Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli

Hon var 10, jag var 23, och jag tyckte mig ha sett förutsättningar för stordåd i framtiden.

Hon tyckte tidigt om att åka skidor, min syster. Hon hade tekniken, hon hade viljan och var det bara så att hon ville träna grundligt så skulle resultaten komma med tiden. Det kunde sluta med en plats bland de allra bästa…tyckte jag!

Jag var väl inte någon dåtidens Wassberg, Lundbäck eller Magnusson men nog skulle jag kunna hjälpa till med träningen så långt det var möjligt, men så var det en viktig detalj till som måste till, nämligen utrustningen. Hon behövde nya skidor, stavar och pjäxor. Så vad gör då en kärleksfull bror, som inget annat vill än att se sin yngsta syster stå längst upp på prispallen och ta emot folkets jubel efter en världscupseger eller en vinst på 15 kilomer i VM eller OS? Jo, han går till sportaffären och köper utrustningen och 1 kilo valla av skiftande karaktär.

Nu var det bara att träna. Vi inledde satsningen mot framtidens framgångar i världstoppen en eftermiddag i februari. In med utrustningen och systern i bilen och iväg till elljusspåret. Förhållandena var inte de allra bästa, kan man säga. Det hade varit töväder och sedan blivit kallare. Då fryser spåren till is men det kan man inte ta hänsyn till. Så kan det vara i VM-spåren också. Det var bara det att jag hade inte köpt någon klistervalla!

Innan vi startade första 2,5-kilometersrundan frågade jag om hon ville åka före- eller efter mig.

-Det spelar ingen roll, sade hon, så jag åkte först.

Det gick lätt utför, oerhört lätt och lite för fort. Några vurpor senare frågade jag om det gick bra. Inget svar. Vi kämpade vidare på slätpartiet och det gick fint men så blev det uppför och då gick det också lätt…fast bakåt! Nu började den verkliga kampen mot mjölksyra och värkande muskler.

-Går det bra, frågade jag igen när vi klarat av hälften av motluten.

Inget svar.

Det blir nog bara ett varv här ikväll, tänkte jag när vi nästan var framme vid värmestugan. Hon var väl inte så där strålande glad efter ett varv i spåret, min syster men, räddningen fanns där, i form av en granne, tillika flitig motionär i skidspåren.

-Ni kan få klister av mig om ni har bakhalt, sade han.

Hur kunde han veta, hade han sett?

-Tack, sade jag och så lade vi på klister. Klart vi skulle åka ett varv till. På med skidorna igen och iväg, Jag först och min syster efter. Några vurpor senare frågade jag igen;

-Går det bra?

Inget svar. Slätåkningen gick bra, igen, men så blev det uppför. Jag tänkte ställa frågan igen men jag hann inte;

-Måste vi hålla på med det här?

Jag såg prispallar utan min syster, jag såg VM och OS utan min systers deltagande och jag kände att det var en onödig investering i skidutrustning, den jag hade gjort.

Skidorna och stavarna ställdes i garaget när vi kom hem och jag tror möjligen att hon åkte på dem igen i samband med någon utflykt som skolan gjorde.

Sedan gick det några år, ganska många år faktiskt, sisådär en 30 stycken. Men då!

Första söndagen i mars och året var 2013, då hon spurtade in under skynket med texten; ”I fäders spår för framtids segrar”. Hon hade åkt tjejvasan och…

      VEMS FÖRTJÄNST TROR NI ATT DET VAR?

Publicerat av

En kommentar till “Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli”

  1. Tack käre bror för sparringen, jag lyckades ju rätt bra!! Och jag är anmäld i år igen! / lillasyster

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *