Taxor och avgifter

Sitter här med kvitton på tre avgifter som jag inte riktigt vet hur jag skall rangordna efter värde.

1. Undersökning och förebyggande åtgärder hos tandläkaren: 950:-,  avdraget 150:- genom tandvårdsförsäkringen. Tidsåtgång: 30 minuter.

2. Brandskyddskontroll här hemma. Panna och braskamin: 1 236:- Tidsåtgång: ca 25 minuter, varav sotaren berättade i ca 10 minuter om när han klippte av elkabeln till en Ica-affär i Sollefteå.

3. Läkarundersökning för förnyelse av körkort med ”högre behörighet”. 1000:- Tidsåtgång: ca 15 minuter.

Om jag skall värdera dessa tre utgifter så tror jag att det blir enligt följande:

1. Tandläkarbesöket. Jag går hos en otroligt trevlig och kompetens tandläkare. Vi pratar lika ofta gamla bilar och värmepumpar eller annat som hur jag bäst skall sköta mina tänder. Han gör grundliga undersökningar och man får se sina egna tänder på bild, genomröntgade naturligtvis. Han bedömer också att jag klarar mig ett år framåt med det. Det är bra.

2. Läkarundersökningen och intyget att jag faktiskt är ganska frisk. Utan det blir det inget nytt körkort och då får jag inte köra lastbil när jag behöver göra det. Läkaren är vänlig och trevlig och kollar så att jag ser vad det står på tavlan i andra änden av rummet. Nog tycker jag att taxan är väl tilltagen ändå för de 15 minuter det tog men, jag fick pinka i en mugg också för det priset. Nu får jag köra i 5 år igen!

3. Nu blir det mera komplicerat. Brandskyddskontrollen är instiftad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. De har dragit upp riktlinjerna för hur det skall göras och sedan överlåtit till respektive kommun att bestämma en taxa för det och att ha det grundläggande ansvaret för att det blir utfört. Kommunerna låter sedan sotningsväsendet, alltså ett företag, göra jobbet med inspektionen MEN, kommunerna har banne mig ingen som helst kontroll på hur det görs och det retar mig oerhört. Om det tar sotaren tio eller trettio minuter att göra jobbet, det struntar man blankt i. 1 236:- för 15 minuters inspektion är hutlöst.

Jag frågade sotaren vad han ser med kameran som han skickar ned i skorstenen.

-Jag kan bara se om hela, eller möjligtvis halva stenar har lossnat, svarade han.

Alltså kan han inte se om min skorsten har sprickor, vilket är precis lika farligt. Dessutom skall han upp på vinden vartannat år och kolla så att putsen på muren finns där och att isoleringen eller sanden runt muren finns kvar. Av vilken anledning skulle jag ha klättrat upp dit och tagit bort det ena eller andra sedan han var hit sist?

Dags att skriva till både MSB och kommunen och protestera.

 

Tankarnas märkliga värld

Nog är det väl underligt ändå hur tankarna hoppar och far emellanåt. Utan att man på något sätt har påverkats till det kan en tanke slå rot i skallen, för att sedan dessutom dröja sig kvar en god stund.

Jag och en av mina döttrar hade varit till kyrkogården idag för att tända ljus till minne av våra hädangångna anhöriga. En bevarandevärd sed för övrigt.  På väg hem, strax innan jag svängde in på gården, fanns plötsligt Kim Larsen i huvudet på mig. Ni vet sångaren i den danska pop/rockgruppen Gasolin.

Det hade inte spelats musik av honom eller Gasolin på radion i bilen, jag har inte hört talas om dem på lång tid och jag har inte aktivt sökt efter deras musik heller. Mycket märkligt bara. Det finns dock ett tillfälle i mitt liv när Gasolin faktiskt gjorde en vaknatt uthärdlig för både mig och ett gäng grönklädda män. Så, det ena gav det andra, och jag var genast tillbaka till en natt i mars 1980, tillbringad i en buss, mitt ute i ingenting.

Jag gjorde lumpen i Sollefteå 1980. 320 bortkastade dagar i ens liv sammanfattningsvis. Pojkar skulle fostras till män sades det. Fan tro´t. Den 7 januari det året satte jag mig i bilen en tidig morgon för färd till T3 i Sollefteå. Lite gruvsamt var det allt. I höjd med Flomyran, längs RV 87, stod en bil som jag genast kände igen. Det var en kompis, verksam i rallyklubben samtidigt som jag. Jag stannade och frågade om han hade något problem.

-Nej, svarade han. Jag rycker in i det militära på I21 i Sollefteå idag och jag gruvar mig så in i helvete.

-Välkommen i gemenskapen, svarade jag. Det är lugnt, 320 dagar kvar bara. Det fixar vi.

Vi pratade en kort stund och sedan fortsatte resan mot Sollefteå. Jag skall inte berätta om värnplikten nu utan om tanken som slog rot i skallen på mig idag. Efter avslutad grundutbildning på regementet var det dags för den första av två större övningar. Nu skulle det krigas ute i skogen och det skulle ske i trakterna av Korsåmon, på jämtlandssidan av länsgränsen.

Efter att vi fått ut våra nödransoner i form av kex, leverpastej och marmelad, packade och konserverade i början av 1960-talet, bar det iväg i buss mot det stora slaget och mötet med lede fi. Vi skulle släppas av i korsning någonstans mitt ute i skogen och där skulle vi invänta vidare order men något i planeringen gick fel redan från början. Där fanns inga fiender och inga vidare order kom heller. Vi blev därmed sittande i bussen i väntan på nya besked. Ett helt kompani stridsberedda små gröna män från Sollefteå.

Och satt gjorde vi, tills rumpan domnade faktiskt. Timmarna gick och inga order kom. Vi försökte sova, spela kort, prata, berätta historier o.s.v. men mitt i natten var vi ganska less på allt det där. Det var då som en av mina lumparkompisar kom på att han av någon anledning lagt en kassett med gruppen Gasolin i sin ryggsäck. Kanske hade han anat att det skulle bli tid över till musiklyssnande.

I bussen fanns, som tur var, en kassettbandspelare, så han tryckte i bandet och resten av natten ömsom sov vi, ömsom lyssnade vi till Gasolin och Kim Larsen. Det var uthärdligt.

Håll med om att tankarnas värld är lite märklig emellanåt. Tanken som slog rot tidigare idag resulterade i några avlyssnade låtar med Gasolin på Spotify och ett blogginlägg.

http://www.youtube.com/watch?v=0cOGKDptsk8