Jag ville ju bli som Elvis

Jag hade alltid velat lära mig att spela gitarr. Jag ville det redan som liten och visst fanns möjligheten redan på 1960-talet, när jag började skolan. Det var bara en hake…

…den där förbannade blockflöjten. Kan någon vettig människa förklara så här, mer än 40 år senare, varför man skulle spela blockflöjt när man ville spela gitarr?

-Är det någon av er som någonsin sett en enda sträng på en blockflöjt?

-Nej, jag tänkte väl det. Så var det i alla fall. Det var en skriven eller oskriven regel som på intet sätt gick att förbigå på den tiden. Och därefter blev det. Det dröjde fram till 1981 innan jag gjorde ett tappert försök, när jag tog och köpte mig en gitarr på s.k. hyrköp. En slags avbetalning. Det var tur det, att det var ett hyrköp menar jag.

Jag och min dåvarande flickvän bodde då i en lägenhet på tredje våningen…med fransk balkong…så där en åtta till tio meter över mark. Den höjden skulle aldrig en gitarr klara, det visste jag varje gång jag var på väg att ge upp mina enträgna försök, med hjälp av böcker av allehanda modell.

Hyrköpet hindrade mig från att göra processen kort med det förbannade instrumentet.

Men, så öppnade sig, som genom en slump, en möjlighet. ABF annonserade om nybörjarkurs i gitarrspelande och då hängde jag på. Nu skulle det bli mycket enklare förmodade jag.

Med guran i en väska knallade jag in i en lektionssal på skolan, tillsammans med 11 andra nybörjare, varav vissa inte alls var nybörjare! Där fanns också en oerhört trevlig kursledare som spelat gitarr i hela sitt liv.

Så började själva ”kursandet” och det gick väl så där. Det värsta var inte trixandet med strängar, noter och grepp. Det värsta var en äldre dam som, precis varenda lektion, satt och talade om att ”det här var ju enkelt”…hur många gånger som helst! Sådant tär på en redan tärd själ som brottas med allehanda visor av Taube och Andersson.

Jag svettades och nötte fingertoppar ett antal spellektioner men, den äldre damen fick mig att slutligen ge upp. Det spelade liksom ingen roll hur många gånger jag uppmanade henne att knipa ….!

Guran ställdes i ett dammsamlande hörn några år men så en dag skulle en ny kurs startas genom ABF:s försorg. Ny spellärare och nya spelkamrater, utan en arrogant äldre dam den här gången. Det gick så mycket bättre!

-Tack för det, Bosse Svenningson!

Jag lärde mig till och med noter, i alla fall under några veckor. Därefter var de glömda igen. Visst har jag kliat strängarna på gitarren ganska många gånger sedan dess och till och med införskaffat några nya, några gamla och tillika sålt några också. Spelat offentligt har jag gjort en gång och det är många år sedan nu.

Jag är för övrigt lite stolt över en av gitarraffärerna jag gjorde. Jag annonserade ut en elgitarr i tidningen en gång. Det var flera som ringde på annonsen men jag bestämde mig för att sälja den till en speciell person, oavsett vad jag skulle få för den.

Det var en invandrad pappa, till en nioårig son, som ringde och berättade att hans cancersjuke son så gärna ville ha en elgitarr att försöka lära sig spela på. Vi pratade ganska länge och jag bestämde mig för att göra dem tjänsten att helt sonika åka till Östersund och överlämna gitarren till dem. Grabben låg på barnavdelningen på Östersunds sjukhus och jag träffade pappan nere i entrén en kväll. Jag följde honom till sonen och visade honom gitarren och frågade om han ville ha den.

-Gissa vad han svarade?

Han var överlycklig. Pappan fick köpa gitarren av mig för en ”spottstyver”. Det gjorde liksom ingenting den gången.

Visst händer det att jag plockar fram någon av gitarrerna nu också och speciellt kul är det att spela på en gammal Levingitarr från 1930 som jag köpte av en elev på gamla skogsskolan i Bispgården. Jag har den första gitarren kvar fortfarande men det är sällan jag använder den. Den står liksom och hånflinar åt mig här bakom ryggen på mig och det skall den få fortsätta att göra.

-Jo, du Bosse,  om du läser det här så kan jag fortfarande den där Beatleslåten du gav mig som spelläxa redan på första lektionen. Den sitter som gjuten.

 

Ruskan och cykellyset

Vi går mot advents- och juletid. Som sig bör skall en, eller kanske två granar införskaffas. En adventsgran och en julgran. Förr nöjde vi oss med en inomhusgran men nu skall det alltså vara två, vilket innebär dubbelt så stort svinn i granskogarna runt vårt avlånga land. Ett nog så hett ämne, såväl då som nu.

Drog mig till minnes en liten anekdot som berättats i generationer, i alla fall två…och nu tre! Det handlade inledningsvis om en julgran men, det ena gav det andra så nu avser jag att berätta två anekdoter som handlar om samma person.

Jag har berättat en del om honom i ett tidigare inlägg här men det hindrar inte att jag berättar lite mera. Det handlar om smålänningen och muraren Konrad Olsson, som på krokiga vägar vandrade från Madesjö och Kalmar i Småland, till Stockholm, vidare till Harads i Norrbotten, därifrån till Östersund och Stugun, och som slutligen valde att bosätta sig i Hammarstrand. Min farfars far. Än idag, runt 60 år efter hans bortgång, pratar folk om hans person, hans slagfärdighet och hans handlingskraft.

Konrad var på väg hem från jobbet en mörk höstdag. Sin vana trogen cyklade han då han varken hade körkort eller bil. På orten fanns landsfiskal Svedberg, också han cykelburen på sina patrulleringsrundor. I höjd med nuvarande Björkhammar möttes de båda varvid Svedberg noterade att Olsson saknade cykellyse. Han såg sig nödgad att stoppa Olsson och tillrättavisa honom.

-Jasså, är det du Olsson som är ute och cyklar utan cykellyse så här i mörkret? Det går inte för sig, du måste montera lyse på cykeln.

-Varför det, frågade Konrad?

-Det måste du väl förstå, annars kanske inte de andra trafikanterna ser Olsson.

-Då får väl för fan dom skaffa lyse då, svarade Konrad och trampade vidare.

Svedberg hade inte mycket för sitt påpekande.

  Konrad Olsson, den reslige mannen i lite trasiga byxor.

Tidvis var Konrad utan arbete, särskilt vintertid då byggnadsarbeten låg nere i väntan på våren. Han jobbade då i skogen när tillfälle fanns. Flera vintrar i rad högg han timmer för en privat skogsägare E på orten. E var en minst sagt bestämd och allvarsam person som sällan bjöd på varken lättsinne eller humor. Dessutom var han återhållsam med löner och andra förmåner till de anställda. Inte heller hustrun var känd som någon gladlynt person.

Det var dagarna före jul. Konrad var på väg hem från ett dagsverke i skogen och på sparken hade han en nyhuggen gran. Längs vägen hade han naturligtvis oturen att stöta på skogsägaren, tillika arbetsgivaren E.

-Jaha Olsson, sade E, var har du tagit den där ruskan?

-Den här ruskan har jag tagit på E:s mark, svarade Konrad. Jag måste förresten passa på tillfället att fråga E var han har fått tag på sin ruska?

E gick utan ett ord vidare mot avverkningsplatsen och Konrad kunde i lugn och ro gå hem med sin ”ruska”.

 

November

Var till Östersund i ett ärende igår. I höjd med Stadsberget och Marsand kunde jag blicka ut över Gesundsjön och ett helt fantastiskt ljus, med speglingar i vatten och is i regnbågens alla färger.

Dessvärre hade jag inte kameran med mig så jag satt och funderade på om det möjligtvis skulle uppstå samma förhållanden under lördagen. Idag, lördag, tog jag och yngsta dottern bil och kamera och åkte en bit västerut, med förhoppning om vackra motiv. Tyvärr drog ett molntäcke in under eftermiddagen som grusade alla möjligheter till scener, liknande de igår.

När vi nu ändå var ute stannade vi till på några ställen och knäppte några bilder i novemberskymningen. Då öppnade sig en liten strimma solljus som skapade vackra och stämningsfulla fotomotiv. Resan var inte helt i onödan.

Den ryslige idrottsläraren

Jag vet inte hur många gånger jag såg honom snabbt vända på klacken och med ett leende på läpparna slinka in på sitt kontor i anslutning till gymnastiksalen. Oftast hade han då avlevererat en syrlig kommentar om något eller någon eller med en gest uppmanat någon att lägga sig ned på golvet och göra 700 armhävningar.

Jag önskar att jag hade kunnat skriva hans historia här och nu men den är helt höljd i dunkel. Att han flydde sitt hemland Ungern, någon gång under tidigt 1960-tal, är i princip allt jag vet. När han kom till Hammarstrand som ”gympalärare” är också okänt för mig men det var sannolikt kort efter hans och hustruns ankomst till Sverige. Tibor Nagy blev dock med tiden en färgstark profil i bygden, med sitt oerhörda engagemang i den lokala idrotten.

Det var under VM-kvalmatchen mellan Sverige och Portugal som jag började fundera över vad Tibor skulle ha fällt för kommentarer om de misstag som begicks av svenska spelare under matchen. Jag kunde faktiskt höra hans röst och se hans yviga gester vid några tillfällen under matchen.

 

 

Tibors vokabulär och val av lämpliga kommentarer var inte alltid helt lätta att hantera som 15-årig fotbolls- eller ishockeyspelare. Hade man gjort något eller några misstag före pausvilan var det med viss nervositet man närmade sig omklädningsrummet. Att man skulle få sig en avhyvling det var helt klart. Det var också lika klart att när han var klar med ”avhyvlingen” så fick man en klapp på huvudet och ett leende från honom. Då kändes det lite bättre igen.

Tibor Nagy brann för det han åtog sig. Hade det inte varit för honom hade Ragunda aldrig haft något damlag i Volleyboll som dominerade i division 2, Södra Norrland. Vi hade knappast haft ett hockeylag som spelade i division 4 i början av 1970-talet. Hur många fotbollsjuniorer han hade under sina vingars skydd genom åren kan man bara gissa. Hur många mil han skjutsat ungdomar med egen bil, till- och från matcher, är också något vi bara kan fantisera om. Hur många tårtor han köpte på Fritz Kondotori och bjöd på efter basket- och volleybollturneringar på gymnastiklektionerna är okänt men det var många.

Tveklöst hade man respekt för Tibor. Han ville alltid att man skulle göra sitt bästa, oavsett om det gällde en fotbollsmatch eller en gymnastiklektion. Det räckte att man inte lyssnade på hans instruktioner för att man skulle få hänga i ribbstolarna i tvåtusen år eller att man protesterade mot ett domslut han avkunnat för att man skulle få en basketboll i baknacken. Han hade dock alltid ett leende till övers efteråt och, som sagt, en klapp på huvudet.

Tibor är sedan ett antal år avliden. Han och hustrun flyttade från Hammarstrand efter hans pension och bygden blev då en profil fattigare. Det lär dröja innan han glöms bort här i trakten.

 

En liten detalj bara…

Förra veckans mest minnesvärda ”möte med människor” i min vardag, var när jag fick tillträde till en lägenhet i Bispgården, där ventilationen skulle byggas om. 

Lägenheten bebos av två bröder från någon afrikansk stat, kan eventuellt vara Somalia. De hör till en familj som flyttade in för några månader sedan och som nyttjar två lägenheter p.g.a. att de är många syskon. Bröderna läser svenska på BTC i Bispgården och var således inte hemma när jag var dit.

Det första jag lade märke till när jag kom in var att det i de flesta gamla spik- och skruvhål i väggarna satt en liten svensk flagga. Kanske var det en tillfällighet att grabbarna tyckt att flaggorna bara var lämpliga att täppa till hålen med. Kanske är det så att de trivs och känner sig så pass svenska redan att de vill markera det på detta sätt.

En rolig detalj var det hur som helst.

Vägens början eller slut

Orkar ni med lite mera ”glesbygdsblues” här på min blogg? Om inte får ni väl låta bli att läsa längre än hit. Jag tänkte nämligen återanknyta lite till det jag skrev senast, om slingrande, smala små vägar, mitt ute i ingenting.

Har ni tänkt på att den där lilla smala gräsbevuxna vägen, som leder ner till sjöstranden, eller möjligen till det lilla torpet som sedan länge står förfallet och obebott, en väg som kanske inte finns på någon karta, en väg i ett annars näst intill väglöst land, kan vara början eller slutet på den väg som leder till eller från en fjärran avlägsen plats?

Den lilla knaggliga grusvägen, med grässträng i mitten, med stenar och trädrötter i hjulspåren, mitt i en kanske jämtländsk skogsbygd, kan vara ett vägnäts allra yttersta ände. Likt de finaste rottrådarna under en stor björk, som tar upp näringen som sedan via björkens stam söker sig ända upp i andra änden, ut i löven. Så kan vägen från torpet också faktiskt leda ända till Peking, eller kanske till Kapstaden i Afrika.

Vägar förbinder.

Den där lilla vägstumpen har i alla fall haft ett syfte. Även i de fall när människor levt vid ”vägs ände” har den varit viktig för dem som behövt den för sin tillvaro och kanske för sin utkomst. Människor som valt att avstå tanken på att flytta från skogsbygden till samhällets eller stadens brus. Människor som gjorde vad de förmådde för att leva av vad torvan runt husknuten kunde ge.

Skogslandskapets hemmasöner och en betydligt mindre skara hemmadöttrar. De som bildade familj eller levde ensamma kvar i det ofta ärvda torpet eller på gården. Gifte de sig och levde kvar blev de tämligen respekterade hemmansägare med tiden men blev de ensamma kvar, som ogifta, fick de ofta ett löjets skimmer över sig och personifierade ensamheten.

Om någon mot förmodan valde att flytta ut i obygden, vid skogsbrynet eller vid den lilla tjärnen, då var det en stark personlighet. Folk utsåg dem till ”original” och åstadkom ofta fantastiska fabler kring dem. Någon hade sett eller hört, en annan berättat eller rent skvallrat, en tredje kanske dragit slutsatser och den fjärde bättrade slutligen på fablerna som från början var fel.

Nu är de flesta ”originalen” sedan länge bortglömda, de som blev framställda som enfaldiga, oföretagsamma och ibland också inskränkta. Angreppen var många.

Fridsamma människor som valde sin egen väg i livet. De förtjänar att kommas ihåg.

Den lilla oansenliga vägen till- och från deras tillvaro var hur som helst viktig.

 

Glesbygdsminnen…och det lär inte bli annat

Minns ni den tiden när vi åkte omkring på vägar, krokiga och slingriga och åksjukeframkallande? Vägar som ringlade sig fram mellan minsta stuga i byarna i glesbygd. Vägar som åstadkom smatter av grus i hjulhusen på bilarna. Vägar som tidvis var nästan oframkomliga. De finns fortfarande men är, som tur är, inte lika många och långa. 

Kommer ni ihåg mjölkpallarna? I var och varannan by stod de vid vägkanten. Ibland stod krukorna kvar, ibland var de hämtade. Mjölkbilen?

Minns ni slipstenarna som var uppskruvade på någon ladugårdsvägg där också höräfsorna stod uppställda? Höhässjorna, minns ni dem? Utedassen? Inte att förglömma.

Kommer ni ihåg slåttermaskinerna, plogarna och stöftingarna som drogs av hästar?

Minns ni blommorna längs vägkanterna?

Kommer ni ihåg alla små butiker som fanns i många av de byar man passerade på väg till- eller från någonstans? De fyllde mer än en funktion. Förutom att de tillhandahöll matvaror var de en naturlig mötesplats för människor i glesbygd. Människor som hade tid att prata med varandra en stund. Människor som inte hade blicken stirrande långt framför sig i jakten på att hinna med ännu lite mera den dagen.

Minns ni kaffekvarnen i lanthandeln, den som förde ett sådan oväsen när kaffet maldes?

Kommer ni ihåg mannen på bensinstationen, han som kom ut och tankade bilen, kollade oljan och putsade rutan?

Minns ni att människor gick och cyklade i mycket större utsträckning då?

Kommer ni ihåg skidspåren i den gnistrande snön?

Jag skulle kunna räkna upp hur många minnen som helst och fråga om också ni kommer ihåg dem alla. Jag tror att de flesta av er som levt i glesbygd och kommer ihåg sådant jag nämnt här ovan också kommer ihåg konsumbussarna. De oftast blåvita bussarna som, fullastade med matvaror, utgick från något samhälle för att ge service till människor ute i byarna. Där körde de omkring, stannade i någon vägkorsning eller vid någon postlåda, väntade ibland på kunderna men oftast var de redan på plats. Detta trots att, som jag nämnde tidigare, många byar hade små lanthandlar.

Det var nog inte lika vanligt att människor hade körkort och bil då. Precis som de små butikerna fyllde en social funktion så gjorde också bussarna det. En och en fick kunderna komma in i bussen, välja sina varor, betala och gå ut. Medan man väntade i kön dryftades allehanda ämnen. Väder och vind, hälsa och sjukdom, jakten, sporthändelser man hört på radion eller kanske till och med sett på TV, om man nu hade en sådan.

Farsan körde Konsumbuss en vinter när han var arbetslös mellan jobben. I den gamla konsumbutiken i Gevåg, som då var nedlagd, hade man byggt om för lagerhållning. Därifrån utgick tre bussar några dagar varje vecka. Olika turer, olika byar, olika vägar men samma kunder. Vecka efter vecka.

Jag följde med någon gång när jag var ledig från skolan. Från Gevåg mot Ragunda och Håsjö. Östansjö, Valla, via Kälarne och vidare mot Lövudden och Västanede. Mellansjön, Gastsjön och till Dockmyr. Där vände bussen åter mot Gevåg. Människor stod lite överallt längs rutten. I snöyra och i kyla, alla ville de handla och prata en stund.

Det var ett annat ”tänk” då. Människor skulle kunna leva i glesbygd. Hade man några kor, en gris, höns, lite skog till ved och kanske till försäljning så behövde man inte flytta till storstan för att kunna existera.

Kanske trodde man fortfarande lite på näcken, på vittror och troll, på älvorna och tomten. Tomten kunde man beveka med en tallrik gröt, en dag per år. Men hur skall vi beveka den s.k. marknaden? Den som sett till så att inga konsumbussar går längre, att inga mjölkpallar finns kvar, att småbruken inte tillåts existera, att slipstenen sedan länge dolts av moder natur, att hästarna ersatts med maskiner som är i storleksordningen att arealerna, som finns kvar här i glesbygden, snart inte räcker till för att vända dem på o.s.v.

-Säg det, den som vet.

 

 

 

Det kom ett brev…

I slutet av 1990-talet blev jag på olika vägar involverad i ett pågående EU-projekt. På uppdrag av Emigrantinstitutet i Växjö kartlades emigrationen från Jämtlands alla socknar, åren 1850 till 1925, här i Hammarstrand. Kyrkböcker fingranskades och 25000 emigranter matades in i en databas med hjälp av långtidsarbetslösa som ställdes till förfogande via arbetsförmedlingen.

Jag var själv aldrig med under själva registreringen men halkade in på ett bananskal som projektledare när ett försök skulle göras, att hitta så många lämnade boställen som möjligt här i Ragunda. Runt 400 av 1000 lämnade gårdar och torp lyckades vi leta upp och registrera. Jag tänker inte närmare gå in på projekten i sig utan mera vad det förde med sig för min egen del.

När projekten var slut bildade vi en förening, Ragunda Emigrant- och släktforskningsCenter, REC, som fortsatte forskandet kring emigrationen, vilket förde med sig att vi så småningom fick kontakt med mängder av ättlingar till de som en gång utvandrat till Nordamerika härifrån Jämtland. Oerhört många ville veta mer om sina förfäder och var de hade levt och många har också varit hit under åren som gått sedan dess.

En dag kom ett brev från Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare. De i sin tur hade fått brevet tidigare, vari det fanns en förfrågan från en kvinna i nordvästra USA. Hon undrade om det fanns några uppgifter att hitta om hennes utvandrade anmoder. Det visade sig att ärendet härrörde till Ragunda och därför fick vi brevet.

När jag läst brevet började jag leta i kyrkböckerna och snart hade jag hittat uppgifter att börja med. Efter några timmars ytterligare forskande upptäckte jag att jag faktiskt hade en släkting till henne som närmaste granne. Med hjälp av ortens släktforskarguru, Jan Lindström, kom jag fram till vem anmodern varit, var hon växt upp, vem hon gift sig med och från vilken gård hon rest iväg för att söka sig en ny tillvaro i livet.

Så dags var det eftermiddag samma dag som brevet anlänt. Jag sprang ned till ÖP:s dåvarande lokalredaktion här i Hammarstrand och frågade redaktör Lilja om jag kunde få låna hans digitalkamera en halvtimma. Det var för övrigt den första digitalkamera jag använt. Jag fick låna hans kamera och sedan tog jag bilen till Gevåg, knäppte några bilder och sedan tillbaka till redaktör Lilja, som hjälpte mig att skicka över bilderna till oss via mail.

I brevet vi fått från USA fanns en e-postadress till avsändaren och ungefär en timme senare kunde jag sammanställa ganska många uppgifter om hennes anmoder. Hur hon rest från Ragunda, från vilken hamn i Norge och vilket resebolag/rederi hon använt sig av. Att hon rest per tåg över den engelska kontinenten och sedan via Liverpool till New York. Dessutom fick hon en bild på huset där anmodern hade växt upp och bott till vuxen ålder. Allt på ca fem timmar. Det kändes bra.

Det tog bara någon dag sedan innan hon hörde av sig via e-post. Att hon var oerhört glad gick inte att ta miste på. Vi hade täta kontakter inledningsvis och hon fick ytterligare fakta om anmodern, Frida Vågström. Jag gjorde en släktutredning på fyra generationer till henne och därefter fortsatte vi brevväxla. Jag ordnade så hon fick kontakt med sina släktingar här i Ragunda och på andra ställen i Sverige och med tiden uttryckte hon allt mer hur gärna hon skulle vilja komma hit och se var hon har sina rötter. Det fanns dock ett hinder. Hon hade inte råd att genomföra en resa hit.

Med åren har vi nästan helt tappat kontakten med varandra men så ganska nyligen fick jag ett meddelande från henne på Facebook. Det var hur kul som helst. Mycket har nu berättats om åren som gått sedan vi senast hörde av varandra och mycket vatten har flutit under broarna för både henne och mig. För någon vecka sedan försökte jag på nytt övertala henne att undersöka möjligheten att resa till Sverige tillsammans med sin dotter. Hon skulle titta på biljettpriser blev svaret.

Nu, ikväll, har hon hört av sig igen. Hon håller som bäst på att ordna med pass och i april nästa år planerar hon att resa hit. 15 år efter vår första kontakt.

Det skall bli hur kul som helst att få träffa henne och visa henne runt här i bygden. Nu håller vi tummarna att planerna går i lås.

När det brinner i centralen

Hej världen! Någon gång under sommaren skrev jag ett inlägg om mina dagliga möten med människor. Möten som, 99 gånger av 100, är oerhört trevliga och mer eller mindre intressanta.

Det är bara så. Genom jobbet möter jag människor varje dag och det går nästan alltid bra. Men, så kommer den där gång nummer 100, när man får ett telefonsamtal, eller möter en person någonstans, som bara har ett för ögonen, nämligen att låta mig, företaget jag jobbar för eller någon av mina arbetskamrater ”klä skott” för något vi på inget sätt rår för eller kan påverka. Det är ändå så självklart för den människan, att han eller hon skall ösa galla över någon av oss och låta sina egna åsikter bli till en missnöjesyttring utan eftertanke.

Det är då hornen växer ut, åtminstone på mig. Ja, jag rår inte för det men ett av det värsta jag vet är sådana situationer. När människor har åsikter utan att veta, utan att fråga eller ta reda på, när de beskyller utan anledning eller påstår något som inte äger någon som helst grund. Det är värdelöst!

Det är då som tungan går fortare än tanken, skinnet spänner i pannan och det går inte att fästa blicken på något. Kanske inte alltid så bra men när jag vet att min reaktion är så helt berättigad, då känns det bra ändå. Människor kan vara så oerhört korkade så man blir fullkomligt ordlös.

-Skall jag låta hornen växa ut de gångerna eller skall jag svälja det jag precis har fått höra och låtsas som det regnar eller kanske bara hålla med?

Nja, jag tror att det är bäst för min egen magsyranivå om jag låter det komma en reaktion de gångerna. Jag talar ju egentligen bara om för den där 100:ade människan att han eller hon har fel och bör tänka efter innan.

 

Gjorde han bokslut?

Förra helgen var jag och tände ljus på några gravar på kyrkogården här i Hammarstrand. Blev stående en lite längre stund framför en av stenarna då jag kom på att jag någonstans i mina gömmor har en bild, som etsat sig fast på näthinnan, av mannen som vilar i mullen under stenen. Jag åkte hem och letade.

Den 23 november är det 52 år sedan min far hittade Viktor, liggande på vedbacken med yxan i sin hand. Livet hade flytt hans kropp och han hade fått återförenas med sin hustru, som efter lång tids sjukdom lämnat honom och barnen lite mer än tio år tidigare. Viktor hade kluvit sitt sista vedträ.

Bilden, som fått min tankemaskin att sätta fart, blev fotad under sommaren samma år. Jag vet inte riktigt varför den fångat mig som den gjort men samma sak kan hända när jag ser en gammal människa jag möter i något sammanhang. Ibland kan man se att kvinnan eller mannen man möter eller ser har i princip hela sitt liv bakom sig och man kan vara tämligen säker på att han eller hon, vid något eller några tillfällen, har gjort bokslut över sitt liv. Allt annat vore märkligt.

En vacker dag är vi där, dagen när vi skall försonas med allt som varit vårt liv, i alla avseenden. Jag tror att bilden på Viktor säger mig att det var sådana funderingar som rörde sig i hans huvud, den där sommardagen 1961. Han var nog inte ens medveten om att han fotograferades.

Vad var det då för tankar det handlade om i så fall? Ja, det är inte så lätt att veta men om jag låter min fantasi få fritt spelrum så handlade det om funderingar kring allt från hans egen barndom till den dag som var för fotot.

Säkert såg han sig själv som liten grabb, lite längre upp mot berget till, där hans far och mor levde i ett litet torp, Hanstorpet, och arbetade som dräng och piga på en närbelägen gård. Säkert omvandlades också hans tankar till bilder från den tid då han och hustrun Selma  själva levde som dräng och piga på gårdar i både Krångede och Krokvåg.

Naturligtvis kom Viktor ihåg när de första barnen kom till världen, Sven 1914 och Inez 1916. Då levde familjen i en liten stuga alldeles intill Gerilån, strax väster om Gevåg. De två första barnen skulle så småningom komma att få sex syskon, med ett åldersspann ända fram till 1937.

Tankarna på ett eget hem hade så smått börjat gro men det skulle komma att dröja fram till 1924 innan det egna hemmet stod färdigt att flytta in i. Det byggdes en ladugård där det rymdes två kor och en gris som skulle bidra till familjens försörjning. Jag tror inte att han var särskilt nöjd med de ekonomiska förutsättningar som familjen levde under och säkert var han glad den dag han fick ta cykeln och trampa iväg till kraftverksbygget i Krångede. Även om nu inte lönen var så häv så var den ändå månatligen inkommande i plånboken och det underlättade så pass att han så småningom kunde sluta köpa läder och rågummi för tillverkning av skor till makarnas barn.

Kanske gick det också att sluta gå till granngårdarna för att hämta deras barns avlagda kläder, i stället för att köpa nya till sina egna när deras var urväxta eller utslitna. Arbetet som träarbetare vid kraftverksbygget i Krångede följdes av både Gammelänge och Hammarforsen men när han erbjöds att följa med till Avesta så blev det säkert många och långa vaknätter innan beslutet var taget. Skulle han resa bort under lång tid och lämna hela ansvaret för barn och småbruk till hustrun? Vinter som sommar, utan indraget vatten i vare sig hus eller ladugård.

Det blev så. Hur länge han var borta känner jag inte till men säkert våndades Viktor många gånger över familjens tillvaro därhemma. Frågorna och funderingarna var säkert många. Nu var i och för sig flera av barnen så pass vuxna att de kunde hjälpa till med gården, djuren, veden och slåtten men nog gnagde det i samvetet under de år han var borta.

När vattenrallandet var över för Viktors del var han nära sin pension och det var då som hustrun drabbades av sjukdom som senare tog hennes liv. Han var ensam kvar där hemma med yngsta barnet, en dotter i en ålder av 14 år. Näst yngsta barnet, en son, hade flyttat och bildat egen familj så det blev till att klara sig på egen hand och låta dottern ta ett stort ansvar för hemmet. Visst hjälpte syskonen till i mån av möjlighet men att som änkeman, i 1950-talets Sverige, ta hand om hemmet och ett barn, var knappast givet.

På något sätt ordnade det sig ändå. Hur hans eget bokslut riktigt blev utformat kan jag bara spekulera i. Jag hoppas att han inte såg tillbaka på sitt liv med ånger eller bitterhet på något sätt. Att han inte ångrade de beslut som kom att forma hans eget och familjens liv. Jag hoppas också att han idag kan se oss som kom efter och att han är nöjd med de liv och individer som nu går i hans fotspår.

Jag skall fortsätta tända ljus på Viktors och Selmas grav så länge jag förmår och jag skall skänka dem en tacksamhetens tanke lite nu och då. Jag är en av deras avkommor och jag har- och har haft ett tämligen bra liv.