Kontraster mellan då och nu

Och det blev afton igen och på nytt en promenad med hunden och då får man lite tid över för tankar och funderingar. Håll med om att det är lite märkligt att hjärnan sätter fart precis som benen.

Jag bor i byn Kullsta, strax utanför Hammarstrand. Kullsta har i nästan alla tider varit jordbruksbygd. Jag började skolan 1967 och dåtidens skolhus var, då som nu, ”sista utpost” i byn mot samhället.  Det hände lite nu och då att eleverna skickades ut på promenader runt denna jordbruksbygd. Ibland var det tipspromenader och ibland var det en promenad i stället för en gymnastiklektion. Då gick men endera lilla eller stora Kullstarundan och oavsett vilket så gick vägen mellan åkrar, ängar och bondgårdar. Det gör den nu också, med den skillnaden att bondgårdarna är betydligt färre nu än då.

Av någon underlig anledning har en något romantiserad bild av livet som bonde etsat sig fast någonstans i huvudet på mig. Bilden är gammal, faktiskt ända sedan de där första skolåren och den ser ut ungefär så här:

Det är en mörk höst- eller vintermorgon och oavsett vilket av jordbruken man tittar mot så lyser det i ladugårdsfönstren, så där varmt och välkomnande. Och så var det i verkligheten också. Redan då, när man var en sju eller åtta år, hände det att det diskuterades i skolan om vilket yrkesval man hade bestämt sig för. Vad ville man bli när man blev stor? Personligen hade jag inget drömyrke då, vad jag kan komma ihåg, men en sak var jag säker på; att vara bonde måste vara bra.

Anledningen var nog den, att var man född i ett jordbrukarhem, då behövde man över huvud taget inte fundera över vad man ville bli när man blev stor. Vägen var utstakad och man kunde börja jobba direkt efter skolan.

Den romantiserade bilden var knappast så särskilt romantisk i verkligheten för dem som skulle upp i arla morgonstund för att mjölka och utfodra korna. Det var säkert ett ständigt slit med tunga lyft och långa arbetsdagar. Dock kvarstår det faktum att då, i slutet av 1960-talet, var det fortfarande möjligt att försörja en familj även på en lite mindre jordbruksenhet.

 

 Stora kontraster mellan dåtida och nutida förvaring

I byn Kullsta, som trots allt inte är så särskilt stor till ytan, fanns vid den tiden jag skriver om, inte mindre än sju jordbruk. Visst varierade storleken och omfattningen på dem men de var levande gårdar med djurhållning och odlingar. Åslund, Knutsson, Westin, Engström samt Torsten, Erik och Gösta Andersson. Kullsta är definitivt fortfarande jordbruksbygd. Dock har de sju gårdarna decimerats till två, varav en är en fårgård.

När jag går där med hunden längs vägarna så vilar det något av en melankoli över byn. Det lyser inte längre i alla ladugårdsfönster under mörka höst- eller vintermorgnar. Någon av de forna gårdarna är till och med obebodd och det är väl en tämligen sliten och välanvänd sanning vid det här laget ”att det var en medveten strategi och politik” att de små jordbruksenheterna i Sverige faktiskt skulle bort.

Jag tror inte att jag är ensam om att sakna den tiden, då man till och med kunde gå till de här gårdarna och köpa mjölk direkt från ladugården.

 

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *