Länsman Frisk – Hetlevrad ordningsman

Håkan Jonsson Frisk, född 1644 i Värmland, död 1709 i Ragunda. Tjänstgjorde som länsman mellan åren 1684 och 1701 då han blev avskedad från sin tjänst.

Många är de nedtecknade berättelserna, som beskriver Jonsson Frisk som en hårdför länsman, som inte drog sig för att ta till övervåld när han tyckte det var befogat. Det kunde gälla allt ifrån krav på lån av hästar till anklagelser mot folk som han ansåg vara lata eller lösdrivare. Han var också snabb att anklaga folk för än det ena och än det andra och utan att ha bevis mot dem bestraffade han dem med hugg och slag, ofta med tillhyggen i form av käppar, yxor eller järnrör.

Själv var han inte särskilt noga med att hålla sig inom lagens råmärken. Han stal personliga tillhörigheter av människor i bygden, han struntade i att betala skulder, han pantade själv andras ägodelar som han uttagit som husmansskatt, han vanhelgade gärna vilodagen bara för att retas med kyrkans företrädare. Han blev ofta anklagad för att ha använt ”gemena ordformer” i sina omdömen om sina medmänniskor.

Han hade ett särskilt ont öga till kyrkans män och var inte sen att uttala sig illa om dem. ”Präster är ej så heliga” lär han ha uttryckt i samband med att han blivit stämd för att han uteblivit från både bönedagar och begått sabbatsbrott.

I samband med en bröllopsfest i Torsgård, till vilken både Frisk och prästen Holmer blivit inbjudna, utspelade sig följande episod.

Frisk var en spektakelmakare, speciellt under rusdryckers påverkan. Alla gäster hade satt sig till bords för att äta efter vigseln. Vid det största bordet satt brudparet samt prästen och hans fru. Frisk hade påpassligt nog placerat sig mittemot prästen. Utan att någon anar något placerar Frisk sina fötter runt stolsbenen på stolen där Holmer sitter. Plötsligt ryckte Frisk till, allt vad han orkade, så både präst och stol åkte in under bordet.

Frisk gapskrattade och ropade så alla skulle höra;

-Kan ne säge va präst´n våran ha vårte tå?

Holmer var lång och gänglig och behövde lite tid på sig för att få hakan över bordet igen, bland alla ben och stolar. När han så blev synlig igen, för var och en, insåg de flesta att prästen var en man som inte hade för avsikt att ”vända andra kinden till”.

Vilt fäktande med nävarna, för att nå Frisk, var han nära att välta bordet. I tumultet lyckades han nå Frisk så pass att han klöste Frisk på kinden så att ”blogen” rann.

Frisk skrek med sin gälla röst;

-Si ne, si ne! Han ha klon å den djävul´n.

Alla i sällskapet skrattade gott, vilket inte gjorde saken bättre för Holmer. I våldsam fart lyckades han runda bordet och var nära att få tag på Frisk, som nu lade benen på ryggen och lämnade sällskapet, med Holmer tätt efter.

Holmer kom strax tillbaka till bröllopsfesten men det gjorde inte Frisk.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *