Ruskan och cykellyset

Vi går mot advents- och juletid. Som sig bör skall en, eller kanske två granar införskaffas. En adventsgran och en julgran. Förr nöjde vi oss med en inomhusgran men nu skall det alltså vara två, vilket innebär dubbelt så stort svinn i granskogarna runt vårt avlånga land. Ett nog så hett ämne, såväl då som nu.

Drog mig till minnes en liten anekdot som berättats i generationer, i alla fall två…och nu tre! Det handlade inledningsvis om en julgran men, det ena gav det andra så nu avser jag att berätta två anekdoter som handlar om samma person.

Jag har berättat en del om honom i ett tidigare inlägg här men det hindrar inte att jag berättar lite mera. Det handlar om smålänningen och muraren Konrad Olsson, som på krokiga vägar vandrade från Madesjö och Kalmar i Småland, till Stockholm, vidare till Harads i Norrbotten, därifrån till Östersund och Stugun, och som slutligen valde att bosätta sig i Hammarstrand. Min farfars far. Än idag, runt 60 år efter hans bortgång, pratar folk om hans person, hans slagfärdighet och hans handlingskraft.

Konrad var på väg hem från jobbet en mörk höstdag. Sin vana trogen cyklade han då han varken hade körkort eller bil. På orten fanns landsfiskal Svedberg, också han cykelburen på sina patrulleringsrundor. I höjd med nuvarande Björkhammar möttes de båda varvid Svedberg noterade att Olsson saknade cykellyse. Han såg sig nödgad att stoppa Olsson och tillrättavisa honom.

-Jasså, är det du Olsson som är ute och cyklar utan cykellyse så här i mörkret? Det går inte för sig, du måste montera lyse på cykeln.

-Varför det, frågade Konrad?

-Det måste du väl förstå, annars kanske inte de andra trafikanterna ser Olsson.

-Då får väl för fan dom skaffa lyse då, svarade Konrad och trampade vidare.

Svedberg hade inte mycket för sitt påpekande.

  Konrad Olsson, den reslige mannen i lite trasiga byxor.

Tidvis var Konrad utan arbete, särskilt vintertid då byggnadsarbeten låg nere i väntan på våren. Han jobbade då i skogen när tillfälle fanns. Flera vintrar i rad högg han timmer för en privat skogsägare E på orten. E var en minst sagt bestämd och allvarsam person som sällan bjöd på varken lättsinne eller humor. Dessutom var han återhållsam med löner och andra förmåner till de anställda. Inte heller hustrun var känd som någon gladlynt person.

Det var dagarna före jul. Konrad var på väg hem från ett dagsverke i skogen och på sparken hade han en nyhuggen gran. Längs vägen hade han naturligtvis oturen att stöta på skogsägaren, tillika arbetsgivaren E.

-Jaha Olsson, sade E, var har du tagit den där ruskan?

-Den här ruskan har jag tagit på E:s mark, svarade Konrad. Jag måste förresten passa på tillfället att fråga E var han har fått tag på sin ruska?

E gick utan ett ord vidare mot avverkningsplatsen och Konrad kunde i lugn och ro gå hem med sin ”ruska”.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *