Jag ville ju bli som Elvis

Jag hade alltid velat lära mig att spela gitarr. Jag ville det redan som liten och visst fanns möjligheten redan på 1960-talet, när jag började skolan. Det var bara en hake…

…den där förbannade blockflöjten. Kan någon vettig människa förklara så här, mer än 40 år senare, varför man skulle spela blockflöjt när man ville spela gitarr?

-Är det någon av er som någonsin sett en enda sträng på en blockflöjt?

-Nej, jag tänkte väl det. Så var det i alla fall. Det var en skriven eller oskriven regel som på intet sätt gick att förbigå på den tiden. Och därefter blev det. Det dröjde fram till 1981 innan jag gjorde ett tappert försök, när jag tog och köpte mig en gitarr på s.k. hyrköp. En slags avbetalning. Det var tur det, att det var ett hyrköp menar jag.

Jag och min dåvarande flickvän bodde då i en lägenhet på tredje våningen…med fransk balkong…så där en åtta till tio meter över mark. Den höjden skulle aldrig en gitarr klara, det visste jag varje gång jag var på väg att ge upp mina enträgna försök, med hjälp av böcker av allehanda modell.

Hyrköpet hindrade mig från att göra processen kort med det förbannade instrumentet.

Men, så öppnade sig, som genom en slump, en möjlighet. ABF annonserade om nybörjarkurs i gitarrspelande och då hängde jag på. Nu skulle det bli mycket enklare förmodade jag.

Med guran i en väska knallade jag in i en lektionssal på skolan, tillsammans med 11 andra nybörjare, varav vissa inte alls var nybörjare! Där fanns också en oerhört trevlig kursledare som spelat gitarr i hela sitt liv.

Så började själva ”kursandet” och det gick väl så där. Det värsta var inte trixandet med strängar, noter och grepp. Det värsta var en äldre dam som, precis varenda lektion, satt och talade om att ”det här var ju enkelt”…hur många gånger som helst! Sådant tär på en redan tärd själ som brottas med allehanda visor av Taube och Andersson.

Jag svettades och nötte fingertoppar ett antal spellektioner men, den äldre damen fick mig att slutligen ge upp. Det spelade liksom ingen roll hur många gånger jag uppmanade henne att knipa ….!

Guran ställdes i ett dammsamlande hörn några år men så en dag skulle en ny kurs startas genom ABF:s försorg. Ny spellärare och nya spelkamrater, utan en arrogant äldre dam den här gången. Det gick så mycket bättre!

-Tack för det, Bosse Svenningson!

Jag lärde mig till och med noter, i alla fall under några veckor. Därefter var de glömda igen. Visst har jag kliat strängarna på gitarren ganska många gånger sedan dess och till och med införskaffat några nya, några gamla och tillika sålt några också. Spelat offentligt har jag gjort en gång och det är många år sedan nu.

Jag är för övrigt lite stolt över en av gitarraffärerna jag gjorde. Jag annonserade ut en elgitarr i tidningen en gång. Det var flera som ringde på annonsen men jag bestämde mig för att sälja den till en speciell person, oavsett vad jag skulle få för den.

Det var en invandrad pappa, till en nioårig son, som ringde och berättade att hans cancersjuke son så gärna ville ha en elgitarr att försöka lära sig spela på. Vi pratade ganska länge och jag bestämde mig för att göra dem tjänsten att helt sonika åka till Östersund och överlämna gitarren till dem. Grabben låg på barnavdelningen på Östersunds sjukhus och jag träffade pappan nere i entrén en kväll. Jag följde honom till sonen och visade honom gitarren och frågade om han ville ha den.

-Gissa vad han svarade?

Han var överlycklig. Pappan fick köpa gitarren av mig för en ”spottstyver”. Det gjorde liksom ingenting den gången.

Visst händer det att jag plockar fram någon av gitarrerna nu också och speciellt kul är det att spela på en gammal Levingitarr från 1930 som jag köpte av en elev på gamla skogsskolan i Bispgården. Jag har den första gitarren kvar fortfarande men det är sällan jag använder den. Den står liksom och hånflinar åt mig här bakom ryggen på mig och det skall den få fortsätta att göra.

-Jo, du Bosse,  om du läser det här så kan jag fortfarande den där Beatleslåten du gav mig som spelläxa redan på första lektionen. Den sitter som gjuten.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *