Gjorde han bokslut?

Förra helgen var jag och tände ljus på några gravar på kyrkogården här i Hammarstrand. Blev stående en lite längre stund framför en av stenarna då jag kom på att jag någonstans i mina gömmor har en bild, som etsat sig fast på näthinnan, av mannen som vilar i mullen under stenen. Jag åkte hem och letade.

Den 23 november är det 52 år sedan min far hittade Viktor, liggande på vedbacken med yxan i sin hand. Livet hade flytt hans kropp och han hade fått återförenas med sin hustru, som efter lång tids sjukdom lämnat honom och barnen lite mer än tio år tidigare. Viktor hade kluvit sitt sista vedträ.

Bilden, som fått min tankemaskin att sätta fart, blev fotad under sommaren samma år. Jag vet inte riktigt varför den fångat mig som den gjort men samma sak kan hända när jag ser en gammal människa jag möter i något sammanhang. Ibland kan man se att kvinnan eller mannen man möter eller ser har i princip hela sitt liv bakom sig och man kan vara tämligen säker på att han eller hon, vid något eller några tillfällen, har gjort bokslut över sitt liv. Allt annat vore märkligt.

En vacker dag är vi där, dagen när vi skall försonas med allt som varit vårt liv, i alla avseenden. Jag tror att bilden på Viktor säger mig att det var sådana funderingar som rörde sig i hans huvud, den där sommardagen 1961. Han var nog inte ens medveten om att han fotograferades.

Vad var det då för tankar det handlade om i så fall? Ja, det är inte så lätt att veta men om jag låter min fantasi få fritt spelrum så handlade det om funderingar kring allt från hans egen barndom till den dag som var för fotot.

Säkert såg han sig själv som liten grabb, lite längre upp mot berget till, där hans far och mor levde i ett litet torp, Hanstorpet, och arbetade som dräng och piga på en närbelägen gård. Säkert omvandlades också hans tankar till bilder från den tid då han och hustrun Selma  själva levde som dräng och piga på gårdar i både Krångede och Krokvåg.

Naturligtvis kom Viktor ihåg när de första barnen kom till världen, Sven 1914 och Inez 1916. Då levde familjen i en liten stuga alldeles intill Gerilån, strax väster om Gevåg. De två första barnen skulle så småningom komma att få sex syskon, med ett åldersspann ända fram till 1937.

Tankarna på ett eget hem hade så smått börjat gro men det skulle komma att dröja fram till 1924 innan det egna hemmet stod färdigt att flytta in i. Det byggdes en ladugård där det rymdes två kor och en gris som skulle bidra till familjens försörjning. Jag tror inte att han var särskilt nöjd med de ekonomiska förutsättningar som familjen levde under och säkert var han glad den dag han fick ta cykeln och trampa iväg till kraftverksbygget i Krångede. Även om nu inte lönen var så häv så var den ändå månatligen inkommande i plånboken och det underlättade så pass att han så småningom kunde sluta köpa läder och rågummi för tillverkning av skor till makarnas barn.

Kanske gick det också att sluta gå till granngårdarna för att hämta deras barns avlagda kläder, i stället för att köpa nya till sina egna när deras var urväxta eller utslitna. Arbetet som träarbetare vid kraftverksbygget i Krångede följdes av både Gammelänge och Hammarforsen men när han erbjöds att följa med till Avesta så blev det säkert många och långa vaknätter innan beslutet var taget. Skulle han resa bort under lång tid och lämna hela ansvaret för barn och småbruk till hustrun? Vinter som sommar, utan indraget vatten i vare sig hus eller ladugård.

Det blev så. Hur länge han var borta känner jag inte till men säkert våndades Viktor många gånger över familjens tillvaro därhemma. Frågorna och funderingarna var säkert många. Nu var i och för sig flera av barnen så pass vuxna att de kunde hjälpa till med gården, djuren, veden och slåtten men nog gnagde det i samvetet under de år han var borta.

När vattenrallandet var över för Viktors del var han nära sin pension och det var då som hustrun drabbades av sjukdom som senare tog hennes liv. Han var ensam kvar där hemma med yngsta barnet, en dotter i en ålder av 14 år. Näst yngsta barnet, en son, hade flyttat och bildat egen familj så det blev till att klara sig på egen hand och låta dottern ta ett stort ansvar för hemmet. Visst hjälpte syskonen till i mån av möjlighet men att som änkeman, i 1950-talets Sverige, ta hand om hemmet och ett barn, var knappast givet.

På något sätt ordnade det sig ändå. Hur hans eget bokslut riktigt blev utformat kan jag bara spekulera i. Jag hoppas att han inte såg tillbaka på sitt liv med ånger eller bitterhet på något sätt. Att han inte ångrade de beslut som kom att forma hans eget och familjens liv. Jag hoppas också att han idag kan se oss som kom efter och att han är nöjd med de liv och individer som nu går i hans fotspår.

Jag skall fortsätta tända ljus på Viktors och Selmas grav så länge jag förmår och jag skall skänka dem en tacksamhetens tanke lite nu och då. Jag är en av deras avkommor och jag har- och har haft ett tämligen bra liv.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *