Vägens början eller slut

Orkar ni med lite mera ”glesbygdsblues” här på min blogg? Om inte får ni väl låta bli att läsa längre än hit. Jag tänkte nämligen återanknyta lite till det jag skrev senast, om slingrande, smala små vägar, mitt ute i ingenting.

Har ni tänkt på att den där lilla smala gräsbevuxna vägen, som leder ner till sjöstranden, eller möjligen till det lilla torpet som sedan länge står förfallet och obebott, en väg som kanske inte finns på någon karta, en väg i ett annars näst intill väglöst land, kan vara början eller slutet på den väg som leder till eller från en fjärran avlägsen plats?

Den lilla knaggliga grusvägen, med grässträng i mitten, med stenar och trädrötter i hjulspåren, mitt i en kanske jämtländsk skogsbygd, kan vara ett vägnäts allra yttersta ände. Likt de finaste rottrådarna under en stor björk, som tar upp näringen som sedan via björkens stam söker sig ända upp i andra änden, ut i löven. Så kan vägen från torpet också faktiskt leda ända till Peking, eller kanske till Kapstaden i Afrika.

Vägar förbinder.

Den där lilla vägstumpen har i alla fall haft ett syfte. Även i de fall när människor levt vid ”vägs ände” har den varit viktig för dem som behövt den för sin tillvaro och kanske för sin utkomst. Människor som valt att avstå tanken på att flytta från skogsbygden till samhällets eller stadens brus. Människor som gjorde vad de förmådde för att leva av vad torvan runt husknuten kunde ge.

Skogslandskapets hemmasöner och en betydligt mindre skara hemmadöttrar. De som bildade familj eller levde ensamma kvar i det ofta ärvda torpet eller på gården. Gifte de sig och levde kvar blev de tämligen respekterade hemmansägare med tiden men blev de ensamma kvar, som ogifta, fick de ofta ett löjets skimmer över sig och personifierade ensamheten.

Om någon mot förmodan valde att flytta ut i obygden, vid skogsbrynet eller vid den lilla tjärnen, då var det en stark personlighet. Folk utsåg dem till ”original” och åstadkom ofta fantastiska fabler kring dem. Någon hade sett eller hört, en annan berättat eller rent skvallrat, en tredje kanske dragit slutsatser och den fjärde bättrade slutligen på fablerna som från början var fel.

Nu är de flesta ”originalen” sedan länge bortglömda, de som blev framställda som enfaldiga, oföretagsamma och ibland också inskränkta. Angreppen var många.

Fridsamma människor som valde sin egen väg i livet. De förtjänar att kommas ihåg.

Den lilla oansenliga vägen till- och från deras tillvaro var hur som helst viktig.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *