Min röda Ferrari

Bilden på den lycklige racerbilsföraren är troligen från 1964 och jag var nybliven ägare till en trampbil.

På gatan där jag växte upp, eller snarare vägen, för det var en grusväg då, var jag kung en tid. Jag var ensam i kompisgänget om att vara ägare till en trampbil. När farsan monterat lyse och växelspak på densamma så blev det ännu bättre. Nu skall det i ärlighetens namn sägas att det inte alltid var så kul. Vi var rätt många kompisar där i området på den tiden men, de flesta av mina kompisar hade bröder och jag hade en syster och hon är yngre än jag.

Det var oerhört populärt att låna den där racern, mina leksaksbilar, en stor lastbil i plast som det gick att byta hjul på, min cykel och en del annat. Om det nu var så att jag inte ville låna ut något av detta, då gaddade brödraparen ihop sig och gav mig stryk. Då var vi inte kompisar. Jag hämnades nästan varje gång de spöat mig och det passade jag på att göra när de var ensamma, utan sina bröder! Då var de inte så morska längre. Oftast gav jag tillbaka ordentligt då.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om egentligen. Om ni tittar på bilden en gång till så ser ni en liten detalj i bakgrunden, nämligen en mjölkpall. Rakt över vägen där jag växte upp fanns då ett äldreboende, benämndes på den tiden ålderdomshem. Där bodde ganska många då, i egna lägenheter där de klarade sig själva oftast. Där fanns Albin i källarvåningen, där fanns Jacob med stora näsan. Där fanns tant Amrén, som alltid tuggade tuggummi frenetiskt. Där fanns tant Amalia, vars köksfönster jag kastade en sten igenom en gång med en stenslunga. Hemskt var det! Där fanns farbror Vestman på andra våningen och…där fanns Jenny Pettersson och det är nu mjölkpallen blir viktig.

Den var naturligtvis viktig för de boende på ålderdomshemmet också för dit, till de boende, körde Sven Grelsson mjölk, direkt från mejeriet, med sin lilla Ferguson med släpvagn. Mjölkpallen var min fasta plats i tillvaron vid vissa tillfällen.

Varje gång jag såg Jenny på väg ner till affären, dragande på sin lilla varuvagn, fattade jag post på pallen och där satt jag tills hon kom tillbaka, oavsett hur länge hon blev borta. Hon var säker Jenny. När hon kom tillbaka från affären hade hon ALLTID en chokladbit av märket Pigall med sig och den var ämnad för bara mig. Snälla tant Jenny. Jag kommer aldrig att glömma henne. Ibland händer det att man gör sig en resa till kyrkogården för att vattna eller annat. Det händer då att jag ser hennes namn på en gravsten där och vips så tänker man på Pigall. Vad som är lite underligt är att jag fortfarande kan njuta av just en sådan chokladbit. Härliga minnen.

Verklighetens Åsa-Nisse

Hur många vet vem Efraim Erik Nilsson var? Inte särskilt många skulle jag tro. Inte ens om jag påstår att det var en seriefigur. Men om jag säger Åsa-Nisse då blir det lätt.

Stig Cederholms populära figur i runt 50 böcker och ca 25 filmer, känd för sina uppfinningar men kanske ännu mer för alla fiske- och jaktäventyr tillsammans med kompisen Klabbarparn. Att det var just Åsa-Nisse som fick huvudrollerna i filmerna och böckerna beror bara på att Cederholm aldrig träffade JP. Hade han gjort det, vid den tidpunkt då han skrev den första boken, hade han utan tvekan valt JP som förebild. Jag lovar!

JP var ett ”gränsfall” i den bemärkelsen att han var född i gränstrakterna mellan Ragunda och Östersund. Det var där han levde hela sitt liv, tillsammans med sin hustru. Han föddes och växte upp i en tid då det inte var självklart att det stod tillräckligt med mat på bordet till hela familjen varje dag. Den mat som föräldrarnas lilla jordbruk gav och den lön, som i bästa fall betalades ut för ett slitsamt dagsverke i skogen, räckte inte alltid för att mätta alla magar i hemmet. Ett välkommet tillskott av föda var då ett nedlagt vilt, oavsett om tiden på året var den rätta eller ej.

Redan som väldigt ung fick JP lära sig att traktera faderns bössa och det dröjde inte särskilt länge innan hans första byte fallit för ett välriktat skott. Inget var säkrare än att JP med tiden skulle komma att bli en erfaren jägare. Berättelserna om hans framfart i de jämtländska skogarna skulle kunna bli hur många och långa som helst men här måste vi begränsa oss.

JP var synsk, sades det. Han kunde sitta hemma i godan ro med ett trasigt fisknät framför sig eller befinna sig ute på gården med lien i högsta hugg. Plötsligt släppte han det han hade i händerna, krokade ner bössan från väggen och med långa kliv bar det iväg till skogs. Någon timma senare var han hemma igen, kånkandes på de köttstycken han orkade bära med sig. Om det var sommar eller vinter, natt eller dag, det spelade ingen roll. Kände JP på sig att älgar fanns i närheten då var det så.

En berättelse ur verkligheten därmed.

I familjens lilla ladugård behövdes strö till djuren. Vad man oftast använde var mossa. Den skulle samlas i tillräcklig mängd under sommar och höst, fraktas hem och rivas på den gamla mossriven som fanns på ladugårdsvinden och sedan användas under vintern. Under en transport hem mot gården, med två hästar och två vagnar längs en gammal basväg, stod plötsligt skogvaktarn där. Att lassen var onormalt höga och att JP:s bästa jakthund fanns med, var tillräckligt graverande för vilken typ av transport det egentligen handlade om. Den första vagnen kördes av en systerson till JP.

-Vad bra att ni kommer så att jag kan få skjuts hem. Jag har varit i skogen hela dagen idag.

Med de orden klev skogvaktarn upp på den första vagnen, satte sig på ”mosshögen” och…placerade sin ena fot på en älgskånk som stack fram under mossan. De körde vidare under alldagligt samtal och vad skogvaktarn inte såg var hur JP satt på vagnen bakom, frenetiskt kastande snus på hunden som inte ville något hellre än att sätta tänderna i det som dolde sig under mossan. Väl framme på gården tackade skogvaktarn för skjutsen och gick vidare mot sitt hem.

Naturligtvis kände han till omständigheterna som JP levde under och lät därmed det hela bero. Nu var det inte alla gånger det gick så bra. Bössan fick han beslagtagen en gång men fick tillbaka den efter en tid. Vad ”länsman” säkert sett, innan återlämnandet, var de 24 skårorna som fanns i gevärskolven.

Själv kommer jag ihåg JP som en oerhört gladlynt och lite bullrig person. Där vilade aldrig några sura miner. Särskilt spännande var det när han väntades någon mörk höstkväll här i våra bygder. Ladugården hade städats ur och traktens slaktare fanns på plats. Snart stod JP:s bil framför dörrarna och under stort hemlighetsmakeri tömdes bilen på sitt innehåll. Det sågades, det skars och påsar fylldes och stoppades i frysen. Om man frågade något så fick man inget veta.

Jag tror jag skall skriva en bok om JP någon gång. Kanske kan den komma att ligga till grund för verklighetens Åsa-Nisse på film.

Tragedin på Kullstaskogen

Natten mellan den 10 och 11 juni 1882 inträffade en tragedi på Kullstaskogen. 14-årige Erik Laurentius Selling, från Kullsta, skulle hjälpa en granne att driva getter till bete vid Hökbergebodarna. Han gav sig iväg tidigt på morgonen den 10 och han beräknades vara tillbaka i hemmet först mot kvällen. På sin väg tillbaka gick han vilse och irrade omkring ända fram mot natten, då han dödstrött och utsvulten, slutligen lade sig ner invid ett träd. Där somnade han och under natten drog ett oväder in, med snöfall och för årstiden onormalt sträng kyla. Morgonen därpå började en skallgångskedja att söka efter honom och när man till slut påträffade honom, 7 km från hemmet, var det för sent. Han visade svaga livstecken men avled i hemmet natten därpå. Platsen där han påträffades är utmärkt med två kors och två minnestavlor. Två från den tiden händelsen inträffade och två från senare tid. En tragedi värd att komma ihåg.

Vad kan inte ett ”h” ställa till med

Satt i inre hamnen i Sundsvall en stund i söndags och beskådade brobygget över Sundsvallsfjärden när jag kom på följande anekdot ur verkliga livet.

För några år sedan, ungefär vid den tid då brobyggets projektering inleddes, började plötsligt konstiga mail att ramla in i min inkorg. Det handlade inledningsvis om inbjudningar till utbildningar och kurser hos ABF i Göteborg. Därefter handlade det om uppförandet av ett antal andelshus i något fritidsområde i Sundsvallstrakten och så slutligen…just det, brobygget!

Naturligtvis insåg jag ganska omgående att förklaringen måste vara att det någonstans i Sundsvall finns en person med samma namn som jag och som sannolikt har en e-postadress som är snarlik den jag då hade. Snäll och omtänksam som man är så svarade jag vänligt på de första breven som kom, förklarade att adressaten var fel person och, att avsändaren måste kolla den e-postadress han eller hon hade skickat till. Som förväntat fick jag svar och avsändarna bad om ursäkt och lovade att deras adressbok skulle kollas och att de inte skulle besvära mig mer.

Det gick några dagar, kanske till och med en vecka innan breven började komma igen. Nu ville man ha synpunkter på allt ifrån prisbild på andelshusen till E4:ans nya sträckning söder om Sundsvall. Och naturligtvis kom nya inbjudningar till kurser hos ABF i Göteborg!

På nytt försökte jag i vänlig ton förklara misstagen för avsändarna. Nya utfästelser om bättring kom i retur men inget hjälpte. Nya inbjudningar, nya frågor och funderingar igen o.s.v. och nu började det kännas lite jobbigt. Vem var den där Sören Olsson som aldrig fick de brev han skulle ha? Jag kontaktade min Internetleverantör som tyckte att det hela var lite märkligt men lovade att försöka lösa det hela på något sätt.

Dem hörde jag aldrig från mera och…breven fortsatte att komma. Nu var det inte bara själva e-postmeddelandet som kom. Nu kom bilagor också, med ekonomiska kalkyler för andelshusen, kartor och ritningar på hur bron över Sundsvallfjärden eventuellt skulle komma att se ut och…kursprogram för hela året hos ABF i Göteborg!

-Härligt!

Nu var mitt tålamod slut. När inbjudningarna till kurserna kom svarade jag bara att ”jag tyckte att det var för långt att åka” eller ”jag har ingen lust” eller ”sitter hellre hemma och dricker öl” eller ”skicka till någon som är intresserad” o.s.v. Lite oförskämt kanske men, det skall ni veta, inbjudningarna slutade komma på min e-post.

När jag bjöd 20 000:- för ett av andelshusen i Sundsvall kom först ett svar bestående av en massa frågetecken och sedan kom inga fler funderingar kring andelshusen i min inkorg. När jag svarade på ett av mailen angående bron, och skrev att ”jag skiter högaktningsfullt i hur ni drar bron över Sundsvallsfjärden” så var det plötsligt slut med brev i detta ämne också. Enkelt va? Om jag hade svarat så redan från början hade jag sluppit allt besvär med breven. Nej, det är klart, så kan man inte göra.

Slutligen måste jag bara berätta att det efter bara några veckor kom ett brev i min inkorg från en Sören Ohlsson i Sundsvall. Ja, just det, han som stavar sitt efternamn med ”h”. Han bad, å andras vägnar, om ursäkt för det eventuella besvär jag haft med all e-post jag fått. Jag fick hans telefonnummer så jag kunde ringa honom. Vi hade en trevlig pratstund i ämnet och vi skrattade gott båda två åt eländet. Allt för ett litet ”h”

 

Växeln Hallå!

Jag fortsätter att gräva i mina fotolådor, bland gamla vykort, porträttfoton och högst alldagliga men ändå roliga bilder.

Runt 1990 skulle Ica-affären i Hammarstrand byggas ut. Jag arbetade då för ett företag inom bygg- och anlägg. Vi hade arbeten att utföra i samband med utbyggnaden av affären och bl.a. skulle motorvärmarplatser anläggas för personalen. Detta innebar således att grävningsarbeten skulle utföras.

En av mina arbetskamrater körde grävare och hans och min uppgift, en av alla dagar där, var att gräva en matarkabel till dessa motorvärmare. Innan arbetet påbörjades hade kabelmarkeringar av både tele- och elkablar utförts och vi hade bara att ta hänsyn till dessa. Något som inte alltid går bra.

Vi hann gräva sisådär 3 meter innan det plötsligt hängde en kabel, grov som en Anakonda, på maskinens skopa. I kabelns ena ände spretade telekablar i spektrats alla färger och den kunde närmast liknas vid en grov rakborste. Många tankar genomkorsade mitt huvud på bråkdelen av en sekund. Hur många människor var nu utan telefon och vad skulle det kosta att laga den? När jag tittade på den stackars maskinföraren hade han släppt spakarna och höll båda händerna på sitt huvud! Ett synnerligen tydligt tecken på förtvivlan.

Det var då jag kom på det! Jag gick fram till grävaren, öppnade dörren och sa:

-Lugn Roger, det är ingen fara!

Jag hade precis kommit på att i huset alldeles intill fanns det en gång i tiden inrymt en televäxel, en station där alla samtal till- och från orten kopplades. Kabeln som hängde på skopan var död, oanvänd i modern tid, ingenting till, värdelös helt enkelt. Tack och lov!

Behöver jag berätta att det kändes bra, för både Roger och mig?

Bilden nedan hittade jag i en av mina kortlådor och då kom jag ihåg episoden med kabeln som blev avgrävd. Här sitter tre växeltelefonister och året är sannolikt 1955. Från vänster sitter Inga-Britt Rehnstedt, Gerd Bergman och Märta Nilsson. Att det var ganska många kablar att hålla reda på är alldeles uppenbart.

Om ni undrar vad det är för mätare eller klockor som sitter på panelen så är det periodmätare. Det var nämligen så att om man vid uppringningstillfället hade för avsikt att ringa ett s.k. rikssamtal så fick man begära hur många samtalsperioder man avsåg att använda. Max antal perioder var tre och varje period var någonstans mellan tre och fem minuter…tror jag, och varje period hade en taxa som man fick betala. Så funkade det då.

Stockcartävlingar på is

Jag har den senaste tiden ägnat ganska stort intresse åt några kartonger med gamla foton. Det är alltid kul att titta på gamla bilder och se om man kan identifiera människor och miljöer. Idag finns ett flertal s.k. sociala medier där man kan lägga ut bilder och få hjälp med identifiering och liknande och det är ju suveränt.

I en av de här lådorna hittade jag nyligen en bild från Stockcartävlingar, som jag vet hölls bl.a. på Indalsälvens is, här i närheten av Hammarstrand. Jag har lagt ut bilden på Facebook bara för att jag tycker att den är så kul och för att att den berättar om en svunnen tid, speciellt för oss motorentusiaster.

 

Jag skrev också att tävlingarna förmodligen hölls någon gång under 1950-talet, att döma av bilmodellerna. Det tog inte många minuter innan det dök upp en bild i anslutning till den jag lagt ut. Det visade sig att min gode vän, tillika släkting Pär Holmberg, satt med bilder på ett programblad från tävlingarna som hölls i mars 1959. Är det inte fantastiskt så säg!

 

Dagböckernas fasansfulla berättelse

Olof David Edström, född 1856 i Moarna i Fors socken. Inflyttad till byn Rävanäset i Ragunda 1892 och gift samma år med Sigrid Christina från byn.

David Edström, vid den tiden känd som en mycket skicklig hantverkare och träarbetare, vars huvudsakliga sysselsättning var jord- och skogsbruk. David blev något av en dåtidens byvaktmästare. Inget arbete var för svårt för honom och många behövde hans hjälp med både det ena och det andra. Han engagerade sig oerhört i sina grannars och sina vänners angelägenheter när de hade det svårt. Inget var omöjligt eller för tungt för David. Om just detta vittnar de dagböcker han skrev mellan åren 1891 och 1926.

I byn fanns en samtida familj, bestående av Jonas Erik Gisslén, född 1846 i byn, och hans hustru Christina Dorotea Göransdotter, bördig från Böle. Paret fick sammanlagt 7 barn under en tid av 15 år.

Samma år som han och hustrun gifte sig, 1874, föddes första barnet Ingrid Lisa. Två år senare, 1876, föddes sonen Olof Johan och 1879 sonen Jonas Georg. I april 1882 kom tvillingarna Nils Haqvin och Anna Christina. Ytterligare ett barn kom till världen i maj 1885 då sonen Erik Petter föddes. Han avled dock redan i januari följande år. Yngsta barnet Erika föddes i april 1889. Tragedin med Erik Petter var bara början på vad familjen skulle komma att genomlida.

Från slutet av 1880-talet och fram till början av 1900-talet drog en farsot, i form av Difteri, fram genom vår del av Sverige. Rävanäset var ingalunda undantaget…

Det är här Davids dagböcker berättar sådant som vi bör komma ihåg.

 

 

Oktober månad 1894

 29-30 oktober

Arbete vid sågen, kallt väder. På kvällen till Jonas Erik och var där till fram på natten. Anna Christina har avlidit i natt i difteri. Hon dog lyckligt i tron på sin frälsare.

 31 oktober

Snickrade kista till Anna Christina.

 

 

November månad  1894

4 november

Inatt har Jonas Georg Gisslén dött. På aftonen till Dr Molin med Haqvin och Olof Johan.

Mycket sjuka! Fult väder!

 6 november

Inatt har Erika Gisslén dött. Efter Dr Molin. Gossarna mycket sjuka!

 7 november

Inatt har Nils Haqvin Gisslén dött.

 8 november

Inatt har jag vakat hos Jonas Eriks. Olof Johan mycket sjuk. Dock bättre på morgonen.

 

 

9 november

Inatt, kl. 6 på morgonen har Olof Johan avlidit. Alla har dött i tron på sin frälsare.

Idag har vi fraktat Erika och Nils Haqvin till graven. De har nu blott Ingrid Lisa kvar.

-Gud, låt dem åtminstone få behålla henne.

 10 november

Fraktat Olof Johan till graven.

Bortglömd fotograf, musiker och konstnär

1988 gick en av våra lokala porträttfotografer här i Hammarstrand ur tiden. Erik Åsell, för de flesta förmodligen bara känd som just fotograf. Jag visste inte heller om något annat än att han hade sin ateljé i sitt hem på Ljungbacken i Kullsta och att det var där man blev förevigad på bild när man var liten grabb.

För några år sedan, när jag började engagera mig lite i vår lokala hembygdsförening, hittade jag i ett förråd, en mängd material, skänkt av släktingar till Erik. Det var ett antal skissblock, två stora samlingspärmar med stora mängder blyertsteckningar, skisser i kol, akvarellmålningar och dessutom ett antal mallar till korsord. Att Erik var konstnär hade i alla fall jag ingen aning om. Fick med tiden reda på att han hade en egen avdelning i någon av våra lokaltidningar på 1970-talet, vari han porträtterade en ung flicka varje lördag under rubriken ”lördagsflickan”.

Att han dessutom var musikalisk var en nyhet. Han brukade spela dragspel i en grupp som kallades för Fortissimo. Där ingick också några av ”Brännlundarna”. Hur som helst så är detta material värt att ta vara på och göra något av. Har kontaktat Ragundadalens Konstförening, som har tittat på det, och jag hoppas att de gör något bra av alla teckningar, skisser och akvareller. Varför inte i en utställning.

 

Preskriberat Sabotage

 

 

 

 

 

 

 

 

 Alldeles i närheten av det här villaområdet, som snart inte syns för all        växtlighet, växte jag och många av mina kompisar upp. 

Vi var oerhört många barn och ungdomar här då, i slutet av 1960-talet och under 1970-talet. Det fanns barn i nästan varje fastighet som byggdes, från slutet av 1950-talet och några årtionden framåt. Då såg det naturligtvis inte ut så här där husen nu står. Just det här villaområdet började man bygga runt 1968 har jag för mig. Tolv likadana hus skulle byggas och om inte jag minns fel så var det Ragunda Kommun, som med hjälp av en lokal byggfirma, byggde dem. Behovet av bostäder då var stort och jämsides med ett och annat påbörjat hyreshusbygge uppfördes även villaområden.

Där de här 12 husen nu står fanns bara åkermark innan. Här odlade några av traktens bönder sitt hö och varje sensommar stod mängder av höhässjor här, tillika en och annan lada där höet förvarades på vintern. Just detta, att det skulle byggas precis här, det var inte bra tyckte vi, jag och mina kompisar. Här rådde oftast febril verksamhet sommartid. Vi spelade fotboll, flög drake, lekte bland hässjorna och i ladorna, ibland eldade vi gräs allt vad vi förmådde, till brandkårens stora förtret. Vintertid åktes det skidor. Nu skulle allt det där roliga omintetgöras på grund av byggnationerna. Nu gällde det att hitta på råd. Tiden var knapp.

När matjorden på området var avtäckt och lagd i stora högar påbörjades utsättning av husen. Massor med stakkäppar bankades ner i vår fotbollsplan, vår skidanläggning, vår lekplats helt enkelt. Det var då, när utsättningen var klar, som vi hade enats om åtgärder…mina kompisar och jag. Tanken var; inga käppar inga hus, det borde fungera. En tidig morgon, när utsättarna infann sig, fanns inga stakkäppar kvar, eller jo förresten, de var kvar men de var säkert dubbelt så många som innan. Alltså hade vi ryckt upp dem och brutit av dem. Alla!

Utsättningen fick därmed göras om. Det tog några dagar innan det var gjort och när arbetet var klart skred vi till verket igen. Naturligtvis skedde det hela under sena kvällar och kunde också göras tämligen osett då all matjord låg upplagd i högar mot det äldre villaområdet där vi bodde. Alla käppar upp igen och sedan bearbeta dem till kaffeved.

Ny utsättning igen och samtidigt kördes maskiner dit som skulle påbörja grävning direkt när utsättningen var klar. Nu blev vi lite konfunderade. Vad skulle vi nu hitta på. Maskinerna grävde för fullt och s.k. flukter spikades ihop och sattes upp där husens hörn skulle vara. På dessa spändes trådar upp som markerade höjder. Flukterna blev vårt nästa mål. Vi rev dem och kastade ner dem där maskinerna börjat gräva.

Nu var måttet rågat. De ansvariga på kommunen rev sitt hår, samma gjorde ledningen för byggfirman. Det tog inte lång tid innan det började dimpa ner brev i brevlådorna i området. Det skulle rökas fredspipa. Det var inte bara en önskan, det var ett krav! Vi togs under herrans tukt och förmaning av våra respektive föräldrar och det var bara att ge upp. Vi fick söka oss nya lekområden. Det blev kontentan.

Nu har husen stått där i mer än 40 år och en ny generation har växt upp där och flyttat därifrån dessutom.