Davids kamp mot Goliat

Det skulle bli deras oas i tillvaron, deras fritidshus, dit de kunde ta sin tillflykt från stadens brus och puls. Här skulle de åtnjuta lugn och trivsel.

Nu blev det väl så i viss mån ändå. Jag vet inte om ni känner igen huset på bilden. Det ligger i den lilla byn Rasan, vid Rasabergets fot, några kilometer väster om Hammarstrand. Det var min mors barndomshem som min morfar byggde 1924.

Visst är det något som inte stämmer med nutid när du tittar på bilderna? Precis! Riksväg 87 finns inte där. Bilderna är från 1970 och det är just vägen som är det primära här.

Efter mina morföräldrars frånfälle ägdes huset under ett antal år av dödsboet efter dem. 1967 delades allt och då köptes det av ett av syskonen och hennes man. Inledningsvis användes huset i det skick det var men en upprustning planerades tidigt.

Då kom beskedet! Den gamla riksvägen, som då gick ovanför huset, mot Östersund, skulle få vika för tidens tand och en ny skulle dras över den gamla slåtterängen på nedsidan. Det var lite av ett dråpslag för dem båda. Men, mannen i huset tänkte inte ge upp utan kamp. När han fått beskedet på papper från Vägverket överklagade han detsamma direkt till Tingsrätten. Med alla till buds stående argument försökte han beveka en statlig instans att ändra sitt beslut angående vägens sträckning. Naturligtvis högg han i sten.

Med beslutet följde också en anvisning om hur han skulle gå till väga för att överklaga tingsrättens beslut, vilket han följde till punkt och pricka. Han riktade sig nu till Kammarrätten i Sundsvall. Det beslut han fick i retur var i princip identiskt med det tidigare från Tingsrätten. Med beskedet följde en anvisning om hur han skulle överklaga kammarrättens beslut till Högsta domstolen, vilket han följde till punkt och pricka.

Högsta domstolens utslag i ärendet följde, precis som de tidigare, beslutet om den tänkta sträckningen av den nya vägen. Vad att göra nu? Jo, den gode Rutger satte sig vid sin skrivmaskin och författade ett långt brev som han skickade till kung Gustaf den VI Adolf. Och han fick svar, visserligen inte från kungen själv men, en hovsekreterare hade tagit sig an hans brev.

Det var ett vackert brev, skrivet på linnepapper och med kungahusets ornament längst upp på brevhuvudet. Man beklagade verkligen att vägen skulle dras fram över makarna Perssons fastighet men kunde inte göra mycket åt beslutet. Persson gav inte upp. Nu gällde det att göra bästa tänkbara av situationen så han skrev igen, till hovsekreteraren. Han riktade nu en vädjan om att vägen åtminstone skulle flyttas längre ned från huset, vilket i och för sig skulle innebära mera jobb för Vägverket med att fylla de raviner, som finns i närheten, med mera material.

Och tänk! Det sista brevet lönade sig. På outgrundliga vägar hade Perssons vädjan nått Vägverket, som tog hans önskemål på allvar, och meddelade att vägen skulle dras hela 15 meter längre ned från huset. 1972 var den nya vägen klar att ta i bruk men, det kan alltså löna sig att lägga lite möda på att kämpa mot Goliat, även om man är slagen på förhand.

På ”andra” sidan

Såg en artikel om Terry Evans i Aftonbladets webutgåva igår. Nu vägrar jag att betala extra för nyheter (Plus) så jag läste aldrig artikeln men såg rubriken. Det handlade i alla fall om hans förmåga att hjälpa människor att få kontakt med avlidna anhöriga.

För ett antal år sedan gjorde jag ett besök på en tillställning jag aldrig tidigare trott jag skulle besöka. Det hade föregåtts av en mängd övertalningsförsök av min dåvarande flickvän men min kommentar till dylika tillställningar, d.v.s. storseanser, var närmast en fnysning och lite beska synpunkter på ”bedrägerier” och ”humbug”.

Det var alltså en s.k. storseans med Terry Evans i Krångede och plötsligt en dag hör jag mig själv säga ”ja, vi kan väl ge det en chans”. Sagt och gjort.

En ytterst kall januarikväll åkte vi dit, inte utan nervositet kan jag säga. Det jag i första hand var nervös inför var inte besöket i sig utan mera ”vad skall alla andra som är där tänka om mig”?

Vi var nästan sist på plats och till min ytterst stora förvåning var redan över 100 personer på plats. Där fanns människor, jag aldrig i min vildaste fantasi, skulle kunnat tänka mig på ett sådant evenemang. Många av dem goda vänner till mig. Det fanns några lediga platser längst bak i lokalen och det kändes bra. Där skulle man sitta lite undanskymt och kanske inte riskera att bli sedd av Evans.

Kvällen gick och många var de som ”fick kontakt”, oerhört påtagligt för en del, som i det närmaste bröt ihop. När klockan närmade sig 22 var seansen nästa slut och då…pekade herr Evans plötsligt på mig:

-Du där, längst bak i röda västen, jag har kontakt med flera av dina släktingar.

Jag var helt säker på att han menade någon annan men det fanns faktiskt ingen bakom mig. Det jag sedan fick höra var så omtumlande och så overkligt att jag fick hålla i mig ordentligt. Allt han sade stämde, in i minsta detalj faktiskt. Tre avlidna anhöriga ”berättade” saker om mig och sig själva som herr Evans på inget sätt kunnat veta tidigare. Det handlade om än det ena och än det andra, från hälsotillstånd till prylar och saker i mitt/vårt hem. Det var ruskigt!

När vi kom hem sent den kvällen var jag lite omtumlad faktiskt. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle tro. Det slutade med att jag anmälde mig till en privatsittning med honom medan han ännu bodde i Strånäset.

Det hann gå några månader innan jag var där och upplevelsen i januari hade hunnit lägga sig en aning. Jag skulle ta med mig en ”personlig” sak från någon av mina tidigare anhöriga när jag kom, det var det enda förbehållet med besöket.

Väl där kunde jag konstatera, lite förvånande i och för sig, att inget, absolut inget av det han sade stämde på något sätt. På 30 minuter hade han påstått en hel massa saker som var så totalt fel som de kunde bli. Visst var jag en aning besviken när jag gick ut men kunde bara konstatera fakta. Innan jag gick ut genom dörren kom herr Evans fram till mig, lade handen på min axel och sade:

-Du kommer att komma tillbaka till mig!

Det var också fel. Det har i alla fall inte skett hittills.

Den trilskande frisören

Av någon anledning pratade vi hår och frisyrer på jobbet härom dagen. Det brukar alltid bli lite extra muntert då när någon utan möjlighet till ”frisyr” lägger sig i samtalet. Tur att vi är flera runt bordet då som s.a.s. är jämlika i det avseendet.

Kom på det där samtalet nu ikväll när jag hittade bilden av mig själv från 1978. Möjligheten till frisyr var lite större då. I samma sekund jag hittade bilden kom jag ihåg ett sällsynt frisörbesök jag gjorde vid just den tiden.

Jag hade två favoritfrisörer då, dit jag alltid gick och klippte mig. De var kvinnliga frisörer båda två. Den ena var min släkting Siw Ljung som alltid klippte mig så som jag ville ha det. Så gjorde också Birgitta, som då hette Sundberg, numera Paulsson. De var toppen båda två.

Men! Så kom den dagen när ingen av dem hade tid på länge och en nyetablerad frisör fanns att tillgå här i Hammarstrand. Jag provar väl honom då, tänkte jag och gick dit. Till att börja med blev jag lite betänksam när han hade tidningskorgen full med ”herrtidningar”. Redan då var de vanligen bannlysta nästan överallt men inte hos honom.

Så blev det min tur i stolen.

Han frågade hur jag ”ville ha det”.

-Långt bak och kortare vid öronen, svarade jag.

Han började blöta och kamma till håret medan jag fördjupade mig i en tidning, dock inte av ”herrmodell” kan jag tillägga. Saxen började göra sitt men plötsligt stannade han upp, tog tag i håret vid öronen, lyfte upp det, tittade bekymrat på mig i spegeln och sade:

-Menar du att du skall ha kvar de här jävla måsvingarna?

Jag var 18 år, inte drygt 50 som jag är nu. Hade jag varit det då hade han nog fått ångra sin fråga bittert. Jag lyckades dock klämma ur mig att ”det ville jag nog”. Med bister uppsyn fortsatte han sitt klippande.

Behöver jag skriva att det var mitt enda besök hos den frisörterroristen.

För övrigt så trivs jag bra med min nuvarande frisyr. 10 minuter, två gånger i månaden med trimmern är alldeles lagom.

-God kväll!

 

 

Fiske på egen risk

Det var på det glada 1960-talet och ”turistandet” hade tagit fart i vårt avlånga land. Att åka på semester per bil hade nästan blivit en modefluga. Sannolikt har aldrig så många turister besökt vår Ragundadal som det årtiondet. Man kom i bil, tog in i campingstugor, tältade, drog på husvagn och en och annan sov i bilen.

Här i Ragunda, hade det från 1960 bildade bolaget ARTA, Aktiebolaget Ragunda Turistanläggningar, ägt av 25 personer som satsat 10 000:- vardera i ett aktiekapital, hunnit med att bygga anläggningar för turistande i bygden. Rodelbanan, slalombacken, stugby och hotell. Allt för att främja tillströmningen av köpsugna tillresande.

Bolaget hade dessutom arrenderat en liten bit mark, där det fanns en tjärn, där man planterade in ädelfisk. Allt för turismen. Naturligtvis behövdes fiskekort för att få dra upp några firrar vilket renderade lite pengar tillbaka till bolaget.

En, av flera personer i bygden, som ofta kom i kontakt med turisterna, var en lokal Taxiägare, tillika spjuver av oanade mått. Många resor blev det med turister som behövde ta sig än hit, än dit. Något de ofta frågade efter var bra fiskevatten. Chaufför´n i fråga kände naturligtvis till ARTA:s fiskefrämjande åtgärder i den närbelägna Rävanästjärn och rekommenderade denna. Som den spjuver han var tillade han dock alltid att de fick fiska på egen risk och se upp med den alltid lika elake fisketillsyningsmannen som ofta avpatrullerade tjärnen. Men fisket var oerhört bra.

Det blev helg och chaufför´n träffade en god vän från grannbyn. Det blev lite fest och grabbarna hade fått sig lite innanför västen. Då, just då, ”flög fan” i chaufför´n när han kom på att han samma dag hade transporterat ett gäng turistande som berättat att de hade tänkt sig en fisketur under kvällen. Nu skall man ha i åtanke att taxichaufförer oftast var klädda i uniform vid den här tiden, i vilken också båtmössa/keps ingick, under yrkesutövandet.

Uniformen plockades fram i all hast och gode vännen iklädde sig densamma. Dessutom ”behängdes” denne med Chaufförn´s älgstudsare, naturligtvis oladdad men ändå! Därefter företog de båda en stillsam promenad, i största möjliga tystnad, ned till tjärnen. Gömda bakom buskar och träd kunde de snart konstatera att där fanns ett gäng fiskare. Nu var det dags för gode vännen att ikläda sig rollen som ”elak fisketillsyningsman”.

Med bestämda steg och med bössan under armen marscherade han raskt fram mot de fiskande, som förvisso hade löst fiskekort. Synnerligen bleka och allvarliga fick var och en visa upp sina respektive kort och därmed var saken ”utagerad”.

De båda vännerna fick sig ett gott skratt på sitt återtåg hem och huruvida turisterna återkom för mera fiskande är höljt i dunkel.

Ett ”practical joke”, kanske lite över det tillåtna, som nog är preskriberat idag.

Nog är det väl förbannat

Det är inte alltid så lätt att veta hur man skall bära sig åt.

Jag var i Östersund i söndags. Fraktade dit en säng till min studerande dotter som bor i en lägenhet på Kyrkgatan, i Traktörenhuset.  Hon trivs där och tycker det är bra att bo centralt. Så långt är allt gott och väl.

Det är när det kommer till själva flyttandet som problem uppstår…och hornen växer ut!

Bor man på Kyrkgatan 44 är det inte meningen att man varken skall kunna flytta in- eller ut, och det hänger både på Gatukontoret och Fastighetsägaren. Det är nämligen så här:

Man kan inte parkera bilen, bil med släp eller lastbil, på vare sig Kyrkgatan eller Törnstensgränd. På Kyrkgatan finns entreér till både Traktören och lägenheterna precis bredvid varandra. I hörnet vid Törnstensgränd finns dessutom en busshållplats. På Törnstensgränd råder parkeringsförbud.

Väljer man att ändå parkera på Kyrkgatan, utanför entrén till Traktören och till lägenheterna, har man två val: Endera bär man alla möbler och annat jox uppför en spiraltrappa, i värsta fall 3 våningar upp!

-Men finns det inte hiss då?

Jomenvisst! Packar man den riktigt ordentligt kan man nog truga in två pinnstolar i den. Större är den inte. Klaustrofobisk, minst sagt.

Väljer man att parkera på Törnstensgränd, och riskera att få parkeringsböter, vilket min dotter fick för 7 minuters parkering, har man en lång och brant trappa att ta sig uppför, till ett etageplan på andra våningen. Därefter har man ändå spiraltrappan kvar att forcera…eller att ta klaustrofobiska hissen med två pinnstolar i taget. Härligt!

Det finns förvisso ett sätt att kanske klara sig från parkeringsböter. Man gör helt enkelt en skriftlig framställan i god tid till Gatukontoret i Östersund, i vilken man förklarar varför man önskar parkera en stund, i första hand på Törnstensgränd. Annars är man i vägen för både bussar och gångtrafikanter och det är föga troligt att Gatukontoret går med på det.

Denna skriftliga framställan skall då behandlas, utredas, skrivas under och returneras till avsändaren. (Som då har rest från Hammarstrand med fullpackad bil och släpvagn, lastat ur och burit uppför spiraltrappan, bytt till torra kläder och sedan åkt hem och i bästa fall klarat sig från parkeringböter) Måhända ligger svaret på framställan i brevlådan när man kommer hem.

Med lite god vilja kan nog Gatukontoret ordna det här på ett bättre sätt, kanske bara genom att tillåta parkering på Törnstensgränd, låt säga en halvtimma eller en timma, för ur- och ilastning.

Visst var hon snäll och ärlig min dotter, efter att hon fått den där lappen på rutan för 7 minuters parkering på Törnstensgränd? Det visade sig att registreringsnumret var felskrivet så hon knatade iväg till Gatukontoret och förklarade detta. Det besparade dem en massa arbete med att driva in pengar från någon som kanske aldrig satt sin fot (eller bil) i Östersund i hela sitt liv. Gatukontoret rev nämligen P-boten.

Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli

Hon var 10, jag var 23, och jag tyckte mig ha sett förutsättningar för stordåd i framtiden.

Hon tyckte tidigt om att åka skidor, min syster. Hon hade tekniken, hon hade viljan och var det bara så att hon ville träna grundligt så skulle resultaten komma med tiden. Det kunde sluta med en plats bland de allra bästa…tyckte jag!

Jag var väl inte någon dåtidens Wassberg, Lundbäck eller Magnusson men nog skulle jag kunna hjälpa till med träningen så långt det var möjligt, men så var det en viktig detalj till som måste till, nämligen utrustningen. Hon behövde nya skidor, stavar och pjäxor. Så vad gör då en kärleksfull bror, som inget annat vill än att se sin yngsta syster stå längst upp på prispallen och ta emot folkets jubel efter en världscupseger eller en vinst på 15 kilomer i VM eller OS? Jo, han går till sportaffären och köper utrustningen och 1 kilo valla av skiftande karaktär.

Nu var det bara att träna. Vi inledde satsningen mot framtidens framgångar i världstoppen en eftermiddag i februari. In med utrustningen och systern i bilen och iväg till elljusspåret. Förhållandena var inte de allra bästa, kan man säga. Det hade varit töväder och sedan blivit kallare. Då fryser spåren till is men det kan man inte ta hänsyn till. Så kan det vara i VM-spåren också. Det var bara det att jag hade inte köpt någon klistervalla!

Innan vi startade första 2,5-kilometersrundan frågade jag om hon ville åka före- eller efter mig.

-Det spelar ingen roll, sade hon, så jag åkte först.

Det gick lätt utför, oerhört lätt och lite för fort. Några vurpor senare frågade jag om det gick bra. Inget svar. Vi kämpade vidare på slätpartiet och det gick fint men så blev det uppför och då gick det också lätt…fast bakåt! Nu började den verkliga kampen mot mjölksyra och värkande muskler.

-Går det bra, frågade jag igen när vi klarat av hälften av motluten.

Inget svar.

Det blir nog bara ett varv här ikväll, tänkte jag när vi nästan var framme vid värmestugan. Hon var väl inte så där strålande glad efter ett varv i spåret, min syster men, räddningen fanns där, i form av en granne, tillika flitig motionär i skidspåren.

-Ni kan få klister av mig om ni har bakhalt, sade han.

Hur kunde han veta, hade han sett?

-Tack, sade jag och så lade vi på klister. Klart vi skulle åka ett varv till. På med skidorna igen och iväg, Jag först och min syster efter. Några vurpor senare frågade jag igen;

-Går det bra?

Inget svar. Slätåkningen gick bra, igen, men så blev det uppför. Jag tänkte ställa frågan igen men jag hann inte;

-Måste vi hålla på med det här?

Jag såg prispallar utan min syster, jag såg VM och OS utan min systers deltagande och jag kände att det var en onödig investering i skidutrustning, den jag hade gjort.

Skidorna och stavarna ställdes i garaget när vi kom hem och jag tror möjligen att hon åkte på dem igen i samband med någon utflykt som skolan gjorde.

Sedan gick det några år, ganska många år faktiskt, sisådär en 30 stycken. Men då!

Första söndagen i mars och året var 2013, då hon spurtade in under skynket med texten; ”I fäders spår för framtids segrar”. Hon hade åkt tjejvasan och…

      VEMS FÖRTJÄNST TROR NI ATT DET VAR?

Länsman Frisk – Hetlevrad ordningsman

Håkan Jonsson Frisk, född 1644 i Värmland, död 1709 i Ragunda. Tjänstgjorde som länsman mellan åren 1684 och 1701 då han blev avskedad från sin tjänst.

Många är de nedtecknade berättelserna, som beskriver Jonsson Frisk som en hårdför länsman, som inte drog sig för att ta till övervåld när han tyckte det var befogat. Det kunde gälla allt ifrån krav på lån av hästar till anklagelser mot folk som han ansåg vara lata eller lösdrivare. Han var också snabb att anklaga folk för än det ena och än det andra och utan att ha bevis mot dem bestraffade han dem med hugg och slag, ofta med tillhyggen i form av käppar, yxor eller järnrör.

Själv var han inte särskilt noga med att hålla sig inom lagens råmärken. Han stal personliga tillhörigheter av människor i bygden, han struntade i att betala skulder, han pantade själv andras ägodelar som han uttagit som husmansskatt, han vanhelgade gärna vilodagen bara för att retas med kyrkans företrädare. Han blev ofta anklagad för att ha använt ”gemena ordformer” i sina omdömen om sina medmänniskor.

Han hade ett särskilt ont öga till kyrkans män och var inte sen att uttala sig illa om dem. ”Präster är ej så heliga” lär han ha uttryckt i samband med att han blivit stämd för att han uteblivit från både bönedagar och begått sabbatsbrott.

I samband med en bröllopsfest i Torsgård, till vilken både Frisk och prästen Holmer blivit inbjudna, utspelade sig följande episod.

Frisk var en spektakelmakare, speciellt under rusdryckers påverkan. Alla gäster hade satt sig till bords för att äta efter vigseln. Vid det största bordet satt brudparet samt prästen och hans fru. Frisk hade påpassligt nog placerat sig mittemot prästen. Utan att någon anar något placerar Frisk sina fötter runt stolsbenen på stolen där Holmer sitter. Plötsligt ryckte Frisk till, allt vad han orkade, så både präst och stol åkte in under bordet.

Frisk gapskrattade och ropade så alla skulle höra;

-Kan ne säge va präst´n våran ha vårte tå?

Holmer var lång och gänglig och behövde lite tid på sig för att få hakan över bordet igen, bland alla ben och stolar. När han så blev synlig igen, för var och en, insåg de flesta att prästen var en man som inte hade för avsikt att ”vända andra kinden till”.

Vilt fäktande med nävarna, för att nå Frisk, var han nära att välta bordet. I tumultet lyckades han nå Frisk så pass att han klöste Frisk på kinden så att ”blogen” rann.

Frisk skrek med sin gälla röst;

-Si ne, si ne! Han ha klon å den djävul´n.

Alla i sällskapet skrattade gott, vilket inte gjorde saken bättre för Holmer. I våldsam fart lyckades han runda bordet och var nära att få tag på Frisk, som nu lade benen på ryggen och lämnade sällskapet, med Holmer tätt efter.

Holmer kom strax tillbaka till bröllopsfesten men det gjorde inte Frisk.

Husvagnssemester…eller inte

Vi skulle ut på vägarna, vi skulle på semester, inte alls ovanligt  när det var sommar men den här gången, 1971, var det lite annorlunda.

Vi skulle nämligen ut på husvagnssemester och det var ovanligt, det hade förresten aldrig hänt tidigare. Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att vi skulle bo i husvagn, i stället för att hyra stuga, som vi alltid hade gjort tidigare. Vi hade ingen egen husvagn utan skulle låna av goda vänner, ett lån som föregicks av många tankar och funderingar, mest från min fars sida. Det var ju han som skulle dra på eländet med vår Californiavita Amazon med lister och krom och bakelitratt.

Husvagn eller inte, det var frågan.

-Klart ni skall låna husvagnen, sa Söderberg.

-Nja, jag vet inte, sa farsan.

-Jodå, sa Söderberg, den går så lätt att dra. Den väger inte mycket.

-Jag vet inte, sa farsan.

-Nu lånar vi husvagnen,och far på semester, sa morsan.

Så fick det bli. Vi skulle ju ändå inte så långt.

Färden gick mot Östersund, sedan vidare på gamla E 75:an mot vårt Naboland i väster. Där fanns billig ost, billigt mjöl och socker på den tiden. Husvagnen kunde komma väl till pass när det skulle lastas.

-Jävla elände att dra på, sa farsan.

Äsch då, det går bra, sa morsan som satt bredvid och läste Allers.

Nu hade vi inte kommit iväg så tidigt på avresedagen så när klockan närmade sig middagstid hade vi hunnit strax väster om Järpen, om jag inte minns fel. Där fanns en campingplats och där ville farsan ”slå läger” för natten. Vi hade ju ändå husvagn så det spelade liksom ingen roll var vi stannade, och det var väl praktiskt. Han lyckades trixa in vagnen mellan några andra liknande ekipage och sedan var det dags för mat, trodde vi, jag, morsan och min syster. Men nej! Först skulle ”eländet” ställas i våg. Det var viktigt, hade Söderberg sagt. Inte minst om man skulle använda gasolvärmen och kylskåpet.

Det tog sin lilla stund…eller lite längre, för marken lutade där husvagnen stod.

-Jävla bök, sa farsan.

Det var riktigt gemytligt att sitta där i vagnen och dinera, tyckte i alla fall jag och min syster.

-Det är trångt, sa farsan.

Under kvällen blev det ett besök vid Ristafallet och sedan skulle ”eländet” bäddas. Det tog också en stund…och ett antal svordomar, i anspråk. Den här dagen, och framför allt natten, var förhållandena sådana att vädret var hyfsat fint men kallt, ganska mycket kallt för årstiden.

-Inga problem, sa farsan, när vi skulle sova, det finns gasolvärme.

-Aldrig i livet, sa morsan, gasol är livsfarligt. Husvagnen kan explodera.

-Ingen fara, sa farsan. Vi måste ha värme.

-Det finns filtar, sa morsan.

-Jaha, vi får väl frysa då, sa farsan.

Och så blev det. Jösses vad vi frös den natten. Ja, inte farsan då naturligtvis. Han låg där i godan ro och läste sin bok och sa:

-Äsch, det går bra, när morsan klagade på kylan.

Det blev i alla fall en resa in i Norge och när vi vände hemåt var husvagnen lastad med ”Lusekoftor”, ost, socker och mjöl. Vad jag kan komma ihåg så hyrde vi stugor vid kommande semestrar, och sov på campingsängar som vek ihop sig som råttfällor nattetid.

Det var bättre förr.

 

 

Anna Margareta

Jag minns det, som var det igår, den där vackra marsdagen 2002. En del av min egen historia var borta för alltid.

Det var vid lunchtid som jag blev uppringd hemifrån.

-De har ringt från sjukhuset och ni skall nog åka dit nu.

Jag var på jobbet och fick snabbt ta kontakt med min far och bestämma med honom, att jag skulle hämta upp honom och ta med honom till Östersunds sjukhus. Många tankar snurrade i huvudet på mig under de minuter det tog mig att åka hem, byta om och sedan hämta honom. På något konstigt sätt vandrade tankarna långt tillbaka i tiden, inte till den senaste gången jag träffade henne, eller när vi senast träffades hemma. Nej, det var funderingar som handlade mera om min barndom och den tid jag haft tillsammans med henne då.

Under den nästan timmeslånga resan till Östersund gled samtalet mellan mig och min far också allt längre tillbaka i tiden och kanske var det alldeles naturligt. Väl framme vid sjukhuset började nervositeten göra sig allt mera påmind. Vad skulle ske under den här eftermiddagen? Sannolikt hade vi ett mycket jobbigt avsked framför oss.

Inne på avdelningen tvekade jag en stund. Skulle jag verkligen orka med det här?

Herregud, det måste vara ännu värre för min far, jag måste finnas för honom också. Skärpning!

Jag vilade handen ett ögonblick på handtaget på dörren in till rummet där hon låg. När jag öppnade var två släktingar redan där. Det var skönt. Det kändes tryggt på något sätt.

Där, under det vita lakanet, låg Anna Margareta, liten, mager, blek om kinderna och när jag lade handen mot hennes kind var den alldeles sval. Inte så där varm som en kind normalt skall vara. Det kändes lite otäckt. Hon andades oregelbundet, stundvis med långa uppehåll, och så till slut ett långt djupt andetag som hon fick kämpa med att klara av. Vi satt där runt sängen, höll henne i handen och pratade lågmält. Jag vet inte varför vi nästan viskade men det kanske blir så i en sådan situation.

Vi pratade om hennes liv, från hennes barndom i Näverede till uppväxten i Lillsjöhögen, Stugun och så småningom Hammarstrand. I början av maj skulle hon fylla 92 år men den dagen skulle hon inte få uppleva. Efter en stund kom en sköterska in, kände på Annas puls, sade lite tyst;

-Det är nog inte långt kvar nu.

Hon hade rätt. Medan vi pratade vidare följde några långa andningsuppehåll, sedan ett väldigt djupt andetag och sedan…ingenting. Anna Margareta hade lämnat oss för alltid.

Det var sorgligt, oerhört sorgligt. Vi kramade om henne en sista gång, lade samman hennes händer, tände ett ljus och minns.

Det var nu den stora sorgen och sanningen drabbade mig.

Vad minns jag?

Vad visste jag om hennes liv, hennes historia, min egen historia bakåt i tiden?

Ingenting! Nästan ingenting.

Jag hade haft så många år på mig att ta reda på allt jag hade velat veta och ändå hade det inte blivit av. Det var nästan ännu sorgligare. Jag minns hur jag satt vid hennes köksbord en gång när jag var tonåring. Hon berättade om sin morfar, Anders Persson i Näverede. Jag skrev för brinnande livet på en bit papper från en rulle makulatur. Det var vad jag hittade i hastigheten. Vem spar en sådan pappersbit för framtiden?

Hur skulle jag nu få veta? Nu fanns bara ett syskon kvar, en yngre syster. Det var så sjukt, att jag redan där började planera hur jag skulle göra för att få veta hur Anna Margaretas liv hade gestaltat sig. Hur familjens liv hade sett ut i ”bryggstuge” på ”Anders-Pers” i Näverede. Uppväxten i det gamla huset i Lillsjöhögen. Skoltiden. Hur hon hade det när hon fick börja jobba som barnpiga i Stugun när hon var nio år, i Dusnäsbodarna och i Kyrkås. Systern Britt visste nog.

Vad fel jag hade. Britt var mycket yngre och kom inte ihåg Annas liv. Min far visste inte heller mycket om hennes barndom.

När jag kom hem, sent den kvällen, kom allt det där över mig igen. En stor bit av min egen historia fattades mig. Det gör den ännu.

Några dagar senare gick jag till en butik och köpte två tjocka skrivböcker. De böckerna fick mina barn ge i present till mina föräldrar. På första sidan fick de skriva;

”Här skall du skriva ner ditt liv så att vi får veta”

De har skrivit båda två. Kanske håller de på ännu, jag vet inte. Mina barn kommer i alla fall att få en del av sin historia dokumenterad genom mina föräldrar.

Jag önskar jag hade gett skrivböcker till min farmor, Anna Margareta, och min farfar Knut, för många år sedan.