Var finns Brusten Himmel?

Det var den 3 september 1982. Hammarstrandsborna gick spänt och väntade på att klockan skulle bli 18.30 och att dörrarna till Centrumbiografen skulle öppnas. Var man inte ute i tid riskerade man att inte komma in för kön ringlade nämligen tidigt, från entrén och ända upp till Centralgatan.

Filmen skulle visas tre kvällar i rad men alla hade tydligen tänkt sig att se urpremiären av Ingrid Thulins långfilmspremiär, Brusten Himmel. Varför då detta intresse för just den filmen? Jo, större delen av filmen var inspelad i trakterna av Hammarstrand, många scener längs Ammerån och framför allt, hemma hos Erling och Ingrid Skoglund. Där hade huvudrollsinnehavarna Thommy Berggren, Margaretha Krook och Susanna Käll barikaderat sig i både kök och vardagsrum. Skoglunds hus var filmfamiljens hem i filmen.

Ingrid Thulin var bördig från Sollefteå och valde att förlägga filmens handling till både Hammarstrand och Sollefteå. Om jag påstår att filmen var bra så överdriver jag å det grövsta men den blev lite av en kultfilm ändå, i alla fall här i Ragunda. Thommy Berggren gjorde i och för sig en lysande roll som den försupne fadern i familjen och även Margaretha Krook som hans mor.

Många var de som fick biroller i filmen också, inte minst lokala förmågor i form av bl.a. skolelever, lärare, sångkör, bybor och en lastbilschaufför.

Vi, som var där på premiären, ville ju så gärna se alla de där människorna, som vi kände så väl, på vita duken. Tänk er, bara det! Jag minns Erling Skoglunds spontana kommentar när jag frågade honom om de var utjagade ur sitt hem under inspelningen:

-Inte da, men  n´dann Margaretha Krook ä ju så jävla lat. Hu bara ligg på rygg på kökssoffa hele dagan!

Det var Erlings omdöme om en av våra största skådespelare genom tiderna.

I Hammarstrand visades filmen som sagt vid tre utsålda föreställningar. Inget kan heller ta ifrån varken Ingrid Thulin eller hennes skapelse att den visades vid flera utländska filmfestivaler och samma år som den hade premiär belönades filmen med en guldplakett i Chicago för bästa filmpremiär.

Filmen har visats vid tre tillfällen i SVT i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Jag spelade in filmen men har vid något tillfälle lånat ut den till någon, kommer inte ihåg vem,  och har dessvärre inte fått tillbaka den. Vore kul om denne någon kom på att filmen tillhör mig och sålunda lämnar tillbaka den. Inte för att den var bra men den spelades in här i mina hemtrakter. Bara det hörrni!

Stenhuggaren och försäkringssäljaren Haglund

Om man var född 1892 och p.g.a. hårt kroppsarbete blev invalidiserad vid 40 års ålder, med utebliven pension eller sjukersättning som följd, vad hade man då för val i livet?

Ja, man kunde låta livet ha sin gång och hamna på fattighuset och låta socknen ta hand om ens försörjning eller så kunde man kämpa vidare, vägra ge upp helt enkelt, och på egen hand försöka hitta möjlighet till utkomst och tillvaro.

Den situationen ställdes Erik Alfred Haglund inför, född 1892 i Böle, gift 1920 med Sofia Backman från Rävanäset och inflyttad till byn samma år. Där inköptes en fastighet som var påbörjad 1917 men som av olika anledningar aldrig blev färdigbyggd av förste ägaren. Huset kompletterades med en ladugård och makarna Haglund etablerade ett småbruk, som i alla fall delvis skulle komma att sörja för den framtida familjens försörjning.

Så småningom berikades Erik Alfred och Sofia med tre barn och det blev helt enkelt nödvändigt att dra in mera pengar till familjen än vad småbruket klarade av att ge. Erik Alfred fick ge sig iväg och söka sig ett arbete och fick nästan omgående jobb hos dåvarande Vägförvaltningen. Många vägar skulle byggas i trakten och det behövdes räckesstolpar i stora mängder.

Under flera år arbetade han vid förvaltningens krossanläggning i Mårdsjön med att hugga stolp ur stora granitblock. De hårda villkoren tog i längden ut sin rätt på hans kropp och han drabbades av diskbråck. I samband med en undersökning och röntgen vid Östersunds sjukhus blev han förlamad av den kontrastvätska som sprutades in i ryggraden och blev därmed rullstolsbunden resten av sitt liv.

Som om detta inte var nog så uteblev möjligheten till sjukpension då han varit anställd hos statliga Vägförvaltningen i två år för lite. Kravet var 20 års anställning och Erik Alfred hann med 18 år! Det var nu han ställdes inför valet att låta socknen stå för hans uppehälle eller att hitta ett alternativ.

På vilka vägar han kom att få kontakt med Folksam försäkringar känner jag inte till men han erbjöd sig i alla fall att bli deras ombud i trakterna av Ragunda.

-Hur skulle nu det gå till som handikappad, kan man fråga sig?

Jo, Erik Alfred kom på en idé. Han skulle använda sig av en motorcykel! Med hjälp av en händig person i Kälarnetrakten och en lokal smed i Hammarstrand fick grunden till åkdonet bli en 98 kubiks Husqvarna. Den modifierades en hel del. Vaggan togs från en Harley Davidson, den breddades så pass mycket att det gick att bygga en typ av sidovagn på den och på den monterades en fåtölj och ett väl tilltaget stänkskydd.

Efter några modifieringar och ändringar av ursprungsidén var den klar att ta i bruk och försäljningen av hemförsäkringar kunde påbörjas. Det visade sig gå bra också, så länge Erik Alfred höll sig på vägen med åkdonet i alla fall. Trots att tyngdpunkten var låg så var väghållningen inte den bästa. Någon gång då och då hamnade hela ekipaget i diket och det innebar problem för Erik Alfred. Han blev helt enkelt liggande tills han fick hjälp eller fick vänta tills familjen saknade honom vid middagsbordet. Var han inte hemkommen då blev det till att ut och leta honom längs vägarna.

Speciellt besvärligt var det på en del träbroar som fanns längs byvägarna. De var oftast glesspikade och där fastnade hjulen mellan brädorna emellanåt. Något som gjorde honom mycket förgrymmad.

Erik Alfred kom på råd igen. Han tog helt enkelt med sig familjens blandrashund på sina resor. Den rymdes mellan stänkskyddet och benen och där satt den snällt och åkte med. När så olyckan var framme sprang hunden direkt hem till Rävanäset och därmed visste familjen att Erik Alfred hade problem.

Slutligen kan noteras att Erik Alfred Haglund med tiden blev en av Folksams främste försäkringssäljare i länet. Hans åkdon finns ännu kvar och kanske kan vi någon gång få se den längs vägarna igen. Jag skall undersöka saken.

 

Bluesfestival utan blues

Igår skrev jag lite om Vinkelpredikant Haglund från Ragunda och hade nog tänkt mig att presentera en annan Haglund i dagens inlägg men…jag spar det. Jag har kollat programmet för kommande helgs ”bluesfestival” i Östersund och känner mig föranledd att skriva några rader om den, eller snarare bristen på den. Det började ju så bra…

Vet inte riktigt när den första festivalen gick av stapeln i Östersund men det torde ha varit år 2000 och det startade riktigt bra. Utbudet av bra artister, såväl internationella som svenska, var mycket bra. Det spelades runt hela stan, på krogar, restauranger, i butiker, på hotell och teatrar. Man köpte sig ett bluespass för en eller två dagar och hade därmed möjlighet att springa runt i stan och välja vilka artister och band man ville se. Hur praktiskt och gemytligt som helst. Man längtade verkligen efter den varma känslan som festivalen förmedlade i den kyliga oktoberkvällen.

Festivalen drog igång redan på torsdagskvällen med Blues Guitar Battle, en trivsam tävling där medverkande musiker och artister fick visa sina kvaliteér genom att töja i strängarna på sina gitarrer efter bästa förmåga. Därtill utsågs ”Årets Blådåre”, Östersunds Bluesförenings årliga utmärkelse till en person, företag, organisation eller förening som
”På ett utmärkande sätt bidragit med att utveckla, marknadsföra eller på annat sätt spridit rootsmusiken i eller utanför Jämtlands län”

Det var After Work med blues på restauranger och det spelades i butiker dagtid och det var trivsel och det var ett gemyt av oanat mått. Valde man att bo på hotell i stan så var det nära till alla spelningar. Det lovade mera och det lovade gott med framtida kvalité på både arrangemang och artister. Och så blev det under några år men så plötsligt skulle allt ändras. I stället för spelningar i stan flyttades hela arrangemanget ut till Folkets Hus i Odensala och det skulle bli om möjligt ännu bättre, trodde arrangören. Många, väldigt många anade annat och fick rätt.

Publiken svek, krångel att ta sig till- och från festivalen som nu låg utanför stan och beslutet med flytten fick omprövas redan efter något år. Arrangerande bluesföreningen valde nu att flytta hela arrangemanget till Storsjöteatern inne i stan. Inte så dumt kanske men något hände ändå med kvalitén på festivalen. Vad jag i första hand avser är artistutbudet. Jag har varit på nästan alla festivaler sedan start och jag har i minne artister som:

 

Roy Rogers                                                   Kim Wilson & Fabulous Thunderbirds

 

 
Nisse Hellberg                           Peps Persson
Phil Guy                                                  Charles Burton
Roffe Wikström                                      Bluebirds
BB & The Blues Shacks                        Sven Zetterberg
Erja Lyytinen                                        Kellie Rucker
m.fl. m.fl.
-Var blev de av, alla de där artisterna som man verkligen åker långväga för att se och höra?
-Javisst, jag förstår också att det kostar en hel del pengar att få hit bra artister och band men jag är övertygad om att det finns mängder av dem, som inte kostar ”skjortan” och som skulle känna sig hedrade bara av att bli tillfrågade. Det är nog också dessvärre så att utan några riktigt bra ”dragplåster” varje år så riskerar festivalen att dö ut.
Jag har skickat ganska många förslag på artister till arrangören genom åren men jag har hittills inte fått ett enda svar. Fjolårets festival räddades av finska Erja Lyytinen samt ett hopplock av lokala musiker under namnet Blueskollektivet. De var bra. Dessutom spelade Johan Eliasson på Thages konditori på söndagen. Därutöver fanns inte mycket att hurra för och en helgtripp till Östersund, för att lyssna på blues, hade känts bortkastad dem förutan.
När jag nu kollat programmet för kommande helgs festival är jag beredd att ge upp tanken på  kommande bra bluesfestivaler. Visst skall våra lokala förmågor, som faktiskt står sig bra i konkurrensen, få vara med men det måste till mera och högre kvalitét. I år finns inget som lockar mig i alla fall så jag stannar hemma och hoppas på att Kälarne Jazz & Bluesklubb arrangerar något riktigt bra framöver.
Till Östersunds Bluesförening riktar jag en uppmaning:
-Gör bättring innan det är för sent!
Med hälsning från en bluesfantast

 

Vinkelpredikant Haglund

Märkligt vad mycket roligt man hittar när man fortsätter att gräva i gamla kartonger och lådor. Nu skall vi avhandla två Haglundare, dock ej biologiskt släkt med varandra, men nästan! Vi börjar idag med den ena.

Axel Sigvard Gunnar Haglund, med tilltalsnamnet Gunnar, född 1910 i Stugun av en då 20-årig mor, senare inflyttad till stationssamhället Ragunda. Vem fadern var, eller varför han inte var med när modern, Selma Mariana Johansson och Gunnar, flyttade till Ragunda har jag ingen aning om men förmodligen var han avliden.

Väl där träffade modern Otto Haglund, en man med värmländska rötter och vars förfäder en gång slagit sig ner i den lilla byn Rävanäset, strax väster om Hammarstrand. Otto hade tidigare flyttat en av de små stugor som hans farfar, Anders Nilsson Haglund, byggt på Tjyvholmen i Rävanäset, till just Ragunda. Där stod den alldeles invid vägen mot Håsjö och Kälarne. Där bosatte sig Selma Mariana och sonen, som senare också fick efternamnet Haglund. Huruvida han blev adopterad av Otto Haglund är okänt.

 Gunnar Haglund på ett julkort

Någon personkännedom om Gunnar Haglund har jag inte. Vet bara att han under ett antal år, i slutet av 1930-talet, arbetade vid stolpimpregneringen  som fanns mellan Singsån och Ragunda. Grova och långa stolpar hyvlades för hand med ett ”eggjärn” och därefter ströks de för hand med en arseniklösning. Det enda skydd arbetarna hade var skyddsglasögon.

                  Gunnar Haglund sittande vid hinken med arsenik, iförd      skyddsglasögon.                          

Bekanta har berättat att Gunnar var en ”spjuver” emellanåt som inte drog sig för att säga vad han tyckte och som gärna hittade på små hyss. Jag tror det när jag läser det anställningskontrakt jag hittat, som Gunnar Haglund själv diktat ihop och som helt är utan påskrifter. Kontraktet är skrivet mellan honom själv och ”Näsets m.fl. vinkelområdens omvändelse”, med adress Gröngatan i Östersund. Kontraktet är på 8 punkter med tillhörande anställningsvillkor.

Av utrymmesskäl kan jag bara återge inledningen på kontraktet men vill ni läsa hela så föreslår jag ett besök vid järnvägsmuséet i Ragunda nästa sommar. Där skall Pär Holmberg förvara det.

Jag Gunnar Haglund, från Ragunda Station, född den 10 juni 1910 och kyrkoskriven i Ragunda församling i jämtlands län, har idag ingått följande överenskommelse med Missionsanstalten för Näsets omvändelse.

1.   Jag antager befattningen som vinkelpredikant i övre delen av Näsets by, med fast bostad å Drolbacken, med en ömsesidig uppsägningstid av fyra månader samt förbinder mig att med alla till buds stående medel aktivt verka för evangeliets utbredande i Näset, Lien, och Språtaberget. Särskilt vinnläggande mig att befordra ren och flytande innanläsning av de heliga skrifterna på svenska språket. För sistnämnda ändamål åtager jag mig att varannan dag hålla en kort andaktstund med utläggning av Pauli brev och Salomos ordspråk, åtföljd av kort bön i anslutning till dagens text.

2.   Beträffande metning och pimpling i Indalsälven med biåar, förbehåller jag mig full handlings- och yttrandefrihet så att ingen, vare sig församlingsmedlem eller utomstående, får inkräkta på min individuelle frihet här uti.

Därefter följer en mängd anställningsvillkor som handlar om mat, mjölk, belysning, lön, ved, kofoder, elektricitet, sjusitsig tjänstebil, konversationslexikon mm. mm.

Ett anställningskontrakt av sällan skådat slag helt enkelt.

Glömmer inte 3 maj 1987

Det var en oerhört varm och vacker vårkväll den 3 maj 1987. Det som tilldrog sig på TV den kvällen var säkert orsak till att branden, i dåvarande konsumbutiken i Hammarstrand, fick lite extra tid att ta sig riktigt.

Det var i mitten av 3:e perioden, i VM-slutspelsmatchen mellan Sverige och Sovjetunionen, som en rökplym började stiga mot skyn från butikens tak. De allra flesta satt bänkade framför TV:n och följde dramatiken. Skulle Tre Kronor lyckas kvittera mot ryssarna som ledde matchen med 2-1? Allt medan branden tilltog närmade sig slutet av matchen. Jag hade jour vid räddningstjänsten och följde med tilltagande oro dramatiken på TV. Plötsligt gick larmet.

-Brand i konsumbutiken, Hammarstrand, kom det från sökaren.

-Nej, inte nuuuuuu!

Just då, en dryg minut före matchens slut, lyckades Tre Kronor kvittera till 2-2 med ett av de snyggaste och mest omtalade målen i svensk landslagsishockey. Hela förstafemman var inblandad. Backen Anders Eldebrink ramlade men lyckades lämna över pucken till centern Bengt-Åke Gustafsson som åkte in i ryska zonen, drog på sig rysk bevakning och passade bakåt till backen Tommy Albelin. Han upptäckte Håkan Loob till vänster om det ryska målet och slog en passning dit. Håkan Loob tog hand om passningen på bästa sätt. Han lurade ryske backen genom att vända åt fel håll och med ryggen mot mål la han in pucken mot Tomas Sandström. Han stod mitt framför målet och fick nästen helt tom bur och rakade in pucken i målet endast 81 sekunder före slutet.

− Till och med morsan hade gjort mål i det där läget, Sade Tomas Sandström till media efter matchen.

Jag stod med ena benet ute på bron och hann se målet som Sandström gjorde, samtidigt som jag med fri sikt mot centrala Hammarstrand kunde notera att en större brand pågick. Det var bara att hasta iväg mot brandstationen.

Morgonen den 4 maj var konsumbutiken ett minne blott och Tre Kronors väg mot ett VM-Guld var utstakad.

 

 

 

En syndares bekännelse

Jag brukar ”rota” runt bland gamla papper och fotolådor emellanåt och då och då gör jag ett fynd som tål lite närmare granskning. Med bilden nedan vill jag göra ett antal bekännelser, å mina egna vägnar men även å mina forna kompisars.

Det var det här järngänget som höll delar av Hammarstrand i skräck under några år i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. De brott (läs hyss) vi begick torde vara preskriberade vid det här laget så risken för påföljder torde vara obefintlig.

Det var alltså det här gänget som:

– Sprängde bort mängder av lock på postlådor med allsköns typer av smällare.

– Sköt bort mängder av handtag på cykelstyren på samma sätt som ovan.

– Proppade igen avgasrören med potatis på grannarnas bilar.

– Var nära att bränna ner en av grannarnas brädstabbe.

– Gjorde kaffeved av kommunens stakkäppar när nytt villaområde skulle byggas.

– Retade gallfeber på byggbasen Sundin med vår blotta närvaro när bygget kom igång.

– Retade gallfeber på Albin Lindberg, en stackars pensionär som bodde i en källarvåning.

– Skapade sysselsättning för BÅKAB:s lampbytargrupp med hjälp av stenar och snöbollar.

– Skapade sysselsättning på försommaren för lokala brandkåren genom att elda gräs.

– Matade duvor med skorpor, doppade i rödvin. Märkliga flygsätt fick de!

– Klippte sönder staketet runt Trätojordsbacken, gång efter annan!

– ”Lånade” sparkcyklar från Strandliden och körde ikapp utför Kullstabacken.

– Samlade ihop traktens alla katter och släppte in i ambulerande Maranatatältet.

– Vägrade acceptera nya villaområdets jämnåriga ungar. Vi slogs på liv och död…nästan.

– Vågade hartsa på fönstret hos lokala polischefen.

– Gjorde äppelvin och lät en annan kompis dricka upp mäsken. Usch vad sjuk han blev.

– Gjorde en ”lerinpackning” på en bandtraktor som tillhörde en lokal entreprenör.

– Blåste ärtor med blåsrör på passerande bilar. Smattrade bra i plåten.

…och så vidare. Listan kan göras nästan hur lång som helst. Och till Er, forna kompisar, jag hoppas ni har överseende med min bekännelse. Jag tycker bilden på oss är bra i alla fall.

Anno dazumal

Hade besök av en sotare förra veckan som skulle göra en s.k. Brandskyddskontroll här i huset. Det innebär att skorstenen besiktas både från insidan och utsidan. Nödvändigheten av att detta görs vartannat år, till den kostnad det innebär, går att diskutera men, det tar vi en annan gång.

Hur som helst så följde jag med honom upp i vindsutrymmet den dagen. Jag har i och för sig varit dit tidigare och såg då att ett antal gamla dagstidningar låg där i en hög. Nu tog jag med mig några av dem ned och ikväll har jag bläddrat igenom dem. En av dem, en ÖP sedan 1960, innehåller en artikel som handlar om en upprustning som gjorts i Döda Fallet, till en kostnad av hela 12000 kronor. Det funderas även över hur man skall hitta medel till ytterligare försköning av området, som redan då bedöms vara östjämtlands största turistiska dragplåster.

Jag tyckte artikeln var lite kul, speciellt nu när det arbetas för fullt med att åstadkomma ett framtida världsarv av Döda fallet. Jag scannade av artikeln men har inte riktigt fått plats med hela texten. Titta gärna på den och läs sedan hur man från Ragundas och stiftelsen Jamtlis håll jobbar med att försöka uppnå detta världsarv. Klicka på bilden så blir texten större!

Texten om arbetet med världsarvet har jag ”saxat” direkt från Ragundadalen Turisms hemsida.

Döda Fallet – ett framtida världsarv

Publicerat 2013-09-26

Jamtlis Landsantikvarie Henrik Zipsane träffar i början av december stiftelsen för Jamtli och kommunstyrelsen i Ragunda. Under mötet kommer Henrik att diskutera ett framtida världsarv i regionen.

För 10 år sedan genomförde Stiftelsen Jamtli en studie av Döda fallet med målet att undersöka den formella möjligheten att nominera Döda fallet till UNESCOS lista över världsarv.

Det som hände i juni 1796 med tömningen av Ragundasjön och tystnaden av Storforsen är utifrån flera perspektiv en lika skrämmande som fascinerande historia. Från första början har Döda fallet ansetts ha nationell betydelse som en del av det historiska arvet.

 

Sedan många år är Döda fallet därför också av riksintresse och ”Döda fallet-turismen” har utvecklats allt mer.

– De initiativ som Destination Ragundadalen har tagit måste därför förstärkas och det måste skapas långsiktig hållbarhet i detta viktiga arbete. Till det behövs partners på regional, nationell och kanske Europeisk nivå. Partnerskapsarbetet blir mycket viktigt för bolaget, säger Henrik Zipsane

Därmed kommer Jamtli tillsammans med Ragunda kommun och Destination Ragundadalen och dess länsorganisation Jämtland Härjedalen turism att föra en dialog om vikten av förankringen i regionen då hela regionen ska vilja delta.

– För den fortsatta utvecklingen av besöksnäringen är det viktigt att vi på olika sätt kan skapa starka reseanledningar. Med den fantastiska historien bakom Döda fallet och med den miljö som finns där så har Döda fallet bra förutsättningar för att bli det. Världsarvs- och även nationalparksbegreppet och liknande ger en kvalitetsstämpel och skapar intresse för att besöka, säger Mats Forslund VD Jämtland Härjedalen Turism

– Att Döda fallet nu lyfts fram på detta sätt är ett potentiellt lyft för hela mellannorrland i allmänhet och för oss i Ragunda i synnerhet säger Destination Ragundadalens ordförande Per Bergvall

– Det sker alltid en ökning av turistströmmarna i samband med att världsarv utses och då gäller det att inte bara fokusera på att visa upp sig utan att både ha en stabil destinationsorganisation som att hitta vägar för kommersialisering säger Lars Amrén VD destination Ragundadalen

– Om Döda Fallet kvalificerar sig till världsarvslistan så innebär det inte bara nya marknadsföringskanaler , status och internationell uppmärksamhet för regionen utan garanterar också ett statligt skydd för all framtid säger Gunmarie Persson marknadsansvarig Destination Ragundadalen

– Detta är också ett led i Ragundas strategiska plan på att bli bäst i länet på kultur och är ett led i att skapa förutsättningar för folk att vilja stanna kvar i regionen säger Terese Bengard kommunalråd Ragunda.

– Med positivt besked skulle vi kunna ha bolagsordningen klar i början på 2014 avslutar Henrik Zipsane pressmeddelandet.

 

 

Skänk en tacksamhetens tanke

Det händer ibland att jag tittar på TV. Det är inte så ofta men dock. Ett av de program jag brukar se är ”112 På liv och död”, en serie där man följer räddningstjänst och polis i deras vardag.

Oftast är det runt vår kungliga huvudstad som vardagliga händelser utspelar sig och filmas och lika ofta är det samma manskap som figurerar i programmen. Det händer ibland att TV-teamet letar sig ut på landsbygden och spelar in några program också.

I de här programmen får man följa med på utryckningar i allehanda sammanhang. Det är bränder i fastigheter och bilar och det är räddning vid trafikolyckor och vid akut sjukdom. Det är polisiära ingripanden i diverse sammanhang och vad jag funderar över emellanåt är hur tittaren uppfattar det som visas. Naturligtvis får man inte se de mest tragiska olyckorna eller de allra otäckaste scenerna som kan utspelas på en brand- eller olycksplats och inte får tittaren varken se eller veta vad som händer efteråt, när alla spår efter olyckan eller branden är bortstädade.

Jag får för mig att arbete i räddningstjänst ibland kan uppfattas vara lite glamouröst och ganska tufft, att jargongen, personalen emellan, kan vara rå och lite macho. Om det nu är så att ordvalet ibland blir lite skämtsamt och ibland lite tufft så kan jag nog lova att det är ett sätt att distrahera sina egna tankar och känslor kring sådant man tvingas konfrontera lite nu och då. Att bära med sig hem, det kanske allra värsta tänkbara, är ingen drömsituation. Tro mig, jag vet.

Arbete i räddningstjänst av idag omfattar så oerhört mycket. Som brandman/kvinna förväntas man klara av allt ifrån akutsjukvård till brandbekämpning och omhändertagande av anhöriga och drabbade. Vi skall i sammanhanget komma ihåg att i Sverige finns ca 4000 heltidsanställda brandmän och nära 12000 deltidsanställda. Deltidsanställda brandmän/kvinnor förväntas besitta samma kunnighet i sitt jobb som heltidsanställda. De skall dessutom sköta ett ordinarie arbete, finnas till hands dygnet runt vid beredskap och inställa sig inom 5 minuter från larm.

Jag vågar påstå att 95% av alla frivilliga deltidsanställda i räddningstjänst har sökt sin tjänst för att de känner starkt för att hjälpa andra människor, och ibland även djur, som hamnat i nöd. Visst inbringar det en extra slant i kassan men ”kallet” att hjälpa andra är det primära.

Vad jag vill komma till är att vi andra bör känna tacksamhet över alla dessa frivilliga, som i alla lägen är beredda, att ibland med risk för sitt eget liv, hjälpa oss när så behövs. Ett exempel på hur det kan gå är tidigare brandmannen Lasse Gustavsson från Göteborg.

Lasse var nybliven brandman när ett larm kom från oljehamnen i Göteborg. Han och en äldre kollega hamnade av misstag i ett gasmoln som bildats runt en läckande ledning. Gasen exploderade och tillsammans med sin kollega försökte Lasse fly genom ett eldhav.

De skadades båda livshotande. Kollegan avled senare och Lasse fick 40-procentiga brännskador, varav hälften av fullhudskaraktär. Hans lungor, händer och huvud tog störst skada och han genomgick en rad hudtransplantationer. Lungorna läkte men ansikte och händer var för alltid förändrade.

Den här olyckan känner all personal i räddningstjänst till. Trots det söker folk nästan dagligen till lediga tjänster, i såväl heltids- som deltidstjänst, just för att de precis som Lasse känner ett kall att hjälpa.

Rikta gärna en tacksamhetens tanke till alla dessa människor någon gång. De behöver det.

Det är mycket nu…

Ibland vill tiden liksom inte räcka till eller är det möjligen så att dygnet har för få timmar, eller kan jag nöja mig med fyra timmars sömn? Nja, var sak får ta sin tid.

Det har blivit lite få blogginlägg de senaste dagarna. Förklaringen ligger helt i att vi, som sitter i kommittén för hembygdsskriften Ravunds utgivning, är mitt inne i slutfasen av årets sammanställning av material. Själv sitter jag lite som ”spindeln i nätet” för produktionen av boken och just den här årstiden skall allt sammanställas innan det går iväg till tryckeriet för layout. Det innebär många kvällspass med material till boken och många kontakter med alla som deltar på något sätt. Här måste jag säga att Facebook är ett utomordentligt bra hjälpmedel.

Det gäller att ha koll!

Har alla i kommittén fått ihop sina respektive artiklar?

Har vi fått in allt material från de som skriver men inte sitter i kommittén?

Har de bilder till sitt material?

Finns bildmaterial i tillräcklig mängd, totalt sett?

Hur många sidor ”färdig bok” motsvarar materialet vi har?

Hur många sidor blir det i boken? (Av trycktekniska själ skall antalet sidor vara delbara 4)

 

På vilken sida lägger vi den och den artikeln?

Vem skriver förordet?

Skall vi ha någon tävling i år?

Hur skall omslaget se ut?

Mycket att hålla reda på alltså. Ändå är det betydligt lättare nu när vi överlåtit all layout till skickliga Björn på tryckeriet. Han har öga för det där. Förr satt vi och klippte och klistrade ihop korrekturet för hand men det behöver vi alltså inte göra längre. Nu får vi ett färdigt korrektur, numrerat och klart, som vi går igenom tillsammans och sedan skickar tillbaka med eventuella ändringar eller rättelser.

Årets bok, den 35:e i ordningen, blir säkert lika spännande och intressant som de flesta tidigare. En blandning av artiklar, från lokala episoder och händelser, till mera avlägsna sådana. Tillika en blandning av gammalt och nytt, precis så som det brukar vara. Just nu ligger faktiskt allt material på tryckeriet och vi väntar med spänning på att få korrekturet för granskning. När den är gjord ser vi fram emot den färdiga boken som vi skall packa upp i samband med evenemanget ”Jul på hembygdsgården”, vilket sker lördag den 30 november.

Vi hoppas att årets utgåva skall sälja lika bra som de tidigare har gjort. I kommittén tar vi ledigt tills efter nyår då vi sätter igång med att planera nästa utgivning. Det är lite jobbigt ibland innan alla pusselbitar i utgivningen ligger på plats men det är ett oerhört roligt arbete och vi har så trevligt när vi träffas i kommittén. Det är en ynnest att få vara med.

-Kom och var med när vi packar upp de första exemplaren!

 

I Selim Sundins fotspår

Jag har idag för första gången satt min fot i kyrktornet i Ragunda kyrka. Jag och en god vän fick möjlighet att beskåda både urverk till tornuret och den bedårande utsikten över vår vackra bygd. 

Naturligtvis hade vi kamerorna med oss och väl ute på kyrktornets ”balkong” brände vi av några snabba bilder i det lite höstkulna vädret. Precis när jag såg motivet nedan i sökaren kom jag på att jag sett ett likadant många gånger tidigare. Den bilden var svartvit och hade många år på nacken. En av våra tidiga fotografer här i Ragunda, och, jag vågar påstå, den allra skickligaste av dem, nämligen Selim Sundin, hade precis som jag fått tillträde till samma plats under sin verksamma tid.

På insidan av väggarna till själva klockhuset finns oerhörda mängder med namnteckningar av besökare i tornet. Där fanns namnet på gamle kyrkväktaren Hällström och där fanns tidigare prästers och kyrkoherdars namn och det skulle förvåna mig storligen om inte Selim Sundins namn finns där också. Tiden för besöket var lite knapp så jag hann inte leta tillräckligt.

Selim Sundin var född i Östersund 1884 och utvandrade till Nordamerika 1903. Där blev han dock inte kvar så länge för redan 1905 var han tillbaka i Sverige igen och 1907 gifte han sig med Erika Bjurström från Döviken. Paret bosatte sig i en liten stuga i Pålgård och Selim började arbeta vid aluminiumfabriken i Ragunda och senare vid kärlfabriken i Hammarstrand.

I grunden var han plåtslagare men hur det kom sig att han intresserade sig för fotografi är höljt i dunkel. En avancerad gissning är att intresset grundlades i hans tidiga ungdom då han arbetade på ett turisthotell i västra Jämtland.

Paret Sundin berikades med två döttrar och den förmodade trångboddheten till trots lyckades han åstadkomma en ateljé och studio i den lilla stugan. Där fotograferade han och där framkallade han sina alster, med känsla och stor skicklighet. De allra flesta bilder som lämnade han kamera är beundransvärda, med tanke på vid vilken tid han arbetade. Det bildspråk han använde sig av var klart och tydligt. Det fanns inga ”konstigheter” i hans val av motiv och han lämnade aldrig något ogenomtänkt. Sundin var ytterst noggrann när han framkallade bilderna. Han inväntade rätt tid på dagen och rätt solljus innan han skred till verket. Även om ljuset inte var det optimala vid själva fototillfället så kompenserade han det förhållandet vid framkallningen

                                    Det ”Sundinska” hemmet i Pålgård

Selim Sundins val av motiv var lika ofta hämtade från ateljén som ute i vår natur. Han tyckte lika mycket om att porträttera människor från vår bygd som årstidernas växlingar. Många motiv var hämtade från uppbyggnaden av samhället Hammarstrand och inte minst från vattenkraftutbyggnaden. Otaliga är bilderna från Hammarforsens och Krångede kraftverk. Bilder så skarpa och så vackra att man inte förstår hur de åstadkommits med den utrustning som fanns att tillgå.

Idag är vi begåvade med digitalkameror med allehanda tekniska funktioner och möjligheter. Vi är så oerhört många som har fotograferandet som intresse och vi fotar mer än någonsin. Vi tar bilder, granskar dem och tycker att den ena är bättre eller sämre än den andra men i de allra flesta fall nöjer vi oss med den bild som kameran själv har åstadkommit. Naturligtvis måste vi ha lite blick för att fånga motivet eller händelsen men tänk dig, du som fotograferar idag, att du vore verksam runt 1920 och 1930.

Kameran är stor och tung och oavsett var och vad du skall fota så skall stativet med. Att fånga ett ”ögonblick” det låter sig inte göras. Nej, bilden skall noggrant planeras och motiv och ljusförhållanden skall vara de rätta. Resultatet ser du inte förrän du framkallat bilderna, en dag när det i bästa fall är bra väder. Blev någon av bilderna mindre bra då skall du kånka tillbaka utrustningen och göra om hela proceduren igen.

Jag vill nog påstå att fotograferande var ett skickligt hantverk på den tiden och den skickligheten besatt vår Selim Sundin på ett bättre sätt än de allra flesta. Hans glasplåtar och filmer finns idag bevarade på Jamtlis minnesbank, skänkta av Ragunda Hembygdsförening.

Selim Sundin gick ur tiden 1961.