gift och hade åtta barn 1855. Sannolikt var det i slutet av 1840-talet eller precis i början av 1850-talet som Olof Larsson grävde ut en jordkula i grusåsen strax väster om Rävanästjärn medan han byggde torpet till familjen.

1859 bor familjen i den nybyggda stugan och har då utökats med ytterligare två barn. Framme vid 1888 finns Larsson noterad som dagsverkstorpare under Anders Hakvin Jonsson, i en ålder av 78 år! Han var då tyngd till kropp och själ av tungt arbete och slit för brödfödan och 1891 avlider han av ålderdomssvaghet i en ålder av 91 år.

Skalberg-Olle lär, enligt vad som berättats av påföljande generationer, ha varit utrustad med en osedvanligt stor näsa. I samband med hans bortgång placerades hans kropp i en kista, vilken blev uppställd i ett uthus på gården, i avvaktan på begravning. Några av byns dåvarande ”smågrabbar” skall då, enligt egen utsago, ha tagit sig in i uthuset och helt sonika säkerställt sig om äktheten i Olles näsa genom att nypa i den.

Stugan han byggde flyttades med tiden till nuvarande Jonssons gård i byn där den omhändertagits och byggts till en aning. Den är i utmärkt skick och benämns allmänt som ”Olle-kammar´n”

 

Stugan på berget

Stigen var lång och brant och allt byggmaterial fick bäras upp på berget.

Om man åker vägen förbi slalombacken i Hammarstrand, fortsätter upp förbi stugområdet och tar till höger vid Hammarbacken så är man snart framme vid Vättastigen. Tar man sig sedan en promenad uppför stigen så upptäcker man snart att det är ganska ansträngande att ta sig upp till toppen av Vättaberget. Efter promenaden kan man slå sig ned i vindskyddet, dricka en kopp kaffe och njuta av den bedårande utsikten över Ragundadalen.

Tänk dig då att året är 1929. Då fanns varken fyrhjulingar eller helikoptrar att tillgå när SSU, Svensk Socialdemokratisk Ungdom, beslutade sig för att bygga en stuga längst upp på berget, att användas av lokala frisksportare och i viss mån också för dåtidens turister. Allt material fick först fraktas med häst och vagn till bergets fot och sedan bäras uppför den bitvis mycket branta stigen. Min farfar har berättat att det var särskilt tungt att få upp den tunga Husqvarnaspisen. Var vädret lite kallt och fuktigt skulle man ändå kunna värma sig i stugan. 1929 var han 20 år och han berättade att de var fyra man som hjälptes åt med spisen.

Idag finns inget kvar av stugan utan man får nöja sig med det vindskydd som är byggt som ersättning. Fotograf vid den högtidliga invigningen av ”turisthyddan” var högst sannolikt dåtidens lokala mästerfotograf Selim Sundin.

 

Pizza med Flashback

Jag var in på vår lokala pizzeria nyligen för att avhämta två beställda fredagsmiddagar. När jag stod i begrepp att betala för mig slog en s.k. flashback ned som en blixt i baknacken på mig.

 Allt i lokalen suddades ut för en kort minut och ersattes med kala, sterila vitkaklade väggar och mängder av hyllor med livsmedel. Därtill en välfylld chark med korvar, pölsor och kött. Jag var plötsligt tillbaka i mitten av 1960-talet och jag var  6 år och följde med morsan för att handla – på Olofssons Livs. För det var så affären, som var belägen just här, hette. Tidigare innehavare av butiken var Andor Olofsson, född 1905 i Stöde, inflyttad till Hammarstrand någon under 1930-talet. Olofsson var i grunden slaktare, ett yrke han också utövade i en lokal som då fanns på baksidan av livsmedelsbutiken. Där fanns också ett fryshus där ortsborna hade möjlighet att hyra frysfack. Det var inte helt vanligt med frysboxar eller frysskåp i alla hem då.

Andor Olofsson

De charkuterivaror han åstadkom i sitt slakteri såldes inte bara i butiken. Han levererade också till butiker runt om i Jämtland och Västernorrland. Till de leveranserna hade han en lastbil med anställd chaufför. Andor Olofsson var under en tid ordförande i Ragunda Hantverksförening.

Nu var inte Olofsson först med butik i huset. Här hade Allan Wikström, bördig från Döviken, diversehandel i början av 1900-talet. Inledningsvis hyrde han fastigheten av Ante Jonsson från Gevåg men köpte den 1915. När Olofsson övertog huset känner jag inte till men kan konstatera att han inte blev så gammal. Han gick ur tiden 1958 i en ålder av 52 år.

Det var inte alltid det gick så bra vid leveranser av varor till butiker på andra ställen. Här har chauffören Jonsson hamnat i diket på väg hem från Ramsele.

Tillbaka i verkligheten betalar jag och vänder hemåt för att avnjuta den härligt doftande middagen. Nästa gång ni sitter och trycker i er en pizza här i Hammarstrand kan ni ha den här lilla anekdoten i åtanke.

Kompisen Martin

Nog är det fint att skriva en låt till sin vän, sin kompis, eller kanske sin partner. Att ha förmågan att uttrycka precis vad man känner för vederbörande och skriva musik till, det är fint.

För några år sedan blev jag helt betagen av en grupp musiker från Atlanta i USA. Bandet heter Zac Brown Band och  bildades 2002. Personligen hörde jag dem inte förrän 2008 då plattan The Foundation kom men har sedan dess varit helt såld på deras musik. Genren kan väl närmast betecknas som en blandning av Country, Rock, Pop, Ballader och med lite inslag av reggae och klassiskt emellanåt. Två år senare kom plattan You Get What You Give och min beundran för bandets musik blev om möjligt ännu större.

På just den plattan, från 2010, finns en låt som heter ”Martin” i vilken sångaren Zac Brown uttrycker sina varmaste känslor för någon som heter så. Inledningsvis lyssnade jag nog inte så noga på texten men så småningom, efter lite mera noggrant lyssnande, tyckte jag nog ändå att det var en lite märklig text, skriven till vem det nu var.

Så kom den dagen då jag letade efter bandets musik på Youtube och till slut hittade låten ”Martin” och då förklarades allt. Zac Brown berättar i inledningen av videon om Martin, som inte alls är någon kompis, vän eller partner, utan en gitarr av märket Martin! Då blev det lättare att förstå texten. Lyssna gärna via länken längst ner.

He was born in the woods

Torn from his home.
Well, he was naked,
And destined
To be out on his own.
And he waited in darkness,
Hoping someone might see,
From something so rough,
What a treasure he’d be.

Stronger than steel and wood.
Seen me through the bad and good.
And when I’m hanging by a string,
Every little thing
Is understood
Between Martin and me.

Well he’s hollow in the middle
From the shape that he’s in.
He’s either filled up with music
Or locked in his shell again.
And it takes some fine tuning
To make him come around,
But he’s a huge piece of me
And I’ll never put him down.

Stronger than steel and wood.
Seen me through the bad and good.
And when I’m hanging by a string,
Every little thing
Is understood
Between Martin and me.

He is a good friend,
And he has his own voice.
And you get what you give;
Sometimes it’s just noise.
But if you treat him well
He will last your life long.
And if you’re honest and open
Well, he will write you a song.
(Write you a song, write you a song)

Stronger than steel and wood.
Seen me through the bad and good.
And when I’m hanging by a string,
Every little thing
Is understood
And when I’m hanging by a string,
Every little thing
Is understood
Between Martin and me.

http://www.youtube.com/watch?v=SUvdkjRWKDY

Packmoppen

Varje gång jag ser en packmoppe tänker jag på Aage. Aage var korvhandlare här i Hammarstrand en gång i tiden. Redan på 1950-talet stod hans lilla träkiosk uppställd mellan nuvarande Stööks Skoaffär och Swedbank. Kiosken var inte större än att Aage fick in några kantiner, några korvburkar, några flaskor Senap och Ketchup och ett antal påsar korvbröd på hyllorna. Med tiden blev den för trång och Aage flyttade i slutet av 1960-talet till dåvarande Pressbyråkiosken, vägg i vägg med postkontoret.                                                      Aage till höger

Nu var det varken kiosken eller Aage jag tänkte skriva om. Det skall jag göra en annan gång. Det var så här, Aage hade inget körkort utan han tog sig oftast fram med en packmoppe, ni vet en sådan där moped med flak där fram. När jag tänker efter så hade han faktiskt bil en tid. Han köpte sig en BMC, en sådan där liten bil som i folkmun går under benämningen ”hundkoja”. När han ville ut på en åktur ringde han någon kompis som fick ut och skjutsa honom en stund. Farsan och Aage var kompisar. En gång kom han åkande på sin packmoppe för att hälsa på i vårt hem. Moppen parkerade han på garageinfarten, gick in och blev säkert bjuden på kaffe. Jag var nog inte mer än åtta eller nio år den gången, en nyfiken grabb som sällan kunde hålla fingrarna i styr. Moppen var spännande och naturligtvis skulle jag dit och ”provsitta” fartvidundret. Det var en sådan modell som man trampade igång, och det gjorde man lättast när ingen växel låg i. Med lite snits kunde man dock få igång dem med växeln i också, och nu förstår ni vart åt det lutar.

Vårt hus var byggt med garage i källarvåningen och moppen stod parkerad precis där backen ner till garaget började. Där satt jag på moppen och drömde om hur det skulle vara att köra den. Jag visste precis hur den skulle startas och nog kunde jag ta och försöka, testa att trampa lite, och se om den startade. Det gjorde den…på första försöket…och tvåans växel låg i!

Jag lovar, det tog inte mer än tre sekunder så var katastrofen ett faktum. Det var nog tur ändå att garagedörrarna var stängda annars hade resan slutat mot farsans arbetsbänk och verktygstavla och det gjorde tillräckligt ont ändå. Den smärtan var ändå inget mot skammen, att behöva gå in till Aage och berätta vad jag hade gjort. Jag försökte, med uppbådande av de krafter jag kunde mobilisera, att baxa åbäket tillbaka uppför backen men det var meningslöst. Det var bara att bita i det sura äpplet.

En skamsen grabb, med skrubbsår i pannan, gick in och berättade om missödet och Aage han skrattade och sa bara; Inte gör det något, huvudsaken att det gick bra.

Aage blev inte gammal. Han avled 1971 vid 42 års ålder.

Kulturgärning i Ragunda

Jag minns när moster Ingrid, från Lund i Skåne, kom och hälsade på.

Det måste ha varit tidigt 1970-tal för hon kom per tåg och hon kunde kliva av på Ragunda station och jag och morsan var där och välkomnade henne. Morsan hade nytaget körkort och det skulle bli en överraskning. Mosters bagage fick vi hämta ut vid bagageutlämningen, inne på stationen, och det fanns till och med en stationsmästare på plats som hjälpte till. Det var då det.

Sedan slutade tågen att stanna i Ragunda. Kvar blev rälsbussen som gick från Långsele så där var man tvungen att byta för att ta sig till Ragunda. Sedan slutade rälsbussen att gå. Semaforen monterades ned och så gjordes också med skylten ”Ragunda” och kvar blev ett torftigt försök med något som kallades tågtaxi. Man skulle kunna beställa taxi för att ta sig från Långsele eller Bräcke till Ragunda, men det blev för dyrt. Då slutade taxin att gå och då var stationsdörrarna låsta och stationsmästaren pensionerad. Kvar blev Sundsvalls och Östersunds stationer och så är det än idag.

Den gamla järnvägsstationen i Ragunda, byggd 1884, blev stående tom under många år. Visserligen fanns två lägenheter till uthyrning under några år men SJ var inte intresserad av att rusta upp sina gamla stationer så i stället bildades ett statligt fastighetsbolag, Järnhusen, som tog över alla stationshus som SJ ägt. Det skulle bli jättebra! Men, Järnhusen tyckte också att det blev för dyrt att rusta upp fastigheterna så när standarden och kvalitén på husen blev för dålig sa man upp hyresgäster, låste husen och meddelade så småningom att husen skulle rivas. Och så blev det, på sina håll, dock inte i Ragunda.

En av bygdens söner, med intresse för historia och bevarande av allt möjligt för kommande generationer, såg ett kulturhistoriskt värde i huset och köpte därmed Ragunda Stationshus. Ett hus med historia, som både SJ och Järnhusen underlåtit att underhålla i många år. Visserligen hade taket blivit bytt ett antal år tidigare men mycket övrigt fanns att önska.

Nu har det gått några år och huset lever igen. Under ett antal sommarveckor varje år hålls stationen öppen för diverse aktiviteter. Väntsalen, bagageutlämningen och kontoret är idag ett rikt utrustat museum, med mängder av föremål från järnvägsepoken i Ragunda. På väggarna hänger både historiska bilder och föremål, med anknytning till järnvägen. Här ordnas underhållningar och utställningar och här samlas Ragundabygdens Vänner till möten och samkväm.

Dock råder det ingen tvekan om att stationshuset är i stort behov av upprustning, framför allt exteriört. Färgen har sedan länge flagnat från väggarna och den gamla panelen har så smått börjat vika för tidens tand. Ingen av lägenheterna på övervåningen går att hyra ut då avloppsledningar gett upp och det är synd. Pär Holmberg i Ragunda gör så gott han kan för att hålla efter huset något så när men det kostar. En upprustning innebär en mindre förmögenhet och en sådan snyter man inte ur näsan hur som helst.

Tillsammans med Tingshuset, Veterinärvillan, Apoteket, Jägmästarvillan, Läkarvillan och Solgården utgör stationshuset en bevarandevärd kulturskatt i Ragunda. Dessvärre har Riksantikvarieämbetet sina principer när det kommer till bedömningen av vilka hus som eventuellt kan komma på tal som bevarandevärda. Principer som till viss del är omöjliga att begripa. Där kämpar Pär i motvind, det vet jag, och jag tycker därför att han skall ha en ”fjäder i hatten” för sitt engagemang i Ragunda Station.

PS! Han har monterat upp den belysta skylten ”Ragunda” igen!

Jag glömmer aldrig Sixten

Som mångårig medlem i Ravundkommittén händer det ganska ofta att jag tittar i gamla exemplar av vår snart 35-åriga hembygdsskrift.

Skriften är intressant ur många perspektiv. Den är kanske i första hand ett dokument över vår lokala historia här i Ragunda socken. Ravund kan nog också användas som ett uppslagsverk i många avseenden. I boken hittar man profilering av människor, byars historia, rikligt med bilder, sportsliga händelser, årskrönikor och allehanda intressanta artiklar.

När jag nyligen plockade fram ett exemplar av boken ur hyllan föll valet på historien om byn Döviken. Det var en tillfällighet att det blev den för jag tog bara en ur mängden av böcker. När jag bläddrade i den och kom till sidan 90 var där en bild på en av Ragundas alla profiler genom tiderna. Sixten Wikström, bortgången sedan 1988,  för de allra flesta som kände honom kanske mest ihågkommen som en humorist, en spjuver som alltid hade något lurt i blicken, en sång eller en historia på lut.

Sixten jobbade som kommuningenjör i många år och det var där, på kommunhuset i Hammarstrand, jag lärde känna honom. Under mina tio år innanför väggarna blev många kafferaster rena underhållningen och det var Sixtens förtjänst. Nu skall vi komma ihåg att han hade en oerhört seriös och allvarsam sida också, speciellt när det gällde arbetet, när han skrev texter till visor eller minnesord till bortgångna kamrater. Men det är Sixten som pratade ryska, som imiterade andra mer eller mindre kända människor, som sjöng och spexade, jag kommer ihåg. När jag såg hans bild i boken är det två speciella tilldragelser som har etsat sig fast i mitt minne. Jag kan av utrymmesskäl bara berätta det ena.

I mitten av 1980-talet rasade en tidvis högljudd debatt om kommunens nya renhållningsstadga. Sophämtning skulle införas och alla med en fastighet skulle betala för den. Nu fanns det ett antal personer som helt enkelt vägrade rätta in sig och ”sopstriden” var ett faktum. Några av dem gjorde många och långa besök på kommunkontoret i sin iver att få göra sin röst hörd men det var inte alltid de fick möjlighet att träffa rätt person. Lika ofta var det ett telefonsamtal. När ingen ansvarig fanns tillhands hände det att någon annan tjänsteman tills vidare fick ta det där ”oönskade” samtalet eller besöket. En gång var det just Sixten som fick försöka svara på frågor från en oerhört upprörd person med synpunkter.

Samtalet blev långt, väldigt långt! Sixten lyssnade, noterade och försökte med bibehållet lugn att få personen i andra änden att sansa sig men försöket var verkningslöst. När samtalet till slut gick att ända flög ”fan” i Sixten. Längre bort i korridoren hade en kollega till Sixten sitt arbetsrum. Han hade inte heller något med sopstriden att göra. Som den drivne imitatör han var ringde han helt sonika upp sin kollega och uppgav sig vara den han själv nyss pratat med. Det blev ett ganska långt och synnerligen upprört samtal igen, vari Sixten hela tiden idiotförklarade sophämtningsförordningen. Kollegan, som normalt var en ytterst sansad person, började allt mer att tappa tålamodet, till att slutligen helt gå i taket av ilska över den oförskämde uppringaren.

Med orden; ”jag har inte tid att hålla på med sådan här skit” tryckte han bryskt ner luren i klykan och samtalet var därmed avslutat. Då reser sig Sixten, går ut från sitt kontor, går till sin kollega lite längre bort i korridoren, och knackar på! Till svar får han ett rytande; ”Kom in!” När Sixten försiktigt gläntar på dörren ser han kollegan gående i cirklar runt på kontorsgolvet, med händerna på ryggen och ett ilsket ansiktsuttryck.

-Men ……………, hur står det till, vad har hänt?

-Ja, den där jävla……………… har ringt och retat gallfeber på mig. Jag som inte har med sophämtningen att göra. Jag har inte tid att hålla på med sådan där skit, jag har annat att göra.

Huruvida Sixten berättade för kollegan om sitt påhitt kommer jag inte ihåg men sannolikt gjorde han det. Sådan var han, Sixten Wikström. Jag glömmer honom aldrig.

 

 

Kyrksilvret på Tjyvholmen

I mer än 100 år har det talats om en stöld av kyrksilver från Ragunda gamla kyrka. Silvret skall, enligt vad som berättats, ha blivit gömt på Tjyvholmen, rakt över älven från Gevåg.

Vid mitt fortsatta grävande i mina bildlådor hittade jag bilden ovan, ett vykort från början av 1960-talet och med motivet Tjyvholmen på andra sidan Indalsälven och Vättaberget i bakgrunden. Redan när bilden togs var den egentliga Tjyvholmen redan borta. Holmen var från början en ö i den forna Ragundasjön, men antog efter sjötömningen mera formen av en grusås med landfäste ungefär där stugan på andra sidan älven syns. Med tiden dämdes delar av grusåsen över och under 1950-talet grävdes resten bort och såldes som just grus.

Att ön fick namnet Tjyvholmen kommer sig av att det genom tiderna berättats om ett tillgrepp av kyrksilver från Ragunda gamla kyrka och att detta silver skall ha blivit gömt på denna ö i Ragundasjön. Enligt sägnen skall tjuvarna av någon anledning, ha rott ut till ön och grävt ner silvret där. Om den sägnen är sann skall så ha skett innan 1796.

Om kyrksilvret blev överdämt med tiden eller om det grävdes bort när grusåsen såldes som grus eller…om det kanske aldrig funnits något silver nedgrävt där, det lär vi aldrig få reda på. Så långt vi vet idag har inget stulet kyrksilver hittats. Att det skett ett tillgrepp av kyrksilver från Ragunda gamla kyrka är befäst i Leonard Bygdéns herdaminnen, tillika omnämnt i Härnösandsposten 1858. Följande är nedtecknat:

Natten mellan 4 och 5 september 1843 föröfvades inbrott i Ragunda kyrkas sakristia, liksom kort förut i Håsjö kyrka, hvarvid åtskilliga saker bortstulos, Brännvinsfiskalen E. Kämpe efterspanade tjufvarne, och först i jan. månad följande år fasttog han dem 11½ mil nordväst om Karlstad, sedan han för deras gripande och lagförande tillryggalagt 360 sv. mil.

Sägnen om det gömda kyrksilvret lär fortsätta att gäcka kommande generationer, i alla fall om vi, det vill säga du och jag, berättar den här historien för våra barn och barnbarn.

(Tack Håkan Lindström för fakta ur herdaminnena)

Nördig? Nej, inte jag!

Valpträff med funktionsbeskrivning, vad i hela friden är det?

Följde med min dotter och hennes hund till Örnsköldsvik idag. I juni förra året hämtade hon en valp på en kennel där och nu var det dags för ”återträff”. Det var kul, och trevligt, ganska länge, men lite senare, längre fram på dagen, innan alla proven var avklarade, och hundarna hade simmat, innan tipsrundan var avklarad, innan middagen var serverad, och uppäten, och alla hade berättat om sina hundar, och protokollen hade delats ut, och fel och brister var redovisade…då var jag ganska trött och ville åka hem!

Nej, det är inte det att jag inte gillar hundar, tvärt om. Jag önskar att jag kunde ha en själv faktiskt. Det är det där med måtta. Det får vara måtta på allt. Människorna vi träffade var vänliga och trevliga, kennelägarna var gästfria och trevliga och maten var god. Kanske är det mitt tålamod som inte riktigt räcker till när det bara blir för mycket av saker och ting. Jag har egna intresseområden som jag gärna ägnar mig åt men börjar det dra ut på tiden för mycket eller när detta intresse skall penetreras in i minsta detalj, det är då jag blir trött.

Jag kanske inte är tillräckligt nördig i vissa fall. Det får vara måtta på allt.