Den ryslige idrottsläraren

Jag vet inte hur många gånger jag såg honom snabbt vända på klacken och med ett leende på läpparna slinka in på sitt kontor i anslutning till gymnastiksalen. Oftast hade han då avlevererat en syrlig kommentar om något eller någon eller med en gest uppmanat någon att lägga sig ned på golvet och göra 700 armhävningar.

Jag önskar att jag hade kunnat skriva hans historia här och nu men den är helt höljd i dunkel. Att han flydde sitt hemland Ungern, någon gång under tidigt 1960-tal, är i princip allt jag vet. När han kom till Hammarstrand som ”gympalärare” är också okänt för mig men det var sannolikt kort efter hans och hustruns ankomst till Sverige. Tibor Nagy blev dock med tiden en färgstark profil i bygden, med sitt oerhörda engagemang i den lokala idrotten.

Det var under VM-kvalmatchen mellan Sverige och Portugal som jag började fundera över vad Tibor skulle ha fällt för kommentarer om de misstag som begicks av svenska spelare under matchen. Jag kunde faktiskt höra hans röst och se hans yviga gester vid några tillfällen under matchen.

 

 

Tibors vokabulär och val av lämpliga kommentarer var inte alltid helt lätta att hantera som 15-årig fotbolls- eller ishockeyspelare. Hade man gjort något eller några misstag före pausvilan var det med viss nervositet man närmade sig omklädningsrummet. Att man skulle få sig en avhyvling det var helt klart. Det var också lika klart att när han var klar med ”avhyvlingen” så fick man en klapp på huvudet och ett leende från honom. Då kändes det lite bättre igen.

Tibor Nagy brann för det han åtog sig. Hade det inte varit för honom hade Ragunda aldrig haft något damlag i Volleyboll som dominerade i division 2, Södra Norrland. Vi hade knappast haft ett hockeylag som spelade i division 4 i början av 1970-talet. Hur många fotbollsjuniorer han hade under sina vingars skydd genom åren kan man bara gissa. Hur många mil han skjutsat ungdomar med egen bil, till- och från matcher, är också något vi bara kan fantisera om. Hur många tårtor han köpte på Fritz Kondotori och bjöd på efter basket- och volleybollturneringar på gymnastiklektionerna är okänt men det var många.

Tveklöst hade man respekt för Tibor. Han ville alltid att man skulle göra sitt bästa, oavsett om det gällde en fotbollsmatch eller en gymnastiklektion. Det räckte att man inte lyssnade på hans instruktioner för att man skulle få hänga i ribbstolarna i tvåtusen år eller att man protesterade mot ett domslut han avkunnat för att man skulle få en basketboll i baknacken. Han hade dock alltid ett leende till övers efteråt och, som sagt, en klapp på huvudet.

Tibor är sedan ett antal år avliden. Han och hustrun flyttade från Hammarstrand efter hans pension och bygden blev då en profil fattigare. Det lär dröja innan han glöms bort här i trakten.

 

Publicerat av

Sören Olsson

En kommentar till “Den ryslige idrottsläraren”

  1. Jag berättade om honom senast förra veckan för mina arbetskamrater i Ösd – så historierna hålls nog levande från alla håll.
    Jag minns hans korta isande kommandoskrik som igår…”RULLA BOLLEN!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *