Stenhuggaren och försäkringssäljaren Haglund

Om man var född 1892 och p.g.a. hårt kroppsarbete blev invalidiserad vid 40 års ålder, med utebliven pension eller sjukersättning som följd, vad hade man då för val i livet?

Ja, man kunde låta livet ha sin gång och hamna på fattighuset och låta socknen ta hand om ens försörjning eller så kunde man kämpa vidare, vägra ge upp helt enkelt, och på egen hand försöka hitta möjlighet till utkomst och tillvaro.

Den situationen ställdes Erik Alfred Haglund inför, född 1892 i Böle, gift 1920 med Sofia Backman från Rävanäset och inflyttad till byn samma år. Där inköptes en fastighet som var påbörjad 1917 men som av olika anledningar aldrig blev färdigbyggd av förste ägaren. Huset kompletterades med en ladugård och makarna Haglund etablerade ett småbruk, som i alla fall delvis skulle komma att sörja för den framtida familjens försörjning.

Så småningom berikades Erik Alfred och Sofia med tre barn och det blev helt enkelt nödvändigt att dra in mera pengar till familjen än vad småbruket klarade av att ge. Erik Alfred fick ge sig iväg och söka sig ett arbete och fick nästan omgående jobb hos dåvarande Vägförvaltningen. Många vägar skulle byggas i trakten och det behövdes räckesstolpar i stora mängder.

Under flera år arbetade han vid förvaltningens krossanläggning i Mårdsjön med att hugga stolp ur stora granitblock. De hårda villkoren tog i längden ut sin rätt på hans kropp och han drabbades av diskbråck. I samband med en undersökning och röntgen vid Östersunds sjukhus blev han förlamad av den kontrastvätska som sprutades in i ryggraden och blev därmed rullstolsbunden resten av sitt liv.

Som om detta inte var nog så uteblev möjligheten till sjukpension då han varit anställd hos statliga Vägförvaltningen i två år för lite. Kravet var 20 års anställning och Erik Alfred hann med 18 år! Det var nu han ställdes inför valet att låta socknen stå för hans uppehälle eller att hitta ett alternativ.

På vilka vägar han kom att få kontakt med Folksam försäkringar känner jag inte till men han erbjöd sig i alla fall att bli deras ombud i trakterna av Ragunda.

-Hur skulle nu det gå till som handikappad, kan man fråga sig?

Jo, Erik Alfred kom på en idé. Han skulle använda sig av en motorcykel! Med hjälp av en händig person i Kälarnetrakten och en lokal smed i Hammarstrand fick grunden till åkdonet bli en 98 kubiks Husqvarna. Den modifierades en hel del. Vaggan togs från en Harley Davidson, den breddades så pass mycket att det gick att bygga en typ av sidovagn på den och på den monterades en fåtölj och ett väl tilltaget stänkskydd.

Efter några modifieringar och ändringar av ursprungsidén var den klar att ta i bruk och försäljningen av hemförsäkringar kunde påbörjas. Det visade sig gå bra också, så länge Erik Alfred höll sig på vägen med åkdonet i alla fall. Trots att tyngdpunkten var låg så var väghållningen inte den bästa. Någon gång då och då hamnade hela ekipaget i diket och det innebar problem för Erik Alfred. Han blev helt enkelt liggande tills han fick hjälp eller fick vänta tills familjen saknade honom vid middagsbordet. Var han inte hemkommen då blev det till att ut och leta honom längs vägarna.

Speciellt besvärligt var det på en del träbroar som fanns längs byvägarna. De var oftast glesspikade och där fastnade hjulen mellan brädorna emellanåt. Något som gjorde honom mycket förgrymmad.

Erik Alfred kom på råd igen. Han tog helt enkelt med sig familjens blandrashund på sina resor. Den rymdes mellan stänkskyddet och benen och där satt den snällt och åkte med. När så olyckan var framme sprang hunden direkt hem till Rävanäset och därmed visste familjen att Erik Alfred hade problem.

Slutligen kan noteras att Erik Alfred Haglund med tiden blev en av Folksams främste försäkringssäljare i länet. Hans åkdon finns ännu kvar och kanske kan vi någon gång få se den längs vägarna igen. Jag skall undersöka saken.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *