Månad: oktober 2013

Ordet för dagen har varit ”kultur” här i Hammarstrand. Kultur förekommer i och för sig dagligen men den blir liksom mera påtaglig ibland.

Innan jag går in på vad jag åsyftar måste jag få visa några bilder jag tog precis innan mörkret började lägga sig över bygden. Molntäcket sprack upp en liten stund och några solstrålar belyste buskarna nedan för gården.

Det har alltså varit Kulturdag på hembygdsgården i Pålgård. Ett alltid lika trevligt och gemytligt arrangemang så här på höstkanten. Det har stekts Kolbullar och det har bjudits på kaffe och bröd och föreningen invigt den nya Kulturstigen som skall tas i bruk kommande sommar. Dessutom har det årliga Kulturpriset delats ut och det 21:a i ordningen gick i år till Pär Holmberg, Ragunda. Ett välförtjänt pris till Pär, som jobbat i det tysta under ganska lång tid med att rädda, bevara och utveckla den snart 130-åriga järnvägsstationen i Ragunda. Jag skrev om den ”kulturgärningen” i ett inlägg för inte så lång tid sedan. I den gamla stationen finns idag ett järnvägsmuseum som verkligen är värt ett besök.

Vi har en oerhört livaktig hembygdsförening här i Ragunda, faktiskt länets största, sett till antalet medlemmar. Många är de arrangemang som ordnas under året på den gamla gården i Munsåker, Pålgård och vore det inte för alla ideella krafter som finns i föreningen så skulle inget av alla arrangemang gå att genomföra. Inget öppethållande av café under sommaren, inget nationaldags- eller midsommarfirande, ingen kulturdag, inga Kolbullar skulle stekas i den gamla smedjan, inga berättarkvällar och inget ”Jul på hembygdsgården” och knappast någon underhållning på Trätojordsbacken, som också tillhör Ragunda Hembygdsförening.

Det är så trevligt och så gemytligt vid alla de här tilldragelserna som ordnas så jag kan inte annat än rekommendera er alla att komma dit när något sker. För i år kvarstår nu endast två evenemang. Den 20 oktober hålls den sista berättarkvällen för säsongen. Missa inte när Gustaf Hillerström berättar om sina och hans bröders verkstadsminnen.

Lördagen innan 1:a advent hålls gården öppen för ”Jul på hembygdsgården”. Då, och först då, packar vi upp årets Ravund, vår alldeles snart 35-åriga hembygdsskrift. Lika spännande som alla tidigare år faktiskt. Kom och var med fika på ”julkrusa”.

I dagarna har dessutom Ragundadalens Konstförening ordnat med konstutställning i centrala Hammarstrand. Utställningen ingår i ”Konstens vecka” och sista utställningsdag är i morgon, söndag.

Här finns ett rikt kulturutbud vill jag lova.

 

Det finns ett hus, inte långt från allfarvägen. Det ligger så undanskymt och ensligt, alldeles intill Kallbäcken, och ändå så nära. Dagligen passerar många människor det här huset, både på väg och på järnväg, utan att veta att det finns där.

I det här huset levde Gustav Jonsson, för de flesta i bygden mera känd som ”Aleminum-Gusta”.

-Ja ha komme på en ide`sade Gustav Jonsson ganska ofta.

Han var nämligen lite av både uppfinnare och innovatör.

-Ja ha komme på att ja ska gära flagglinan tå aleminumtrå för då kan dom allri råttne  å kom te räcke i evighet.

Att han behövde en maskin för att tillverka dessa flagglinor av aluminium det bekom honom inte det minsta. Det var bara att tillverka maskinen först. Därmed byggde han en spolmaskin, utformad som en sådan som repslagare använde vid repslagning. Maskinen, som baserades på en längsgående träaxel, med tvärbalk i ramen och vev i ena änden, monterades på ett stativ. På axeln fäste han fem rullar med tunn aluminiumtråd, som tvinnades ihop till till en femtrådig lina, när han vevade axeln runt.

Linan var i sin tur fäst vid en tvärgående axel i andra änden på stativet, även den utrustad med vev. På den axeln skulle den färdigtvinnade linan rullas upp. Det var bara ett problem med den här lösningen på maskinen; det gick inte att tillverka linorna helt själv. Någon måste dra veven på tväraxeln så att linan lindades upp.

Tillverkning, och försäljning, gick utomordentligt bra under ca ett års tid men, inte längre! Det var en sak som Gustav inte hade tänkt på. Aluminiumlinorna var temperaturkänsliga. En flagga, hissad en sommarmorgon, kunde mot kvällen ha dalat till ”halv stång” då värmen gjorde att linan töjdes. Kyla hade omvänd effekt.

Hur kan jag nu veta detta om Gustav Jonsson? Jo, han levde inte ensam i det här lilla huset under ett antal år. Gustav bodde själv på övervåningen och nere bodde en familj med två barn. Ett av barnen var Göte Ingelman. Det är han som har dokumenterat och berättat om Gustav, såväl i egna skrifter och böcker, som i vår hembygdsskrift Ravund, där han var medarbetare vid flera tillfällen.

Göte och jag kom att bli goda vänner trots att vi aldrig träffade varandra. Det kan tyckas konstigt men Göte var en sådan människa som var lätt att lära känna, om så bara per telefon. Vi hade många och långa samtal med varandra under några år.

Göte var, på sin ålders höst, i det närmaste blind. Det hindrade honom inte från att debutera som romanförfattare vid 80 års ålder. 1998 gav han ut sin debutbok ”Repslagarens ättlingar”. Den följdes av ytterligare fyra romaner fram tills att han var 92 år! En av de böcker han gav ut handlar om hans uppväxt i Ragunda och Näset. Titeln är ”Näset var min hemby” och jag kan varmt rekommendera boken. I den kan Du läsa om både ”Gusta Jonssa” och andra människor i Götes närhet när han var barn.

Göte Ingelman avled den 14 februari i år i en ålder av 94 år.