Det kom ett brev…

I slutet av 1990-talet blev jag på olika vägar involverad i ett pågående EU-projekt. På uppdrag av Emigrantinstitutet i Växjö kartlades emigrationen från Jämtlands alla socknar, åren 1850 till 1925, här i Hammarstrand. Kyrkböcker fingranskades och 25000 emigranter matades in i en databas med hjälp av långtidsarbetslösa som ställdes till förfogande via arbetsförmedlingen.

Jag var själv aldrig med under själva registreringen men halkade in på ett bananskal som projektledare när ett försök skulle göras, att hitta så många lämnade boställen som möjligt här i Ragunda. Runt 400 av 1000 lämnade gårdar och torp lyckades vi leta upp och registrera. Jag tänker inte närmare gå in på projekten i sig utan mera vad det förde med sig för min egen del.

När projekten var slut bildade vi en förening, Ragunda Emigrant- och släktforskningsCenter, REC, som fortsatte forskandet kring emigrationen, vilket förde med sig att vi så småningom fick kontakt med mängder av ättlingar till de som en gång utvandrat till Nordamerika härifrån Jämtland. Oerhört många ville veta mer om sina förfäder och var de hade levt och många har också varit hit under åren som gått sedan dess.

En dag kom ett brev från Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare. De i sin tur hade fått brevet tidigare, vari det fanns en förfrågan från en kvinna i nordvästra USA. Hon undrade om det fanns några uppgifter att hitta om hennes utvandrade anmoder. Det visade sig att ärendet härrörde till Ragunda och därför fick vi brevet.

När jag läst brevet började jag leta i kyrkböckerna och snart hade jag hittat uppgifter att börja med. Efter några timmars ytterligare forskande upptäckte jag att jag faktiskt hade en släkting till henne som närmaste granne. Med hjälp av ortens släktforskarguru, Jan Lindström, kom jag fram till vem anmodern varit, var hon växt upp, vem hon gift sig med och från vilken gård hon rest iväg för att söka sig en ny tillvaro i livet.

Så dags var det eftermiddag samma dag som brevet anlänt. Jag sprang ned till ÖP:s dåvarande lokalredaktion här i Hammarstrand och frågade redaktör Lilja om jag kunde få låna hans digitalkamera en halvtimma. Det var för övrigt den första digitalkamera jag använt. Jag fick låna hans kamera och sedan tog jag bilen till Gevåg, knäppte några bilder och sedan tillbaka till redaktör Lilja, som hjälpte mig att skicka över bilderna till oss via mail.

I brevet vi fått från USA fanns en e-postadress till avsändaren och ungefär en timme senare kunde jag sammanställa ganska många uppgifter om hennes anmoder. Hur hon rest från Ragunda, från vilken hamn i Norge och vilket resebolag/rederi hon använt sig av. Att hon rest per tåg över den engelska kontinenten och sedan via Liverpool till New York. Dessutom fick hon en bild på huset där anmodern hade växt upp och bott till vuxen ålder. Allt på ca fem timmar. Det kändes bra.

Det tog bara någon dag sedan innan hon hörde av sig via e-post. Att hon var oerhört glad gick inte att ta miste på. Vi hade täta kontakter inledningsvis och hon fick ytterligare fakta om anmodern, Frida Vågström. Jag gjorde en släktutredning på fyra generationer till henne och därefter fortsatte vi brevväxla. Jag ordnade så hon fick kontakt med sina släktingar här i Ragunda och på andra ställen i Sverige och med tiden uttryckte hon allt mer hur gärna hon skulle vilja komma hit och se var hon har sina rötter. Det fanns dock ett hinder. Hon hade inte råd att genomföra en resa hit.

Med åren har vi nästan helt tappat kontakten med varandra men så ganska nyligen fick jag ett meddelande från henne på Facebook. Det var hur kul som helst. Mycket har nu berättats om åren som gått sedan vi senast hörde av varandra och mycket vatten har flutit under broarna för både henne och mig. För någon vecka sedan försökte jag på nytt övertala henne att undersöka möjligheten att resa till Sverige tillsammans med sin dotter. Hon skulle titta på biljettpriser blev svaret.

Nu, ikväll, har hon hört av sig igen. Hon håller som bäst på att ordna med pass och i april nästa år planerar hon att resa hit. 15 år efter vår första kontakt.

Det skall bli hur kul som helst att få träffa henne och visa henne runt här i bygden. Nu håller vi tummarna att planerna går i lås.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *