Davids kamp mot Goliat

Det skulle bli deras oas i tillvaron, deras fritidshus, dit de kunde ta sin tillflykt från stadens brus och puls. Här skulle de åtnjuta lugn och trivsel.

Nu blev det väl så i viss mån ändå. Jag vet inte om ni känner igen huset på bilden. Det ligger i den lilla byn Rasan, vid Rasabergets fot, några kilometer väster om Hammarstrand. Det var min mors barndomshem som min morfar byggde 1924.

Visst är det något som inte stämmer med nutid när du tittar på bilderna? Precis! Riksväg 87 finns inte där. Bilderna är från 1970 och det är just vägen som är det primära här.

Efter mina morföräldrars frånfälle ägdes huset under ett antal år av dödsboet efter dem. 1967 delades allt och då köptes det av ett av syskonen och hennes man. Inledningsvis användes huset i det skick det var men en upprustning planerades tidigt.

Då kom beskedet! Den gamla riksvägen, som då gick ovanför huset, mot Östersund, skulle få vika för tidens tand och en ny skulle dras över den gamla slåtterängen på nedsidan. Det var lite av ett dråpslag för dem båda. Men, mannen i huset tänkte inte ge upp utan kamp. När han fått beskedet på papper från Vägverket överklagade han detsamma direkt till Tingsrätten. Med alla till buds stående argument försökte han beveka en statlig instans att ändra sitt beslut angående vägens sträckning. Naturligtvis högg han i sten.

Med beslutet följde också en anvisning om hur han skulle gå till väga för att överklaga tingsrättens beslut, vilket han följde till punkt och pricka. Han riktade sig nu till Kammarrätten i Sundsvall. Det beslut han fick i retur var i princip identiskt med det tidigare från Tingsrätten. Med beskedet följde en anvisning om hur han skulle överklaga kammarrättens beslut till Högsta domstolen, vilket han följde till punkt och pricka.

Högsta domstolens utslag i ärendet följde, precis som de tidigare, beslutet om den tänkta sträckningen av den nya vägen. Vad att göra nu? Jo, den gode Rutger satte sig vid sin skrivmaskin och författade ett långt brev som han skickade till kung Gustaf den VI Adolf. Och han fick svar, visserligen inte från kungen själv men, en hovsekreterare hade tagit sig an hans brev.

Det var ett vackert brev, skrivet på linnepapper och med kungahusets ornament längst upp på brevhuvudet. Man beklagade verkligen att vägen skulle dras fram över makarna Perssons fastighet men kunde inte göra mycket åt beslutet. Persson gav inte upp. Nu gällde det att göra bästa tänkbara av situationen så han skrev igen, till hovsekreteraren. Han riktade nu en vädjan om att vägen åtminstone skulle flyttas längre ned från huset, vilket i och för sig skulle innebära mera jobb för Vägverket med att fylla de raviner, som finns i närheten, med mera material.

Och tänk! Det sista brevet lönade sig. På outgrundliga vägar hade Perssons vädjan nått Vägverket, som tog hans önskemål på allvar, och meddelade att vägen skulle dras hela 15 meter längre ned från huset. 1972 var den nya vägen klar att ta i bruk men, det kan alltså löna sig att lägga lite möda på att kämpa mot Goliat, även om man är slagen på förhand.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *