Anna Margareta

Jag minns det, som var det igår, den där vackra marsdagen 2002. En del av min egen historia var borta för alltid.

Det var vid lunchtid som jag blev uppringd hemifrån.

-De har ringt från sjukhuset och ni skall nog åka dit nu.

Jag var på jobbet och fick snabbt ta kontakt med min far och bestämma med honom, att jag skulle hämta upp honom och ta med honom till Östersunds sjukhus. Många tankar snurrade i huvudet på mig under de minuter det tog mig att åka hem, byta om och sedan hämta honom. På något konstigt sätt vandrade tankarna långt tillbaka i tiden, inte till den senaste gången jag träffade henne, eller när vi senast träffades hemma. Nej, det var funderingar som handlade mera om min barndom och den tid jag haft tillsammans med henne då.

Under den nästan timmeslånga resan till Östersund gled samtalet mellan mig och min far också allt längre tillbaka i tiden och kanske var det alldeles naturligt. Väl framme vid sjukhuset började nervositeten göra sig allt mera påmind. Vad skulle ske under den här eftermiddagen? Sannolikt hade vi ett mycket jobbigt avsked framför oss.

Inne på avdelningen tvekade jag en stund. Skulle jag verkligen orka med det här?

Herregud, det måste vara ännu värre för min far, jag måste finnas för honom också. Skärpning!

Jag vilade handen ett ögonblick på handtaget på dörren in till rummet där hon låg. När jag öppnade var två släktingar redan där. Det var skönt. Det kändes tryggt på något sätt.

Där, under det vita lakanet, låg Anna Margareta, liten, mager, blek om kinderna och när jag lade handen mot hennes kind var den alldeles sval. Inte så där varm som en kind normalt skall vara. Det kändes lite otäckt. Hon andades oregelbundet, stundvis med långa uppehåll, och så till slut ett långt djupt andetag som hon fick kämpa med att klara av. Vi satt där runt sängen, höll henne i handen och pratade lågmält. Jag vet inte varför vi nästan viskade men det kanske blir så i en sådan situation.

Vi pratade om hennes liv, från hennes barndom i Näverede till uppväxten i Lillsjöhögen, Stugun och så småningom Hammarstrand. I början av maj skulle hon fylla 92 år men den dagen skulle hon inte få uppleva. Efter en stund kom en sköterska in, kände på Annas puls, sade lite tyst;

-Det är nog inte långt kvar nu.

Hon hade rätt. Medan vi pratade vidare följde några långa andningsuppehåll, sedan ett väldigt djupt andetag och sedan…ingenting. Anna Margareta hade lämnat oss för alltid.

Det var sorgligt, oerhört sorgligt. Vi kramade om henne en sista gång, lade samman hennes händer, tände ett ljus och minns.

Det var nu den stora sorgen och sanningen drabbade mig.

Vad minns jag?

Vad visste jag om hennes liv, hennes historia, min egen historia bakåt i tiden?

Ingenting! Nästan ingenting.

Jag hade haft så många år på mig att ta reda på allt jag hade velat veta och ändå hade det inte blivit av. Det var nästan ännu sorgligare. Jag minns hur jag satt vid hennes köksbord en gång när jag var tonåring. Hon berättade om sin morfar, Anders Persson i Näverede. Jag skrev för brinnande livet på en bit papper från en rulle makulatur. Det var vad jag hittade i hastigheten. Vem spar en sådan pappersbit för framtiden?

Hur skulle jag nu få veta? Nu fanns bara ett syskon kvar, en yngre syster. Det var så sjukt, att jag redan där började planera hur jag skulle göra för att få veta hur Anna Margaretas liv hade gestaltat sig. Hur familjens liv hade sett ut i ”bryggstuge” på ”Anders-Pers” i Näverede. Uppväxten i det gamla huset i Lillsjöhögen. Skoltiden. Hur hon hade det när hon fick börja jobba som barnpiga i Stugun när hon var nio år, i Dusnäsbodarna och i Kyrkås. Systern Britt visste nog.

Vad fel jag hade. Britt var mycket yngre och kom inte ihåg Annas liv. Min far visste inte heller mycket om hennes barndom.

När jag kom hem, sent den kvällen, kom allt det där över mig igen. En stor bit av min egen historia fattades mig. Det gör den ännu.

Några dagar senare gick jag till en butik och köpte två tjocka skrivböcker. De böckerna fick mina barn ge i present till mina föräldrar. På första sidan fick de skriva;

”Här skall du skriva ner ditt liv så att vi får veta”

De har skrivit båda två. Kanske håller de på ännu, jag vet inte. Mina barn kommer i alla fall att få en del av sin historia dokumenterad genom mina föräldrar.

Jag önskar jag hade gett skrivböcker till min farmor, Anna Margareta, och min farfar Knut, för många år sedan.

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *