Musik, och ännu mera musik – Del 2

ABBA var det ja. Nog gjorde hon sitt bästa, min syster, för att övertyga mig om att de var världens bästa artister och grupp.

Jag stretade envist emot och försökte envist förklara för henne att, när ABBA väl har ”gått i graven” och är bortglömda, då kommer fortfarande artister som Elvis, Beatles, Jerry Lee, Eagles samt ett och annat hårdrocksband att vara populära och fortfarande producera sin musik. Jag fick nästan rätt men visst var ABBA en supergrupp när man ser tillbaka idag. Konkurrensen om speltiden på stereon var stenhård en tid och jag brukade ta hjälp av mina kompisar, som tog med sig sina plattor hem till mig, för att vi skulle spela det vi tyckte var bra.

Just kompisars musiksmak var betydelsefull i ens egen ungdom. Man blev liksom tvungen att ta till sig musik som man vanligtvis inte lyssnade på och nya upptäckter gjordes också emellanåt.  John Miles var en sådan. Stevie Wonder likaså. Jag hade en kompis som gav sin mor en platta med Stevie Wonder på hennes födelsedag. Plattan hette Songs In The Key Of Life och den var helt enkelt skitbra.  Den kom 1976 och jag lovar att jag och min kompis spelade den mycket mera än vad hans mor gjorde. Han hade även en platta med Emerson Lake & Palmer som vi spisade ofta. Det var genomgående synthpop och egentligen gillade jag den inte alls men köpte den själv ändå. Jag kommer ihåg mina föräldrars rektioner, när jag poppade en repertoar, bestående av hårdrock, synthpop, ibland lite country och 50-talsrock, hemma. Just den kompisen hade bestämt sig för att bli trummis och hade också fått ett trumset som han hade i ett rum i källaren. Detta till trots hördes hans hamrande på trummorna runt stora delar av villaområdet där vi växte upp.

Här på hemmaplan hade vi ett band som hade släppt en platta några år tidigare. Idag kommer jag inte ihåg, men året kan ha varit 1973, när Bulwammas gav ut ”Spring För Ditt Liv”. Det var kul med ett lokalt band som till och med hade gett ut en skiva, visserligen en EP med två låtar men ändå. Bröderna Bosse och Lasse Svenningson, Olle Pettersson, Sven Bjurström samt Urban Holmberg stod för musiken på den utgivningen. Jag minns några spelningar de gjorde på den sedan många år rivna Edegården.

Det var också där runt 1977 eller 1978 som Hammarstrands Musikforum uppstod. Det var riktigt häftigt.En förening som skulle anordna musikevenemang i bygden och helt enkelt inspirera till- och slå vakt om det lokala musikintresset. Några spelningar och grupper som engagerades av musikforumet, och som är värda att komma ihåg, är t.ex. Roffe Wikströms Hjärtslag, Kebnekaise, Raeggemusik med Tony Ellis, Sky High på Trätojordsbacken samt Dan Hylander och Raj Montana Band. Oförglömliga spelningar.

Här, i slutet av 1970-talet, började en våg av discomusik att skölja över världen. Personligen tror jag inte att någon genre tagit världen med sådan storm som discomusiken gjorde. Den spelades överallt. Neonskyltar med texten ”Discotek” satt snart på var och varannan fasad på fastigheter världen över. Till och med dåtidens dansband tog sig för med att klämma in en och annan discolåt i sin repertoar. Kanske mest för att blidka de ungdomar som hellre sökte sig till discoteken än till dansbanorna. Ändå skall vi komma ihåg att också dansbandsmusiken var oerhört populär vid den här tiden.

Ja, vi hade ett lokalt dansband också, ej att förglömma. Delar av medlemmarna i Bulwammas svidade om tidvis till dansbandsutstyrsel, tog med sig unge herr Svenningsons sambo som sångerska och drog ut på vägarna i mellannorrland under namnet Berits. Där måste jag dra mig till minnes en spelning som de gjorde på lantbruksskolan i Ås. Vi var ett gäng kompisar som ville visa att vi tyckte det var kul och att vi uppskattade deras musik. Det var senhöst, en lördag med annalkande snöstorm, när vi packade in oss alldeles för många i en Volvo PV och drog iväg. Bilen ägdes av en kompis och jag hade åtagit mig att köra.

När dansen i Ås var slut och vi skulle åka hem bröt snöstormen ut med all sin kraft. Bilen var utrustad med sommardäck och var i princip bromslös, men det gjorde inget. Om inte jag minns fel tog det oss tre timmar att ta oss från Ås till Hammarstrand. En pärs minst sagt.

 

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *