Vad kan inte hända på kalas?

I april i år var jag på en skrivarweekend på hälsohemmet Österåsen, inte långt från Långsele och Forsmo. Det var första gången jag besökte det naturskönt belägna hälsohemmet, som tidigare var ett sanatorium för TBC-sjuka. Historien kring anläggningen hade kunnat se helt annorlunda ut om inte det varit för ett kalas som hölls i Östersund i december 1897.

 Lungtuberkulos, eller lungsot var förr en sjukdom som krävde oerhört många liv. Medicinsk kvalificerad hjälp fanns inte att få förrän en bra bit in i relativt modern tid. Behandlingsmetoderna var dock inte fullgoda så tillfrisknande skedde inte i någon större omfattning. 1891 hade ett privat sanatorium byggts i Mörsil men antalet patienter som kunde få vård där stod inte på långa vägar i parentes med behovet.

Året var 1897 och Oscar den II hade regerat i 25 år, vilket skulle firas på många sätt. Svenska folket startade en insamling till en kungagåva, vilken skulle komma att användas till just uppförande av s.k. jubileumssanatorier. Beslutet var hans hustru Sophias och hon kom också att bli en drivande kraft i kommittén som blev tillsatt att undersöka förutsättningarna för dessa sanatorier. Insamlingen inbringade inte mindre än 2 miljoner kronor som blev en grundplåt för 4 sanatorier, varav ett skulle ligga i norrland.

Hälsomässigt ansågs det vara en fördel om lungsjuka kunde vistas i hög, ren och helst torr luft och det ansågs också vara bra om sanatorierna låg relativt långt från annan bebyggelse p.g.a. smittorisken.

En omfattande undersökning av lämpliga platser företogs och för norrlands del beslutades att Oxböle, i närheten av Bispgården, var en alldeles lämplig plats för ett av sanatorierna.

Planerna för bygget var långt framskridna när ett kalas hölls i Östersund i december 1897. Många deltagare i tämligen hög ställning var med på kalaset och bland dem kan nämnas förvaltaren vid Forsse bruk i Ångermanland, Jonas Modin. Känd som han var, för att alltid se till ångermanlänningarnas bästa, i första hand ekonomiskt, kunde inte deltagande Förste Lantmätaren i Jämtlands län låta bli att ”spefullt” fråga Modin hur han kunde tillåta att ett sanatorium skulle byggas i Jämtland, och till på köpet så nära gränsen mot Ångermanland. Det var, minst sagt, att väcka den björn som sov!

Modin, med stort inflytande och inflytelserika bekanta, uppsökte snart lämplig person, som också ingått i utredningen kring var det skulle byggas, och föreslog vederbörande att undersöka fler lämpliga platser, bland andra just Österåsplatån.

Resten kan ni räkna ut. Det blev inget sanatorium i närheten av Bispgården. Om nu lantmätaren hade hållit tyst om saken på kalaset hade sannolikt Fors gamla socken under flera decennier haft värdefulla arbetstillfällen för ortsbefolkningen. Därmed inte sagt att vi haft ett nutida hälsohem där för i dagsläget står landstinget i Västernorrland bakom driften av Österåsens Hälsohem och vi kan bara spekulera i huruvida Jämtlands läns landsting haft samma intresse av ett dylikt.

Kalas kan få oanade konsekvenser.

Lika värde

Läste Aftonbladets papperstidning idag. Där, på debattsidan, finns en artikel, eller snarare ett upprop till människor i vårt avlånga land, att inte acceptera den främlingsfientlighet som breder ut sig allt mer.

Jag förstår precis vad man syftar på. Även i vår lilla del av Sverige märker man av detta med vad vi kan kalla ”smygrasism”. Den finns, hörs och syns lite överallt. Personligen kan jag inte på något sätt förstå varför vissa skall ”racka ner” på människor som flytt sina hemländer, där de drabbats av krig, svält, politisk förföljelse, tortyr och andra grymheter. Jag tror inte att man lämnar sitt hemland, sin familj, sina barn, föräldrar, sina vänner, helt utan anledning.

Jag tror inte att de letar sig till flyktingläger och tillbringar åratal där, boende i tält bland hundratusentals andra flyktingar, med svält och misär, utan anledning. Om- och när de får möjlighet att ta sig till andra länder så har de ingen aning om var de hamnar.

Om vi fick möjlighet att träffa alla dessa människor och de fick möjlighet att berätta sin egen historia så tror jag att en stor del av främlingsfientligheten skulle upphöra. Människor är trots allt inte utan känslor.

Nyligen hade jag en diskussion med en bekant, som ondgjorde sig över att nyanlända flyktingar ”inte rättade in sig” efter vårt svenska livsmönster, vår kultur och våra lagar. Man kan bara fråga sig; Hur i hela friden skulle det gå till? De har möjligtvis tillbringat några månader i Sverige. De kan inte vårt språk och de vet knappt i vilken del av världen de hamnat i. Jag vet att många av dem kämpar med att lära sig svenska och att lära sig allt om vårt samhälle. De gör säkert allt de kan för att inrätta sig i våra livsmönster.

Helt nyligt fanns inlägg på Facebook som var så beklämmande och så bedrövliga så man skäms att vara svensk. Vuxna människor(?) som försöker överträffa varandra i dumhet, som skriver saker man baxnar över och som slår sig för bröstet och skrattar åt sina egna sjuka inlägg om mörkhyade.

Jag kan bara uppmana dem att läsa vår egen historia. Det är inte så länge sedan 1,2 miljoner svenskar utvandrade till Nordamerika på grund av svält och missväxt i Sverige. Vi har tur som föddes några generationer senare. Om vi inte hade gjort det hade vi nog varit tacksamma om vi tagits emot med öppna armar i vårt nya hemland och fått hjälp att hitta rätt i tillvaron. Det önskar säkert majoriteten av våra ”nysvenskar” också.

Nej, ta och öppna ögonen för vad det faktiskt handlar om. Det finns plats för de flyktingar som placerats i vår del av världen. Jag tror inte att någon av dem utgör ett hot mot någon av oss och inte kommer de att försöka sig på att ruinera vår tillvaro heller. Om vi tar emot dem och lär oss lite om deras bakgrund, lär oss lite om deras kultur och deras tillvaro i deras respektive hemländer, lär oss om förutsättningarna de lever under här i Sverige, i alla avseenden, så blir nog förståelsen större för varför de är här och hur vi kan hjälpa dem till rätta.

Gå in på länken som är bifogad och skriv under upproret mot främlingsfientlighet. Det har jag gjort.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article17468676.ab

 

Älgjakt´n

Å dom bli då rakt som tokå, käran, å båå pojkan våran vart då inte na viller än n´Jonke sjalv heller.

Dän ligg dom, pärgräva, som dom kaste ifrån sä i jåns, innan ha bar iväg.

Nu ä´re bara jag kvär däre pärfaran. Dom kunne väl åteminstone ha drege opp blast´n.

N´hann tin på åre äre bara äljan, hunnan, börsan å skotta hare n´hann gåln.

Int tänk dom på mäg å pärlanne int.

Brannvine då? Ja, tacka får ha. Nog bli´re kaskdrecking.

Ja såg nog håre n´Jonke småg ne flaska te kont´n, å  la stråmpan oppå.

Men ha ä klart, hu ä nog bra go aljepölsa.

Nu ta ve påtår´n.

Ravund, vår anrika årsbok.

Året var 1979 och Ragunda Hembygdsförening firade 50-årigt jubileum. I samband med 1978 års årsmöte hade förslaget framlagts att, föreningen skulle göra en årsskrift som skulle komma att utges årligen.

Redan 1956 hade ett försök gjorts, att göra ett medlemsblad, som då fick namnet ”Ragundabygden”. Det var ett 30-sidigt häfte som dock bara gavs ut en gång.

Som förebild fanns nu Stuguns årskrönika. I 1978 års styrelse fanns, bland andra, de två lokaltidningarnas ”lokala” redaktörer, Sören Lilja och Birger Ekerlid. Förslaget dryftades men något beslut i ärendet sattes inte på pränt vid det tillfället. Jubileumsåret 1979 kallades det, av olika orsaker, till ett extra årsmöte för 1978 års verksamhet och här fanns förslaget till en årsskrift på nytt på dagordningen. Förslaget klubbades och snart hade en första krönikekommitté utsetts, bestående av Birger Ekerlid, Sören Lilja, Birgit Amrén, Anders Holmbergh, Jan Lindström, Gudrun Pierre samt Görgen Norman.

Kommittén satte genast igång med krönikearbetet och målsättningen var redan från början att en första utgåva skulle finnas till försäljning redan samma år. Boken, eller häftet, skulla vara maximalt 88 sidor, vilket var vad som gick att häfta. Boken skulle alltså inte bindas eller limmas. När hösten 1979 nalkades hade kommittén hunnit med en bok, innehållande inte mindre än 22 artiklar eller rubriker, omfattande tiden oktober 1978 till september 1979, fördelade på just 88 sidor. Ur innehållet kan nämnas anförande, hållet vid hembygdsföreningens 50-årsjubileum, Vägar i Ragunda förr och nu, års- och sportkrönika, samlingsvård mm. Boken trycktes i 1200 exemplar.

Att denna första utgåva av Ravund skulle följas av hittills mer än 30 utgåvor var det sannolikt ingen i den dåtida kommittén som vågade hoppas på.

Som mest har Ravund tryckts i 1500 exemplar men i dagsläget är upplagan 1000 exemplar. På sidan 87 i den första utgåvan finns den tidens försäljningsställen angivna. De var då inte mindre än 22 stycken inom Ragundas sockengräns, att jämföras med dagens 12.

Ännu finns exemplar kvar av de allra flesta årgångarna till försäljning men två är helt slutsålda och de kommer sannolikt inte att tryckas upp igen. 2007 års utgåva finns i ett fåtal exemplar då de flesta överex blev lågornas rov då hembygdsföreningens arkiv var nära att totalförstöras i samband med branden i PRO-huset i Hammarstrand 2008.

Nu, hösten 2013, jobbar vi i krönikekommittén som allra intensivast med att färdigställa korrekturet till den 35:e utgåvan av hembygdsföreningens årsbok. Ett arbete som är fantastiskt roligt och intressant. Vår målsättning är att hålla en hög kvalité på innehållet, både vad gäller text och bilder.

Musik, och ännu mera musik – Del 2

ABBA var det ja. Nog gjorde hon sitt bästa, min syster, för att övertyga mig om att de var världens bästa artister och grupp.

Jag stretade envist emot och försökte envist förklara för henne att, när ABBA väl har ”gått i graven” och är bortglömda, då kommer fortfarande artister som Elvis, Beatles, Jerry Lee, Eagles samt ett och annat hårdrocksband att vara populära och fortfarande producera sin musik. Jag fick nästan rätt men visst var ABBA en supergrupp när man ser tillbaka idag. Konkurrensen om speltiden på stereon var stenhård en tid och jag brukade ta hjälp av mina kompisar, som tog med sig sina plattor hem till mig, för att vi skulle spela det vi tyckte var bra.

Just kompisars musiksmak var betydelsefull i ens egen ungdom. Man blev liksom tvungen att ta till sig musik som man vanligtvis inte lyssnade på och nya upptäckter gjordes också emellanåt.  John Miles var en sådan. Stevie Wonder likaså. Jag hade en kompis som gav sin mor en platta med Stevie Wonder på hennes födelsedag. Plattan hette Songs In The Key Of Life och den var helt enkelt skitbra.  Den kom 1976 och jag lovar att jag och min kompis spelade den mycket mera än vad hans mor gjorde. Han hade även en platta med Emerson Lake & Palmer som vi spisade ofta. Det var genomgående synthpop och egentligen gillade jag den inte alls men köpte den själv ändå. Jag kommer ihåg mina föräldrars rektioner, när jag poppade en repertoar, bestående av hårdrock, synthpop, ibland lite country och 50-talsrock, hemma. Just den kompisen hade bestämt sig för att bli trummis och hade också fått ett trumset som han hade i ett rum i källaren. Detta till trots hördes hans hamrande på trummorna runt stora delar av villaområdet där vi växte upp.

Här på hemmaplan hade vi ett band som hade släppt en platta några år tidigare. Idag kommer jag inte ihåg, men året kan ha varit 1973, när Bulwammas gav ut ”Spring För Ditt Liv”. Det var kul med ett lokalt band som till och med hade gett ut en skiva, visserligen en EP med två låtar men ändå. Bröderna Bosse och Lasse Svenningson, Olle Pettersson, Sven Bjurström samt Urban Holmberg stod för musiken på den utgivningen. Jag minns några spelningar de gjorde på den sedan många år rivna Edegården.

Det var också där runt 1977 eller 1978 som Hammarstrands Musikforum uppstod. Det var riktigt häftigt.En förening som skulle anordna musikevenemang i bygden och helt enkelt inspirera till- och slå vakt om det lokala musikintresset. Några spelningar och grupper som engagerades av musikforumet, och som är värda att komma ihåg, är t.ex. Roffe Wikströms Hjärtslag, Kebnekaise, Raeggemusik med Tony Ellis, Sky High på Trätojordsbacken samt Dan Hylander och Raj Montana Band. Oförglömliga spelningar.

Här, i slutet av 1970-talet, började en våg av discomusik att skölja över världen. Personligen tror jag inte att någon genre tagit världen med sådan storm som discomusiken gjorde. Den spelades överallt. Neonskyltar med texten ”Discotek” satt snart på var och varannan fasad på fastigheter världen över. Till och med dåtidens dansband tog sig för med att klämma in en och annan discolåt i sin repertoar. Kanske mest för att blidka de ungdomar som hellre sökte sig till discoteken än till dansbanorna. Ändå skall vi komma ihåg att också dansbandsmusiken var oerhört populär vid den här tiden.

Ja, vi hade ett lokalt dansband också, ej att förglömma. Delar av medlemmarna i Bulwammas svidade om tidvis till dansbandsutstyrsel, tog med sig unge herr Svenningsons sambo som sångerska och drog ut på vägarna i mellannorrland under namnet Berits. Där måste jag dra mig till minnes en spelning som de gjorde på lantbruksskolan i Ås. Vi var ett gäng kompisar som ville visa att vi tyckte det var kul och att vi uppskattade deras musik. Det var senhöst, en lördag med annalkande snöstorm, när vi packade in oss alldeles för många i en Volvo PV och drog iväg. Bilen ägdes av en kompis och jag hade åtagit mig att köra.

När dansen i Ås var slut och vi skulle åka hem bröt snöstormen ut med all sin kraft. Bilen var utrustad med sommardäck och var i princip bromslös, men det gjorde inget. Om inte jag minns fel tog det oss tre timmar att ta oss från Ås till Hammarstrand. En pärs minst sagt.

 

Musik, och ännu mera musik – En följetong i 3 delar.

Jag undrar när den allra första musiken spelades och när det allra första instrumentet trakterades? Vad var det som egentligen låg till grund för att takt blev toner och att toner blev till musik och rytm? Hur uppstod behovet?

För min egen del uppstod musiken i en gammal radiogrammofon som farsan hade införskaffat någon gång i hans ungdom. Det var en slags kombimaskin med både skivspelare och radio, stor som en mindre möbel. Säkert hade jag hört musik tidigare än så för min morfar trakterade fiol och min mor och hennes syskon både sjöng och spelade. Jag kan inte säga idag att jag kommer ihåg det som den allra första musiken jag minns. Nej, den kom ur den där radiogrammofonen och det var stenkakor som snurrade i den, med artister som Alice Babs, Elvis Presley, Cacka Israelsson, Tore Skogman, Les Paul och Mary Ford, Jailbird Singers samt en och annan platta med mera klassisk musik.

Det var häftigt, just att upptäcka takten som var så medryckande. Tore Skogman var väl inte så värst medryckande men när jag allra första gången placerade en platta med Elvis på skivtallriken och Jailhouse Rock dånade ur högtalaren, då var jag såld på musik. Det var som en drog och jag kan utan vidare förstå den hänförelse som uppstod i verkligheten, bland människor som stod vid scenerna där de första världskända artisterna drog fram med sin rock- och countrymusik. Hank Williams, Elvis, Tex Ritter, Johnny Cash, Carl Perkins, Jerry Lee, Patsy Cline, Conway Twitty, Wanda Jackson m.fl. Det måste ha varit fantastiska upplevelser.

Så kom då den dagen när den gamla radiogrammofonen inte orkade längre, när den helt enkelt gav upp. Den stod då hos min farmor och farfar och fick fortsättningsvis fungera som förvaringsskåp och blomhylla. Tack och lov så införskaffade min mor och far en grammofon som gick att koppla till en gammal hederlig radio. Det var nästan ännu bättre för nu var vi framme vid en tid när flera i familjen började köpa musik, vilket gjorde att musikutbudet breddades hemma. I ärlighetens namn skall väl sägas att farsan inte köpte så många plattor. Det var nog bara några LP med Errol Garner.

Hur som helst så upptäckte man flera artister och grupper. Alla var inte så bra men man lyssnade ändå för det var ännu ganska nymodigt med grammofonskivor. Ray Charles, Lennie Broberg, norske Jan Höiland, Sammy Davies Jr. Hootenany Singers, ännu mera Tore Skogman, Rock-Olga, Östen Warnerbring och ej att förglömma; Burken Björklund och Rockfolket. Snacka om att det svängde om Hey Baberiba.

Jag har en syster som är fyra år yngre än mig så naturligtvis förekom barnskivor vid den här tiden. Emellanåt var man grön i ögonen av allt för flitigt nyttjande av EP:n med Gullan Bornemark. Men, det skulle bli värre! Albumet med EP-skivor fylldes ganska snabbt under några år.

 

En skiva som spelades ganska mycket hemma var Siw och Berit Ljungs singel, med låtarna Robot Man och Någon Du Älskar. Den spelades in 1969 i Örnsköldsvik, med kompbandet Bomberna. Just låten Robot Man tyckte man var bra. Det var en cover på Connie Francis låt med samma namn. Under den tid vi använde oss av grammofonen och radion hemma inhandlade jag min första platta för egna pengar. Det kanske inte är så konstigt att det var en skiva med Hep Stars där runt 1970. Plattan var inspelad 1967 så jag hade missat den några år. 1968 gjorde de också singeln Sagan om Lilla Sofie och den bara måste jag ha.

Vid en här tiden tillbringade jag mycket tid i en granngård i byn Rävanäset. Dit flyttade en ung familj som hade både barn och hundar. Det var kul. Mannen i huset ägde en gammal Saab 93, ni vet en sådan som kallades för ”trubbnos”. I den satt den första bilstereon jag kom i kontakt med. Visserligen hade ”morbror” Rutger en Ford Anglia med yttre antenn, till vilken man kunde koppla en vanlig transistorradio. Det var ju makalöst i sig men lyssnandet inskränkte sig till ”parkeringslyssnande”. Man fick stanna bilen där det inte störde så mycket helt enkelt.

Hur som helst så skulle jag följa med frun i huset och handla en eftermiddag. Jag var nog i tolvårsåldern nu och nyfiken på all ny musik. Jag satt kvar i Saaben på parkeringen utanför affären och kunde inte hålla mig från att öppna handskfacket där jag visste att det låg kassetter med musik. Där fanns en sådan med en artist som hette Wanda Jackson. Jag hade aldrig hört henne tidigare men tog mod till mig och stoppade in kassetten i bandspelaren och musiken jag upptäckte den dagen var omtumlande. Saken blev inte sämre av att jag hittade en platta med Buck Owens i skivhyllan hos familjen när vi kom hem. Där föddes mitt intresse för  Country och 50-talsrock.

Att Elvis Presley´s musik har följt med under hela ens liv är kanske inte så konstigt. Farsan lyssnade på honom när han var ung och det fanns ännu någon originalinspelning kvar när jag var liten. Några år framåt i tiden, efter att jag första gången hörde Wanda Jackson, började ändå min musiksmak att svänga lite åt det lite modernare soundet för den tiden.

Grupper som Queen, Nazareth, Uriah Heep, ELO, Sweet och i viss mån också Rolling Stones, gjorde stort intryck. De spelades flitigt på skolan och naturligtvis införskaffades ett antal plattor även med de här grupperna. Jag gick med i en skivklubb som skickade ut månadslistor med ny musik och man kände sig tvungen att inhandla något nytt varje gång som listan kom.

 

 

1974 hände något kul i svensk musikhistoria. En grupp med det lite märkliga namnet ABBA vann melodifestivalen i Brighton, vilket var något av en skräll. Visst var de bra, det var inga tvivel om det, men ABBA-hysterin som uppstod hemma när min syster upptäckte dem gav upphov till många känslor under ett antal år framåt. Att musik föder känslor är visst och sant. Musik kan vara medryckande, avslappnande, upphetsande, stämningshöjande, ja, vad du vill men man kan lugn konstatera att ABBA, kontra Elvis, Queen och några grupper till, gav upphov till mycken konkurrens om husets första stereo, tillika stora meningsskiljaktigheter om vad som var bra musik och direkt dålig sådan. Runt 1977 hade jag utan tvekan kunnat gå ut i snön och kräkas bokstäverna i ordet ABBA.

 

Tvål-Emil och snusproblemen

Tvål-Emil, alias Karl-Emil Pettersson, 1890-1970, en riktig storförbrukare av snus, när han nu hade kommit över något av den varan.

Dessvärre var tillgången tämligen varierande för hans del. Vagabond och luffare som han var kunde han befinna sig ganska långt från någon affär helt enkelt, eller också var han utan pengar. När begäret efter snus blev allt för stort hade han ibland inget annat val än att tigga sig fram. Snus var ingen bristvara och snusare fanns det gott om. Tvål-Emil visste mycket väl var de mest välvilliga fanns men för dem gällde det att vara återhållsamma när Emil kom på besök. Snusförrådet kunde nämligen minska rejält  för han tiggde åt sig snus ”på berå” när han fick möjlighet till det.

Storleken på snusdosorna som fanns på 1930- och 1940-talen var ganska stora, jämfört med de som säljs idag. För Emil var det nog tur för dagens dosor hade förmodligen bara räckt till ett- eller möjligen två inlägg. Blev han helt utan snus allt för länge blev han grinig och ilsk men fick han då bara behovet stillat så var han både talför och glad igen. Problemet var bara att han hade lite svårt att uttrycka sig då snuset liksom översvämmade munnen och han var till och med tvungen att luta huvudet bakåt en aning för att det inte helt skulle rinna ut.

Hos skomakare Sundin hälsade han ofta på men Sundin var dessvärre återhållsam med att dela med sig till Emil. Dessutom hade han stor respekt för skomakar´n.

Men Emil gick inte bet för det. Sundins hustru, Josefina, var en vänlig och omtänksam kvinna så Emil frågade helt enkelt henne i stället;

-Hör du Josefina, kan ja få en snus tå´n Sven?

Var bara Sven utom syn-och hörhåll så fick Emil sin snus.

Det hände att Tvål-Emil stampade extra hårt i marken med sina läderkängor när han kom gående. Då var han ”sint” och det berodde för det mesta på att han inte fått något snus på länge eller att något eller någon hade retat honom.

År 2005 skrev Sven Jonsson, Näset, en levnadsteckning om Tvål-Emil. Den är värd att införskaffa och läsa. Kanhända finns den att erhålla på hembygdsgården i Pålgård, Hammarstrand.

 

Snart är de bortglömda

”Bleck-Fredrik” alias Fredrik Gustafsson, förtennare och bleckplåtslagare.

              ”Bleck-Fredrik” längst till höger. Enligt fotografen, Selim Sundin,

              är bilden tagen i Fredriks stuga i Rasan, öster om Gevåg. Övriga

              personer är okända.

 

Fredrik Gustafsson, 1858 – 1936, levde i en liten stuga vid Rasabergets fot, en stuga med bara ett rum, som fick tjänstgöra som bostad, verkstad, bageri och ibland även som danslokal. Fredrik var utan skolgång och kunde varken läsa eller skriva, något som var till stort hinder i hans yrkesutövande som förtennare och bleckplåtslagare. Det innebar särskilt stora problem när han skulle ta mått på kärl som han tillverkade.

Fredrik kom på råd. I stället för tumstock använde han ett snöre, på vilket han slog knutar som fick utgöra mått på olika storlekar av kärl. Resultatet blev att inget kärl var det andra likt. Ett annat problem han hade var att veta pengars värde. När kunderna frågade efter priset på hans produkter blev svaret nästan alltid detsamma;

-Ve säg väl 25 öre.

Något han också var duktig på var att koka och göra polkagrisar. Hur detta beblandade sig med förtenning och plåtslageri kan vi bara fantisera om. Fredrik var knappast ren om händerna så många dagar av sitt liv.

Den 18 juli varje sommar, på Fredrik-dagen,  bjöd Bleck-Fredrik in alla och envar till kalas vid sin stuga. Något han själv kallade för ”Fredrikkalasa”. Något han särskilt önskade sig av den dagen var att någon faktiskt kom och uppvaktade honom eller att någon spelkunnig tog med sig ett dragspel eller en fiol så att det gick att ha dans ute eller inne i stugan.

Kadin håller koll

       -Vem fan är den där karl´n som är här hela dagarna och tittar?

Frågan ställdes av en arbetskamrat till mig för många år sedan. Det var när Swedbank skulle bygga sin nya fastighet här i Hammarstrand som han undrade över detta. Bara någon dag innan hade jag själv funderat vem den glade och trevlige mannen var, som varje dag, ja, flera gånger per dag, kom på sin cykel, stannade en stund, och sedan åkte vidare. Företaget jag jobbade för då gjorde grundläggning inför fastighetens uppförande, någon gång runt 1990.

Någon, jag minns inte vem, kände till Holger Kadin, bördig från Krångede, och kunde berätta för mig. Visst hade jag sett honom innan men han blev liksom så påtaglig just då under en tid.

Det har gått många år sedan dess nu och många arbetsplatser senare. Men såvida vi har jobbat i centrala Hammarstrand så har Kadin varit med, flera gånger per dag.

Kadin bor i en pensionärslägenhet och det råder ingen tvekan om vilken, när man känner till hans förmåga att hålla snyggt och prydligt omkring sig. På hans uteplats och vid entrén får man leta oerhört grundligt om man skall lyckas hitta ett enda ogrässtrå. Där går han med spade och ogräsjärn lite då och då och håller undan oönskad växtlighet, 85 år gammal!

Idag var det arbete på gång på tre ställen i närheten av hans bostad. Då var han tidigt ute. Idag kommer han inte per cykel utan han går med hjälp av sin rullator, som han kan sätta sig på och vila en stund när det behövs.

-Det var mycket sevärt idag, ropade han runt åttatiden i morse.

Sedan gick han runt en stund och kollade läget hos oss alla, gick hem en stund, satte sig på uteplatsen en stund, kom tillbaka, småpratade lite och sedan hem igen.

Han är trivsam, Kadin.

Jo, det var det där med frågan, om vem han var, när banken skulle byggas.

-Den där mannen skall du passa dig för. Han är kontrollant hos företaget som skall bygga kåken, så det är bäst att du jobbar på, svarade jag.

-Åh fan!

Loopen i P4

-Vad är det egentligen han håller på med karl´n?

Dag efter dag, samma visa…eller låt…eller olåt.

Jag börjar jobba klockan 07.00 på morgonen och jag går upp kl. 05.00. Runt 06.00 sätter jag mig i bilen för att ta mig de 2,5 milen till Bispgården och då börjar också min radiolyssnardag. Det är faktiskt ganska avkopplande och skönt att sitta där och fundera lite och lyssna på nyheter och musik, ända tills den där förb. låten, som jag hörde tre gånger igår, är tillbaka igen.

Ja, vad är det egentligen han håller på med, den där musikproducenten Thore Wilhelmsson i Umeå? Är det ständigt hans egna favoriter som spelas igen och igen och igen, eller får han möjligen betalt ”under bordet” av artisterna och grupperna själva, för att han skall spela deras låtar. Nej, jag tror inte på något av de alternativen. Det måste vara någon annan anledning till att musikvalet i P4 låter som det gör.

Många gånger har jag möjlighet att lyssna på radio i stort sett hela dagarna när jag jobbar. Mitt kanalval blir då P4 och Radio Jämtland men dessvärre har jag inte lika stor behållning av detta lyssnande numera, när musikvalet görs i Umeå och inte i Östersund. Det som är slående med dagens musik i P4 är att ”dagens program” lika gärna skulle kunna vara gårdagens eller morgondagens musik. En loop med ett antal låtar som ständigt körs, fyra till fem gånger/dag. Visserligen avser jag då tiden mellan 00.00 och 24.00. men om mitt musiklyssnande börjar 06.00 och pågår till runt 16.00 så kommer samma låtar tillbaka två till tre gånger/dag.

Något som också är ytterst påtagligt är att den lokala musiken får stå tillbaka, för i första hand den internationella, vilket är något som Sveriges Radio har bestämt. De har en ”policy” att det skall låta som det gör numera i P4. Wilhelmsson spelar ca 400 låtar i veckan i P4 men hur kan det då komma sig att vissa artister och grupper ständigt kommer tillbaka och spelas dag efter dag, under en tid? Efter några veckor eller någon månad är de ”ihjälspelade” och bortglömda. Vad är det för policy?

Personligen är jag av den uppfattningen att världen översvämmas av musik, såväl bra som dålig sådan. Möjligheten till ett betydligt mera variationsrikt musikval bara måste finnas. Det behöver inte låta som det gör idag. Jag roade mig med att plocka ut några av de ”populäraste” (enligt vem?) artisterna och grupperna, alltså de mest spelade under en månad. Från den 4 augusti tills idag. Då gäller detta från kl. 06.00 till 16.00! Naturligtvis har jag utelämnat oerhört många, som kanske spelas någon gång per vecka men lika många har också spelats två gånger under natten. Listan ser i alla fall ut som följer:

Håkan Hellström        22 gånger

Martin Stenmark         4 gånger

Avicii                            19 gånger

Emmelie De Forest    17  ”

Oscar Zia                       3  ”

Pink, Nate Ruess        27  ”

Panetoz                        16  ”

Oskar Linnros             28  ”

Medina                         13  ”

Agneta Fälthskog        20  ”

Stiftelsen                      12  ”

Bruno Mars                  14  ”

Jamie Cullum               4  ”

Justin Timberlake       4  ”

Veronica Maggio          11  ”

Axwell                            1  ”

Eliza Doolittle                6  ”

Amanda Jensen            6  ”

Eric Saade                     4  ”

Robyn                            9  ”

Daft Punk, Pharrell Williams         28  ”

Robin Thicke, T.I. Pharrell             17  ”

Gavin DeGraw                                  6  ”

Lars Winnerbäck                              6  ”

Berättigad fråga är: Vilka människor är målgruppen för den här typen av musik?

Ring eller maila Thore Wilhelmsson och fråga. Det tänker jag göra.
0920-275356 eller [email protected]