Kontraster mellan då och nu

Och det blev afton igen och på nytt en promenad med hunden och då får man lite tid över för tankar och funderingar. Håll med om att det är lite märkligt att hjärnan sätter fart precis som benen.

Jag bor i byn Kullsta, strax utanför Hammarstrand. Kullsta har i nästan alla tider varit jordbruksbygd. Jag började skolan 1967 och dåtidens skolhus var, då som nu, ”sista utpost” i byn mot samhället.  Det hände lite nu och då att eleverna skickades ut på promenader runt denna jordbruksbygd. Ibland var det tipspromenader och ibland var det en promenad i stället för en gymnastiklektion. Då gick men endera lilla eller stora Kullstarundan och oavsett vilket så gick vägen mellan åkrar, ängar och bondgårdar. Det gör den nu också, med den skillnaden att bondgårdarna är betydligt färre nu än då.

Av någon underlig anledning har en något romantiserad bild av livet som bonde etsat sig fast någonstans i huvudet på mig. Bilden är gammal, faktiskt ända sedan de där första skolåren och den ser ut ungefär så här:

Det är en mörk höst- eller vintermorgon och oavsett vilket av jordbruken man tittar mot så lyser det i ladugårdsfönstren, så där varmt och välkomnande. Och så var det i verkligheten också. Redan då, när man var en sju eller åtta år, hände det att det diskuterades i skolan om vilket yrkesval man hade bestämt sig för. Vad ville man bli när man blev stor? Personligen hade jag inget drömyrke då, vad jag kan komma ihåg, men en sak var jag säker på; att vara bonde måste vara bra.

Anledningen var nog den, att var man född i ett jordbrukarhem, då behövde man över huvud taget inte fundera över vad man ville bli när man blev stor. Vägen var utstakad och man kunde börja jobba direkt efter skolan.

Den romantiserade bilden var knappast så särskilt romantisk i verkligheten för dem som skulle upp i arla morgonstund för att mjölka och utfodra korna. Det var säkert ett ständigt slit med tunga lyft och långa arbetsdagar. Dock kvarstår det faktum att då, i slutet av 1960-talet, var det fortfarande möjligt att försörja en familj även på en lite mindre jordbruksenhet.

 

 Stora kontraster mellan dåtida och nutida förvaring

I byn Kullsta, som trots allt inte är så särskilt stor till ytan, fanns vid den tiden jag skriver om, inte mindre än sju jordbruk. Visst varierade storleken och omfattningen på dem men de var levande gårdar med djurhållning och odlingar. Åslund, Knutsson, Westin, Engström samt Torsten, Erik och Gösta Andersson. Kullsta är definitivt fortfarande jordbruksbygd. Dock har de sju gårdarna decimerats till två, varav en är en fårgård.

När jag går där med hunden längs vägarna så vilar det något av en melankoli över byn. Det lyser inte längre i alla ladugårdsfönster under mörka höst- eller vintermorgnar. Någon av de forna gårdarna är till och med obebodd och det är väl en tämligen sliten och välanvänd sanning vid det här laget ”att det var en medveten strategi och politik” att de små jordbruksenheterna i Sverige faktiskt skulle bort.

Jag tror inte att jag är ensam om att sakna den tiden, då man till och med kunde gå till de här gårdarna och köpa mjölk direkt från ladugården.

 

Vådlig promenad

Bröderna Erik och Ante Nordlund, profiler i bygden, båda födda och under hela sina respektive liv boende på gården ” Sann” i Gevåg.

När man vanligtvis skall beskriva, eller berätta om människor, är det mera regel än undantag att man berättar om vad de har haft för yrke under sina liv, hur gamla de är, deras familjesituation och ibland också deras fritidsintressen. När det gäller Erik och Ante struntar vi i allt det där för jag kan inte deras historia. Jag nöjer mig med att berätta en självupplevd anekdot från mitten av 1980-talet.

När det gäller Erik och Ante kan jag ändå inte låta bli att sortera in dem båda under epitetet sjöfarare. Visserligen inte på de sju haven utan mera på Indalsälven. Deras stora intresse var alltså fiske och berättelserna om deras fisketurer, såväl sommar som vinter, är ganska många. Personligen var jag inte särskilt bekant med dem men träffade dem båda ett antal gånger då de besökte min farfar som bodde ”rakt över åa” i byn Rävanäset. Oftast var de där vid hösttid, när potatisen skulle tas upp. Under ett antal år var det många som delade på utrymmet på ”pärlanne” och all hjälp vi kunde få, när knölarna skulle upp, var välkommen. Erik och Ante var inte nödbedda när det gällde att få hjälp.

Nu hände det att de hälsade på andra tider på året också. Ingen av dem hade körkort så ibland kom de i taxi, ibland blev de skjutsade av någon bekant och ibland, ja, naturligtvis vintertid då, knatade de helt enkelt över isen. Så var fallet i den här berättelsen.

Det var i början av april månad. Nätterna var fortfarande kalla men dagarna tämligen ljumma. Jag hade bestämt mig för en dag hos min farmor och farfar. Där låg en rejäl vedhög och jag brukade hjälpa till när jag hade möjlighet. Jag tyckte jag var relativt tidigt ute just den söndagen. Klockan var nog inte mer än nio på förmiddagen när jag körde upp på gården och gick in. Där, vid köksbordet, satt min farfar och Erik och Ante och drack kaffe. Lite förvånad blev jag allt och frågade hur de hade tagit sig dit.

-Ve geck över åa, sade Ante.

-Nej, du skämtar, sade jag.

-Nä, sade Erik, de gjorde ve.

Ja, så var det. Då skall man veta att det är tämligen strömt vatten utanför Tjyvholmen och isen är oftast ganska tunn där. Nåväl, dagen gick, det blev lunchtid och min farmor bjöd dem och mig på mat och sedan sade Ante:

-Nä, nu ska ve gå hem!

-Ja, sade Erik, det ska ve.

Och så satt de kvar en stund till. Det blev några kaffekaskar och när det närmade sig middagstid frågade min farmor om de inte ville stanna på mat.

-Nä, sade Ante, ve ska gå hem.

-Ja, sade Erik, de ska ve.

Och så satt de kvar en stund till. Till middagen plockade farmor fram vad huset förmådde och när den var avklarad sade Ante:

-Nä, nu ska ve gå hem.

-Ja, sade Erik, de ska ve.

Nu blev jag lite orolig. Inte kunde de väl ta sig för med att ”gå över åa” igen.

Jodå, det kunde de allt. Jag protesterade men inget hjälpte. Jag erbjöd mig att skjutsa dem men de insisterade så då fick det väl bli så.

Klockan var nog runt 17.00 när de tackade för sig och gick, ner mot Tjyvholmen. Jag blev kvar en stund till och satt och pratade med farfar när vi plötsligt får se Erik och Ante ute på gården igen. Hade de möjligen ångrat sig och tänkte sig en pratstund till? Jag mötte dem ute på bron och förmodligen såg jag ut som ett frågetecken hela jag för jag behövde inte fråga…

-Åa hade gått opp, sade Ante.

Byggmästaren, konstnären och fotbollsspelaren Pelle

För inte så länge sedan pratade jag och några vänner om det tidigare vårdhemmet i Gevåg. Vi minns några av människorna som var inneboende där, profiler i vår bygd, accepterade av alla.

Gevågs vårdhem. Foto: Selim Sundin

En av dem vi minns allra mest är nog Pelle, Pelle Lövgren från Bräcke. Han var Gevågsbo en stor del av sitt liv men nya tankar kring hur vården av utvecklingsstörda skulle se ut gjorde att vårdhemmet stängdes och han placerades på sin ålders höst på Björkbackahemmet i Bräcke.

Pelle titulerade sig själv som byggmästare…oftast! Ibland var han konstnär och ibland var han fotbollsproffs. Det är byggmästaren vi kommer ihåg allra mest. Som konstnär var han listig. Ingen annan kunde som han måla tavlor i upp till fyra dimensioner. För det mesta målade han hus. Det kunde vara hus som han avsåg att bygga och det kunde vara hus i största allmänhet men det som präglade Pelles målningar var att man kunde se alla fyra väggarna. Såväl framsida som gavlar och baksida på huset, vilket jag vill kalla för 4-dimensionell målning. Något som var oerhört viktigt för honom var att det fanns en flaggstång mitt i huset. Han tecknade dem i blyerts och färglade dem sedan i vackra skarpa kulörer.

Fotbollsproffset Pelle såg vi på nästan alla matcher som dåtidens Ragunda IF spelade. Engagerat följde han spelet från sidan av planen och han var inte sen att kommentera både spelares och domarens insatser ljudligt. I en väska hade han egen utrustning som han brukade byta om till i god tid innan matcherna och fanns tid över fick han vara med en stund på uppvärmningen. Pelle var målvakt och inget annat. Det hände att en och annan boll försvann när Pelle skulle göra inspark och frågade man honom om var bollen tog vägen brukade han svara;

-Den har jag sparkat till månen!

Det gjorde inget för det fanns flera.

Byggmästaren Pelle sågs ofta på kommunkontoret. Dit gick han med sina förslag på nya byggnader här på orten och fick han bara en stämpel på ritningarna av någon av ingenjörerna så var han nöjd. Lika ofta presenterade han sina ritningar och målningar för ortens byggmästare Sandström som också han såg till att Pelle på något sätt blev nöjd med bemötandet. Fick han en nål i kavajslaget så var det bättre än något annat.

http://www.youtube.com/watch?v=G5KIdLDs4uw

Själv har jag två speciella minnen av Pelle. Oerhört ofta såg vi honom gående längs vägen mellan Gevåg och Hammarstrand. För det mesta gick han baklänges för att vara säker på att se bilarna som han förhoppningsvis skulle få lift med. Dagarna tillbringade han i centrala Hammarstrand men var väldigt noga med att ta sig hem till Gevåg igen innan kvällen. Säkert var det också så att de som kunde vara ute på egen hand hade en viss tid de skulle vara tillbaka igen. Pelle var nog inte helt säker på klockans funktion men helt borta var han inte.

Det var en lördagskväll och året torde ha varit 1978. Jag var 18 år och hade ganska färskt körkort. Som de flesta bilburna ungdomar var man ute och åkte på kvällarna och just den aktuella kvällen fick jag syn på Pelle längs Centralgatan. Klockan var nära tio på kvällen och jag förstod att något var galet. Jag stannade bilen, frågade Pelle om jag jag skulle skjutsa honom hem till Gevåg.

-Ja, vill du vara snäll och göra det, svarade han.

Pelle satte sig i bilen och vi åkte mot Gevåg. När jag svängde upp på vårdhemmets gårdsplan tittade Pelle först misstänksamt mot huset och sedan på mig och sade:

-Nu blir nog husmor förbannad när jag kommer hem så här sent.

-Om husmor är förbannad på dig Pelle så säg till henne att du har varit ute och åkt bil med mig och att hon kan prata med mig i så fall, svarade jag.

-Vad bra, sade Pelle och gick in.

Det andra bestående minnet av Pelle Lövgren är från tiden när vårdhemmet precis skulle stängas. Jag jobbade då i kommunhusets tryckeri. Pelle var redan förflyttad tillbaka till Bräcke varifrån han kom från början och hade fått nytt boende på Björkbackahemmet. Plötsligt en dag dyker han upp i kommunhuset och sin vana trogen hälsar han på både ingenjörer och oss som jobbade i tryckeriet. Alla förstod vi att något var galet.

Jag frågade Pelle hur han kommit till Hammarstrand och han berättade att han liftat! Naturligtvis hade han ”rymt” från hemmet i Bräcke och vi fick därmed försöka ordna så att ansvariga blev underrättade om var han fanns och att han skulle bli transporterad tillbaka. Att han planerat det hela stod helt klart. Han öppnade sin plånbok och visade oss att han hade pengar så han kunde stanna i Hammarstrand och nog fanns där pengar, mer än jag kan berätta! Var han fått dem ifrån fick vi aldrig reda på.

Att organisera transport tillbaka tog sin lilla stund och jag och min kollega fick en pratstund med Pelle. Det han berättade då kommer jag aldrig att glömma. Han började med att tala om att han inte trivdes i Bräcke, att han ville tillbaka till Hammarstrand för att få bo där. Sedan började han prata om sin barndom i Bräcke, om sin mamma och hur han hade fått flytta från henne som liten. Pelle berättade slutligen, med tårar i ögonen, hur han hade älskat sin mor och hur han saknade henne.

Det var många tankar som snurrade i huvudet resten av dagen efter att taxin hämtat Pelle. Var det så bra att flytta dem alla, från tryggheten på vårdhemmet och ut i samhället?

Pelle såg jag aldrig mer efter den här dagen.